Slaget vid Austerlitz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Austerlitz
Del av Tredje koalitionskriget
Napoléon vid slaget vid Austerlitz, av François Gérard.
Napoléon vid slaget vid Austerlitz, av François Gérard.
Ägde rum 2 december 1805
Plats Austerlitz, Mähren, Kejsardömet Österrike
Resultat
Stridande
Frankrike Franska kejsardömet  Ryska imperiet
 Kejsardömet Österrike
Befälhavare/ledare
Frankrike Napoleon I Kejsardömet Ryssland Alexander I
Kejsardömet Österrike Frans II
Kejsardömet Ryssland Michail Kutuzov
Styrka
72 000[1] 85 000[2]
Förluster
1 305 döda,
6 940 skadade,
573 tillfångatagna,
1 fana förlorad[3]
15 000 döda och skadade,
12 000 tillfångatagna,
180 kanoner förlorade,
50 fanor förlorade[3]

Slaget vid Austerlitz, i nuvarande Tjeckien (i Mähren) var ett fältslag som ägde rum den 2 december 1805 där Napoleon I vann en berömd seger över motståndarna Alexander I av Ryssland och Frans II av Österrike. Slaget har gått till historien som Trekejsarslaget, eftersom de tre rikenas kejsare var närvarande på fältet.

Slaget stod på årsdagen av Napoleons kröning 1804. De franska manövrerna vid Austerlitz är klassiska exempel i krigshistorien.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha skapat la grande armée för en invasion av England men hejdats då England förmådde Ryssland och Österrike att anfalla Frankrike i ryggen tvingades Napoleon att ändra sin strategi. Han gav order om omedelbart återtåg, armén marscherade raskt åt sydost och kunde triumfera vid slaget vid Ulm varpå Napoleon (som tillbringat den första tiden under marschen i Paris) kunde ansluta till armén och leda den mot Österrike. Marskalk Murat intog Wien i november utan att möta större motstånd, men den österrikiska huvudarmén, som nu dessutom fått förstärkning av ryssarna, återstod att besegra.

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Napoleon kunde uppbåda cirka 72,000 soldater och 157 kanoner inför det hotande slaget, men omkring 7,000 soldater under Davout befann sig långt söderut i riktning mot Wien[4]. De allierade hade cirka 85,000 soldater, varav sjuttio procent av dem var ryska, och 318 kanoner[4][5]. Först var Napoleon inte helt säker på sin seger. I ett brev till den franska utrikesministern Talleyrand ville Napoleon inte berätta för någon om den kommande striden eftersom han inte ville distrahera kejsarinnan Joséphine[6].

Striden ägde rum omkring 10 kilometer sydöst om staden Brno, mellan denna stad och byn Austerlitz (tjeckiska: Slavkov u Brna) i dagens Tjeckien. Den norra delen av slagfältet dominerades av den 210 meter höga kullen Santon och 270 meter höga kullen Zuran (Žuráň), som båda hade utsikt över en landsväg mellan Olomouc och Brno, som var på en öst/västlig vinkel. På den västra delen av de båda kullarna låg byn Bellowitz (Bedřichovice), och mellan dem fanns ån Bosenitz (Roketnice) som rann söderut och anslöt sig med ån Goldbach (Říčka), som sedan rann genom byarna Kobelnitz (Kobylnice), Sokolnitz (Sokolnice) och Telnitz (Telnice). På den centrala delen av hela området låg Pratzenplatån (Prace), en svagt sluttande kulle som var cirka 10/12 meter hög[7].

