Kongo-Kinshasa

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Demokratiska republiken Kongo)
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om det Kongo som har Kinshasa som huvudstad och officiellt heter Demokratiska republiken Kongo. För det Kongo som har Brazzaville som huvudstad och officiellt heter Republiken Kongo, se Kongo-Brazzaville.

Koordinater: 3°S 23°Ö / 3°S 23°Ö / -3; 23

Demokratiska republiken Kongo
République Démocratique du Congo
Flagga Statsvapen
ValspråkJustice – Paix – Travail (franska för Rättvisa – fred – arbete)
Nationalsång: Debout Congolais
Huvudstad
(och största stad)
Kinshasa
Officiellt språk Franska (Officiellt)
Lingala, kikongo, swahili och tshiluba (Nationella språk)
Statsskick Semipresidentiell republik
 -  President Joseph Kabila
 -  Premiärminister Augustin Matata Ponyo
Självständighet från Belgien 
 -  Erkänd 30 juni 1960 
Area
 -  Totalt 2 345 410 km² (12:e)
 -  Vatten (%) 3,3 %
Befolkning
 -  2014 års uppskattning 77 433 744[1] (18:e)
 -  Befolkningstäthet 33/km² (182:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt $46 491 miljoner (78:e)
 -  Per capita $774 
Valuta Kongolesisk franc (CDF)
Tidszon UTC+1 till UTC+2
Topografi
 -  Högsta punkt Pic Marguerite på Mont Ngaliema, 5 110 m ö.h.
 -  Största sjö Tanganyikasjön
 -  Längsta flod Kongofloden
Nationaldag 30 juni
Nationalitetsmärke DRC
Landskod CD
Landsnummer 243

Kongo-Kinshasa, formellt Demokratiska republiken Kongo (franska: République Démocratique du Congo), är en stat i Centralafrika. Det är det till ytan näst största landet i Afrika och gränsar i norr till Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken och Sydsudan, i öster till Uganda, Rwanda, Burundi och Tanzania, i söder till Zambia och Angola och har i väster en liten kustremsa vid Kongoflodens mynning mot Atlanten, endast 37 kilometer lång. Demokratiska republiken Kongo har Afrikas fjärde största befolkning.[2]

Föregående statsbildningar med samma gränsdragningar inkluderar Fristaten Kongo, Belgiska Kongo, Kongo-Leopoldville och Zaire.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förkolonial historia[redigera | redigera wikitext]

Bevis finns för att människor bosatte sig i Kongobäckenet för ca 80 000 år sedan.[3] Det första kända större riket i vad som idag är Demokratiska republiken Kongo var Kongoriket, grundat omkring 1400, vilket täckte södra Kongo och norra nuvarande Angola. Den första europé som kom till området var den portugisisk sjöfararen Diogo Cão som 1482 anlände till Kongoflodens utlopp. Kongoriket hade kontakter med Kungariket Portugal från slutet av 1400-talet då dess kung konverterade till kristendom och antog namnet João I. Några decennier senare kom utbytet mellan de båda staterna att handla mer om slavhandeln än om religion. Kongoriket levde kvar till slutet av 1800-talet, trots ett par större inbördeskrig och en del utbrytarrörelser. Det gick slutligen under i samband med den belgiska koloniseringen. I de östra delarna av dagens Kongo-Kinshasa härjade under 1800-talet arabiska slavhandlare och regionen utgjorde del av de handelsnät som sträckte sig från Östafrika.[4]

Kolonialtiden[redigera | redigera wikitext]

År 1870 lät kung Leopold II av Belgien inta Kongodeltat och tvinga dess lokalbefolkning till slavarbete. Naturtillgångar som elfenben och gummi skövlades. 1874-78 genomförde John Rowland (också känd som sir Henry Morton Stanley) upptäcktsresor i landet och 1878 nåddes även en kolonial överenskommelse mellan britterna och Leopold II angående Kongo. Vid Kongokonferensen 1884-85 beslutades att ett enormt territorium innefattande hela Kongobäckenet, med dagens gränsdragning, skulle tillfalla en "neutral part" istället för de etablerade kolonialmakterna. Denna neutrala part var Internationella Kongosällskapet som indirekt ägdes av just kungen av Belgien. Kongofristaten bildades och utvecklas till kung Leopolds personliga koloni, via privatägda europeiska bolag och legosoldater i Force Publique exploaterades Kongos naturrikedomar genom att använda infödingarna som slavar. Den officiella målsättningen var att skapa ett frihetligt mönsterrike i Kongofristaten. I verkligheten var målet att berika sig med vilka medel som helst och det skulle senare visa sig att den belgiske kungens rovdrift på naturtillgångarna, främst naturgummi och elfenben, hade halverat landets befolkning – ett folkmord på cirka 10 miljoner människor.[5]

