Morane-Saulnier MS.406

	Morane-Saulnier MS.406
	Morane D-3801 J-143
Beskrivning
Typ	Jaktplan
Besättning	1
Första flygning	1935
I aktiv tjänst	1939 till 1959
Tillverkare	Morane-Saulnier
Antal tillverkade	1 176
Data
Längd	8,17 m
Spännvidd	10,62 m
Höjd	2,71 m
Vingyta	17,10 m²
Tomvikt	1 893 kg
Max. startvikt	2 426 kg
Motor(er)	Hispano-Suiza 12Y31 vattenkyld V-12
Motoreffekt	640 kW (860 hk)
Prestanda
Max. hastighet	486 km/h vid 5 000 m
Räckvidd med; max. bränsle	1 000 km
Max. flyghöjd	9 400 m
Stigförmåga	5 000 m på 6½ min
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	MS.406; 1st 20 mm HS.404; 60 patroner i trummagasinet; 2st 7.5 mm MAC 1934; 260 patroner per trummagasin; MS.410; 1st 20 mm HS.404; 60 patroner i trummagasinet; 4st 7.5 mm MAC 1934; 500 patroner per bandledare

Morane-Saulnier MS.406 var ett franskt jaktplan som började byggas av Morane-Saulnier år 1938. Till numerären var det Frankrikes viktigaste flygplan under det andra världskrigets inledande skeden.

Flygplanstypen var i det hela förskonad från konstruktionsproblem, men hade en svag motor och svag bestyckning i jämförelse med den generation av jaktplan som började dyka upp vid denna tid. Det mest kritiska var att den utklassades av tyska Messerschmitt Bf 109E under de viktiga första dagarna av slaget om Frankrike. Trots att det var ett av de få moderna jaktplan som producerats i stort antal fram till kriget ledde dess tillkortakommanden i flygegenskaper och lätta bepansring till att de franska piloterna led stora förluster, trots deras mod. Konstruktionen var fullt tillräcklig under de tidiga skeendena av kriget (det så kallade Låtsaskriget), men när kriget bröt ut på allvar år 1940 förlorades 400 flygplan i strid och på marken mot endast 175 segrar. Finländarna skulle komma att tillföra ytterligare 121 segrar med detta flygplan och det bästa finländska Moraneässet, flygmästare Urho Lehtovaara, uppnådde 15 luftsegrar med Morane (av sina totalt 42 segrar). Finländarna kallade flygplanet för Murjaani (svartmyr), en ordlek på dess ursprungliga namn och Mätimaha (rommage) och Riippuvatsa (hängbuk) på grund av dess speciellt utformade flygkropp.

Utveckling

Flygplanet konstruerades ursprungligen av Morane-Saulnier för att möta den franska regeringens specifikationer av år 1934. Morane-Saulnier hade tidigare tillverkat parasol monoplan. Flygplanet gjorde sin första flygning år 1935 som MS.405. Sjutton exemplar av prototypflygplanet MS.405 tillverkades, och efter detta började man serietillverka produktionsversionen MS.406. Produktionen inleddes i januari 1939 och leveranserna till det franska flygvapnet inleddes i mars, trots att bristen på motorer gjorde sitt för att försena produktionen. Senare versioner av flygplanet fick mera pansar och starkare bestyckning.

Efter Frankrikes fall erövrade tyskarna ett stort antal MS.406 och MS.410. Luftwaffe använde en del för träning och sålde en del. De deltog i strid i Syrien mot Royal Air Force, och även Finland köpte ett antal. Flygplanskonstruktören Aarne Lakomaa fann att de kunde utrustas med ryska motorer som togs från erövrade flygplan vilket förvandlade dem från närmast obsoleta till att väl kunna stå sig mot de bästa ryska jaktflygplanen vid den tiden. De finska flygplanen utrustades även med tyska automatkanoner. Några exemplar gavs till Italien och Kroatien. Därtill använde både Schweiz och Turkiet flygplanstypen.

MS.405

År 1934 gav Service Technique Aéronautique, Armée de l'Airs aeronautiska tekniska tjänst, en förfrågan om ett nytt, modernt, ensitsigt jaktplan (som de kallade C1-konstruktionen). Den skulle vara ett enkelvingat flygplan med infällbart landställ.

