Murmeldjur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Murmeldjur
arten gulbukigt murmeldjur Marmota flaviventris
arten gulbukigt murmeldjur Marmota flaviventris
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Familj Ekorrfamiljen
Sciuridae
Släkte Murmeldjur
Marmota
Vetenskapligt namn
§ Marmota
Auktor Blumenbach, 1779
Hitta fler artiklar om djur med

Murmeldjur (Marmota) är ett släkte inom ekorrfamiljen (Sciuridae), som i sin tur är en undergrupp i ordningen gnagare.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Med en kroppslängd mellan 40 och 60 centimeter är murmeldjur jämförelsevis stora gnagare. Därtill kommer en 10 till 20 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan tre och sju kilogram. Pälsens färg är beroende på art men vanligen förekommer brunaktiga djur. Arten Marmota vancouverensis är helt svart.

Kroppen är undersätsig och kindpåsar saknas. Öronen är mycket små och pupillen rund. Tummen är bara rudimentär, med ofullständig klo. Tredje framtån är längst och svansen kort och yvig.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

I Europa lever murmeldjur i alpina bergstrakter (till exempel Alperna, Karpaterna och Pyrenéerna). Även i Asien finns murmeldjur som har anpassat sig till höga bergsområden men vanligast är murmeldjur där på stäpper. I Amerika finns de flesta arterna i subarktiska regioner. Skogsmurmeldjuret förekommer i stora delar av centrala och nordöstra Nordamerika. Murmeldjur finns alltså bara i tempererade och kalla regioner av norra halvklotet och saknas i varma områden.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Murmeldjur skapar komplexa tunnelsystem under jorden. Det finns permanenta gångar, tunnlar som används för tillfällig flykt och "döda gångar". Gångarna kan vara mellan 10 och 70 meter långa, men den längsta uppmätta tunneln hade en längd av 113 meter.

Arterna är aktiva på dagen och vistas huvudsakligen på marken. Deras förmåga att klättra är mindre bra utvecklad. Födan utgörs främst av gräs och örter men de äter även frukter, frön och insekter.

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

Angående deras sociala beteende finns större skillnader mellan de olika arterna. Skogsmurmeldjuret lever ensam och försvarar sitt bo mot artfränder. Hos gulbukigt murmeldjur lever en hanne tillsammans med flera honor. Hannen är aggressiv mot artfränder av samma kön och jagar bort andra hannar när de visar sig för nära boet.

De flesta murmeldjur lever liksom alpmurmeldjuret (M. marmota) i kolonier som bildas av ett alfapar och deras yngre släktingar. Två år efter födelsen lämnar vuxna individer kolonin. Hannar provar att etablera en egen koloni genom att driva bort alfahannen från en existerande koloni. Sedan dödas alla främmande ungar i kolonin. För att kommunicera har murmeldjur olika läten som påminner om fågelläten.

Dräktigheten varar i cirka 30 dagar och sedan föder honan två till fem ungar åt gången. Honor av arter som lever ensam har vanligen fler ungar än honor i kolonier.

Vinterdvala[redigera | redigera wikitext]

Arterna i släktet håller lång vinterdvala som oftast varar mellan 6 och 7 månader, ibland upp till 9 månader. Bon polstras med gräs och individerna rullar ihop sig. Före övervintringen äter de mycket och skapar fettreserver. Under vinterdvalan andas de bara två gånger per minut och hjärtat slår bara 20 gånger per minut (istället för 200 gånger under den vakna tiden). Energiförbrukningen är 90 % mindre och därför behövs bara 1 200 gram fett för att komma över vintern. Vinterdvalan påbörjas när maten i hösten blir näringsfattig samt när fettcellerna är uppfylld. På så sätt somnar de några veckor före den egentliga vintern. De vaknar när yttertemperaturen är tillräckligt varm.

Systematik och evolution[redigera | redigera wikitext]

Det finns 14 arter som lever på norra halvklotet.

Systematiken är delvis omstridd, några arter som lever i Asien räknas av vissa zoologer som underarter till stäppmurmeldjuret.

De äldsta fossilen från murmeldjur finns från miocen (för 23 till 5,3 miljoner år sedan) och dessa individer levde i Nordamerika. Först under pleistocen (för 1,8 miljoner till 11 500 år sedan) kom arter av släktet till Eurasien.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Murmeldjur och människor[redigera | redigera wikitext]

Människans aktiviteter orsakar olika populationsutvecklingar hos murmeldjur. Skogsmurmeldjuret gynnas genom skogsröjning då den inte föredrar täta skogar. I vissa delar av USA betraktas arten idag som skadedjur. Den äter sädesväxter och tunnlarna förstör markens struktur så att betesdjur och jordbruksmaskiner bryter genom.

Andra arter minskar däremot i beståndet. Alpmurmeldjuret har försvunnit från delar av utbredningsområdet. Päls av murmeldjur används för kläder. Stäppmurmeldjuret var därför nästan utdött omkring 1920 men beståndet återhämtade sig.

IUCN listar Marmota menzbieri som sårbar och Marmota vancouverensis som akut hotad.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 3 mars 2009.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • W. Arnold: Allgemeine Biologie und Lebensweise des Alpenmurmeltieres (Marmot a marmota) in Preleuthner und Aubrecht (utgivare), 1999.
  • Dimitrij I. Bibikow: Die Murmeltiere der Welt. Westarp 1996. ISBN 3-89432-426-0.
  • Hanns-Peter Mederer: Wozu das Murmeltier Heu braucht. Wissen und Glaubenszeugnisse über einen Allgäuer Höhlenbewohner. In: Das schöne Allgäu. 3. 1992. S. 29 - 32.
  • Monika Preleuthner, Gerhard Aubrecht (utgivare): Murmeltiere, Stapfia 63, Oberösterreichisches Landesmuseum, Linz 1999, ISBN 3-85474-044-1.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]