Internationella protester och ramaskri i den europeiska pressen ledde till att Leopold II tvingades överlämna Kongo till den belgiska staten som år 1908 övertog förvaltningen av vad som därefter kallades Belgiska Kongo. Likt andra europeiska kolonier fanns inga som helst demokratiska institutioner i Belgiska Kongo och det politiska styret stod under direkt den belgiska kolonialministern i Bryssel som ledde ett råd för koloniala angelägenheter. Den dagliga administrationen av kolonin sköttes av en generalguvernör i Boma. Mycket av kolonins afrikanska befolkning underkastades tvångsarbete på plantager och i gruvor ägda av europeiska företag och investeringar i infrastruktur gjordes främst för att främja råvaruexporten. Skolsystemet dominerades av Katolska kyrkan och svarta afrikaner tilläts erhålla en grundläggande utbildning men förhindrades systematiskt i enlighet med den strikta koloniala rassegregationen att söka till högre utbildning. Överallt i samhället behandlades vita kolonister som överlägsna den inhemska befolkningen.[6] Mot slutet av 1950-talet ökade kraven på grundläggande politiska rättigheter för svarta afrikaner. Belgien genomförde, om än motvilligt, vissa smärre reformer. 1959 tvingades Belgien att acceptera självständighet för Kongo. Rundabordssamtal mellan inhemska politiska ledare och representanter för kolonialstyret följde året därpå och 1 juli 1960 förklarades Republiken Kongo (allmänt kallat Kongo-Léopoldville för att särskilja det från grannlandet med samma namn i norr) självständigt.

Kongokrisen och Mobutu-eran[redigera | redigera wikitext]

Mobutu Sese Seko, president 1965-1997.

I maj 1960 hölls det första parlamentsvalet i Kongo och största parti blev vänsternationalistiska MNC och högersinnade Alliance des Bakongo. Joseph Kasavubu från Alliance des Bakongo utsågs till president och Patrice Lumumba från MNC till premiärminister. Den nya statsbildningen kastades omedelbart ut i djup politisk kris, först gjorde arméstyrkor landsomfattande myteri och sedan utropade de mineralrika provinserna Katanga och Sydkasai sin självständighet. Kongokrisen kom att bli en av de svåraste internationella konflikterna på 1960-talet; den forna kolonialmakten Belgien vägrade att släppa de ekonomiska intressena i Katanga vilket ledde till direkt stöd till separatisterna, och konflikten mellan president Kasavubu (som föredrog nära relationer med USA) och premiärminister Lumumba (som tvingades be Sovjetunionen om hjälp för att slå ner separatistupproren). FN-insatsen ONUC varade fram till år 1964 och hade inslag av svensk trupp. Krisen utmynnade i arméchefen general Joseph-Desiré Mobutus militärkupper med stöd av CIA, först 1961 och sen igen 1965. De olika upproren krossades av Mobutu som etablerade ett djupt korrumperat enpartisystem i landet, som 1966 bytte namn till Demokratiska republiken Kongo.[1]

