Stad
- Se stad (Sverige) för det historiska stadsbegreppet i Sverige.
En stad är en plats med koncentrerad bebyggelse och där också en sådan verksamhet bedrivs som gör att orten markerat skiljer sig från andra samlingar av bebyggelse. Ofta är staden också centrum för en administrativ region som har annan rättsstatus än omgivande land (landsbygden). Staden som lokaladministrativt område kan också i vissa fall utgöra detsamma som en kommun.
Städer har funnit sedan forntiden och återspeglar civilisationens utveckling, där näringarna i staden typiskt inte var jordbruk, utan mer förädling av varor, handel och administration.
Innehåll |
[redigera] Etymologi
Ordet "stad" betyder ursprungligen "plats, ställe". Detta förklarar varför ordet ingår som beståndsdel i ord som "eldstad", "stadfästa" och "stadga". Efterledet -sta i ortnamn, och efterledet -stad i de fall orten aldrig har haft stadsprivilegier och förledet inte är ett kunganamn, åsyftar också "ställe, plats", alternativt "gränsområde, utmarker, nybygge". Även i de övriga nordiska språken ingår ordet, som i till exempel danskans sted, som betyder plats. Den nuvarande betydelsen är framförallt inlånad från lågtyskans stat.[1]
Det svenska ordet finns belagt i denna betydelse sedan 1300-talet (Skånelagen) som fsv. staþer, till lågty. stat med samma betydelse. Ursprunget är det samgermanska ordet staþer med betydelsen "plats", ett ord som i modern svenska finns kvar i till exempel "verkstad", "bostad" och "stadga".[2]
[redigera] Historik
Stad (fornsvenska för köpstader), var i juridisk mening en genom utbrytning från de omgivande landsbygden särskilt bildad kommunal enhet, som erhållit stadsprivilegier. I motsats mot antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig i stora städer, bildade germanerna först långsamt särskilda stadssamhällen.
Handel av någon större betydelse var ofta bara tillåten i städer eller andra reglerade orter (i Norden till exempel köpingar). Detta var ett sätt för statsmakten att reglera handeln för att kunna säkra möjligheten till skatteuppbörd.
[redigera] Stadsbegreppet i världen
[redigera] Definitioner
Det finns ingen allmänt och internationellt vedertagen definition.[3] Olika länder och organisationer har olika definitioner. Dessa kan vara geografiska eller juridiska.
Enligt Pacione (2009) utgår stater ifrån fyra faktorer eller kriterier för att definiera urbanitet: folkmängden, den ekonomisk basen, andra administrativa kriterier och funktionalitet. Folkmängden är i många avseenden avgörande för huruvida en stat eller en organisation definierar ett område som en stad, vilket exemplen nedanför tydliggör. Att definiera utifrån ekonomisk bas kan betyda att ett område definieras som urbant om en viss procent av befolkningen är sysselsatt inom en viss arbetssektor, vanligtvis tillverkningsindustrin. Den tredje faktorn, administrativa kriterier, innebär att områden fastställs som urbana utifrån lagar, vanligtvis sådana som fastställer stadsgränser. Det kan resultera i att områden som rimligen bör definieras som urbana inte får denna definition då de faller utanför den lagliga stadsgränsen. Som en lösning på detta problem har stater börjat ta hänsyn till en rad andra faktorer som också anses definiera urbanitet, till exempel pendlingsavstånd. Dessa avser funktionalitet.[4]
Nedan följer några exempel.
[redigera] Belgien
I Belgien är stad/ville en titel, som efter kungligt beslut tilldelats vissa kommuner. Vid sammanläggningar övergår titeln till den nya kommunen. Det finns i Belgien 133 kommuner med stadstitel, med befolkningstal mellan 988 och 472 000.
[redigera] Danmark
Danmark hade tidigare stadsprivilegier och städerna kallades købstad. Liksom i Sverige blev privilegierna urholkade under 1800-talet. 1849 blev städerna, liksom socknarna kommuner. Den formella skillnaden mellan kommuntyperna avskaffades år 1970. Bebyggelsegeografiskt talar man i Danmark om by, vilket är detsamma som en tätort i Sverige.
[redigera] Finland
Förhållandena i Finland var likartade dem i Sverige. De så kallade "nya städerna", bildade efter 1959 saknade magistrat och rådstuvurätt. 1977 avskaffades köpingarna och alla tidigare köpingar blev städer. Rådstuvurätterna förstatligades och namnändrades 1993 till tingsrätter. Sammanläggningar av kommuner genomfördes inte i lika stor utsträckning i Finland som i Sverige.
Även i Finland infördes 1995 en enhetlig kommuntyp. Där bestämmer dock fullmäktige över kommunens namn och i §5 i Finlands kommunallag föreskrivs: "Kommunen kan använda benämningen stad när den anser sig uppfylla de krav som ställs på ett stadssamhälle". Därav följer att i dessa kommuner heter kommunfullmäktige stadsfullmäktige och kommunstyrelsen stadsstyrelsen. Några sakliga skillnader mellan dessa och övriga kommuner finns dock inte. Alla städer i Finland är också kommuner och nästan alla innehåller även landsbygd. Bebyggelsegeografiskt används liksom i Sverige begreppet tätort (fi. taajama).
