Uwe Barschel

Från Wikipedia
Uwe Barschel
Uwe Barschel år 1987.
Född13 maj 1944[1][2][3]
Glienicke/Nordbahn, Tyskland
Död11 oktober 1987[1] (43 år)
Genève[4]
BegravdMölln
Medborgare iTyskland
Utbildad vidKiels universitet
SysselsättningPolitiker, notarie, advokat
Befattning
Ledamot av Schleswig-Holsteins lantdag
Schleswig-Holsteins ministerpresident (1982–1987)[5]
Politiskt parti
CDU[5]
Utmärkelser
Förtjänstkors med band av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden
Redigera Wikidata
Uwe Barschel år 1979.

Uwe Barschel, född 13 maj 1944 i Glienicke/Nordbahn, död 11 oktober 1987 i Genève, var en tysk politiker (CDU) och förbundslandet Schleswig-Holsteins ministerpresident 1982–1987.

Barschel avgick till följd av den politiska skandalen Barschel-affären och påträffades den 11 oktober 1987 död på hotellet Beau-Rivage i Genève.

Liv[redigera | redigera wikitext]

Uwe Barschel föddes den 13 maj 1944 i Glienicke vid Berlin. Inför den framryckande Röda armén flydde modern med sina tre barn till Schleswig-Holstein; fadern stupade förmodligen i slaget om Berlin 1945. Modern jobbade som sömmerska. Vid 16 års ålder blev Barschel medlem i Junge Union; två år senare gick han med i CDU.[6]

Redan under sin skoltid beskrevs Barschel som "karriärorienterad". Han blev så småningom ordförande i elevkåren på Geesthachter Gymnasium och vållade 1963 en större skandal när han bjöd in Adolf Hitlers efterträdare Karl Dönitz som styrde Tredje riket i drygt en vecka mellan Hitlers död den 30 april och Nazitysklands kapitulation.[7]

Den 22 januari 1963 höll Dönitz en föreläsning inför gymnasiets elever och lärare, där han presenterade sin okritiska syn på nazismen och drev tesen att soldaten måste göra sin plikt, oavsett vilket slags krig det är. När den lokala tidningen på en helsida rapporterade om föreläsningen utvecklades det hela till en handfast skandal som blev förstasidesstoff i de rikstäckande tidningarna, där även skolans rektor Georg Rühsen hamnade i skottluggen. Att Rühsen inte tyckte att Dönitz uppträdande var särskilt anmärkningsvärt ökade pressen på honom desto mer, framförallt när han kungjorde att han ville lösa frågan "internt". Rühsens kropp påträffades den 25 april i floden Elbe där han hade dränkt sig.[8]

Barschel blev medlem i CDU 1962 och var ordförande för ungdomsförbundet Junge Union i Schleswig-Holstein 1967–1971. Från 1971 satt han i lantdagen, 27 år gammal. År 1979 blev Barschel utnämnd till finansminister och samma år till inrikesminister i Schleswig-Holstein. När Gerhard Stoltenberg blev finansminister i förbundsregeringen, valdes Barschel till ny ministerpresident.[9]

Barschelaffären[redigera | redigera wikitext]

Björn Engholm.
Hotellet Beau-Rivage i Genève.

I januari 1987 stod CDU och Uwe Barschel inför risken att förlora förbundslandsvalet i Schleswig-Holstein för första gången sedan 1950 mot den karismatiske SPD-kandidaten Björn Engholm. För att avvärja nederlaget engagerade Barschel journalisten Reiner Pfeiffer som genast satte igång med åtgärder för att diskreditera Engholm. Anonymt anmäldes Engholm av Pfeiffer för skattefiffel, dock utan framgång. Pfeiffer försökte sedan att bevisa att Engholm hade homosexuella böjelser, inklusive ett påhittat samtal till Engholm där Pfeiffer påstod sig vara läkare som hade bevis för att SPD-politikern bar på AIDS-viruset. Men även detta misslyckades. Sist men inte minst planerades det att bugga Björn Engholms telefon, vilket dock aldrig verkställdes. På grund av likheterna med Watergateaffären blev affären i Nordtyskland känd som Waterkantgate. Om det var Pfeiffer själv som agerade eller om ordern kom från Barschel uppklarades aldrig.[10] En första utredning fastställde att Barschel hade vetat om Pfeiffers åtgärder.[11] En andra utredning, som tillsattes i början på 1990-talet, konstaterade dock att Barschel inte visste något om Pfeiffers kriminella gärningar.[12]