General Mobutu påbörjade ett kulturellt reformprogram med syfte att förkasta koloniala influenser och återgå till det "afrikanska ursprunget". Detta program, Authenticité, tog sig bl a uttryck i de namnbyten som genomfördes för flera kongolesiska städer: Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville blev Kisangani, Elisabethville blev Lubumbashi etc. Sjöarna Albertsjön och Edwardsjön på gränsen mot Uganda bytte namn till Mobutusjön och Idi Aminsjön. År 1971 bytte Mobutu åter namn på landet, denna gång till Republiken Zaire, efter Kongoflodens nya namn (Zairefloden). Själv antog han personnamnet Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga ("Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oändliga vilja att vinna går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår"), normalt förkortat till Mobutu Sese Seko. Förnamnet Joseph strök han som varande alltför europeiskt. Mobutu överförde i början av 1970-talet utländska koncessioner i landet till sina allierade som i sin tur helt enkelt auktionerade ut företagens egendom och sedan lät dem gå under medan de anställda kongoleserna kastades ut i arbetslöshet och fattigdom. Hela statsapparaten genomsyrades av djup korruption, Zaire blev typexemplet på en kleptokrati och av landets stora utvecklingslån från t ex IMF gick det mesta rakt ner i Mobutus egna fickor.[7] General Mobutu stöddes under hela kalla kriget främst av USA och Belgien och satt säkert vid makten ända till 1990-talet.

Krigen på 1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Konfliktområden och utländska parter i andra Kongokriget.

1993 ledde etniska strider i Masisi och statskuppen i Burundi till att 80 000 människor begav sig på flykt varav många hamnade i flyktingläger i Södra Kivu-provinsen i östra Zaire. I efterdyningarna av folkmordet i Rwanda kom över en miljon rwandiska flyktingar, mestadels från folkgruppen hutu som hade jagats bort när Rwandas patriotiska front tog över det lilla grannlandet i öster, till Zaires östligaste provinser. Blandat med flyktingarna var gärningsmön från folkmordet, hutumiliser som från 1995 nyttjade de enorma flyktinglägren i Zaire som baser för nattliga räder in i Rwanda. Våldet i Rwanda spred sig till Zaire och 300 000 människor tvingades fly från sina hem. Konflikten eskalerade till första Kongokriget och skakade Mobutus då redan försvagade styre. Rebellgruppen AFDL under Laurent Kabila, som till stor del bestod av tutsimilis, tog till vapen mot president Mobutu och jagade honom i landsflykt den 17 maj 1997. Landet återtog namnet Demokratiska republiken Kongo och Laurent Kabila blev president.

Redan 1998 bröt krig återigen ut i Kongo, andra Kongokriget som kom att vara i fem år. Det började efter att Laurent Kabilas forna allierade, regeringarna i Rwanda och Uganda, vände sig emot honom och stödde den tutsidominerade rebellrörelsen RCD:s försök till uppror. Militär skickades till Kabilas försvar från Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan och försöket att avsätta regeringen misslyckades. Tillströmningen av utländska styrkor och delningen av landet i rivaliserande maktzoner gav konflikten namnet "Afrikas första världskrig". Trots flera försök att få till stånd fred upphörde inte stridigheterna. Den 10 juli 1999 undertecknades ett vapenstillestånd i Lusaka och alla de utländska truppinsatserna ersattes av FN:s fredsbevarande styrka MONUC. Mindre strider pågick även efter detta. Kabila mördades den 16 januari 2001 och hans son Joseph Kabila utnämndes till statschef tio dagar senare. I oktober 2002 fick Kabila de rwandiska styrkorna att dra sig tillbaka från östra delen av landet och två månader senare skrev samtliga stridande parter under ett fredsavtal.

Fred och samlingsregering[redigera | redigera wikitext]

En provisorisk författning antogs 4 april 2003 och satte formellt punkt för det krig som pågått sedan 1998. Författningen stadgade att landet under högst två och ett halvt år skulle styras av en samlingsregering med i princip alla betydande politiska krafter representerade. De dominerande grupperna i regeringen, och i det provisoriska parlamentet, var den tidigare regeringen under president Joseph Kabila, de båda rebellrörelserna Samling för kongolesisk demokrati, RCD (ofta kallad RCD-Goma efter den stad i östra Kongo där dess högkvarter ligger), Kongos befrielserörelse, MLC samt den civila oppositionen. Två utbrytargrupper ur RCD, RCD-Befrielserörelsen och RCD-National, den löst sammansatta regeringstrogna jägarmilisen mai-mai samt "det civila samhället" var också representerade i såväl regering som parlament.