Allierade stridsplaner[redigera | redigera wikitext]

Den 1 december gjorde den allierade armén ett krigsråd. De flesta av de allierades härförare hade två grundläggande idéer i åtanke: att anfalla fienden och säkra den södra flanken som hade kontakt med de franska trupperna i Wien. Trots att tsar Alexander och hans följe var redo för strid var kejsare Frans II mer försiktiga och han var bistådd av Kutuzov, befälhavaren för de ryska och allierade trupperna[8]. Men stridshetsningen från den ryska adeln och de österrikiska officerarna var dock för häftig och de allierade mottog stridsplanen från den österrikiska stabschefen Franz von Weyrother[8]. För att få planen att lyckas måste de allierade trupperna driva bort den franska högerflygeln, som de allierade märkte hade svagare trupper, och göra avledande angrepp mot den franska vänsterflygeln. De allierade placerade huvuddelen av sina trupper i fyra kolumner som skulle attackera den franska vänsterflygeln. Det ryska kejserliga gardet hölls som reserv medan ryska trupper under Bagration bevakade den allierade vänsterflygeln. Den ryska tsaren bytte ut Kutuzov mot Franz von Weyrother som den allierade arméns befälhavare. Under striden kunde Kutuzov endast kommendera den allierade arméns fjärde kår, trots att han fortfarande var de jure befälhavare eftersom tsaren var rädd för att överta kontrollen av armén ifall planen skulle misslyckas[9].

Franska stridsplaner[redigera | redigera wikitext]

Slagordningen mellan franska (blåa) och allierade (röda) styrkor kl. 18 den 1 december 1805.

Napoleon hoppades på att de allierade styrkorna skulle anfalla, och som uppmuntringsmedel hade han medvetet försvagat sin högra flygel[10]. Den 28 november mötte Napoleon sina marskalkar vid hans högkvarter, där de underrättade honom om deras farhågor om den kommande striden. Han nekade deras förslag om reträtt[11].

Napoleons plan var tänkt att de allierade skulle skicka många trupper för att omsluta hans högra flygel i syfte att minska fransmännens kontakt med trupperna i Wien[9]. Då skulle den allierade centern och vänsterflygeln bli mycket sårbara[12]. För att uppmuntra dem att göra detta övergav Napoleon den strategiska positionen på Pratzenplatån, och förfalska hans truppers svaghet och hans egen försiktighet[11][12]. Under tiden måste Napoleons huvudstyrkor gömma sig i en terräng mittemot platån. Enligt planen skulle de franska trupperna anfalla och återta Pratzenplatån, och från platån skulle de genomföra en slutgiltig offensiv mot den allierade arméns center och omringa dem bakifrån[9][12].

Framstöten genom den allierade centern genomfördes av 16,000 soldater av Soults fjärde armékår. Den fjärde kårens ställning var insvept i en tät dimma under slagets tidiga skede; i själva verket var dimmans tillvaro en avgörande del för Napoleons plan: Soults trupper skulle bli upptäckta om dimman skingrades för tidigt, men om det dröjde för länge skulle Napoleon inte kunna bestämma när de allierade trupperna hade evakuerat Pratzenplatån, vilket skulle hindra honom från att samordna offensiven enligt tidplanen[13].

För att bistå sin svaga högerflygel beordrade Napoleon att Davouts tredje kår måste marschera hela vägen från Wien och gå med General Legrands trupper, som höll den yttersta södra flygeln som skulle bära den hårdaste delen av de allierades offensiv. Davouts soldater hade 48 timmar på sig att marschera 110 km. Deras ankomst var avgörande för den franska planens framgång. Napoleons arrangemang på den högra flygeln var mycket riskabelt eftersom fransmännen endast hade minimala trupper att besätta där. Men skälet till varför Napoleon kunde använda en sådan riskabel plan var att Davout var en av hans bästa marskalkar. Dessutom var den högra flygelns ställning skyddad av ett flertal vattendrag och sjöar[9], och att fransmännen redan hade satt upp en sekundär reträttlinje genom Brno[14]. Franska imperialgardet och Bernadottes första kår hölls som reserv medan den femte kåren under Lannes befäl bevakade den norra delen av slagfältet, där den nya kommunikationslinjen fanns belägen[9].

Den 1 december 1805 hade de franska trupperna flyttats i enlighet med de allierades rörelser söderut, som Napoleon förväntade sig[12].

