Joachim Murat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Joachim Murat.

Joachim Murat, född den 25 mars 1767 i Bastide, nära Cahors i Frankrike, död den 13 oktober 1815 i Pizzo i Kalabrien, Italien, utnämndes till marskalk av Frankrike 1804, storhertig av Berg och Kleve 1806 och var 1808-1815 kung av Neapel. Han gifte sig 1800 med Napoleon I:s yngsta syster Caroline Bonaparte.

Murat var son till en värdshusvärd i Le Bastit. Först studerade han kanonisk rätt i Toulouse, men i samband med franska revolutionens utbrott tog han 1789 tjänst i kungens konstitutionella garde.[1] Han bytte snart till reguljära armén och blev officer 1792. Han kom att spela en viktig roll 1795 då han på Napoleons order genomförde det mirakulösa uppdraget att hämta de kanoner som sedan räddade nationalkonventets medlemmar från pöbelns angrepp. Genom denna händelse räddades revolutionen och där klev Napoleon fram på historiens scen.

Murat ledde kavalleriet vid Napoleons expeditioner i Italien 1796-1798, varvid han genom mod och formidabla kavallerichocker utnämndes till divisionsgeneral 1799. Han ledde kavalleriet under fälttåget mot Egypten under Napoleon 1798-1799. Murat deltog i brumairekuppen som kommendant för konsulsgardet 1799.[1]

Murat förde befälet över kavalleriet och kom att fälla utslag i flera viktiga drabbningar såsom slagen vid Marengo, Austerlitz, slaget vid Jena, Eylau och Friedland.[1]

Napoleon utnämnde honom den 18 maj 1804 till marskalk av Frankrike och 1805 till prins av kejsardömet. Den 15 mars 1806 utnämndes han till storhertig av Berg och Kleve, 1808 till befälhavare över arméerna på Pyreneiska halvön och i 1 augusti samma år utsågs han av Napoleon till Joseph Bonapartes efterträdare som kung av Neapel och Sicilien. Här började han en ivrig reformverksamhet. Murat kom på spänd fot med Napoleon, men erhöll dock överbefälet över kavalleriet under det ryska fälttåget 1812, då han i synnerhet vid betäckningen av återtåget visade prov på sin djärva taktiska konst. Efter förlusten vid Leipzig 1813 inledde Murat separatförhandlingar med Klemens von Metternich. 11 januari 1814 slöt han ett fördrag med Österrike, vilket garanterade honom tronen i Neapel. Då detta inte godkändes under Wienkongressen, besatte han efter Napoleons återvändande under de hundra dagarna Kyrkostaten.[1]

Efter att Murat inlett fälttåget mot Österrike, och vunnit några slag tvingades han till reträtt och besegrades i en avgörande drabbning vid Tolentino den 2-3 maj 1815, varpå han tvangs fly till Korsika och sedan till Frankrike, där Napoleon vägrade träffa honom. I oktober 1815 gjorde han ett sista försök att återta tronen. Han landsteg i Pizzo i Kalabrien tillsammans med några trogna anhängare men arresterades och avrättades.


Företrädare:
Josef I
Kung av Neapel
1808 - 1815
Efterträdare:
Ferdinand IV

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 460