Drottning Desideria

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Desideria
Drottning Desideria,
porträtt från 1822
Sveriges drottning
Regeringstid 5 februari 1818–8 mars 1844
9528 dagar
Kröning 21 augusti 1829 i Storkyrkan i Stockholm
Företrädare Charlotta
Efterträdare Josefina
Norges drottning
Regeringstid 5 februari 1818–8 mars 1844
9528 dagar
Företrädare Charlotta
Efterträdare Josefina
Gemål Karl XIV Johan
Barn Oscar I
Far François Clary
Mor Françoise Rose Somis
Född 8 november 1777
Marseille i Frankrike
Död 17 december 1860
&&&&&&&&&&&&&083.&&&&&083 år och &&&&&&&&&&&&&039.&&&&&039 dagar
Stockholms slott
Begravd 11 januari 1861
Riddarholmskyrkan i Stockholm
Namnteckning
Religion Katolska kyrkan

Desideria, född Bernhardine Eugénie Désirée Clary 8 november 1777, död 17 december 1860, var en fransyska som först var furstinna av Ponte Corvo och därefter drottning av Sverige och Norge 1818-1844. Hon gifte sig den 17 augusti 1798 med Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, efter att först ha varit förlovad med Napoléon Bonaparte, sedermera fransk kejsare. Bernadotte och hon fick sonen Oscar, senare Oscar I, född 4 juli 1799. Vid hennes ankomst till Sverige försvenskades formellt hennes namn till Desideria, ett namn som hon själv inte använde.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidigt liv[redigera | redigera wikitext]

Désirée Clary föddes som yngsta barnet av nio, till François Clary (1725-1794) och hans fru i andra giftet,[2] Françoise Rose Somis (1737-1815), som var dotter till en armékapten. Släkten Somis kom ifrån Pinerolo i Turin i Piemonte. Hennes far, som var en förmögen sidenhandlare - samt export av fransk manufaktur och import av varor från Italien och Orienten - i Marseille, upplät familjens hem till en samlingsplats för de från Korsika fördrivna bröderna Bonaparte. Släkten Clary kan spåras till en Jacques Clary från Marseille, gift 1690 och farfars far till Désirée.[3] Désirée gick liksom sin syster Julie i klosterskola före franska revolutionen: systrarna hämtades hem av fadern då revolutionen utbröt 1789, och de fick därefter uppfostran i hemmet eftersom de franska klosterskolorna avskaffades året därpå.

Efter hennes fars död 1794 kom det till myndigheternas kännedom att han före revolutionen hade ansökt om adelskap. Detta ledde till att hennes äldre bror och förmyndare Etienne arresterades i faderns ställe och riskerade att avrättas. Tack vare att Etienne hade en vänskapsrelation med Robespierres yngre bror blev han släppt. Han blev dock arresterad en andra gång. Denna gång uppvaktade Etiennes fru folkrepresentanten Albitte för att be för Etiennes liv. Hon tog med sig Désirée, men denna somnade i väntrummet. Hennes svägerska ville inte väcka henne, och glömde sedan bort henne då hon fick framgång i sin ansökan och genast gick för att befria sin make. Désirée hittades då sovande i väntrummet av Joseph Bonaparte, som följde henne hem. Désirée och Joseph Bonaparte blev detta år förlovade. Genom Joseph lärde Désirée känna hans yngre bror Napoleon. Napoleon ska snart ha föreslagit att Désirée i stället förlovade sig med honom, och Joseph med hennes syster Julie, något samtliga inblandade sedan gick med på.

Hennes äldre syster Julie Clary (1771-1845) gifte sig 1794 med Joseph Bonaparte, senare kung av Neapel och kung av Spanien. Båda familjerna hoppades på ett äktenskap mellan Napoléon och Désirée, och de förlovade sig 1794. Åren 1795-1797 levde Désirée med sin syster och svåger i Genua, där Joseph hade ett diplomatiskt uppdrag, och där de också levde i kretsen av familjen Bonaparte, som flyttade efter. Under hösten 1795 kom det till Désirées kännedom, att Napoleon hade blivit förälskad i någon annan. Sedan Napoleon i ett brev den 6 september samma år meddelat sin avsikt att slå upp förlovningen, befriade Désirée honom från hans äktenskapslöfte.[4] Napoléon äktade istället den 9 mars 1796 Joséphine de Beauharnais. Likväl förblev Napoleon fäst vid Désirée – hon hade i honom en trogen vän som hon alltid kunde vända sig till med sina problem och medlade mellan honom och hans intime fiende Bernadotte.