Morane-Saulniers svar kom i form av MS.405, ett lågvingat monoplan av olika konstruktionsmaterial där duk täckte flygplanets bakre träkonstruktioner, medan resten av flygplanet täcktes av Plymax, en blandning av metall och trä på ett skelett av duraluminium. Plymax bestod av ett tunt lager av duraluminium som var fäst till ett tjockare lager av plywood. Detta flygplan var Morane-Saulniers första lågvingade monoplan, med sluten sittbrunn och infällbart landställ. Innan MS.405 var deras därförinnan modernaste konstruktioner parasol monoplan med fasta landställ.

Den nya Hispano-Suiza HS 12Y-grs-motorn på 860 hk (640 kW) drev en tvåläges Chauvièrepropeller som användes i den första prototypen som flög den 8 augusti 1935. Utvecklingen gick långsamt och den andra prototypen som hade en 900-hästkrafters (670 kW) HS 12Y-motor flög inte förrän den 20 januari 1937, nästan ett och ett halvt år senare. Det nya flygplanet nådde en hastighet om 443 km/h med den nya motorn och detta var tillräckligt snabbt för att säkra en order för ytterligare 16 förproduktionsexemplar, vart och ett något förbättrade från det föregående.

MS.406

Resultatet av dessa förändringar kom att bli MS.406. De största förändringarna var en ny vinge som minskade vikten samt en infällbar kylare under flygkroppen. Den nya HS 12Y-31-motorn (860 hk/640 kW) gjorde att den nya konstruktionen var 8 km/h snabbare än MS.405 med sina 489 km/h. Beväpningen bestod av en automatkanon (antingen en 20 mm Hispano-Suiza HS-9 eller en 404) med 60 skott, som sköt mellan motorns cylinderrader, samt två 7,5 mm MAC 1934 kulsprutor i vingarna med 300 skott var.

Vid denna tidpunkt var ett krig mot Tyskland en stor möjlighet och Armée de l'Air beställde 1 000 flygplan i mars 1938. Morane-Saulnier kunde inte på långa vägar när tillverka så många flygplan i sin egen fabrik och en andra tillverkningslinje startades vid SNCAOs statliga fabriker i Saint-Nazaire. Produktionen inleddes sent år 1938 och det första serieproducerade exemplaret flög den 29 januari 1939. Leveranserna drog ut på tiden eftersom det var svårt att få tag på motorer för flygplanen.

I april 1939 levererade produktionslinjerna sex flygplan per dag och när kriget bröt ut den 3 september 1939, hade produktionstakten stigit till elva flygplan per dag och man hade 535 flygplan i tjänst. Produktionen av MS.406 avslutades i mars 1940, efter att alla 1 000 flygplan hade levererats till Armée de l'Air och ytterligare 77 till utländska kunder, däribland 30 till Finland och 45 till Turkiet. De order som lagts av Litauen och Polen kunde inte fullföljas på grund av krigets utbrott.

D-3800

År 1938 köpte Schweiz tillverkningslicensen för MS.406 och började tillverka den under namnet D-3800. Två av förproduktionsexemplaren MS.405 färdigställdes som MS.406H och sändes till Schweiz för att fungera som modellflygplan sent år 1938 och tidigt år 1939. Dessa exemplar hade den tidigare vingkonstruktionen men erhöll den nyare 12Y-31-motorn som fanns i MS.406.

Förproduktionen började med en serie om åtta flygplan från EKW som hade motorer som tillverkats av Adolph Saurer AG. Propellern var den nya Esher-Wyss EW-V3 som kunde justeras under gång. Instrumenten ersattes av schweiziska versioner och den trummatade MAC-kulsprutan ersattes av en lokalt byggd bältesmatad version. Förproduktionsexemplaren följdes av en order om ytterligare 74 flygplan, som alla levererades fram till augusti 1940. År 1942 tillverkades ytterligare två exemplar med hjälp av reservdelar som ursprungligen satts åt sidan för den ursprungliga produktionen.

År 1943 fick de överlevande flygplanen en ny kylning och hydrauliska installationer, samt utrustades med nya avgasutblås. Dessa modifikationer var av samma standard som D-3801-serien, vilket gjorde dem identiska med undantag för motorn. Mot slutet av kriget användes de återstående flygplanen för träning och de sista skrotades år 1954.

MS.410

Medan MS.406 kom i tjänst år 1939, inledde man en uppgradering av konstruktionen. Resultatet kom att bli MS.410, som hade en starkare vinge, en enklare kylare som inte kunde fällas in, fyra bältmatade MAC-kulsprutor i stället för de två tidigare trummagasinkulsprutorna samt avgasutblås för mera kraft. Flygplanet kunde nu komma upp i en topphastighet om 509 km/h, d.v.s. en förbättring om 16 km/h i jämförelse med MS.406.