När SPD:s kommunikationschef fick reda på Pfeiffers åtgärder hörde han av sig till veckotidningen Der Spiegel i början av september. Lördagen den 12 september 1987, en dag före valet den 13 september, berättade riksmedia om Barschelaffären som Der Spiegel skulle ha på sin förstasida måndagen den 14 september. Valet slutade med ett stort nederlag för CDU som backade från cirka 49 procent till drygt 42 procent. På presskonferensen den 18 september 1987 kulminerade skandalen i Barschels uttalande:

” Förutom dessa edsvurna försäkringar som ni strax ska få ta del av ger jag medborgarna i Schleswig-Holstein och hela den samlade tyska allmänheten mitt hedersord – jag upprepar: mitt hedersord – på att de anklagelser som har riktats mot mig är grundlösa.[13][14] „
– Uwe Barschel, 18 september 1987

Men de följande veckorna tappade Barschel alltmer sitt stöd inom partiet vilket ledde till hans avgång den 2 oktober 1987.[15] Efter avgången reste Barschel med sin familj till Gran Canaria som han lämnade lördagen den 10 oktober för att flyga till Genève, enligt egen utsago för att träffa en viss "Roloff" som skulle hjälpa Barschel mot Pfeiffers anklagelser. Stern-reportern Sebastian Knauer anträffade politikern påklädd och död i badkaret i hotellet Beau-Rivage i Genève den 11 oktober 1987. Den efterföljande undersökningen kantades av diverse misstag, exempelvis hade man glömt att mäta kroppstemperaturen vilket betyder att man egentligen aldrig fick reda på när exakt Barschel dog.[16]

Teorier om Barschels död[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera teorier kring Barschels död. Vad som är klarlagt är att hans död vållades av flera olika medikament som Barschel hade tagit på kvällen, men frågan är om det var självmord eller mord. Den schweiziska polisen utgår ifrån att det har varit självmord, medan andra däremot hävdar att det var mord.

Så påstod till exempel Mossadagenten Victor Ostrovsky att Mossad dödade Barschel för att han inte ville stödja vapenförsäljningar mellan Iran och Israel som skulle gå via Schleswig-Holstein. Irans före detta president Abolhassan Bani-Sadr stödjer denna tes, likaså den schweiziske kemisten Klaus Brandenberger som menar att Barschel först bedövades innan han fick en dödlig dos sömnmedel.[17]

En annan teori menar att östtyska Stasi har haft med mordet att göra. Denna teori kom upp eftersom Barschel ofta reste till DDR för att besöka Rostock och Warnemünde för att träffa medarbetare i Stasi. Teorin menar att Barschel var involverad i vapenförsäljningar som gick via DDR och som Barschel ville avslöja.[18]

En tredje teori går ut på att CIA har varit involverat i mordet. Vapenhandlaren Dirk Stoffberg uttalade sig om att CIA-direktören Robert Gates skulle träffa Uwe Barschel i Genève. Strax innan Stoffberg skulle förhöras begick han självmord enligt den officiella utredningen.[19]