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Slagets början[redigera | redigera wikitext]

Striden började kl. 8 på morgonen med att den första allierade kolumnen stormar byn Telnitz, som försvarades av ett franskt infanteriregemente. Här pågick våldsamma strider då flera allierade anfall drev bort de franska soldaterna från byn, vilka tvingas retirera till andra sidan av ån Goldbach. Vid denna tid kom de första soldaterna i Davouts kår som förstärkning och drev i sin tur bort de allierade soldaterna från Telnitz innan de också blev anfallna av husarer och blir tvungna att åter igen retirera. Ytterligare allierade anfall från Telnitz kontrollerades av det franska artilleriet[15].

De allierade kolumnerna började i långsam takt röra sig mot den franska högerflygeln, och de franska styrkorna lyckas framgångsrikt stoppa de första anfallen. Egentligen var de allierade fördelningarna förspillda och dåligt samordnade: Liechtensteins kavalleriavdelningar på den allierade vänsterflygeln hade placerats i den högra flygeln och som följd till detta sprang de in och saktade ner en del av den andra infanterikolumnen som ryckte fram mot den franska högerflygeln[11]. Vid denna tid trodde härförarna att detta skulle bli en katastrof, men senare förstod de att detta faktiskt understödde de allierade trupperna. Samtidigt anföll den andra kolumnens förtrupper byn Sokolnitz, som försvarades av ett lätt infanteriregemente och Tirailleurs, franska jägare. De första allierade anfallen misslyckades och den ryske generalen Langeron beordrades att bombardera hela byn. Den dödliga spärrelden tvingade de franska trupperna att evakuera byn, och vid ungefär samma tid anföll den tredje kolumnen slottet Sokolnitz. Fransmännen gjorde dock ett motanfall och återtog byn, för att sedan tvingas till ytterligare en evakuering. Konflikten i detta område upphördes tillfälligt när Friants division (en del av den tredje kåren) återtog byn. Sokolnitz var kanske det mest härjade området på slagfältet och som skulle byta ägare flera gånger under resten av dagen[16].

Medan de allierade trupperna anföll den franska högerflygeln stannade Kutuzovs fjärde armékår på Pratzenplatån och kvarstod. Precis som Napoleon insåg Kutuzov Pratzenplatåns strategiska betydelse och beslutade att försvara positionen. Men den unge tsaren höll inte med så han fördrev den fjärde armékåren från Pratzenplatån, en handling som skulle få dåliga konsekvenser för den allierade armén[9].

Huvudstriden[redigera | redigera wikitext]

St. Hilaires och Vandammes trupper anföll och splittrade den allierade armén i två delar.

En tät dimma hjälpte till att skymma St. Hilaires avdelnings framryck, men när de gick uppför sluttningen av den legendariska ”Austerlitzsolen" gick dimman isär och uppmuntrade dem att fortsätta framåt[16]. Ryska soldater och officerare på toppen av platån blev chockade över att se så många franska trupper komma emot dem[17]. De allierade officerarna förflyttade några av de fördröjda avdelningarna av den fjärde kolumnen i denna bittra kamp. Efter över en timmes strid blev en stor del av denna enhet förintad. De övriga soldaterna från den andra kolumnen, som mest bestod av oerfarna österrikare, deltog också i kampen och stred mot en av den franska arméns bästa stridsstyrkor, och efter hand tvingas dem retirera nerför backen. Men St. Hilaires soldater greps av förtvivlan och gjorde ett hårt motanfall och jagade bort de allierade trupperna från platån. General Vandammes avdelning i norra slagfältet anföll ett område vid namn Staré Vinohrady ("Gamla vingårdarna") och besegrade flera allierade bataljoner genom skicklig närstrid och dödliga skottsalvor[18].

Frankrike övertog striden, men det var långt ifrån över. Napoleon beordrade Bernadottes första armékår att stödja Vandammes vänsterflygel och flyttade sitt eget högkvarter från Žuráň kullen till Sankt Antonius kapell på Pratzenplatån. Den allierade arméns svåra situation bekräftades genom beslutet att föra in det ryska imperialgardet; storfurste Konstantin, bror till tsar Alexander, tog befälet över gardet och gjorde ett motanfall i Vandammes avdelning av slagfältet och besegrar en bataljon av det fjärde franska infanteriregementet och tog dess fana. Napoleon beordrade sin egna tunga kavallerigarde att röra sig framåt. Dessa ryttare pulvriserade de ryska ryttarna, men det blev ingen klar seger då båda sidor skickade stora massor av ryttare emot varandra.