Produktionen hade just inletts när Frankrike föll och enbart fem exemplar hade färdigställts. Produktionen tilläts fortsätta under tysk kontroll och man började bygga om gamla MS.406 till MS.410, men många av dessa fick enbart den nya vingen.

MS.411, MS.412

Ett enda exemplar av versionen MS.411 byggdes genom att man byggde om det tolfte förproduktionsflygplanet och gav den MS.406:ans vinge och HS 12Y-45 motorn med sina 1 000 hk (750 kW). En senare modifikation påbörjades och gavs namnet MS.412 (HS 12Y-51; 1 050 hp (780 kW)), men den kom inte att färdigställas innan kriget tog slut.

D-3801

Schweizarna tog över den MS.412 projektet och konstruerade D-3801. D.3801 var lik deras D.3800 men hade många mindre ändringar gjorda. Motorn byttes ut mot en starkare Hispano-Suiza 12Y51 motor med 1050 hk vilket ökade maxhastigheten till 535 km/h och stighastigheten till 16.2 m/s. Kanonen byttes ut mot en bältmatad 20 mm hispano kanon, antennen flyttades fram på nosen och skärtskidan byttades ut mot ett draghjul. Den hade samma schweiziska instrument, propeller och vapen som D.3800. Denna flygplanstyp började tillverkas år 1941 som D-3801 och produktionen fortsatte fram till 1945 när 207 exemplar var färdiga. Ytterligare 17 byggdes av reservdelar mellan 1947 och 1948 och förblev i tjänst som träningsflygplan och målbogserare fram till 1959.

MS.450

År 1939 började Hispano leverera prototyper av den nya Hispano-Suiza 12Z-motorn på 1 300 hk (970 kW). En av dem modifierades för att passa en modifierad MS.410 för att bli MS.450, som hade dramatiskt förbättrade flygegenskaper, speciellt på högre höjder. Motorn hann dock inte tas i produktion innan Frankrike föll och Dewoitine D.520 som även modifierats för att bära motorn (D.523/D.551) ansågs vara en bättre konstruktion för motorn.

Doflug D-3802

Schweiz började planera en ersättare för D.3801 1942 och frågade Schweiziska Dornier-Werke AG, kort Doflug, ett Schweiziskt dotterföretag till Tyska Dornier, om dem kunde utveckla ett nytt jaktplan baserat på D.3801. Dem valde att använda konceptet av MS.450 men utvecklade det till ett mycket modernare flygplan.

Skevrodret och vingarna blev kantigare som på en P-51 och motorn blev en 1250 hk Saurer (Hispano-Suiza) YS-2 12-cylinder radmotor med en 4-bladspropeller. Flygplanet fick namnet D.3802 och prototypen (J-401) flög den 29 September 1944. Prototypen hade samma beväpning som D.3801 men förproduktionsflygplanen kallad D.3802A hade dem vingmonterade kulsprutorna utbytta mot 20 mm kanoner.

D.3802 var det första flygplanet i MS.406 familjen att ha en max hastighet över 600 km/t. Dens maxhastighet låg mellan 629-638 km/t beroenda på höjd med en stabil hastighet av 615 km/t på 6500 meter. Stighastigheten låg på en genomsnittlig 15 m/s upp till 7000 meter.

Det schweiztiska flygvapnet betällde 11 förproduktions flygplan men inga produktionsflygplan besälldes. Trots att D.3802 presterade bra valde man att köpa begagnade P-51 istället.

D.3802A flög för första gången 18 maj 1946. Dem 11 förproduktuionsflygplanen J-403 till J-414 såg tjänst från 1947-1956 i Fl.Kp. 17 (Flieger Kompanie 17, känd sedan 1952 som Fliegerstaffel 17).

Efter att D.3802A gått ur tjänst skrotades dem flesta planen och trots att vissa källor nämner att vissa individer sparades som musée föremål så finns inget utsällt på museum idag.

Doflug D-3803

Under byggandet av D.3802A började man även konstruera dess uppföljare D.3803.

