Äng

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om begreppet äng. För orten i Nässjö kommun, se Äng, Nässjö kommun.
En äng i Italien
En slåtteräng i Jätturns naturreservat

En äng är ett öppet fält vars vegetation huvudsakligen består av stråväxter, främst gräs, samt örter. En äng kan vara mycket artrik både när det gäller växter och smådjur.

Ordet äng används i dagligt tal ofta om en öppen gräsmark som inte är åker eller gräsmatta, men syftar ursprungligen på öppna seminaturliga slåttermarker, där vegetationen av gräs och örter skördas som vinterfoder till djur. Ängar som inte gödslats, men haft en lång kontinuitet av slåtter med skörd och efterbete, kan få en mycket artrik flora och fauna. Eftersom ängsmarken är en av de naturtyper som minskat allra mest de senaste hundra åren finns också en stor mängd rödlistade arter av främst kärlväxter och insekter som fjärilar och steklar knutna till de återstående ängsmarkerna. De flesta av dessa arter finns dock även på ogödslade naturbetesmarker. Man skilde förr på hårdvallsäng på fast mark och sidvallsäng på fuktig eller tidvis översvämmad mark.

Begreppet äng används även för att inom växtekologin beteckna öppna gräs- eller örtdominerade vegetationstyper oberoende av markanvändning. Man skiljer då efter fuktighetsgraden på t.ex. torräng, friskäng och fuktäng, som vidare kan delas upp efter bl.a. dominerande arter/artgrupper t.ex. rödvensfriskäng eller stäppartad torräng. Inom samma vetenskap förekommer ledet -äng även för att beteckna skogstyper där fältskiktet präglas av högre markpH och mineralnäringstillgång, som t.ex. ängsgranskog eller ängsekskog.

I det äldre svenska lantbruket skilde man mellan utmark som betades av boskap och inäga som skyddades mot djurens bete och där huvuddelen av alla åkrar och slåtterängar fanns.

Hårdvallsängen - huvudakligen på inägorna - gav smakligt och näringsrikt hö med mängder av olika gräs och örter, medan sidvallsängen - i vissa delar av landet kallad madäng, raning eller våtmarksäng - kunde ge riklig skörd, men av det mindre näringsrika starrgräset.

Eftersom ängarna inte gödslades tenderade de med tiden att utarmas på näring. Ett sätt att motverka detta var att öka antalet träd i ängen, som därmed förvandlades till löväng. Den försämrade tillväxten av gräs och örter kunde därmed till viss del kompenseras med lövtäkt genom att träden hamlades. När äldre träd i ängen fälldes frigjordes gödsling till gräs och örter, främst i form av kväve från det ruttnande rotsystemet. De hävdade ängar som idag finns kvar är därför ofta rikligt trädbevuxna medan ängar i äldre tid hade lägre trädfrekvens och ofta helt saknade träd.

Ängsmarkerna brukades gemensamt och man lät då ängen växa fram till slåttern, som oftast genomfördes inom perioden 15 juli till 15 augusti, olika för olika ängar och olika landsändar. Vid denna slog man av gräset och samlade ihop det för att torka på hässja eller motsvarande arrangemang. Därefter lät man kreatur beta på ängen. Det ökade användandet av konstgödsel som möjliggjorde vallodling av vinterfoder på åkermarken, medförde minskad betydelse av ängarna, som därför överfördes till åker, skog eller betesmark.

Se även[redigera | redigera wikitext]