Nya konflikter[redigera | redigera wikitext]

Respekten för fredsavtalet och den provisoriska författningen var på sina håll ganska begränsad, och nya konflikthärdar hade blossat upp i Kongos östra provinser mellan väpnade grupper som inte omfattades av fredsavtalet.

Kongos grannländer ger också sitt stöd till olika parter i konflikten: Angola, Namibia och Zimbabwe stöttar den kongolesiska centralregeringen. Rwanda stöttar RCD-Goma, Uganda stöttar gerillan MLC, dominerad av icke-tutsi, Burundi befinner sig i krig med hutudominerade kongolesiska gerillagrupper. Grannlandet Sudan stöttar gerillan ADF, som består av exilugandier i kamp, i första hand mot sitt hemlands regering.

Decenniers vanstyre och en svagt utvecklad nationskänsla i den kolonialt skapade, konstlade statsbildningen talade mot en stabil, fredlig utveckling.

Ny författning[redigera | redigera wikitext]

2005 antogs genom folkomröstning en ny författning som stadgade att presidenten ska utses i allmänna val för fem år och kunna omväljas en gång. Ledamöterna av parlamentets båda kamrar skall också tillsättas genom allmänna val. Presidenten skall utse premiärminister på rekommendation av det parti som har en majoritet av parlamentets ledamöter.

Fria val[redigera | redigera wikitext]

Den 30 juli 2006 höll Kongo sitt första demokratiska val, med flerpartisystem, sedan självständigheten 1960. Nära tiotusen politiker tävlade om de femhundra platserna i parlamentet medan det i presidentvalet fanns trettiotre kandidater att välja emellan.

Joseph Kabila vann 45 procent av rösterna i presidentvalet och hans huvudmotståndare, vicepresidenten Jean-Pierre Bemba fick 20 procent. Den 20 till 22 augusti, sedan valresultatet meddelats, drabbade de två presidentkandidaternas styrkor samman på Kinshasas gator. 23 personer dödades innan polis och FN-trupper lyckades vinna kontroll över staden.

Eftersom ingen presidentkandidat fick över 50 procent av rösterna så hölls en andra valomgång mellan Kabila och Bemba den 29 oktober 2006. Valmyndigheten meddelade onsdagen den 15 november att Joseph Kabila vunnit presidentvalet med 58,05 procent av rösterna mot Jean-Pierre Bembas 41,9 procent.

Tisdagen den 21 november attackerade Jean-Pierre Bembas anhängare Högsta domstolens lokaler i Kinshasa. Dagen därpå gav den nyvalde presidenten Joseph Kabila ett ultimatum till FN:s fredsbevarande styrka i landet. Om inte FN-styrkan MONUC inom 48 timmar ser till att Bembas milisstyrkor lämnar huvudstaden Kinshasa så hotar Kabila att sätta in armén mot Bembas milis. Ett 50-tal av Bembas soldater gav sig också av från Kinshasa den 23 november. Bemba beräknades dock fortfarande ha mer än 500 soldater kvar i staden.

Högsta domstolen avslog den 27 november Jean-Pierre Bembas överklagande av valresultatet. Bemba accepterade dagen därpå högsta domstolens utslag och lovade att axla rollen som oppositionsledare.

Nya strider[redigera | redigera wikitext]

UNICEF distribuerar mat i Goma, november 2008.

De östra delarna av Kongo-Kinshasa drabbades svårast av det blodiga inbördeskriget. Det är också där som våldet oftast har fortsatt efter det officiella krigsslutet. Rebellsoldater anförda av den före detta arméofficeren Laurent Nkunda intog den 26 november 2006 staden Sake i Norra Kivu-provinsen, i östra Kongo efter eldstrid med arméförband och en indisk FN-styrka.

I början av 2007 gick rebeller till offensiv i den mycket instabila och guldrika Ituriregionen i nordost. Minst 60 000 människor beräknas sedan 1999 ha dött i Iturikonflikten.

Efter att en allierad till president Kabila vann ett lokalt guvernörsval i västra Kongo så uppmanade Jean-Pierre Bembas anhängare till protester mot det påstått manipulerade valresultatet. Då polisen i slutet av januari 2007 stormade ett hus i provinshuvudstaden Matadi tillhörande oppositionens kandidat Leonard Fuka Unzola så dödades minst 58 personer enligt sjukvården och lokala tjänstemän.