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Désirée Clary

1797 flyttade hon med Julie och Joseph till Rom, där Joseph var ambassadör. Hon blev där trolovad med general Leonard Duphot. Trolovningen var mer eller mindre arrangerad av Napoleon, som ville ordna ett lämpligt äktenskap åt henne. Duphot hade redan en sambo och en utomäktenskaplig son på fyra år, men hennes hemgift och ställning som Napoleons svägerska gjorde henne till en tillgång för hans karriär. Désirée ska inte ha varit entusiastisk inför planerna och utsattes för vissa påtryckningar, men hon tycks ha gett efter för familjens vilja och samtyckt. Bröllopet var bestämt till 30 december 1797. Två dagar innan utbröt ett antifranskt upplopp i Rom utanför Palazzo Corsini, där de bodde, och där Duphot blev dödad. Désirée bosatte sig nu i Paris hos Julie och Joseph, där hon umgicks i kretsen av familjen Bonaparte. Hon var omtyckt av familjen Bonaparte, som förebrådde Napoleon för att ha brutit sin förlovning med henne till förmån för Josephine, som de ogillade. Även Désirée uttryckte sig med motvilja om Josephine, som hon beskrev som en listig äldre kurtisan med ett välförtjänt dåligt rykte, men hon ska inte ha visat samma fientlighet mot henne som Napoleons familj. Désirée mottog under denna tid ett frieri från general Junot, men tackade nej eftersom han framförde det genom Marmont som ombud. I Paris lärde hon också känna general Jean Baptiste Bernadotte. De två förlovade sig och bröllopet ägde rum den 17 augusti 1798 i Sceaux-l'Unité[5]. Deras vigsel, då han var kalvinist och hon ateist, var borgerlig.[6] Makens smeknamn på henne ska ha varit Bonette.

Under Napoleons kupp 1799 var hon utsatt för påverkan både från de som ansåg att Bernadotte själv borde gripa makten i Frankrike, och från familjen Bonaparte, som båda försökte påverka maken genom henne och använda henne som informationskanal om hans planer. Bernadotte höll henne utanför sina politiska åsikter eftersom han var medveten om att hon påverkades av andra, men han skulle senare säga att det var på grund av hennes släktförbindelser som han hållits passiv under kuppen. Paret var tvungna att gömma sig under kuppen, och höll sig under tre dagar gömda i general Sarrazins lantvilla vid Villeneuve St. Georges: själv hade hon flytt dit utklädd till man.[7] Hon höll kontakten med Julie för att veta när det var säkert att återvända, och Napoleon ska ha tolererat Bernadotte av hänsyn till henne.

År 1800 var hon närvarande vid det misslyckade attentatet med helvetesmaskinen, som exploderade mitt mellan den vagn där Napoleon satt och den vagn där hon själv färdades med Caroline Bonaparte. Bernadotte utnyttjade hennes kontaktnät, som då han 1801 bad henne ingripa till förmån för en general Ernouf och be sin svåger Joseph tala med Napoleon till dennes förmån, något hon också gjorde. Maken såg gärna att hon umgicks i societeten och såg till att hon fick lektioner i dans och uppförande av en dansinstruktör vid namn Montel. Sommaren 1802 avlöjades en sammansvärjning mot Napoleon, som förhörde henne om Bernadottes eventuella inblandning. Hon förnekade att han skulle vara inblandad, men uppgav att han ofta hade träffat Moreau i deras hem och talat om denna och en sammansvärjning i sömnen.[8] Till följd av detta utnämndes Bernadotte till guvernör i Louisiana. Paret stod redo att resa till Amerika från La Rochelle, då utnämningen återkallades.