Nu finns i Finland 108 städer och 228 andra kommuner.
[redigera] Frankrike
Alla kommuner (communes) är likställda (det finns nära 37 000). Den franska statistikmyndigheten INSEE definierar efter vissa kriterier orter med över 2 000 invånare som ville eller officiellt unité urbaine.
[redigera] Indien
Den samlande benämningen för städer i Indien är towns. Detta omfattar administrativa områden som lyder under så kallade municipal corporations, municipal area committees, town committees, notified area committees och cantonment boards. Förutom dessa finns det ytterligare samhällen som räknas som urbana, där kriterier gällande exempelvis folkmängd (minst 5 000 invånare), befolkningstäthet (minst 400 inv/km²) och sysselsättning (minst 75% av den arbetsföra manliga befolkningen inom ett samhälle måste vara sysselsatt inom arbete utanför jordbrukssektorn) spelar in.[5]
[redigera] Nederländerna
Liksom i Sverige erkänner lagstiftningen i Nederländerna inga städer i kommunalrättslig mening. Denna skillnad avskaffades i Nederländerna redan 1848. I dagligt tal används begreppet om orter med över 25.000 invånare.
[redigera] Norge
I Norge har alla kommuner lika status. Sedan 1993 kan en kommun med över 5 000 invånare "ta i bruk benevelsen by, dersom kommunen har bymessig tettsted". Detta kan tillämpas på antingen hela kommunen eller bara tätorten. Bebyggelsemässigt används begreppet tettsted, vilket motsvarar svenskans tätort.
[redigera] Storbritannien
Både begreppen town och city brukar översättas till stad på svenska. Town betecknar då städer som fått marknadsrättigheter och är vanligt förekommande, medan city är mer begränsat och gäller städer som är eller varit av betydelse, ursprungligen i första hand stiftsstäder [6].
[redigera] Sverige
I Sverige försvann "stad" som juridiskt begrepp med kommunreformen 1971. Ordet används i dag vanligen om större tätorter, oftast sådana som haft stadsrättigheter.
Stadsrätten utgjorde i Sverige sammanfattningen av de rättsgrundsatser, som gällde specifikt för förhållanden i en stad. Den äldre germanska rätten är - i motsats till den romerska, som ursprungligen var en stadsrätt - en landsrätt, emedan hos de germanska folken verkliga rättssamhällen tidigast utvecklat sig på landet. Så småningom uppväxte emellertid stadssamhällen även i norr, i vilka särskilda näringar drevs och i övrigt särskilda förhållanden utbildade sig. Dessa äldsta stadssamhällen, i vilka sannolikt tidigast den rätt tillämpades, som gällde för det kringliggande landet, syns först så småningom ha lösgjort sig från landets rättsområde och erhållit egen jurisdiktion, varefter de för städerna mer och mer sig utbildande egendomliga förhållandena medförde en omskapning av själva den materiella rätten.
I de flesta städer fanns en domstol i form av en rådhusrätt (tidigare ofta kalla rådstuvurätt), även om vissa mindre städer och alla som bildats under 1900-talet lydde under en häradsrätts domsaga. Rådhusrätterna ersattes vid tingsrättsreformen i Sverige 1971 av tingsrätter.
[redigera] Historiskt
Sveriges städer, som vid slutet av medeltiden var 41, vid mitten av 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens erövring 1658 uppgick till 81, utgjorde i januari 1917 ett antal av 103, varvid dock 2 (Skanör och Falsterbo) var förenade under gemensam styrelse sedan 1754, då de växte ihop med varandra. Ett mindre antal städer tillkom sedan mellan 1917 och 1951. De yngsta städerna var Säffle och Oxelösund som blev städer 1951.
I Skandinavien var dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills kungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna erhålla privilegier. Städerna erhöll efter hand egen rättsordning (till exempel Bjärköarätt), egen lagskipning och administration, då deras borgare erhållit särskilt politiskt inflytande som riksstånd samt stora företrädesrättigheter ifråga om näringsverksamhet. Vid avskaffandet av skråväsendet och införandet av näringsfrihet förlorade städerna mycket av sin traditionella juridiska särställning i Sverige.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- ^ Nationalencyklopdins ordbok 2000, s. 1557
- ^ SAOB – Svenska Akademiens Ordbok → Stad
- ^ http://www.un.org/cyberschoolbus/habitat/units/un01txt.asp
- ^ Pacione, M: "Urban Geography: a global perspective", sidan 19-21. New York: Routledge, Taylor & Francis group, 3:e upplagan, 2009.
- ^ United Nations; Demographic Yearbook 2007, table 6, notes (pdf-fil) Läst 6 juni 2010.
- ^ Engelska Wikipedia : List of cities in the United Kingdom
[redigera] Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Stad.
- Wiktionary har ett uppslag om stad.
