Umesamiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Umesamiska
Talas i Sverige och Norge
Antal talare ca. 20[1]
Klassificering uraliskt
 finsk-ugriskt
  finsk-permiskt
   samiskt
    västsamiskt
     umesamiska
Språkkoder
ISO 639-2 smi
ISO 639-3 sju

Umesamiska är ett samiskt språk som talas av ett fåtal personer i Arvidsjaur, Sorsele, Malå, norra Tärna och sydöstra delen av Arjeplog.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Umesamiskans nordgräns går vid Piteälven. Genom Arjeplogs kommun har språkforskarna identifierat en tydlig språkgräns mellan fjällsamerna, som talat pitesamiska, och skogssamerna i kommunens östra del, som talat umesamiska. Sydgränsen anses vanligen gå vid Umeälven. Uppteckningar av J.A. Nensén från 1830-talets Åsele lappmark tyder emellertid på att umesamiskan på den tiden talades även där, och sydgränsen skulle därmed ha gått vid gränsen mot Ångermanland och Jämtland. Precis som i Pite lappmark var umesamiskan i Åsele och Lycksele lappmarker nämligen ett språk som talades av skogssamer, och i takt med att dessa assimilerades i den svenska befolkningen försvann också språket. Utöver detta har den södra språkgränsen påverkats av olika administrativa åtgärder såsom riksgränsens fastställande och de moderna samebyarnas införande.[2] [3]

I en studie publicerad 2012 valde professor emeritus Lars-Gunnar Larsson att dra umesamiskans sydgräns längs vattendelaren mellan Umeälven och Vojmån.[4]

Karakterisering[redigera | redigera wikitext]

Umesamiskan har likheter med såväl nordligare som sydligare former av samiska. Stadieväxling förekommer, det vill säga att konsonanten eller konsonanterna inne i ett ord växlar mellan jämn och udda stavelse i ett jämnstavigt ord. Detta förekommer även i lulesamiska och pitesamiska, men saknas i sydsamiska. Umesamiskans vokalsystem är däremot mer likt sydsamiskans.[3][5]

När språkforskare talar om sydsamiska i vid bemärkelse, i motsats till nordsamiska i vid bemärkelse (inklusive pite- och lulesamiska), inbegriper detta också umesamiskan.[3]

Tidig litteratur[redigera | redigera wikitext]

Sedan Skytteanska skolan i Lycksele inrättats 1632 blev Lycksele ett centrum för samisk utbildning. Förhållandevis många studenter kom från Lycksele och Åsele lappmarker, och eftersom umesamiska var det språk som talades i detta område blev det också det språk som flera av de första samiska böckerna skrevs på. Dit hör, enligt det mest omfattande standardverket för äldre samisk litteratur, Qvigstads och Wiklunds Bibliographie der lappischen Litteratur (1899):

Angående Pehr Fjellströms översättning av Svebelius förklaring menar dock Knut Bergsland, professor i finsk-ugriska språk och specialist på sydsamiska, att språket i den ligger närmare pitesamiska.[7]

Umesamiskan i senare tid[redigera | redigera wikitext]

Skogssamerna i Lycksele och Åsele lappmarker assimilerades nästan fullständigt under 1800-talet och bytte därvid språk till svenska. Inom övriga delar av sitt gamla utbredningsområde levde umesamiskan vidare, om än med ett minskande antal talare. Omkring 1920 dokumenterades samiskan i bland annat östra Sorsele av Nils Moosberg. Malåsamiskan studerades på 1940-talet av tysken Wolfgang Schlachter, som skrev en omfattande ordbok. I boken finns också texter, bland annat den nedan återgivna.[2]

Idag är det ytterst få personer som fått umesamiskan med sig hemifrån. Ett intensivt arbete för att dokumentera och revitalisera umesamiskan har under många år utförts av Henrik Barruk i Storuman som 2008 tilldelades det nordiska samiska språkpriset Gollegiella för sina insatser.[8]

Den umesamiska ortografin godkändes av den Samiska språknämnden (Sámi giellalávdegoddi) 27 april 2010.

I Malå görs ansträngningar att öka samiskundervisning i skolan-[9]

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Transkribering Översättning
Båtsuoj-bieŋjuv galggá báddie-gietjiesna álggiet lieratit. De tjuavrrá jiehtja viegadit ráddiesta ráddáje jah nav ájaj livva-sijiesna, guh jiehtják súhph. Die galggá daina báddie-bieŋjijne viegadit bijrra ieluon, nav júhtie biegŋja galggá vuöjdniet gúktie almatjh gelggh dahkat. Lierruo-biegŋja daggár bälij vánatallá ieluon bijrra ja ij akttak bijgŋuolissa luöjtieh. Die måddie bálliena daggár biegŋja, juhka ij leäh ållást lieratuvvama, die butsijda válldá ja dulvada. De daggár bälij tjuavrrá suv báddáje válldiet jah slåvvat.

Renhunden ska man börja lära i koppel. Då måste man själv springa från den ena kanten till den andra (av renhjorden) och så också på (renarnas) viloplats, medan de andra äter. Då ska man med den där bandhunden springa runt hjorden, så att hunden ser, hur folket gör. Lärohunden springer en sådan gång runt hjorden och låter ingen undslippa. Så finns det ofta sådana hundar, som inte har lärt sig helt, som tar någon ren och jagar iväg den. Då måste man en sådan gång sätta band på den och slå den.

Texten tagen från http://www.sofi.se/daum/dialekter/samiska.htm med tillstånd från DAUM

I texten saknades vissa tecken, som istället var markerade med 1. Här är de ersätta av ŋ, som är lånat från nord- och lulesamiskan samt uttalas ng.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ethnologue, läst den 26 oktober 2009
  2. ^ [a b] Bergsland, Knut (1967). ”Lapp dialectal groups and problems of history”. Lapps and Norsemen in olden times. Bergen: Instituttet for sammenlignende kulturforskning XXVI. Sid. 32–53 
  3. ^ [a b c] Bergsland, Knut (1996). Bidrag til sydsamenes historie. Senter for samiske studier. Skriftserie nr 1. Tromsø 
  4. ^ Larsson, Lars-Gunnar. Variation in Ume Saami: The role of vocabulary in dialect descriptions. http://www.sgr.fi/sust/sust265/sust265_larsson.pdf 
  5. ^ ”De samiska dialekterna: pitesamiska, umesamiska och många fler”. Samiskt informationscentrum, Sametinget. http://www.samer.se/1195. Läst 20 oktober 2009. 
  6. ^ Qvigstad, J.; K.B. Wiklund (1899) (på tyska). Bibliographie der Lappischen Litteratur. Helsingfors: Druckerei der finnischen Litteratur-Gesellschaft. Sid. 22–23 
  7. ^ Bergsland, Knut (1984). Eldre Samiske Tekster. Universitetet i Tromsø, Institutt for språk og litteratur. Sid. B43 
  8. ^ ”Gollegiella”. Sametinget. http://www.sametinget.se/5852. Läst 20 oktober 2009. 
  9. ^ ”www.samer.se - Nytt hopp för samiskan i Malå” (på sv). Samiskt Informationscentrum. http://www.samer.se/GetDoc?meta_id=3665. Läst 15 maj 2011. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Schlachter, Wolfgang (1908-1999); Wörterbuch des Waldlappendialekts von Malå und Texte zur Ethnographie, Suomalias-Ugrilainen Seura, Helsinki, 1958 (Lexica Societatis Fenno-Ugricae XIV) - (En ordbok över Umesamiskan i Malå skogssameby. Informant: Lars Sjulsson i Setsele)