Nkunda fortsatte föra krig mot militären, under förevändning att skydda tutsier i Kongo, men har anklagats för svåra övergrepp på civilbefolkningen och för tvångsrekrytering av barnsoldater. Regeringen i Rwanda har stött Nkunda med motiveringen att man anser att resterna av hutugerillan FDLR, som låg bakom folkmordet i Rwanda, håller sig gömda i djungeln i östra Kongo-Kinshasa. [1]

Mai-mai deltog också i striderna i Norra Kivu-provinsen, som tvingade mer än 400 000 människor på flykt.[2]

I december 2007 genomfördes en misslyckad regeringsoffensiv i Norra Kivus högland som istället resulterade i att Nkundas styrkor intog ytterligare områden, följt av vapenvila.

Under hösten 2008 har striderna tagit fart igen och Nkundas trupper intog staden Goma. I början av 2009 allierade sig de forna fienderna Kongo och Rwanda och gjorde gemensam sak mot rebellgrupperna.

Konflikternas orsaker[redigera | redigera wikitext]

Det sägs och skrivs ofta att det finns två förklaringar till striderna.

Den ena är att Nkunda och Rwanda vill försvara tutsierna i östra Kongo mot en fortsättning av det folkmord som skedde i Rwanda 1994. Förövarna av detta folkmord flydde till Kongo och är fortfarande verksamma där. Det finns tutsier och hutuer både i Kongo och Rwanda (samt i andra länder i närheten, inklusive Burundi). [8]

Den andra förklaringen är att kampen egentligen handlar om de rikedomar (främst mineraler) som finns i östra Kongo. Försvaret av tutsierna är bara ett svepskäl, säger de som hävdar att denna förklaring är den rätta. [9]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Demokratiska republiken Kongo

Kongo är beläget vid ekvatorn i Afrika och gränsar till (medurs från sydväst) Angola, Atlanten, Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Uganda, Rwanda, Burundi, Tanzania (över Tanganyikasjön), och Zambia. Landet ligger mellan latitud 6° N och 14° S, och longitud 12° och 32° E. En tredjedel ligger norr om ekvatorn och två tredjedelar söder om. Kongos yta, 2 345 408 kvadratkilometer, är något större än Spanien, Frankrike, Tyskland, Sverige och Norge tillsammans.

Som ett resultat av läget vid ekvatorn har Kongo hög nederbörd och den högsta frekvensen av åska i världen. Den årliga nederbörden kan uppgå till 2000 millimeter på vissa ställen, och Kongos regnskogsområde är världen näst största (efter Amazonas). Den obrutna skogsregionen innefattar större delen av Kongoflodens avrinningsområde, som sluttar mot Atlanten i väster. Området är omgivet av savann i söder och sydväst, berg och högplatåer i väster och täta gräsmarker längsmed Kongofloden i norr. Längst österut ligger den ständigt snötäckta bergskedjan Ruwenzori.

Kongofloden och dess bifloder upptar nästan hela landet. De viktigaste bifloderna är Kasai, Sangha, Oubangui (även skriven som Ubangi), Aruwimi och Lulonga, och tillsammans med huvudfloden utgör de ryggraden i Kongos transportväsende, då landet i stor utsträckning saknar farbara vägar.

Kongofloden rinner upp i bergskedjorna Ruwenzori, Virunga och Itombwe som ligger på västra sidan av det Östafrikanska gravsänkesystemet, samt i Tanganyikasjön och Mwerusjön. Floden rinner i stort sett rakt västerut från Kisangani strax nedanför Boyomafallen, böjer sedan gradvis av mot sydväst, förbi Mbandaka, flyter ihop med Ubangi och Kasai, och rinner ut i Pool Malebo. Huvudstaden Kinshasa och Brazzaville ligger på motsatta sidor av floden vid poolen.

Därefter smalnar floden av och flyter i katarakterna vid Ingafallen innan den rinner ut i Atlanten vid Matadi och Boma. Kongofloden har det näst största flödet av någon flod i världen (efter Amazonas). Flodmynningen och en 45 km bred landremsa vid dess norra strand är Kongos enda kust mot havet.

