Äng
- Den här artikeln handlar om begreppet äng. För orten i Nässjö kommun, se Äng, Nässjö kommun.
En äng, nejd eller läggda är ett öppet fält vars vegetation huvudsakligen består av stråväxter, främst gräs, samt örter. En äng kan vara mycket artrik både när det gäller växter och smådjur. En löväng är en äng med träd, som används för att skära löv till vinterfoder.
Det finns ängar av olika slag och man skiljer då mellan torrängar, medelfuktiga ängar, fuktängar samt kärrängar.
I det äldre svenska lantbruket skilde man mellan betesängar som betades av boskap och slåtterängar som slogs för att ge vinterföda till djuren. Man skiljde då på torr hårdvallsäng med mängder av olika gräs och örter, och sidvallsäng, i vissa delar av landet kallad madäng eller våtmarksäng, där man främst slog mindre näringsrikt men rikligt växande starrgräs.
Eftersom ängarna inte gödslades tenderade de med tiden att utarmas på näring. Ett sätt att motverka detta var att öka antalet träd i hårdvallsäng som därmed förvandlades till löväng. Den försämrade tillväxten av gräs och örter kunde därmed till viss del kompenseras med lövtäkt genom att träden hamlades. När äldre träd i ängen fälldes frigjordes gödsling till gräs och örter, främst i form av kväve från det ruttnande rotsystemet. De hävdade ängar som idag finns kvar är därför ofta rikligt trädbevuxna medan ängar i äldre tid hade lägre trädfrekvens och ofta helt saknade träd.
Ängsmarkerna brukades gemensamt och man lät då ängen växa fram till midsommar när slåttern inföll. Vid denna slog man av gräset och samlade ihop det för att torka på hässja. Därefter lät man kreatur beta på ängen och djurens gödsel gav näring tillbaka till ängen. Eftersom en äng vanligen är en konstgjord skapelse betydde det ökade användandet av konstgödsel minskad betydelsen av ängar samtidigt som ängar också gjordes till åkermark.
