Richard von Weizsäcker

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Richard von Weizsäcker


Ämbetsperiod
1 juli 198430 juni 1994
Kansler Helmut Kohl
Företrädare Karl Carstens
Efterträdare Roman Herzog

Född 15 april 1920
Stuttgart, Württemberg, Tyskland
Död 31 januari 2015 (94 år)
Berlin, Tyskland
Politiskt parti Christlich Demokratische Union Deutschlands
Maka Marianne von Weizsäcker
Minnesbord i Riddarholmskyrkan för Richard von Weizsäcker i samband med Serafimerringningen den 11 februari 2015.

Richard Karl Freiherr von Weizsäcker, född 15 april 1920 i Stuttgart, död 31 januari 2015 i Berlin,[1] var en tysk politiker (CDU). Han var Förbundspresident för Förbundsrepubliken Tyskland 19841994 och regerande borgmästare i Västberlin 1981–1984. Han var yngre bror till filosofen och fysikern Carl Friedrich von Weizsäcker.

Namnledet Freiherr betyder friherre. När den tyska monarkin och därmed adelsprivilegierna avskaffades i revolutionen 19181919 blev de tyska adelstitlarna i stället delar av de adligas personnamn. Detta hindrade inte att Richard Freiherr von Weizsäcker, när han som tysk statschef tilldelades Serafimerorden, i den svenska kungliga ordens matrikel skrevs in som friherre Richard von Weizsäcker.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Richard von Weizsäckers far, Ernst von Weizsäcker, var diplomat och Weizsäcker växte upp i Köpenhamn, Berlin, Oslo och Bern. 1937 tog han studenten i Berlin. 1938 blev Weizsäcker inkallad i armén och deltog sedan i andra världskriget. Weizsäcker var med vid anfallen mot Polen och Sovjetunionen. Han sårades vid ett par tillfällen. I april 1945 transporterades han, lätt skadad, från Königsberg, via Östersjön, till Potsdam och befann sig vid krigsslutet i Lindau. Weizsäckers far arbetade 1938–1943 som statssekreterare vid utrikesministeriet och Weizsäcker kom att försvara sin far vid rättegången mot honom i Nürnberg 1948.

Weizsäcker studerade efter kriget rättskunskap och historia vid universitetet i Göttingen. Han arbetade sedan vid en domstol i Celle, på Mannesmann i Gelsenkirchen och Düsseldorf, på Waldthausen och på Boehringer i Ingelheim. På 1950-talet blev han medlem i CDU. Från 1966 verkade Weizsäcker som advokat i Västberlin och var samtidigt medlem i Deutscher Evangelischer Kirchentag.

1964–1970 och 1977–1983 var hans organisationens ordförande. Efter valet i september 1969 blev Weizsäcker medlem av förbundsdagen, där han representerade Rheinland-Pfalz. 1972–1979 var han ställföreträdande ordförande för CDU/CSU-fraktionen. Weizsäcker var dessutom vice förbundsdagspresident (vice talman) 1979–1981. År 1979 ställde Weizsäcker för första gången upp i valen till Västberlins lagstiftande församling. CDU blev det största partiet men kunde inte ta regeringsmakten då SPD och FDP tillsammans bildade en majoritet.

11 juni 1981 blev Weizsäcker Västberlins borgmästare och efterträdde Hans-Jochen Vogel. 1983 gjorde han ett uppmärksammat besök hos Erich Honecker. I februari 1984 lämnade Weizsäcker posten som borgmästare för att kandidera i förbundspresidentsvalet i maj samma år. 1989 återvaldes Weizsäcker som förbundspresident. I samband med sitt statsbesök i Sverige den 16 maj 1988 ärades Weizsäcker med Serafimerorden och blev dess 804:e riddare. Han var sedan 1990 hedersmedborgare i Berlin.

Han fann sin sista vila den 11 februari 2015 på Waldfriedhof i Berlin-Dahlem, samtidigt ägde i Riddarholmskyrkani Stockholm den så kallade Serafimerringningen rum.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Altbundespräsident: Richard von Weizsäcker ist tot”. Der Spiegel. http://www.spiegel.de/politik/deutschland/richard-von-weizsaecker-ist-tot-a-1016053.html. 
  2. ^ Per Nordenvall: Kungliga Serafimerorden 1748-1998, Kungl Maj:ts Orden, Stockholm 1998, ISBN 91-630-6744-7, s. 548f
  3. ^ Domradio: Gottesdienst und Staatsakt zu Ehren Richard von Weizsäckers.