Dansk-svenska kriget 1808–1809

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dansk-svenska kriget 1808-1809
Del av Napoleonkrigen, Finska kriget
Skielober 1801.jpg
Samtida norsk soldatskidor.
Ägde rum 14 mars 1808 - 10 december 1809
Plats Sverige och Norge
Resultat Oavgjort (status quo); freden i Jönköping
Stridande
 Sverige
 Storbritannien
 Danmark
 Frankrike
Befälhavare/ledare
Sverige Gustav IV Adolf
Sverige Karl XIII
Sverige Gustaf Mauritz Armfeldt
Sverige Georg Carl von Döbeln
Danmark Frederik VI
Danmark Prins Christian August av Augustenborg
Styrka
22 000 man 36 000 man
Förluster
i fältslag ca 200 döda och sårade
900-1 200 tillfångatagna
i fältslag ca 210-400 döda och sårade
152 tillfångatagna

Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark-Norge och Sverige som varade från 1808 till 1809. Danmark-Norge angrep Sverige med krigsmålen att bland annat erövra Skåne.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Eftersom Sverige befann sig i krig mot Napoleon I, och Danmark-Norge stödde denne efter slaget om Köpenhamn i 1807, beslutade sig danskarna att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid Frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen. Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att söka fred. Denna plan stannade dock på pappret och trupperna placerades istället i en defensiv ställning:

Den svenska armén[redigera | redigera wikitext]

Den svenska armén räknade till totalt 23 000 man, 7 000 i Skåne under Johan Christopher Toll, 14 000 mot norska gränsen under Gustaf Mauritz Armfeldt och 2 000 man i Norrland under Johan Bergenstråhle. Den svenska armén var ganska bra utrustad och soldaterna var vältränade.

Den franska armén[redigera | redigera wikitext]

Avgörande för krigsutgången var förmodligen att Napoleon I hade skickat förstärkningar till Danmark från bland annat Frankrike, Spanien och Nederländerna under ledning av Jean Baptiste Bernadotte (totalt ca 45 000 man, 12 500 fransmän, 14 000 spanjorer, 6 000 holländare och en dansk reservtrupp på 12 500 man), vilket skulle innebära att den dansk-franska styrkan bestod av ca 81 000 man. Ett krav från Frankrike att delta i kriget var just att armén skulle stå under franskt befäl.

Det franska erövringsprojekt av Skåne under marskalk Bernadottes befäl misslyckades därför att det spanska regementet deserterade när de fick veta att Napoleon höll på att ersätta den spanska monarken med sin egen bror. I Spanien uppstod den 2 maj 1808 en folkresning mot Napoleon som slutade med fransmännens nederlag.

Den norska armén[redigera | redigera wikitext]

Den norska armén räknade till 36 000 man. Fältarmén bestod av 14 650 man men bara 5 000 kunde användas för anfall mot svenskarna. I den norska armén rådde det brist på allt och styrkorna var dåligt utbildade. Eftersom man var tvungen att skydda kusterna mot anfall från Storbritannien avsattes alltför många soldater på försvar, vilket ledde till att den dansk-norska offensiven inte kom i gång, utan istället valde svenskarna att anfalla Norge, i hopp om att vinna territorium. Den norske befälhavaren blev ståthållaren prins Christian August av Augustenborg.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

1808[redigera | redigera wikitext]

Den 1 april 1808 tågade Johan Bergenstråhle med sina 2 000 man in i Norge från Jämtland, men dennes armé tvingades dra sig tillbaka till Sundsvall. Norske överbefälhavaren Christian August intog en defensiv ställning och vågade inte angripa Skåne, som planerat, utan väntade på ett nytt svenskt anfall.

