Långfenad grindval

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Långfenad grindval
Status i världen: Kunskapsbrist[1]
Globicephala melas pilot whale by dirk klaus.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Valar
Cetacea
Underordning Tandvalar
Odontoceti
Familj Delfiner
Delphinidae
Underfamilj Grindvalar
Globicephalinae
Släkte Globicephala
Art Långfenad grindval
G. melas
Vetenskapligt namn
§ Globicephala melas
Auktor Traill, 1809
Utbredning
Utbredningskarta
Utbredningskarta
Synonymer
Hitta fler artiklar om djur med

Långfenad grindval (Globicephala melas[5]) är en art i underfamiljen grindvalar i familjen delfiner (Delphinidae).[6] Det vetenskapliga namnet för släktet, Globicephala, betyder 'jordglob huvud' och anknyter till huvudets form.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Grindvalshannen är vanligtvis 3 till 6,5 meter och ibland upp till 8 meter lång. Honan är 3 till 5,5 meter lång. Hannarna blir cirka 45-50 år medan honorna blir cirka 55-60 år gamla. De väger allt emellan 1,8 till 4 ton. De långfenade grindvalarna är svarta eller gråsvarta med ett ankarlikt mönster från halsen, längs magen och fenorna. De har en grå eller vit diagonal linje bakom vardera öga. Ovanpå ryggen kan de äldre djuren få en slags kappa som är lite ljusare än resten av kroppen. Ibland kan den svarta färgen se ut som chokladbrun. Kroppen är robust och inte alls lika slank som andra delfiners. Stjärten är tjock och avslutas i en caudalfena med ett bestämt veck i mitten och med spetsiga ändar som följs av konkava kanter. Deras melon är mycket stor och får huvudet att bli stort och kantigt. Huvudets form gör att melonen är längre fram än munnen. De långfenade grindvalarna har 16 till 24 par tänder. Dorsalfenan sitter på främre delen av kroppen och är mycket bakåtlutande. Hanarnas dorsalfena är mer bakåtlutande än honornas; de har även en överhängnad längst upp medan honorna har en mer upprätt tipp. Pectoralfenorna sitter långt fram på kroppen, ganska nära huvudet. De är långa och påminner om människans arm, den går först ut från kroppen för att sen ha en skarp böj, precis som människans armbåge och sen kommer resten av fenan. Hos den långfenade grindvalen består petecoralfenan av cirka 18 till 27 procent av kroppslängden. Det är nästan en femtedel av kroppen. De har ett blåshål och precis som späckhuggaren så är den långfenade grindvalen inte en bardval utan en delfin.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

De är mycket aktiva och de slår ofta sina fenor mot vattenytan och sticker upp huvudet ur vattenytan för att se sig omkring. De är väldigt sociala valar. Ibland kan hela flockar ligga vid ytan och vila och låta människor komma nära. De har så starka band i flockarna att om en håller på att strandas genom jakt följer de andra med. Därför är masstrandningar inget ovanligt för den långfenade grindvalen. Det är ovanligt att se en grindval simma ensam. Den långfenade grindvalen lever i grupper om 6 till 15 individer men kan ses i större grupper uppemot 100 individer, med en ledare, under olika perioder på året. Honorna stannar i den grupp de föddes i medan hanarna lämnar flocken efter cirka två år. Varje flock består av både honor och hanar i olika åldrar.

Parning[redigera | redigera wikitext]

Parning sker mellan februari och mars. Efter det är honan dräktig i 16 månader och efter födseln stannar kalven hos mamman i nästan två år. När hanarna kämpar om att få para sig med honorna bildas det en hierarki i flocken som utesluter de yngre och mindre hanarna.

Honorna blir könsmogna vid 6 till 7 års ålder, vid 3,5 meters längd. Hanarna blir könsmogna när de är 12 år gamla och 5 meter långa, då de kan väga upp emot 3 ton. När kalven föds väger den cirka 75 kg och är ca 1,8 till 2 meter lång.

Föda och kommunikation[redigera | redigera wikitext]

Grindvalen äter bläckfiskar, mindre fiskar och ibland andra cephalopoder. När de dyker kan de stanna under ytan i tio minuter, men ibland ännu längre. De dyker då ner till 600 meter under vattenytan. De vanligaste dyken går dock bara ner till 30 till 60 meter. Innan de gör dessa dyk kommer de upp till ytan och andas en massa långa andetag att klara sig på. När de blåser ut vatten och luft kan de nå en höjd på en meter. De kommunicerar med varandra genom olika klickljud och visslingar men även med smackande och grinande.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

De långfenade grindvalarna lever på de kallare delarna av jordklotet. De skiljs åt av det varmare vattnet längs ekvatorn och stöter därför aldrig på den andra populationen på andra sidan. En del forskare betraktar dem som två olika underarter; Globicephala melas melas och Globicephala melas edwardii. De lever på djupare vatten men olika flockar migrerar in till kusterna när de följer efter födan. När de migrerar efter födan är de nära kusterna under sommaren och hösten och ute på havet under vintern och våren.

Man hittar den norra populationen av långfenade grindvalar i norra Atlanten, runt Färöarna, de brittiska öarna, Skottland, Irland, längs en del av Norges kust, Danmarks västkust, Islands sydkust och över hela Atlanten till USA och längs en bit av deras östkust. De ses också runt Azorerna, och ned till Portugals västkust. Man uppskattar det globala antalet till cirka 200 000 individer. Arten förekommer tillfälligt i Sverige, men reproducerar sig inte där.[2]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten delas in i följande underarter:[6]

  • G. m. melas
  • G. m. edwardii

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

De största farorna för grindvalen är jakten på dem. De blir jagade vid Färöarna (Danmark), där de jagas upp emot kusterna och därefter blir infångade och uppdragna på land. Det jagas cirka 800 valar varje år. Andra hot är också fiskenät, strandningar, turism, att deras föda minskar så att de svälter samt gifter som angriper immunförsvaret.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 2008 Globicephala melas Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ [a b] Dyntaxa Globicephala melas
  3. ^ (1996) , database, NODC Taxonomic Code
  4. ^ Hershkovitz, Philip (1966) Catalog of Living Whales, United States National Museum Bulletin 246
  5. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  6. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 

Referensfel: <ref>-tagg definierad i <references> saknar name-attribut.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]