I bergskedjorna i väster finns på grund av det tektoniska läget flera aktiva vulkaner. Geologiska processer i området skapar också de berömda afrikanska stora sjöarna, varav tre ligger på Kongos östra gräns: Albertsjön, Edwardsjön och Tanganyikasjön.

Naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Kongo-Kinshasa är ett av Afrikas rikaste länder med hänsyn till naturtillgångarna. Mest kända är koppartillgångarna i provinsen Katanga, men i landet finns även tillgångar på diamanter, kobolt, guld, kadmium, petroleum, silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järnmalm och kol. Timmer, ädelträ, palmolja och kautschuk utvinns ur skogstillgångarna. År 1959 stod Kongo för 9 % av världens kopparproduktion, 49 % av dess kobolt och 69 % av dess industridiamanter.[källa behövs] Landet har även betydande vattenkraft. Coltan är det vardagliga namnet för kolumbit-tantalit, en malm som bland annat innehåller de ovanliga grundämnena niob och tantal. Mineral som innehåller koncentrationer av tantal kallas vanligen 'tantalit'[1]. Coltan är ett mattsvart mineral.

Coltan har angivits som en bidragande orsak till kriget i Kongo[2], en konflikt som har lett till runt 4 miljoner döda. Rwanda och Uganda exporterar för närvarande stulen coltan från Kongo till länder i nord (i synnerhet Kina), där malmen används för att utvinna tantal som sedan 1960-talet använts i högkvalitativa elektrolytkondensatorer. Sådana används idag exempelvis i mobiltelefoner, persondatorer, och dvd-spelare.[3] Coltanbrytning i känsliga biotoper leder också till omfattande miljöförstöring och anses utgöra ett hot mot vissa arter av gorillor.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet är tropiskt och norr om ekvatorn infaller regntiden mellan april och oktober, söder om ekvatorn mellan november och mars. I höglänta inlandsområden är det svalare. I södra delen av landet förekommer längre torrperioder. Kongofloden kan svämma över under regntiden. I Great Rift Valley finns aktiva vulkaner.

Några av Kongo-Kinshasas miljöproblem är att tjuvjakt hotar de vilda djuren, att vattnet är förorenat och att alltför kraftig skogsavverkning leder till jorderosion. Större delen av Kongo-Kinshasa saknar naturskydd, men landet har dock ett av världens största regnskogsreservat, Salonga (36 000 km²).

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Viktigare transportvägar i Kongo.

Demokratiska republiken Kongo har egentligen stora förutsättningar att bli ett välmående land, men krig och korruption under många år har dramatiskt försämrat ekonomin. Skatteintäkterna är låga, statens utgifter höga och utlandsskulden växer. Folket lider av hungersnöd och sjukdomar. Med hjälp av bland annat IMF och Världsbanken ska man försöka vända den ekonomiska utvecklingen, den informella sektorn stora storlek gör detta svårt, mycket ekonomisk verksamhet sker utan statens inblandning. Kongo-Kinshasa är världens fattigaste land sett till dess BNP.[förtydliga]

Järnvägs- och vägnätet är i dåligt skick. En stor del transporter sker på floderna.

Nästan all elektricitet framställs av vattenkraft.

År 2009 hade Kongo-Kinshasa en bruttonationalprodukt (köpkraftsparitet) på 21 393 000 000 internationella dollar.[10] Landets BNP (PPP) per capita låg samma år på 330,284 internationella dollar.[11]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Demokratiska republiken Kongo är indelat i elva provinser: Kinshasa, Bandundu, Équateur, Orientale, Kasai-Occidental, Kasaï-Oriental, Katanga, Bas-Congo, Maniema, Norra Kivu och Södra Kivu. Den nya konstitutionen som trädde i kraft 2006 delar i stället upp landet i 25 provinser samt staden Kinshasa. Enligt konstitutionen skulle förändringen av administrationen ha ägt rum inom tre år efter ikraftträdandet, men i juni 2010 meddelade regeringen att arbetet med de nya provinserna ännu hade långt kvar.[12][13]

Lista över Kongo-Kinshasas provinser[redigera | redigera wikitext]