Den 13 april tågade 8 000 svenskar under ledning av Gustaf Mauritz Armfelt in i Norge från Värmland och vid Lier, ca en mil söder om Kongsvinger, utspelade sig det första slaget. Norrmännen försvarade sig med cirka 30 000 man, fältarmén bestod dock av endast 14 650 man och av dessa används bara 5 000 man aktivt, det vill säga nästan hela den norska armén. Svenskarna vann, men förlorade cirka 150 man. Efter segern stannade svenskarna kvar i Lier. Efteråt erövrade Armfeldt och hans styrka staden Frederikshald, men misslyckades med att inta den viktiga norska fästningen Fredriksten. [1]

Prins Christian August gick till motanfall och en svensk styrka om 500 man under ledning av överste Pontus Gahn kapitulerade senare men svenskarna stod ändå 10 kilometer in på norskt territorium.

I början av maj skulle engelska förstärkningar på 11 000 man och 140 fartyg under John Moore anlända till Göteborg. Svenskarna såg fram emot förstärkningen, men John Moore valde att dra sig tillbaka och vända om, eftersom han trodde att svenskarna skulle komma att dra sig ur kriget och söka fred med Napoleon vilket Storbritannien inte ville. Moore blev dessutom osams med Gustav IV Adolf. Den 3 juni vände Moore tillbaka.

I slutet av april planerade den dansk-norska styrkan att anfalla Strömstad för att komma åt de svenska förråd som fanns där. Med 27 fartyg (11 kanonjollar och 16 kanonslupar) angrep den norska styrkan under ledning av kapten Motzfeldt en svensk flotta med fem skepp, förmodligen kanonslupar, under kapten G.H. Nordberg. Svenskarna segrade och norrmännen drog sig tillbaka med stora förluster.

Samtidigt, i början av maj, gick en svensk styrka om 5 700 man under ledning av Eberhard von Vegesack in i Norge. Hans mål var att erövra Fredrikshald men lyckas bara med att erövra "ett par socknar". Under maj försökte den norska armén driva ur svenskarna från Norge men misslyckades.

Den 19 maj 1808 beordrade Armfeldt att trupperna i Norge skulle inta en defensiv ställning. Kungen, Gustav IV Adolf planerade en svensk landstigning på Själland, vilken aldrig utfördes. Armfeldt lämnade nu Norge med sina trupper, kvarlämnande endast en mindre styrka.

En del av styrkan, ca 420 man, fanns i Prestebakke. Prins Christian August bestämde sig för att attackera Prestebakke, eftersom svenskarna drog sig tillbaka. Den 10 juni attackerades Prestebakke av en norsk armé under Christian August och kapten Arild Huitfeldt. Svenskarna stod under överstelöjtnanten Lars Jacob von Knorring. Striden blev intensiv, men norrmännen slutade som segrare. Sverige förlorade ca 40 man och 360 tillfångatogs. Även två svenska kanoner togs av norrmännen. Den norska styrkan förlorade 11 man. Knorring suspenderades i ett halvår och tvingades betala 160 riksdaler banco i böter.

Den 14 juni återtog svenskarna Prestebakke efter en mindre strid. Det var en av krigets sista strider och därefter lämnade den sista svenska styrkan Norge.

En annan strid ägde rum vid Hjerpe skans, utanför Järpen i Jämtland. Den 16 augusti anfölls skansen av 644 norrmän. Stridigheterna pågick mellan klockan 15:00 och ca 21:00. En svensk soldat dödades, Bengt Sidberg från Oviken. [2] Fem svenskar sårades. Förlusterna blev även på norsk sida en död och fem sårade. Svenskarna segrade.

Under hösten och vintern 1808-09 utspelades det inga strider undantaget ett vid Berby nära Prestebakke. Det var en svensk spionstyrka under kapten C.J. Ström som stred mot en norsk styrka. Dagen slutade med svensk förlust. Svenskarna förlorade ca 50 man, likaså norrmännen.

Ett stillestånd utarbetades den 7 december 1808 med 48 timmars uppsägningstid.

1809[redigera | redigera wikitext]

Under vintern 1809 utkämpades det inga strider. I det norska lägret rådde det brist på förnödenheter. Ytterst lite livsmedel kunde komma fram eftersom Storbritannien blockerade norska hamnar. Christian August kunde inte inleda sina planerade offensiva operationer. Sverige höll sig också stilla, man koncentrerade sig på finska kriget.

