Samaritaner
Samaritaner, samariter eller samarier (hebreiska Shomronim, arabiska: السامريون as-Sāmariyyūn) är en etniskt religiös grupp i Levanten.
Innehåll |
[redigera] Historia f.kr.
Samaria, som låg ca. 75 km norr om Jerusalem, blev huvudstad i Israels rike omkring 930 f.Kr. när Salomos rike splittrades i Juda och Israel.
722 f.kr. gjorde assyrierna slut på samaritanernas självständighet. Assyrierna intog Israel och förde bort delar av dess befolkning, israeliterna, i fångenskap i Babel. Riket Israel förstördes och Salmanassar, assyriernas konung, lät människor från andra länder bosätta sig där.
Jerusalems tempel, förstördes av babylonierna år 586 f.kr.. När det skulle återuppbyggas av de judar som valde att lämna Babylon efter det att perserna befriat dem erbjöd sig samaritanerna, som levde 6 - 8 mil norr om Jerusalem, att hjälpa till. Judarna avböjde hjälpen då de ansåg att samaritanerna infört för många främmande influenser i den judiska religionen. Därefter byggde samaritanerna ett eget tempel på berget Garizim och deras förhållande till judarna försämrades alltmer.
Stadens, samariens, namn används i GT ibland om hela Nordriket och återges i sådana fall med Samarien. Den traditionella beteckningen på Samarien var Efraims bergsbygd, vilket visar på vilken stamtillhörighet samaritanerna hade. Den internationella och rika kultur som blomstrade i samaritanernas rike kritiseras i Gamla testamentet och Bibeln (Tanak) för ojämlikhet och förtryck. Man kritiserade också samaritanernas anpassning till närliggande regioners religioner. Judarna förstörde deras tempel 128 f.kr. som byggts på det berg som än idag anses heligt, Garizim. Detta ökade på ovänskapen.
Under den romerska ockupationen uppgick deras antal till 450.000 med omkring 300.000 i Palestina och 150.000 i angränsande områden.
[redigera] Historia e.kr.
Genom seklerna utvandrade ett flertal samaritaner liksom judarna (se diasporan) men i motsats till de judarna kunde de inte bevara sin identitet utan uppgick i kulturerna i de länder de utvandrat till. I Samarien blev de allt färre under först kristen, senare islamisk, överhöghet.
Idag finns blott 500 samaritaner kvar. De flesta lever i Nablus och i Tel Avivs förort Holon. Nablus ligger på ockuperat palestinskt territorium och Holon, i Israel. [1]
[redigera] Språk
Från 700-talet och framåt övergick samaritanernas modersmål från arameiska till arabiska, som de alla talar nuförtiden. Deras liturgiska språk är dock samaritanska, som är en ålderdomlig skriven variant av arameiska.
[redigera] Religion
Deras tro och traditioner har likheter med den judiska. Man tror på uppståndelsen och väntar på Messias. Sabbaten är viktig och högtider som firas är påsk, pingst, nyårsdagen, försoningsdagen och lövhyddohögtiden. Kalendern räknar med 12 -13 månader och tideräkningen börjar vid världens skapelse, vilken anses vara över 6 400 år sedan, tidigare än den judiska. Omskärelsen är viktig och även matlagarna liknar de judiska. Deras heliga skrift omfattar bara Toran, det vill säga de fem Moseböckerna och deras heliga kultplats är fortfarande berget Garizim.
Samaritanerna blev utstötta från den judiska församlingen efter att det avslöjats bland dem en utbredd avgudadyrkan, något som innebar att deras konvertering till judendomen ifrågasattes, då det för att en dylik skall vara giltig enligt judisk lag krävs att konvertiten vid tillfället för övergången hade för avsikt att hädanefter leva enligt religionens lagar.
Jesus liknelse om den barmhärtige samariten förlorar mycket av sin kraft om man inte känner till motsättningarna mellan samarierna och den judiska majoriteten.
[redigera] Källor
- bibeln.se kl. 10.00, 24/10 2007
- Eklund, Per och Stig. ”Tre religioner i vår tid”. Ekelunds Förlag, 2000
- Johnson, Bo. ”Judendomen – i ett kristet perspektiv”. Arctus förlag och Bo Johanson, 2000
[redigera] Källor