Karta över Demokratiska republiken Kongo med de elva provinserna utmärkta.
# Namn Huvudstad Yta
(km²)
Befolkning
(uppskattad 1994)
Befolkning
(uppskattad 1998)
1 Bandundu Bandundu 295 658 4 907 673 5 201 000
2 Bas-Congo Matadi 53 920 2 578 299 2 835 000
3 Équateur Mbandaka 403 292 4 789 307 4 820 000
4 Kasaï-Occidental Kananga 154 742 3 117 305 3 337 000
5 Kasai-Oriental Mbuji-Mayi 170 302 3 778 151 3 830 000
6 Katanga Lubumbashi 496 877 5 602 178 4 125 000
7 Kinshasa Kinshasa 9 965 4 657 061 4 787 000
8 Maniema Kindu 132 250 1 048 000 1 246 787
9 Norra Kivu Goma 59 483 3 546 000 3 564 434
10 Orientale Kisangani 503 239 5 426 715 5 566 000
11 Södra Kivu Bukavu 65 070 3 093 000 2 837 779
Total 2 344 798 42 545 000 42 150 000

[14]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Aids är ett stort hälsoproblem och 2001 var nästan 5 % av den vuxna befolkningen smittad vilket innebär 1,3 miljoner människor. Fram till samma år hade 120 000 människor dött i sjukdomen

Religion[redigera | redigera wikitext]

Officiellt är 80 % av Kongos befolkning kristen. Landets största trossamfund är den romersk-katolska kyrkan med över 30 miljoner medlemmar. Omkring 30 % av invånarna är protestanter. De flesta av dessa tillhör Église du Christ au Congo (ECC). 10 % är kimbanguister.

Islam samlar knappt 5 % av kongoleserna och ungefär lika många tillämpar olika former av animism eller synkretism.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2010 172 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 148 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 171 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2006 177 av 179

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Central Intelligence Agency (2014). ”Congo, Democratic Republic of the”. The World Factbook. Langley, Virginia: Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/cg.html. Läst 29 april 2014. 
  2. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/sydsudan-blev-fn-medlem
  3. ^ Yellen, JE; AS Brooks, E Cornelissen, MJ Mehlman and K Stewart (28 April 1995). ”A middle stone age worked bone industry from Katanda, Upper Semliki Valley, Zaire”. Science "268" (5210): sid. 553–556. doi:10.1126/science.7725100. PMID 7725100. http://www.sciencemag.org/content/268/5210/553. 
  4. ^ The East African slave trade. BBC World Service | The Story of Africa.
  5. ^ Osborn, Andrew (July 30, 2002). ”Belgium confronts its colonial demons”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/world/2002/jul/18/congo.andrewosborn. 
  6. ^ Turner, Thomas (2007). The Congo Wars: Conflict, Myth, and Reality (2nd). London: Zed Books. Sid. 29. ISBN 978-1-84277-688-9. 
  7. ^ Young, C. & Turner, T. (1985) The Rise and Decline of the Zairian State, s. 74; ISBN 978-0-299-10110-7
  8. ^ Stephen Kinzer i Guardian 3 november 2008
  9. ^ Johann Hari i Independent 30 oktober 2008
  10. ^ ”Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2009/01/weodata/weorept.aspx?pr.x=54&pr.y=16&sy=2009&ey=2009&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=636&s=PPPGDP&grp=0&a=. Läst 7 augusti 2009. 
  11. ^ ”Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2009/01/weodata/weorept.aspx?pr.x=92&pr.y=9&sy=2009&ey=2009&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=636&s=PPPPC&grp=0&a=. Läst 7 augusti 2009. 
  12. ^ http://www.congoplanet.com/article.jsp?id=45261671
  13. ^ http://www.africareview.com/News/Impasse%20over%20creation%20of%20new%20DR%20Congo%20provinces/-/825442/935062/-/view/printVersion/-/ybp4wyz/-/index.html
  14. ^ Congo Online
  15. ^ [a b c d] ”CIA - The World Factbook -- CONGO, DEMOCRATIC REPUBLIC OF THE” (på engelska). The World Factbook. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/cg.html. Läst 6 augusti 2009. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]