Ryssarna hade fler ryttare men när Drouets avdelning, den andra av Bernadottes första armékår, utplacerades på sidan av drabbningen kunde de franska ryttarna söka skydd bakom sina linjer. Gardets hästartilleri orsakade också stora förluster på de ryska ryttarna och fysiljärerna. Ryssarna blev kringspridda och många dog när de förföljdes av det nyuppstälda franska kavalleriet[19]. Två av de ryska förlusterna i Pratzenplatån var Kutuzov (som var allvarligt skadad) och hans sonson Ferdinand von Tiesenhausen (som dog)[9].

Slutstriden[redigera | redigera wikitext]

Vid kl. 14 blir stora delar av den allierade armén separerad. Napoleon anfaller den allierade vänsterflygeln, medan resten av de allierade förföljdes av fransmännen och flydde från slagfältet.

Samtidigt pågick hårda strider på den nordligaste delen av slagfältet. Prins Liechtensteins tunga kavalleri började anfalla Kellermans lättare kavalleristyrkor efter att de så småningom anländer till rätt position på fältet. Striderna gick inledningsvis bra för fransmännen, men Kellermans styrkor tog skydd bakom General Caffarellis infanteriavdelning när det blev klart att ryssarna var alltför många. Caffarellis soldater stoppade de ryska angreppen och tillät Murat att skicka två avdelningar kyrassiärer (den ena under befäl av d'Hautpoul och den andra av Nansouty) in i striden för att besegra det ryska kavalleriet för gott. Det blir en lång, hård närstrid där de franska ryttarna slutligen segrar. Lannes anförde sedan hans femte armékår mot Bagrations soldater och efter hårda strider lyckades han driva den skicklige ryska befälhavaren bort från fältet. Han ville fortsätta, men Murat, som var i kontroll över detta område på slagfältet, var emot detta[20].

Napoleons koncentrerade nu på den södra änden av slagfältet där fransmännen och de allierade fortfarande stred om Sokolnitz och Telnitz. I en effektiv tveeggad offensiv lyckas St Hilaires avdelning och en del av Davouts tredje armékår spränga igenom fiendens trupper på Sokolnitz och tvingade befälhavarna för de två första kolumnerna, generalerna Kienmayer och Langeron, att fly så fort som de bara kunde. Buxhoewden, befälhavaren för den allierade vänsterflygeln och som ansvarade för den allierade offensiven, var helt berusad och flydde även han. Kienmayer bevakade hans tillbakadragande med O'Reillys lätta kavalleri, som tappert lyckades besegra fem av sex franska kavalleriregementen innan de också blev tvungna att retirera[20].

En stor panik bröt ut i den allierade armén och den övergav slagfältet i alla möjliga riktningar. En fruktansvärd och omtalad episod inträffade under denna reträtt: ryska styrkor som hade besegrats av den franska högerflygeln drog söderut mot Wien via Satschans frusna dammar. Franska artilleriet bombarderade dem, och ryssarna drunknar i det iskalla vattnet när isen under dem bryts sönder. Dussintals ryska artilleripjäser går under med dem. Uppskattningsvis hur många kanoner som förlorades varierar, det kan ha varit så få som 38 eller mer än 100 st. Källorna skiljer sig också om olycksoffren, med siffror som varierar från så få som 200 till så många som 2,000 döda. Eftersom Napoleon överdrev denna olycka i sin stridsrapport och att tsaren underförstått accepterade räkningen som en ursäkt för det katastrofala nederlaget, kan de låga siffrorna bli mer exakta. Många drunknade ryssar räddades av sina segerrika fiender[3][21]. Men enligt lokalt bevis, som senare offentliggjordes, kan Napoleons skildring för katastrofen vara ett rent påhitt. På kejsarens order tömdes sjöarna några dagar efter slaget och man hittade liken av endast två eller tre män, med cirka 150 hästar[22].