Den 19 maj 1804 blev hon genom makens utnämning en marskalkinna av Frankrike, men liksom sin syster Julie beskrivs hon som likgiltig för social status. Napoleon gav henne ett hus vid Rue d'Anjou Saint-Honoré, som hon därefter bodde, en gåva på 200.000 franc och ett underhåll på 300.000 franc. Den 2 december 1804 deltog hon vid Napoleons kröning i Notre dame. Hon gick närmast efter Josephine, vars släp bars av Napoleons systrar och svägerskor, och bar på Josephines näsduk och slöja på en kudde. På makens begäran slapp hon en tjänst som hovdam och höll sig så mycket som möjligt borta från hovet. Däremot deltog hon gärna i societetens sällskapsliv med dans, musik och teater, och tillbringade somrarna på en badort eller lantställerna La Grange eller Auteuil. Hon umgicks mycket i familjekretsen med medlemmarna av familjerna Bonaparte och Clary, men samlade också en krets vänner, bland annat poeten abbe de Cabré, som kallades sig för "marskalkinnans poet", och Ange Chiappe från Korsika, som ryktades vara hennes älskare. [9] Hon beskrivs som vacker och älskvärd men anonym och obetydlig, och berömdes för att vara en skicklig dansare.

Makarna blev furste och furstinna av Pontecorvo 1806. Då maken fick titeln blev hon förskräckt då hon mottog en delegation från Ponte Corvo, som formellt bad henne att flytta dit, men lugnades då hon fick veta att det i praktiken inte var nödvändigt. Hon levde för det mesta i Paris skild från Bernadotte under hans placeringar utomlands. Paret upprätthöll en regelbunden brevväxling, där hon höll honom uppdaterad om förhållandena i Paris. Hon tvingades dock åtfölja kejsarinnan Josephine till Mainz under fälttåget mot Preussen 1806. Sommaren 1807 besökte hon också Bernadotte i Marienburg i Ostpreussen, där hon vårdade honom under hans sjukdom. Hon besökte honom också några gånger i Hamburg, då Bernadotte var guvernör över Hansastäderna. När Napoleon fick tre sobelpälsar i gåva av tsaren vid deras möte i Erfurt 1808, gav han en till sin syster Pauline och den andra till henne.

Kronprinsessa[redigera | redigera wikitext]

Desideria som kronprinsessa i nationella dräkten, porträtterad av R. Lefévre.

Sedan Bernadotte valts till svensk tronföljare i augusti 1810 blev Désirée kronprinsesa av Sverige. Hon uppfattade initialt makens ställning som kronprins av Sverige som lika formell som hans ställning som furste av Ponte Corvo, och förväntade sig inte att behöva besöka Sverige mer än hon hade behövt besöka Ponte Corvo: "Jag tänkte, att det var som med Ponte Corvo, ett ställe som vi skulle få en titel av."[10] Hon uppgav senare att hon aldrig hade brytt sig om några andra länder än Frankrike och inte visste någonting om utlandet. Hon blev också förtvivlad då hon fick veta att hon förväntades lämna Paris. Hon sköt upp sin avresa och reste inte samtidigt som maken: hennes franska personal uppmuntrade henne i hennes fruktan för att resa till "isbjörnarnas bistra och ogästvänliga land",[11] och hon var förtjust över den plats hon hade fått vid det franska hovet genom sin nya status som kronprinsessa, där Napoleon bjudit henne på söndagsmiddag varje vecka sedan hon fått titeln. Hon reste slutligen med sin son via Hamburg, Danmark och Kronborg över Öresund till Helsingborg i Sverige.

Den 22 december 1810 välkomnades hon och hennes son Oscar i Helsingborg, och den 6 januari 1811 presenterades hon vid hovet i Stockholm. Hennes make hade övergått till lutherdomen och bytt namn till Karl Johan, och även hennes son fick konvertera vid sin ankomst, men det krävdes inte av henne att hon skulle byta religion. Hon fick hålla egna katolska mässor i ett privat kapell, där hon firade te deum vid födseln av Napoleons son. Mässorna ska för henne mest ha tjänat som en påminnelse om Frankrike, då hon inte var religiös. Désirée vistades endast tillfälligt i Sverige. Hon trivdes inte vid det svenska hovet och blev också själv impopulär under sin vistelse, till viss del på grund av sin franska sällskapsdam Elise la Flotte. Hon lämnade Sverige sommaren 1811 och återvände till Paris, där hon levde på Rue d'Anjou under namnet Grevinnan av Gotland.

