Sophus Müller

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sophus Otto Müller, född 24 maj 1846, död 23 februari 1934, var en dansk arkeolog och museiman, son till Ludvig Müller, bror till Peder Erasmus Müller.

Müller var direktör för Nationalmuseet i Köpenhamn 1892-1921. Müller hade en grundläggande betydelse för att modernisera forskningen kring genomförelsen av systematiska utgrävningar och har bland annat skrivit de arkeologiska och konsthistoriska böckerna Vor Oldtid (1897), Ordning af Danmarks Oldsager (1888-1895) och Oldtidens Kunst 1-3 (1918-1934).

Arier[redigera | redigera wikitext]

År 1913 ironierar Sophus Müller över Gustaf Kossinnas hypotes om ett indoeuropeiskt urhem som också omfattar Danmark. Müller finner det roligt att:

Folkeskarerne strømme i Stenalderen ud fra det lille Danmark, rundt langs Atlanterhavets Kyster indtil Middelhavet og over det Indre af vor Verdensdel indtil Sortehavet.
— Müller 1913, s. 244

Nyckelordet är "det lille Danmark", vilket dels är en anakronism, dels ett sätt att understryka kritiken mot Kossinna. Müller anser att Kossinnas urhemshypotes saknar stöd i arkeologisk teori. Enligt honom är dagens danskar och nordtyskar en blandning av två urfolk: "ikke-ariske, Basker, Iberer, Ligurer ... ogsaa Arierne kunne være Urbeboere af Europa".[1] Med denna hypotes avsåg Müller att falsifiera Kossinnas indogermanska urhem. Bågenholm argumenterar för att Müllers agrument mer var styrda av antityskhet och ovilja mot Kossinnas person, än av teoretiskt skarpsinne. Detta avslöjas inte bara av ordvalet arier istället för indogermaner, och titelrubriken på Müllers artikel "Sønderjyllands stenalder" är politiskt polemisk. Sønderjylland är det danska namnet för norra delen av den tyska delstaten Schleswig-Holstein. I dansk-tyska kriget 1864 lyckades förenade preussiska och österrikiska styrkor under ledning av fältmarskalk von Wrangel trycka upp den danska hären till Kongeån. I freden i Wien 1864 avträddes södra Jylland till Preussen och Österrike. 1867 hölls ett provisoriskt val. Resultatet visade att det fanns en stark vilja till återförening med Danmark. Men det ledde inte till några gränsjusteringar. Först 1919 återfick Danmark ungefär hälften av vad landet förlorat. När tyska arkeologer sökte skapa förhistorisk (tysk-dansk-frisisk) enhet i Schleswig-Holstein, måste det ha upplevts som oerhört provocerande i Köpenhamn.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bågenholm, Gösta, Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet (1999)
  • Müller, Sophus, "Sønderjyllands stenalder" (1913)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bågenholm 1999, s. 15
  2. ^ Bågenholm 1999, s. 15f