Torv

Wikipedia

Torvbrytning i Tyskland

Torv består av växtdelar som endast delvis förmultnat i mossar och kärr, på grund av brist på syre. Det finns olika torvarter beroende på vilket växtslag som dominerade på platsen när torvmaterialet bildades. Den ofullständiga nedbrytningen gör att en stor del av energiinnehållet i det biologiska materialet finns kvar, varför torv kan användas som bränsle och klassificerades om 2006 till långsamt förnyelsebar energikälla från att tidigare ha ansetts som ett fossilt bränsle. Torv används också som planteringsjord, jordförbättringsmedel och strö för djur (oftast kor).

Torv förekommer främst i Europa, Nordamerika och norra Asien, i synnerhet i Ryssland, Irland, Skottland, norra Tyskland, Skandinavien och Estland.

[redigera] Allmän beskrivning

I vidsträcktare mening (torvmossejordart) är torv en jordart som huvudsakligen består av växtrester som på grund av hämmat eller hindrat lufttillträde mer eller mindre undgått nedbrytning. I de flesta fall förstås dock med torv endast vissa slag av torvmossejordarter, nämligen sådana, som består av växtdelar som avlagrats på växtplatsen och där bevarats. Den egentliga torvens huvudmassa har alltså inte samlats ihop genom transport med vatten. Den är alltså en sedentär (stillastående) bildning och inte ett sediment (som många andra vegetabiliska jordarter, till exempel gyttja och vissa dyarter).

I torven finns mer eller mindre rikligt bevarade, igenkännliga, rester (frön, pollen, blad och liknande) av såväl avlagringsplatsens som i viss mån även omgivningens växtlighet. Därför har torvlagringarna bland annat givit oss grundstommen till kunskapen om vegetationens utvecklingshistoria (se vidare pollenanalys).

[redigera] Torvbildning

Vid torvbildningen genomgår växtdelarna vissa kemiska processer, vanligen gemensamt betecknade som humifiering, som innebär att växtsubstansen avger en del av sitt syre och väte, så att kolhalten ökas. Om dessa processer fortgår under längre geologiska tidrymder, övergår torven i ännu mer kolhaltiga bildningar: brunkol och stenkol.

Man har i vissa kollager identifierat flera av de jordarter som bygger upp de nutida torvmossarna. Men i dessa, som bildats under den geologiskt mycket korta tidrymden efter istiden, spelar dessa långsamt verkande processer en mycket underordnad roll. En yttring av den fortgående förvandling som dock försiggår även här, är uppkomsten av sumpgas i vissa torvlager.

De svenska torvmossarnas jordarter har nästan helt och hållet präglats av de förhållanden som rått på platsen där de avlagrats.

Råtorven innehåller ungefär 90% vatten medan den i torkat tillstånd innehåller cirka 60% kol och kan då användas som bränsle.

[redigera] Orsaker till olika egenskaper hos torv

Deras humifieringsgrad, även kallad huminositet, beror alltså i hög grad på hur långt växtdelarna brutits ned under själva avlagrandet, det vill säga innan växtdelarna sammanpackats till verklig torv. Om lufttillträdet är rikligt vid förtorvningen så uppkommer höghumifierade torvtyper. Om lufttillträdet har förhindras, till exempel genom att de torvbildande växtdelarna varit vattenbetäckta, finner man vanligen obetydligt nedbrutna växtdelar. Hög huminositet kan dock uppkomma också i fuktigt bildade torvtyper, genom att dysubstans utfälls under torvbildningen.

Avlagringsplatsens beskaffenhet bestämmer också torvens övriga egenskaper: dess botaniska sammansättning, dess halt av olika mineralämnen och kväve och så vidare. De naturliga torvtyperna kan indelas efter vilken typ av växtlighet de bildats ur, deras modersamhälle. Allteftersom detta varit en kärr- eller högmossvegetation, ett komplex av sjöväxter eller ett skogsbestånd, kan man urskilja kärrtorv, mosstorv, sjötorv och skogstorv.