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Austerlitz och det föregående fälttåget förändrade i grunden den europeiska storpolitikens karaktär. På tre månader hade fransmännen ockuperat Wien, förintade två arméer och förödmjukade det österrikiska väldet. Dessa händelser står i skarp kontrast med 1700-talets stela maktstrukturer. Austerlitz stod sig i rampljuset för nästan ett decennium av fransk dominans över den europeiska kontinenten, men en av dess mer omedelbara effekter skulle uppmuntra Preussen att starta krig med Frankrike år 1806.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Sammanlagt uppgick de allierade förlusterna till cirka 27,000 man av en armé på 73,000, nämligen 37 % av dess manskap[23][3]. Fransmännen förlorade omkring 9,000 man av en armé på 67,000, eller cirka 13 % av dess manskap. De allierade förlorade också 180 kanoner och 50 fanor[3]. Den stora segern möttes av ren förvåning och delirium i hela Frankrike, som för bara några dagar tidigare var på randen till ekonomisk kollaps.

Frankrike och Österrike undertecknade en vapenvila den 4 december och i fördraget vid Pressburg 22 dagar skrev man på ett fredskontrakt. Österrike gick med på att erkänna de franska territorium som vunnits genom fördragen vid Campo Formio (1797) och Lunéville (1801), överlämna mark till Bayern, Württemberg och Baden, som var Napoleons tyska bundsförvanter, och betala 40 miljoner franc i krigsskadestånd, samt överlämna Venedig till kungariket Italien. Det var ett hårt slut för Österrike, men absolut inte en katastrofal fred. Den ryska armén fick dra sig tillbaka till Ryssland och de franska styrkorna förskansade sig i södra Tyskland. Det tysk-romerska riket blev utplånat för gott, och dess sista tid skedde år 1806. Napoleon skapade sedan Rhenförbundet, vilket innebar att en rad tyska stater skulle fungera som en buffert mellan Frankrike och Preussen. Preussen såg dessa och andra drag som en förolämpning mot dess status som Centraleuropa mäktigaste rike och det gick i krig med Frankrike år 1806.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Napoleon gav två miljoner gyllene franc till de högre officerarna och 200 franc till varje soldat, med stora pensioner för de dödas änkor. Föräldralösa barn adopterades av Napoleon personligen och fick lägga “Napoleon” till sina dop- och efternamn[24]. Napoleon gav aldrig en adelstitel till någon av sina befälhavare, vilket var brukligt efter en stor seger. Det är troligt att han ansåg Austerlitz alltför mycket som en personlig triumf att upphöja någon annan markant.

Stad och Pyramid[redigera | redigera wikitext]

För att hedra sin brors stora seger grundade Louis Bonaparte staden Austerlitz den 17 augusti, 1806 på platsen för ett franskt arméläger i provinsen Utrecht i Nederländerna. Nära till staden finns en konstgjord kulle som fick namnet Pyramide van Austerlitz (Austerlitzpyramiden)[25].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Battle of Austerlitz