Désirée levde formellt inkognito i Paris som grevinna av Gotland och hade ingen hovstat, endast Elise la Flotte som hjälpte henne i värdinnesysslorna. Hon umgicks mest med sin släkt och gamla vänner. På hennes mottagningar syntes den svenska ministern Hochschild, och även Talleyrand och Fouché, som genom henne på Napoleons uppdrag försökte påverka Karl Johan. Vid mötet mellan maken och tsaren i Åbo 1812, föreslogs att Karl Johan skulle skilja sig från henne och gifta sig med en av tsarens systrar, men han avböjde förslaget. 1812 utgjorde hon mellanhand vid den hänvändelse, som Napoleon genom utrikesministern hertig de Bassano riktade till Karl Johan. Karl Johan ska ha sett det som positivt att hon levde i Paris, där hon kunde blidka Napoleons vrede över Sveriges brist på hjälp att upprätthålla kontinentalsystemet, och där hon kunde hålla honom underrättad om storpolitiken på plats. Eftersom deras korrespondes är förstörd, är det okänt hur mycket av den som handlade om politik.

Inför sitt fälttåg till Ryssland 1812 hade Napoleon bett henne att lämna Frankrike, och hon hade initialt gjort sig redo, men undvek till slut att fara. Tack vare att hon levde inkognito i Paris kunde hon hållas utanför då Sverige 1813 befann sig i krig med Frankrike. Hon tillbringade sommaren tillbakadraget med Katharina av Württemberg på sin syster Julies lantslott Mortefontaine och återvände till Paris vid nyår 1814. Vid de allierades intåg i Paris 31 mars 1814 gav hon sin syster Julie Clary, före detta drottning av Spanien och Napoleons svägerska, asyl i sitt hus. Hon mötte Karl Johan vid hans ankomst till Paris, men då han återvände till Sverige stannade hon kvar, något som tilldrog sig uppmärksamhet. Till Jacob De la Gardie, som besökte henne på Mortefontaine samma år, besvarade hon hans fråga varför hon inte återvände till Sverige med att hon var rädd för att Karl Johan skulle skilja sig från henne. Hon behöll sitt inkognito, men höll kontakt med den svenska legationen och höll officiella mottagningar där hon tog emot svenskar, bland dem kemisten J. J. Berzelius. Officiellt föregav hon hälsoskäl som orsak till varför hon inte återvände till Sverige, något som sedan ofta var föremål för spekulationer. Hon presenterades för Ludvig XVIII 14 maj och hade fortsatt en god relation till denne. Hon umgicks ofta med Germaine de Stael, Juliette Récamier och Felicite de Genlis. Efter Napoleons misslyckade återkomst under de hundra dagarna 1815 tvingades hon skiljas från sin syster Julie, som liksom alla övriga medlemmar av familjen Bonaparte blev landsförvisade på livstid. Hon var ofta gäst vid Ludvig XVIII:s hov, där hon ska ha anpassat sig väl och trivts bra. När Ludvig XVIII uttryckte en önskan att göra något för henne, inledde hon en regelbundet upprepad begäran om tillstånd för sin syster Julie att få återkomma till Frankrike.

Drottning[redigera | redigera wikitext]