D.3803 var det första flygplanet i MS.406 familjen att se större ändringar till flygkroppen. Skärtpartiet skärdes ner bakom cockpiten så man kunde installera en modern "all vision" cockpit. Det vill säga en cockpit där man kan see sig runt om hela planet då tidigare plan hade begränsad syn bakåt. Liknande uppgraderingar hade gjorts på flygplan som P-47, P-51 och Spitfire. Resten av flygplanet var detsamma som D.3802A förutom motorn som nu hade uppgraderats till en 1430 hk licensbyggd Hispano-Suiza YS-3 12-cylinder radmotor.

Den flög för första gången i maj 1947. Med den starkare motorn ökades maxhastigheten med ungefär 45 km/t på alla höjder. 680 km/t uppnåddes på 7000 meter. Motorn visade sig vara krånglig vilket gjorde att den schweiziska regeringen han bestämma sig för att köpa begagnade P-51 när alla problemen blev lösta.

D.3803 blev som sin äldre bror D.3802A alldrig massproducerad. Prototypen skrotades dock inte och såg tjänst med sina äldre bröder i Fl.Kp. 17 (Flieger Kompanie 17, känd sedan 1952 som Fliegerstaffel 17).

Det är inte känt om D.3803 sparades för eftervärlden.

Mörkö-Morane

År 1943 hade Finland sina ursprungliga 30 flygplan så väl som ytterligare 46 stycken MS.406 och 11 stycken MS.410 som köpts från Tyskland. Vid denna tidpunkt började flygplanen vara allvarligt föråldrade och finländarna var så desperata efter fungerande flygplan att man beslöt att inleda ett modifikationsprogram för att uppgradera alla sina Morane-Saulnierflygplan till en ny standard.

Resultatet kom att kallas Mörkö-Moraani eller Mörkö-Morane (Mörkö är finska för Spöke) och ibland har flygplanet även kallats för LaGG-Morane på grund av flygplanens likheter. De gamla moraneplanen fick erövrade Klimov M-105P-motorer (en licenstillverkad version av den franska HS 12Y-motorn) på 1 100 hk (820 kW) med en fullt justerbar propeller. Man förstärkte flygkroppen och försåg den med en ny och mera aerodynamisk motorhuv. Man införde även en ny kylare som man tog från Bf 109. Dessa förändringar fick flygplanet att komma till en max hastighet av 525 km/t (en ökning med 50 km/t) och en stighastighet mellan 17-25 meter per sekund beroende på höjd (en ökning med 7-15 m/s).

Motorbeväpningen skulle uppgraderas till en tysk 20 mm MG 151/20 automatkanon då finnarna inte gillade HS.404 kanonen som satt på originalplanen. Hispanokanonen ansågs opålitlig och kunde bara ta ett trummagasin med 60 patroner vilket tog slut på drygt 5 sekunder på grund av den höga eldhastigheten. MG 151 kanonen var bältmatad och skulle ha 150 patroner. Dock så fick finnarna svårt att få tag på tillräckligt mycket MG 151:or och många av planen blev i början beväpnade med 12,7 mm Berezin UBS-kulsprutor med 200 patroner som hade erövrats från Ryska flygplan, men minst ett exemplar fick även en 12.7 mm Colt kulspruta. Vingbeväpningen skiljde sig på olika Mörkö-Morane. Flygplan baserade på MS.406 behöll sina två trummagasin matade kulsprutor medan flygplan baserade på MS.410 fick 50 extra patroner per bandledare på sina fyra bältmatade kulsprutor.

Det första exemplaret flög i februari 1943. Resultatet ansågs lyckat och det gav flygplanet nytt liv och finländarna ett nytt jaktplan som var jämförbart med de sovjetiska jaktplanen. Ursprungligen var det tänkt att alla 406:or och 410:or skulle uppgraderas så snart som möjligt, men när Fortsättningskriget tog slut år 1944 hade endast tre exemplar byggts om (inklusive den ursprungliga prototypen). Löjtnant Lars Hattinen (ett äss med 6 luftsegrar) vann tre av sina segrar med en Mörkö-Morane. En tid efter slutet av kriget hade man byggt om totalt 41 flygplan och dessa fungerade som avancerade skolflygplan fram till 1948.

Andra versioner

MS.406:ans flygkropp användes även i ett antal andra projekt. MS.430 var ett tvåsitsigt skolflygplan som byggdes genom att man satte in en "plugg" i mitten för den pilot som skulle skolas och genom att man använde den betydligt svagare Salmson-motorn på 390 hk (290 kW). MS.435 var en mera kraftfull version med en Gnome-Rhône 9K-motor på 550 hk (410 kW).