Den 13 mars avsattes Gustav IV Adolf. Många trupper i Norge stödde revolutionen. Christian August drog tillbaka sina trupper till Norge. Eftersom han var kandidat till att bli svensk tronföljare, hindrade detta norska offensiva operationer. Han själv var positivt ställd till tanken att bli svensk kung.

Under sommaren pressade den dansk-norske kungen Christian August att inleda ett angrepp mot Sverige. Orsaken till detta var att kungen ville erövra svenskt territorium. En invasion av Skåne kunde inte genomföras och nu gav kungen order om att inta det territorium som tillföll Sverige vid freden i Brömsebro 1645, främst Jämtland och Härjedalen. En annan anledning var Rysslands framgång i finska kriget. Ryssarna hade nu tagit hela Finland och befann sig i Norrland i Sverige. Frederik VI trodde att han kunde få till en allians med Ryssland för att lättare få Sverige på knä.

Den 5 juni valdes Karl XIII till svensk kung.

Christian August var motvillig att anfalla Sverige men pressades till offensiv av kung Frederik. Den 2 juli 1809 gav Christian August order om ett anfall från Trondheimstrakten mot Jämtland. Den 10 juli anföll en 1 800 man stark avdelning under ledning av generalmajor von Krogh Jämtland.

Georg Carl von Döbeln skickades då ut med en 280 man stark bataljon från Hälsinge regemente mot Jämtland. Ytterligare en bataljon från Gävle skickades iväg mot Härjedalen. Senare ankom även förstärkningar, en bataljon från Livgrenadjärregementet och två bataljoner från Kalmar regemente.[3]

Den 16 juli återerövrade den norska styrkan Hjärpe skans. En styrka om 1 824 norrmän övertog skansen som just hade övergivits av en svensk styrka på 200 man under överstelöjtnant Teodor Nordenadler. Snart erövrades också byarna Mörsil och Mattmar i Jämtland. Samtidigt fick den norska armén höra om ett rykte att stilleståndet mellan Sverige och Ryssland hade avslutats efter sex veckor. Då beslutade von Krogh att dra sig tillbaka från Jämtland och rikta in sig på Härjedalen. Den 24 juli uppgick den svenska styrkan till 900 man, vid vilken tidpunkt von Döbeln beslutade att anfalla den norska styrkan och lyckas få den att dra sig tillbaka. Ett stillestånd skrevs dagen efter i Bleckåsen i Alsens socken. Ett villkor var att samtliga norska trupper skulle lämna Sverige senast den 3 augusti, vilket även skedde.

Minnessten i Alsens socken i Jämtland över konventionen i Bleckåsen den 25 juli 1809

I Norge försämrades situationen. Storbritannien utökade sin handelsblockad mot Norge. Under juli stängdes handelsvägarna till Ryssland och i den norska armén rådde det stor brist på livsmedel. Man misstänkte att Sverige och Storbritannien skulle anfalla Norge och man övervägde att söka fred med svenskarna, bland annat på grund av bristen på mat.

Fredrik VI såg nu att kriget inte kunde vinnas och sökte fred med svenskarna. Förhandlingarna inleddes i november och fred slöts den 10 december 1809 i Jönköping. För Danmark-Norge förhandlade Nils Rosenkrantz och för Sverige Carl Gustaf Adlerberg, ministern i London. Inget land avträdde något territorium.

Svenska regementen som deltog i kriget[redigera | redigera wikitext]

Ett urval av de svenska regementen som deltog i kriget:

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.algonet.se/~hogman/slb_slag_1800a.htm#Kriget med Danmark
  2. ^ http://web.archive.org/web/20041212044845/http://web.telia.com/~u63501054/Hjerpeskans.html
  3. ^ ”459 (Finska kriget 1808-1809)”. http://runeberg.org/finskakr/0533.html. 
  4. ^ http://www.skaraborgarna.se/historia.php Arkiverad 18 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.