Den egenskap hos avlagringsplatsen som utöver markfuktigheten framför allt präglar på respektive torvtyp är tillgången på olika mineraliska näringsämnen. Om den är hög uppstår mer eller mindre askrika, ofta kalkrika och dessutom ganska ofta kväverika torvtyper, till exempel vissa kärrtorvstyper. Om näringstillgången är liten, bildas exempelvis den på mineralämnen vanligen fattiga vitmosstorven. Vitmosstorv bildas framför allt i högmossar och en av dess mera konstanta egenskaper är dess låga askhalt. Dess beskaffenhet och användbarhet växlar med den starkt varierande humifieringsgraden.

Vid låg huminositet ger vitmossornas i torven bevarade anatomiska struktur torven en betydande vattenuppsugningsförmåga och låghumifierad vitmosstorv ger det bästa torvströet. I själva verket är det endast i undantagsfall som torvströ och torvmull tillverkas av andra torvtyper. Om vitmossresterna är mer nedbrutna och huminositeten alltså högre, så blir vattenuppsugningsförmågan mindre. Då blir torven tätare, och dess värmevärde ökas. Vitmosstorven innehåller ofta knippen av oförmultnade tuvullsfibrer.

[redigera] Torvbrytning

Ursprungligen bröt man torv på torvmossarna på hösten i Sverige.

Med en mycket skarp spade skar man block cirka 20x30x10 cm. Detta gjordes ned till cirka 40 cm under den nivå där torven började bli mättad med vatten. Genom att skära ner till vattennivån fick man automatiskt ett dike för att avleda vattnet och torka dikeskanten inför nästa års skörd av torv.

De skurna blocken fick sedan ligga och torka över vintern. På försommaren ställde man upp dem på högkant för att sedan de torkat bärga dem i lador på mossen eller på gården. Torven maldes sedan till torvströ och användes för att samla upp urin och gödsel i ladugårdarna. Sent på vintern användes den äldre brunna gödseln som näring på åkrarna.

Numera i Sverige bryter man torv på många torvmossar, med hjälp av traktorer. Man börjar bryta torven i maj eller juni, när det är bra torkväder. Sedan fortsätter man hela sommaren tills det börjar bli dagg och torven därför inte torkar. Vanligtvis är det säsongsarbetare, till exempel sommarjobbande ungdomar, som är maskinförare. Ofta tillämpas 12-timmarsskift dygnet runt.

Det finns flera olika metoder för att bryta torv. Produktionen av frästorv och stycketorv är vanligast. Frästorv produceras genom att en fräs lösgöra ett tunt skikt av torvytan. Den lösa torven vändes sedan med en harvliknande vändare så att den torkar snabbare. Därefter samlas den upp direkt på plats för transport till en torvfabrik eller så föres den med hjälp av ett mobilt transportband till en lång stack utmed ett eller flera järnvägsspår på mossen eller en väg. I stacken kan torven lagras under året och utifrån behovet transporteras till fabriken. Stycketorv produceras genom att man med en maskin tar upp torven från cirka en meters djup. Den ältas i maskinen och pressas ut genom munstycken i långa korvar. Dessa läggs på marken för torkning och vänds efter några dagar. När den är tillräckligt torr tas den in. Stycketorven lagras sedan i stack. Därifrån kan den köras med lastbil till förbränning för energiutvinning. t

Se även information om senare tids torvbrytning under Torv.

[redigera] Torv som klimatarkiv

Vitmosstorv kan användas som ett arkiv för att rekonstruera klimatförändringar, och framförallt hur förändringar i nederbörd och temperatur har avspeglats i torvens sammansättning. En metod som tidigare använts är variationer i torvens humifieringsgrad, där en låg nedbrytning anses avspegla ett fuktigare klimat och en hög nedbrytningsgrad ett torrare klimat. Markerade övergångar från höghumifierad till låghumifierad torv, s.k. rekurrensytor beskrevs från mossar i Mellansverige bl.a. av Erik Granlund på 1920-talet. Idag finns ett flertal andra metoder för att studera hur torven påverkats av klimatförändringar, bl.a. analyser av s.k. testata amöbor som visar hur fuktighetsgraden varierat. I Nordvästeuropa har övergångar till fuktigare (och ev. kallare) klimat, s.k. "wet shifts" observerats i ett flertal mossar, bl.a. för ca 3600 och 2700 år sedan.