Désirée Clary som drottning Desideria

Désirée blev drottning av Sverige och Norge vid sin makes tronbestigning år 1818. Hon var dock fortsatt bosatt i Paris. Efter att hon blivit drottning föreslog änkedrottning Charlotta att hon skulle anställa svenska hovdamer, men hon avböjde med argumentet att hon fortfarande levde inkognito och inte levde hovliv. Under sin tid som drottning i Paris hade hon en uppmärksammad förälskelse i Ludvig XVIII:s ministerpresident hertigen av Richelieu. Hon ska ha uppvaktat honom då han blev konseljpresident 1816. Hennes ärende gällde hennes syster Julies rätt att få återvända från den exil alla av familjen Bonaparte hade blivit dömda till. Ludvig XVIII gav i uppdrag åt Richelieu att ge henne avslag på det mest älskvärda sätt möjligt, och Richelieu, som beskrivs som en person med stor charm, ska ha gjort det så effektivt att hon blev förälskad i honom. Huruvida den förklaringen stämmer är inte känt, men hennes förälskelse är bekräftad och tilldrog sig stor uppmärksamhet av samtiden, eftersom den var obesvarad och Désirée så öppet visade sin beundran. Enligt Laure Junot vågade Désirée aldrig tilltala honom, men då han kom in i ett rum, tystnade hon och iakttog honom och började inte tala igen förrän han lämnat det: då han reste från Paris följde hon efter honom, och hon anlitade också en konstnär för att teckna av honom genom att i smyg iaktta honom på hans arbetsrum. Junot antecknade: "M. de Richelieu var mycket besvärad av denna bisarra kult. Drottningen av Sverige följde efter honom till och med på hans resor, på hans utflykter, och sökte alltid något skäl att komma i beröring med honom. Exempelvis reste hon till baden i Spa på samma gång som han och lät varje morgon sätta in en korg med blommor i hans salong."[12] Richelieu refererade till henne som "den tokiga drottningen".[13] En annan förklaring till hennes beteende har varit att Karl Johan hade gett henne i uppdrag att sätta sig i förbindelse med Richelieu av politiska skäl, men att hon hade svårt att fullfölja uppdraget på grund av sin blyghet inför hans avvisande attityd.

Under sommaren 1822 gjorde hennes son Oscar en resa i Europa för att leta efter en brud, och man kom överens om att de skulle träffas. Frankrike ansågs dock olämpligt. De träffades först i Aachen i juni och därefter en gång i Schweiz, innan de skildes åt igen. I Aachen var hon i sällskap med sin syster Julie och Theresa Tallien, och Tallien föreslog som Oscars brud Marianne av Nederländerna, som han därför också var och tittade på innan han fortsatte på sin brudfärd för att titta på Josefina.[14] När Oscar skulle gifta sig med Josefina av Leuchtenberg, beslöt Désirée att följa Josefina när denna reste till sitt bröllop i Sverige. De möttes i Lübeck och anlände tillsammans till Manilla i Stockholm 13 juni 1823. Désirée var efter detta permanent bosatt i Sverige. Hon gav cour 17 juni som drottning i Stockholm där regeringen och hovet presenterades för henne. Därefter närvarade hon den 19 juni vid det officiella välkomnandet av Josefina och den efterföljande vigseln klädd i guldtyg. En deputation från ständerna anhöll i november om att hon skulle krönas och Karl Johan svarade dem att han skulle bestämma en tid.

Désirée kröntes till svensk drottning 21 augusti 1829 i Storkyrkan. Karl Johan hade länge uppskjutit hennes kröning, kanske för att han förutsåg problem på grund av hennes religion. Det förekom också förslag på att man skulle föreslå henne att konvertera inför kröningen, men förslaget röstades ned. Desideria blev krönt på egen begäran: hon ska aktivt ha bearbetat Karl Johan om att också hon skulle krönas "annars var hon ingen rätt drottning".[15] En orsak tros ha varit att hon uppfattade det som en garanti mot en ekonomiskt ofördelaktig skilsmässa.[16] Desideria beskrev senare i livet hur rörd och imponerad hon hade varit av sin egen kröning.[17] Hon blev dock inte krönt i Norge på grund av sin katolska religion. Desideria hade begärt att bli krönt även i Norge, och hennes begäran hade godkänts och erfoderliga medel hade erlagts till en kröning 1830, men i slutändan kunde planen aldrig realiseras.[16] Hon fick som drottning sitt eget hov, som förestods av hennes brorsdotter, grevinnan Marcelle Tascher de la Pagerie, som blev hennes hovmästarinna och även hennes närmaste sällskap under de första åren i Sverige. Enligt hennes kammarherre Hochschild var hennes år i Sverige händelselösa: "Det skulle vara en otacksam uppgift att berätta hur hon tillbragte de trettio år, som skiljde hennes kröning från hennes död".[18]