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Franska siffror vid slaget varierar beroende på referat, 65 000, 67 000, 73 000 eller 75 000 är andra siffror som ofta presenteras i litteraturen. Skillnaden beror på att cirka 7 000 man i Davouts III-kår var inte närvarande vid slaget när det började. Med eller utan dessa trupper är en smaksak (i denna artikel, kommer de att ingå som separat från de 67 000 franska soldater som ursprungligen fanns på fältet). David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. s. 416 anger 67 000 (utan Davouts III-kår)
  2. ^ Allierade siffror vid slaget beroende på referat; 73 000, 84 000 eller 85 000 är andra siffror som ofta presenteras i litteraturen. Andrew Uffindell, Great Generals of the Napoleonic Wars. s. 25 anger 73 000. David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. s. 417 anger 85 400. I Napoleon and Austerlitz (1997) skriver Scott Bowden att det traditionella antalet som ges för de allierade, 85 000, visar deras teoretiska styrka, och inte de verkliga antalet som fanns på slagfältet.
  3. ^ [a b c d e] Chandler, David G.. The Campaigns of Napoleon. sid. 432 
  4. ^ [a b] Andrew Uffindell, Great Generals of the Napoleonic Wars. sid. 19
  5. ^ David Nicholls, Napoleon: a biographical companion pp. 9-10.
  6. ^ Frederick C. Schneid, Napoleon's conquest of Europe: the War of the Third Coalition, sid. 137
  7. ^ David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. sid. 412–413
  8. ^ [a b] Chandler sid. 416
  9. ^ [a b c d e f g] Lê Vinh Quốc, Nguyễn Thị Thư, Lê Phụng Hoàng, sid. 154-160
  10. ^ Richard Brooks (editor), Atlas of World Military History. sid. 109
  11. ^ [a b c] Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. sid. 48
  12. ^ [a b c d] Gregory Fremont-Barnes, Napoleon Bonaparte: leadership, strategy, conflict, sid. 19
  13. ^ Gregory Fremont-Barnes (2010). Napoleon Bonaparte: leadership, strategy, conflict. Great Britain: Osprey Publishing. ISBN 978-1-84603-458-9 
  14. ^ David G. Chandler, sid. 412
  15. ^ Fisher & Fremont-Barnes p. 48–49
  16. ^ [a b] Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. p. 49
  17. ^ David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. sid. 425
  18. ^ Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. sid. 49–50
  19. ^ Fisher & Fremont-Barnes p. 51
  20. ^ [a b] Fisher & Fremont-Barnes sid. 52
  21. ^ Rose, John Holland (1910). ”XXIII. Austerlitz”. The Life of Napoleon I. 2 (third). London: G Bell and Sons. sid. 38. http://www.gutenberg.org/files/14290/14290-8.txt. Läst 10 December 2008 
  22. ^ Rose (1910:46)
  23. ^ Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. sid. 54
  24. ^ David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. sid. 439
  25. ^ ”Historie Pyramide van Austerlitz”. pyramidevanausterlitz.nl. http://www.pyramidevanausterlitz.nl/historie.htm. Läst 12 June 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brooks, Richard (redaktör). Atlas of World Military History. London: HarperCollins, 2000. ISBN 0-7607-2025-8
  • Castle, Ian. Austerlitz 1805: The Fate of Empires. Oxford: Osprey Publishing, 2002. ISBN 1-84176-136-2
  • Castle, Ian. Austerlitz - Napoleon and the Eagles of Europe. Pen & Sword Books, 2005. ISBN 1-84415-171-9
  • Fisher, Todd & Fremont-Barnes, Gregory. The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. Oxford: Osprey Publishing Ltd., 2004. ISBN 1-84176-831-6
  • Goetz, Robert. 1805: Austerlitz: Napoleon and the Destruction of the Third Coalition (Greenhill Books, 2005). ISBN 1-85367-644-6
  • Tolstoy, Leo. Krig och fred. London: Penguin Group, 1982. ISBN 0-14-044417-3
  • Marbot, Jean-Baptiste-Antoine-Marcelin. "The Battle of Austerlitz," Napoleon: Symbol for an Age, A Brief History with Documents, ed. Rafe Blaufarb (New York: Bedford/St. Martin's, 2008), 122-123.
  • McLynn, Frank. Napoleon: A Biography. New York: Arcade Publishing Inc., 1997. ISBN 1-55970-631-7
  • Lê Vinh Quốc (chefredaktör), Lê Ph (2001) (på vietnamesiska). Các nhân vật lịch sử cận đại. Tập II: Nga. Vietnam: Nhà xuất bản Giáo d 
  • Chandler, David G. (1995) (på engelska). The Campaigns of Napoleon. New York: Simon & Schuster. ISBN 0-02-523660-1 
  • Uffindell, Andrew (2003) (på engelska). Great Generals of the Napoleonic Wars. Kent: Spellmount Ltd. ISBN 1-86227-177-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]