Slampiskare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slampiskare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Misgurnus fossilis 2009 G1.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Karpartade fiskar
Cypriniformes
Familj Nissögefiskar
Cobitidae
Underfamilj Cobitinae
Släkte Misgurnus
Art Slampiskare
M. fossilis
Vetenskapligt namn
§ Misgurnus fossilis
Auktor Linné, 1758[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Slampiskare (Misgurnus fossilis) är en liten, långsträckt fisk i familjen nissögefiskar[2] som finns i sjöar och vattendrag i Mellaneuropa och Asien.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Slampiskaren är en långsträckt, cylinderformad fisk med ett simsätt som liknar ålens[3]. Fenorna är små, och huvudet har tio skäggtömmar, fördelade med två på underkäken, en i vardera mungipan, och två på nosen. Huden är brunaktig med mörkare och ljusare längsstrimmor, och är ofta täckt av slem.[4] Storleken är vanligtvis kring 20 till 25 cm, även om fisken i Östeuropa kan bli upp till 50 cm.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Slampiskaren föredrar stillastående, mindre vattensamlingar eller mindre, långsamma vattendrag med mjuk botten.[4] Den är en bottenlevande, nattaktiv art som gömmer sig nedgrävd i bottenmaterialet under dagen. Den andas med gälar, men är också tarmandare som ofta snappar luft vid ytan och kan även ta upp syre med huden.[1] Dess engelska namn, "weatherfish", skall den ha fått på grund av sin vana att bli extra aktiv vid lågt lufttryck.[4] Födan består av små blötdjur och insektslarver.[6] Slampiskaren kan bli 22 år gammal.[3]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Arten blir könsmogen vid 2 till 3 års ålder. Den leker mellan mars och juni, då hanen utvecklar vårtliknande bildningar på bröstfenorna[3]. Hanen och honan simmar in bland tät vegetation, ofta på översvämmade ängar, där hanen slingrar sig runt om honan.[1] Hon kan lägga upp till 150 000 klibbiga ägg, som fastnar på växterna.[4] De nykläckta larverna har yttre gälar, som försvinner efter 10 till 12 dagar.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Slampiskaren finns i Europa norr om Alperna, från Meuse västerut och till Neva och Ladogasjön österut. Finns i bland annat Donau, Volga och även den asiatiska floden Kuban. Inplanterad i Rhône.[1] Nordgränsen går vid södra Jylland och Baltikum.[4]

Kommersiell användning[redigera | redigera wikitext]

Inget organiserat fiske pågår, men ibland tas den på krok för att tjäna som agn.[6] Har även använts som akvariefisk.[4]

Status[redigera | redigera wikitext]

Slampiskaren är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN, men minskar långsamt. Orsaken är framför allt flodregleringar, som har reducerat de lugna vattenpartierna.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Freyhof, J. & Kottelat, M. (2008). ”Misgurnus fossilis” (på engelska). IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.1. IUCN. http://www.iucnredlist.org/apps/redlist/details/40698/0. Läst 2010-06-27. 
  2. ^ [a b] Standard Report Page: Misgurnus fossilis (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=163979. Läst 2010-06-27. 
  3. ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1985). Våra fiskar : havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. Stockholm: Norstedts. sid. 120, 257-258. ISBN 91-1-844202-1 
  4. ^ [a b c d e f] Nielsen, Lars; Svedberg, Ulf (2006). Våra fiskar. Stockholm: Prisma. sid. 100. ISBN 91-518-4572-5 
  5. ^ Muus, Bent J; Dahlström, Preben (1990). Sötvattensfisk och fiske i Europa. Stockholm: Norstedts. sid. 140-141. ISBN 91-1-893052-X 
  6. ^ [a b] Luna, Susan M. utgivare=Fishbase (2010-04-20). Misgurnus fossilis Linneaus, 1758 Weatherfish” (på engelska). http://fishbase.mnhn.fr/Summary/SpeciesSummary.php?id=4790. Läst 2010-06-27.