Désirée saknade helt politiska intressen, och det faktum att hon aldrig engagerade sig politiskt omtalades länge som en förtjänst. Hon var dock känd för att kunna lugna Karl Johans temperament med sin godmodiga gemytlighet även då han var upprörd över någon politisk fråga. Det finns en del sådan anekdoter. Ett exempel är då Karl Johan vid ett tillfälle tappade behärskningen och utbredde sig om hur han skulle vilja bestraffa några politiska motståndare. För varje kraftåtgärd han förordade slog hon sin solfjäder i bordet och sade: "Han skulle inte kunna döda en katt!"[19] Hon ska också ha sagt: "Jo, det där tycker jag allt om att höra sägas av dig, du som icke en gång har hjärta att vrida nacken av en kyckling!" [19] Relationen mellan henne och Karl Johan var distanserad efter hennes återkomst till Sverige. Hon följde med honom på hans resor och delade hans bostad, men de delade inte vardagsvanor och åt till exempel aldrig tillsammans. Karl Johan ska ha betett sig en aning retligt och otåligt mot henne, medan hennes beteende mot honom var obesvärat. Hon brukade till exempel gå in till hans sovrum och stanna där långt in på nätterna trots att han då ville vara ensam med sin vän Magnus Brahe. Karl Johan blev ofta retlig mot henne, men hon brukade lugna honom med ordet: "Bernadotte!"[20] Desideria ska under de första åren ha plågats av svartsjuka över den uppmärksamhet Karl Johan gav deras svärdotter, och detta ska ibland ha förorsakat scener där hon anklagade honom för att försumma henne.[21]

Hennes excentriska vanor gjorde henne omtalad och det finns många anekdoter om dem. Hon blev mest känd för att göra natt till dag och dag till natt samt för att hon hade svårt för att passa tider. Vanligen gick hon till sängs klockan fyra på morgonen och steg upp klockan två på eftermiddagen. Hon företog ofta en åktur innan hon gick till sängs: då hon vid ett tillfälle företog den åktur hon alltid gjorde före sitt sänggående, var klockan åtta på morgonen, och hon sade ogenerat god morgon till greve Gustaf Lagerbjelke på vägen. Under sina åkturer gjorde hon ofta besök, som på grund av tidpunkten ofta var mycket olämplig och ibland inträffade när personen hade eller var på väg att gå till sängs. Vid fint väder företog hon en daglig "promenad i vagn" men vid motsatt prognos körde vagnen bara runt på slottets borggård, en vana som kallades "Kring kring". På grund av sina oregelbundna vanor blev hon känd för att inte kunna passa tider. Hon lät ofta gäster vänta, något som irriterande Karl Johan, och anlände till operabesök efter att ridån gått ned efter sista akten.

Sommartid vistades hon mest på Rosersbergs slott som också Karl Johan tidvis använde som sommarresidens. Rosersberg var hennes favorit bland sommarslotten och hon hade där en hönsgård där hönorna var hennes husdjur och inte fick slaktas. Hon tyckte dock att Rosersberg låg för långt ute på landet och föredrog att bo på Drottningholm eller Haga. Under vistelserna på Roserberg gjorde hon gärna promenader mitt på natten i slottsträdgården. Eftersom hon var rädd för fladdermöss, brukade hon föreskriva att hennes hovdamer skulle gå före henne, klädda i vitt, för att locka till sig fladdermössen.

Désirée intresserade sig för mode och dans. Hon ägnade mycket tid åt sin frisyr, var till hög ålder ofta djupt dekolleterad och ska ha dansat väl även som gammal. Hennes stående standardfråga till de kvinnor som presenterades för henne vid hovcour ska ha varit en fråga om de tyckte om att dansa. Hennes övriga konversation handlade mest om hennes gamla liv i Frankrike. Ända fram till sin död upprepade hon historier om de stora händelserna under sitt liv på Napoleons tid: hon kunde då säga att det hade känts märkligt att se Josephine de Beauharnais bli kejsarinna i stället för henne, och om Josephines kröning 1804, när hon hade räddat situationen genom att stödja kejsarinnan då denna var nära att falla baklänges när Napoleons systrar hade ryckt i hennes släp.[17]