År 2017 påstods det i boken Im Spinnennetz der Geheimdienste. Warum wurden Olof Palme, Uwe Barschel und William Colby ermordet? att det finns kopplingar mellan mordet på Uwe Barschel och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.[20] Oklart är också varför Barschel överhuvudtaget befann sig i Genève.[21] Journalisten Patrik Baab menar att Barschel var i Genève för att pressa fram pengar genom att hota att avslöja sina kunskaper om diverse vapenaffärer som han själv hade varit involverad i. Pengarna skulle han enligt Baab använda för att starta ett nytt liv eftersom hans politiska karriär var slut efter Barschelaffären.[22] Vissa menar att det finns en koppling mellan mordet på Barschel och mordet på den svenska journalisten Cats Falck som påträffades död i Hammarbyhamnen den 29 maj 1985.[23]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] SNAC, Uwe Barschel, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Uwe Barschel, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Munzinger Personen, Uwe Barschel, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] Schleswig-Holstein - Ministerpräsidenten seit 1946, Schleswig-Holsteins delstatskansli, läst: 13 juni 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ ”Uwe Barschel, Geschichte der CDU, Konrad-Adenauer-Stiftung” (på tyska). Konrad-Adenauer-Stiftung. http://www.kas.de/wf/de/37.8020/. Läst 18 maj 2018. 
  7. ^ ”Geschichtsunterricht: Dönitz, Barschel und der Direx” (på tyska). ZEIT ONLINE. https://www.zeit.de/2011/47/Barschel-Doenitz/komplettansicht. Läst 17 maj 2018. 
  8. ^ Lutteroth, Johanna (18 november 2011). ”Affäre um Hitlers Nachfolger: Dönitz erzählt vom Krieg”. Spiegel Online. http://www.spiegel.de/einestages/affaere-um-hitlers-nachfolger-a-947398.html. Läst 17 maj 2018. 
  9. ^ Fenffe, Gregor Delvaux de (21 september 2017). ”Politische Skandale: Barschel-Affäre” (på tyska). https://www.planet-wissen.de/geschichte/deutsche_geschichte/politische_skandale/pwiediebarschelaffaere100.html. Läst 18 maj 2018. 
  10. ^ Ramge, Thomas (2003), Die grossen Polit-Skandale. Eine andere Geschichte der Bundesrepublik, Campus Verlag GmbH, sid. 203-205
  11. ^ Ramge, sid. 219-220
  12. ^ Ramge, sid. 221–222
  13. ^ ”Abschlußbericht des 1. Untersuchungsschusses der 13. Wahlperiode” ( PDF). Schleswig-Holsteiner Landtag. 12 december 1995. https://landtag.nrw.de/portal/WWW/dokumentenarchiv/Dokument/QQD13-3225.pdf. Läst 27 november 2020. 
  14. ^ Landin 2017, s. 189
  15. ^ NDR. ”Schmutziger Wahlkampf: Barschel gegen Engholm” (på tyska). www.ndr.de. https://www.ndr.de/kultur/geschichte/chronologie/1987-Barschel-Affaere-Wahlkampf,barschelpfeifferaffaere101.html. Läst 17 maj 2018. 
  16. ^ Ramge, sid. 213–216
  17. ^ Ramge, sid. 223–224
  18. ^ Ramge, sid. 224–225
  19. ^ ”Iran-Linked Dealer Kills Wife, Self”. Chicago Tribune. 21 juli 1994. https://www.chicagotribune.com/news/ct-xpm-1994-07-21-9407220041-story.html. Läst 26 november 2020. 
  20. ^ NDR. ”Der mysteriöse Tod Uwe Barschels” (på tyska). www.ndr.de. https://www.ndr.de/kultur/geschichte/chronologie/Der-mysterioese-Tod-Uwe-Barschels,barscheltod101.html. Läst 17 maj 2018. 
  21. ^ ”- Das Ehrenwort von Kiel” (på de-DE). Deutschlandfunk. http://www.deutschlandfunk.de/das-ehrenwort-von-kiel.724.de.html?dram:article_id=223015. Läst 18 maj 2018. 
  22. ^ Patrik Baab i KenFM im Gespräch mit: Patrik Baab, länk: Youtube
  23. ^ Online, FOCUS. ”Die Zweite Hand” (på tyska). FOCUS Online. Arkiverad från originalet den 20 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180520140156/https://www.focus.de/politik/deutschland/kriminalitaet-die-zweite-hand_aid_164158.html. Läst 19 maj 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Uwe_Barschel&oldid=54196507”