Sislar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sislar
Spermophilus saturatus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Ekorrartade
Sciuromorpha
Familj Sciuridae
Tribus Marmotini
Släkte Sislar
Spermophilus
Vetenskapligt namn
§ Spermophilus
Auktor F. Cuvier, 1825
Hitta fler artiklar om djur med
Guldmantlad sisel (Spermophilus lateralis)
Sisel (Spermophilus citellus)

Sislar (Spermophilus), är ett släkte i ekorrfamiljen. Medlemmarna lever alla på och under markytan. Djuren är vanligtvis brunaktiga till gråbruna, ofta med fläckar eller strimmor. De har korta ben och svans. Släktet finns utbrett från Västeuropa till Sibirien och från Alaska till norra Mexico. Majoriteten av släktets arter lever i Nordamerika.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Individerna når en kroppslängd (huvud och bål) av 13 till 41 cm och en svanslängd av 4 till 25 cm. Vikten varierar mellan 85 gram och ett kilogram.[1] Pälsen på ryggen har oftast en gråbrun till grågul färg och buken är gul- eller vitaktig. Det finns också några arter som är mörkbrun till svart på ovansidan. Ofta förekommer mörka strimmor och ljusa fläckar på pälsen. Hos en del arter har sommarpälsen en mera rödaktig färg. Extremiteterna är korta jämförd med övriga kroppen. Dessutom har sislar kindpåsar för att bära födan.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Habitatet utgörs främst av gräsmarker som stäpper eller prärier. Sislar hittas även i öppna skogar, på jordbruksmark, i klippiga regioner och i tundra.[1]

Arternas bo kan vara en enkel 1,2 meter lång underjordisk gång eller komplexa tunnelsystem med flera förgreningar och utgångar. Hos vissa arter kan enskilda gångar vara 20 meter lång och ligga 2 meter under markytan. Det finns även ett fåtal arter som inte bygger bo alls.[1]

Liksom jordekorrar (Tamias) vistas sislar främst på marken men de har bra förmåga att klättra i växtligheten eller på stenar. Individerna är aktiva på dagen och solbadar ofta. Beroende på utbredningsområde är sislar aktiva hela året eller de håller vinterdvala. Till exempel går arktisk sisel (Spermophilus parryii) cirka sju månader i ide.[1]

Sislar äter främst vegetabiliska ämnen som frön, nötter, rötter, svampar och gröna växtdelar. Födan kompletteras med några insekter och andra ryggradslösa djur samt ibland små ryggradsdjur.[1]

Individernas sociala beteende är beroende på art. Ibland finns många bon i ett begränsat område men individerna interagerar sällan. Bara arten Spermophilus tridecemlineatus bildar ibland små flockar. Hos en del arter har hanar avgränsade revir som överlappar med flera honors revir. Honorna är inte aggressiva mot varandra och de kan i vissa fall uppfostra sina ungar i samma bo. För kommunikationen har sislar olika läten, till exempel för att varna varandra för fiender.[1]

Parningen sker under våren, hos arter som går i ide kort efter vintervilans avslutning. Honor är 23 till 31 dagar dräktiga och sedan föds oftast 4 till 7 ungar men antalet ungar kan variera mellan 2 och 15.[1] Ungdjuret väger 5 till 12 gram vis födelsen och får sedan fyra till sex veckor di. De blir kort innan de fyller ett år könsmogna. Däremot överlever bara 30 till 35 procent av ungdjuren första vintern och antalet vuxna individer decimeras varje vinter med cirka 40 procent. Hanar blir sällan äldre än 6 år och honor kan leva 11 år.[1]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

I äldre verk förekommer det vetenskapliga namnet Citellus för sislar. Namnet etablerades av den tyska naturforskaren Lorenz Oken i verket "Okens Lehrbuch der Naturgeschichte" (1816). Däremot följde Oken inte Linnés binomial nomenklatur och därför godkänns de av honom inrättade namn inte av International Code of Zoological Nomenclature.[2]

Det finns olika uppfattningar hur många arter som ska godkännas och hur de ska fördelas i olika undersläkten. Den följande listan med 41 arter och 6 undersläkten är enligt Wilson & Reeder (2005).[2]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

En del arter betraktas som skadedjur på odlade växter. Vissa arter bär på smittosamma sjukdomar som rabies eller harpest. Därför bekämpas dessa arter med gift. Andra individer fångas och dödas för pälsens skull.[1]

IUCN listar de flesta arterna som livskraftiga (LC). Arter med annan hotstatus förtecknas nedan.[3]

  • Nära hotad (NT)
    • Spermophilus madrensis
    • Spermophilus musicus
    • Pärlsisel (Spermophilus suslicus)
    • Spermophilus washingtoni
    • Spermophilus xanthoprymnus
  • Sårbar (VU)
    • Sisel (Spermophilus citellus)
    • Spermophilus mohavensis
    • Spermophilus townsendii
  • Starkt hotad (EN)
    • Spermophilus atricapillus
    • Spermophilus brunneus
    • Spermophilus perotensis

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Nowak, R. M. (1999) s.1254/58 Google books
  2. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). Spermophilus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  3. ^ Spermophilus på IUCN:s rödlista, läst 16 juni 2013.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • A. Bjärvall, S. Ullström (1995): Däggdjur ISBN 91-46-16576-2
  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore. ISBN 0-8018-5789-9