Sedan hennes brorsdotter Marcelle Tascher de la Pagerie rest hem umgicks hon ofta med grosshandlaren Carl Arfwedson, eftersom han hade varit gäst i hennes barndomshem, något som fick folk att förmoda att de hade haft en romans en gång. Hon lärde sig aldrig att tala svenska. Liksom sin svärdotter Josefina var hon formellt sett katolik, men hon var inte religiös och bevistade mässornas i Josefinas katolska kapell enbart för att visa sig tillmötesgående mot svärdottern, som förebrådde henne för hennes ovilja att gå till bikt. Hon svarade att hon inte ville bikta sig eftersom hon inte hade något att bekänna, och då den katolske biktfadern försökte predika för henne, tystade hon honom och sade att sådant retade hennes nerver.[22]

Désirée var även drottning av Norge och besökte detta land första gången år 1825, då hon närvarade vid grundstensläggningen av det framtida kungliga slottet i Oslo den 1 oktober 1825. Slottet byggdes eftersom Akerhus krävde alltför kostsamma renoveringar, och fram till att slottet det var färdigt år 1849, fick Desideria liksom övriga kungafamiljen bo i Bernt Ankers Paléet. Under festligheterna inför invigningen hölls en bal där hon dansade med auditör Linstow och under angläsen berättade att han skulle bli slottsintendent.[23] Desideria ska ha trivts bra i Norge. Hon är i Norge känd som beskyddare för Maria Schandorffs Eugenia stiftelse för fattiga flickor i Oslo, som grundades 1828 och som hon regelbundet gav sitt stöd och besökte fram till 1847.

Änkedrottning[redigera | redigera wikitext]

Drottning Desideria på sin dödsbädd[24]
Sarkofagen i Riddarholmskyrkan med drottningens stoft.

Désirée blev änkedrottning vid Karl Johans död år 1844. Vid makens död lät hennes son Oscar I henne behålla den våning på Stockholms slott hon hade bott i som drottning, och hon slapp därför ändra sina vanor. Även hennes hovstat kvarstod oförändrad: då hennes efterträdare Josefina antydde att hon borde halvera sitt hov eftersom hon i egenskap av änkedrottning inte längre behövde dem, svarade hon: "Det är väl sant att jag numera ej behöver dem alla, men de alla behöva fortfarande mig."[25] Hon var en omtyckt arbetsgivare vid sin hovstat. Hon försörjde också ett antal fattiga överklasskvinnor genom att ge dem sömnadsarbete. Hon engagerade sig även i välgörenhet, men ska ha gjort det diskret: "Hennes välgörenhet var betydande men skedde i tysthet".[26]

Samma år hon blev änka beskrevs hon av den franske diplomaten Bacourt:"Kungligheten hade icke förändrat henne - olyckligtvis, för kronans anseendes skull. Hon har alltid varit och kommer alltid att förlbi en högst vanlig borgarkvinna, förvånad över sin upphöjelse och förvånande att skåda på en tron".[27]

Désirée kände hela sitt liv i Sverige en längtan tillbaka till Paris. Hennes hus på Rue d'Anjou stod under alla år redo att ta mot henne, underhållet av hennes syster, Villeneuve, och hennes franska tjänarstab, bland annat hennes sons gamla amma, medan hennes intressen i Frankrike övervakades av hennes brorson vicomte de Clary. Under hennes sista år kom hennes hus ivägen för Haussmanns omplanering av Paris' stadsplan, men genom tillmötesgående av Napoleon III fick huset kvarstå fram till 1861, ett år efter hennes död. Hon ville 1853 återvända hem till Frankrike med ett fartyg från Karlskrona över Östersjön – trots att hon var mycket rädd för havet – men ändrade sig helt tvärt och återvände till Stockholm. Hon hade en i stort sett friktionsfri relation med sin svärdotter och ska ha känt stor sympati för drottning Lovisa.

