Liten blåklocka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Liten blåklocka
Campanula rotondifolia.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Asterordningen
Asterales
Familj Klockväxter
Campanulaceae
Släkte Blåklockssläktet
Campanula
Art Liten blåklocka
C. rotundifolia
Vetenskapligt namn
§ Campanula rotundifolia
Auktor Carl von Linné, 1753
Hitta fler artiklar om växter med
Blåklocka kan även vara slanguttryck för blåtira.

Liten blåklocka eller blåklocka (Campanula rotundifolia) är en växt med blå blommor.

Blåklockan är vanlig över hela Norden och växer rikligt i framför allt brokigt blomstersmyckade "ängsbackar" och "örtbackar", som man kallar de varmaste och torraste delarna av den nordiska ängsmarken. På dessa platser framlockar högsommarens sol ett rikligt blomsterliv där blåklockan ofta förekommer.

Artepitetet rotundifolia i växtens vetenskapliga artnamn betyder "rundbladig" och syftar på de rundat hjärtlika eller njurlika bladen i de rosetter som bildas under växtens första år (på förstärkningsskotten). De bygger genom sitt näringsarbete upp växtens underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På detta skott finns däremot endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet.

Blåklockan är, tillsammans med ängsklocka, Dalarnas landskapsblomma. Debatten vilken av dem som är den "riktiga" har gått fram och tillbaka, men på 1990-talet nåddes en kompromiss om att båda kunde vara landskapsblomma. Blåklockan var dock den som först blev utsedd och dessutom den enda av dessa två som var spridd i hela landskapet i början av 1900-talet. [1]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Referens

Fingarhattar. Gotland [2]
Dåmbjälla Småland [3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Örjan Hamrin 2003: Vilken är Dalarnas landskapsblomma? I Dalarnas fornminnes och hembygdsförbund 2003: Dalarna 2003. ISBN 91-87466-66-X
  2. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida  138 [1]
  3. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida  90 [2]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]