Vid ett besök på operan den 17 december 1860 blev änkedrottningen plötsligt dålig. Hon lämnade den kungliga logen och återvände hastigt till slottet. "Då hon kommit uppför halfva trappan i östra hvalfvet, öfverväldigades hon af en plötslig vanmakt och måste bäras vidare i en länstol." Klockan kvart i elva på kvällen avled Desideria i all stillhet. Hon låg lit de parade den 8 januari 1861 i Riddarsalen på slottet. Jordfästningen förrättades den 10 januari av abbé Jacob Laurentius Studach efter katolska kyrkans ritual. Samma dag flyttades kroppen till Riddarholmskyrkan och den 11 skedde begravningen där ärkebiskop Henrik Reuterdahl höll predikan.[28]

Ett av de äldsta bevarade fotografierna i Sverige är på henne. Det är taget under tidigt 1840-tal.[källa behövs]

Barn med kung Karl XIV Johan[redigera | redigera wikitext]

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Annemarie Selinko har med utångspunkt i drottningens liv skrivit romanen Désirée, där huvudpersonen berättar i jagform om sitt liv. Romanen har blivit filmatiserad med Jean Simmons i huvudrollen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Familjen Bernadotte : en kunglig släktkrönika, Lars Elgklou, Fischer & Co, Stockholm 1995 ISBN 91-7054-755-6, s. 21
  2. ^ Almén, (1893), s. 79
  3. ^ Lagerqvist, Lars O., 1929-. - Bernadotternas drottningar / Lars O. Lagerqvist. - 1979. - ISBN 91-0-042916-3 (inb), s. 16
  4. ^ Almén, (1893), s. 81f
  5. ^ Bernadotte : Historien och historier om en familj, Lars Elgklou, Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978 ISBN 91-7008-882-9, s. 231
  6. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 76
  7. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 92
  8. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 122
  9. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 139
  10. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 162
  11. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 166
  12. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 204
  13. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 206
  14. ^ Robert Braun (1950). Silvertronen. En bok om drottning Josefine av Sverige-Norge. Stockholm: Norlins förlag. Sid. 32. ISBN 9914504906 
  15. ^ Anne-Marie Riiber (1959). Drottning Sophia. Uppsala: J. A. Lindblads Förlag. sid 149 ISBN
  16. ^ [a b] Robert Braun (1950). Silvertronen. En bok om drottning Josefine av Sverige-Norge. Stockholm: Norlins förlag. Sid. 145. ISBN 9914504906 
  17. ^ [a b] Anne-Marie Riiber (1959). Drottning Sophia. Uppsala: J. A. Lindblads Förlag. sid 37 ISBN
  18. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 223
  19. ^ [a b] Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 225
  20. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 228
  21. ^ Anne-Marie Riiber (1959). Drottning Sophia. Uppsala: J. A. Lindblads Förlag. sid 13-14 ISBN
  22. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 241
  23. ^ Anne-Marie Riiber (1959). Drottning Sophia. Uppsala: J. A. Lindblads Förlag. sid 148-49 ISBN
  24. ^ s. Desideria Bernadotternas stammoder av Lilly Lindwall, Åhlen och Åkerlund, Stockholm 1919, s. 232b
  25. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 233
  26. ^ Desideria (Svenskt biografiskt handlexikon)
  27. ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 236
  28. ^ Almén, (1893), s. 88

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nordisk familjebok / Uggleupplagan, Stockholm, 1910
  • af Edholm, Erik, Svunna Dagar, Ur Förste hovmarskalken Erik af Edholms dagböcker, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm 1944
  • af Edholm, Erik, På Carl XV:s tid, Ur Förste hovmarskalken Erik af Edholms dagböcker, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm 1944
  • Lars Elgklou (1995). Familjen Bernadotte. En släktkrönika.. Skogs Boktryckeri Trelleborg. ISBN 91 7054 7556 
  • Ätten Bernadotte : biografiska anteckningar, [Andra tillökade uppl.], Johannes Almén, C. & E. Gernandts förlag, Stockholm 1893
  • Desideria, Svenskt biografiskt lexikon (SBL)
  • Desideria, Norsk biografisk leksikon
  • Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919)
  • http://runeberg.org/sbh/desideri.html

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]