Emma Goldman

Emma Goldman, ca. 1910

Emma Goldman, född 27 juni 1869 i Kaunas, Litauen död 14 maj 1940 i Toronto, var en litauisk-född anarkist, mest känd för sin politiska aktivism, författarskap och offentliga tal. Hon betraktades som en fritänkande "rebellkvinna" av sina efterföljare, och som försvarare av politiskt motiverade mord och våldsam revolution av sina kritiker.

Goldman föddes i provinsen Kaunas i Litauen. Hennes familj var ortodoxt judisk; Goldman hade ett våldsamt förhållande till sin fader. Även om hon gick på skola i Königsberg vägrade hennes far att låta henne fortsätta sin utbildning när familjen flyttade till St. Petersburg. Hon fortsatte dock att läsa flitigt på egen hand och utbildade sig själv om dåtidens politik. Tillsammans med sin syster Helena flyttade hon till Rochester i delstaten New York i USA vid sexton års ålder. Hon gifte sig 1887 men skiljde sig strax därefter och flyttade till New York City. Hon drogs till anarkismen efter Haymarketmassakern, och tränades i att hålla offentliga tal av Johann Most, varefter hon blev en välkänd föreläsare och drog till sig åhörarskaror på tusentals människor. Vid den tiden blev hon också älskare med Alexander Berkman, som skulle komma att bli hennes närmaste vän och kamrat livet ut. De planerade tillsammans att mörda Henry Clay Frick, som en handlingens propaganda. Frick överlevde, men Berkman dömdes ändå till tjugotvå års fängelse. Goldman fängslades själv ett antal gånger under de efterföljande åren, för "anstiftan till upplopp" och illegal utdelning av information om födelsekontroll. Hon gav också ut en anarkistisk tidning vid namnet Mother Earth.

År 1917 dömdes både Goldman och Berkman till två års fängelse för att försökt "förmå personer att inte registrera sig" till den nyutfärdade inkallelsen till militärtjänst. Efter att de släppts från fängelset arresterades de båda - tillsammans med hundratals andra - och deporterades till Ryssland. Goldman var inledningsvis positivt inställd till bolsjevikernas revolution, men vände snart och kritiserade det förekommande våldet och undertryckandet av kritiska röster. Hon skrev en bok om sina erfarenheter, My Disillusionment in Russia, som utkom 1923. Samtidigt som hon flyttade runt mellan olika länder - England, Kanada och Frankrike - så skrev hon en självbiografi vid namn Living My Life, och flyttade därefter till Spanien för att delta i landets inbördeskrig. Hon dog i Toronto den 14 maj 1940.

Goldman spelade en avgörande roll i utvecklandet den anarkistiska samhällsfilosofin i USA och Europa under första hälften av 1900-talet. Även om hon tog avstånd från första vågens feminism och dess strävan efter kvinnlig rösträtt, så utvecklade hon nya sätt att införliva könspolitik i anarkismen. Hon talade och skrev om en rad frågor, som fängelsestraff, ateism, yttrandefrihet, militarism, kapitalism, äktenskap och fri kärlek. Efter årtionden av obemärkthet fick hon en förnyad status under 1970-talet, då feministiska och anarkistiska tänkare återupplivade hennes tankegångar.

Om den politiska teorin: Anarkism

Anarkistiska riktningar

Agorism Anarkafeminism Anarkopacifism Anarkosyndikalism Anarkokapitalism Anarko-naturism Anarko-primitivism Egoistisk anarkism Grön anarkism Individualanarkism Insurrektionell anarkism Kommunalism Kristen anarkism Mutualism Panarkism Plattformism Queeranarkism Social anarkism

Anarkister

Michail Bakunin Murray Bookchin Noam Chomsky Voltairine de Cleyre Emma Goldman Albert Jensen Pjotr Kropotkin Errico Malatesta Pierre-Joseph Proudhon Murray Rothbard Lysander Spooner Benjamin Tucker

Tidskrifter

Arbetaren Brand Direkt aktion Storm Yelah

Grupper

SAC Syndikalisterna Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund Syndikalistiska Grupprörelsen Syndikalistiska ungdomsförbundet

Metoder

Anarkistisk ekonomi Arbetarråd Arbetskritik Civil olydnad Civilt motstånd Direkt aktion Ekonomikritik Generalstrejk Husockupation Kontraekonomi

redigera

Biografi

Familj

Emma Goldmans orthodoxt judiska familj bodde i den litauiska provinsen Kaunas (på den tiden kallat Kovno och del av Tsarryssland). Goldmans mor Taube hade varit gift innan, med en man som hon fick två döttrar med - Helena 1860 och Lena 1862. Då hennes första man dog av tuberkolos bröt Taube ihop. Goldman skrev vid ett senare tillfälle: "Om hon hade någon kärlek så dog den med den unga man som hon gift sig med vid femton års ålder."

Emma Goldman föddes i Kaunas, en del av dagens Litauen.

Taubes andra äktenskap arrangerades av hennes familj och var, som Goldman uttryckte det, "felmatchat från början". Hennes andra man, Abraham Goldman, investerade Taubes arv i affärsverksamhet som snart visade sig vara helt misslyckat. De efterföljande svårigheterna kombinerat med den känslomässiga distansen mellan man och fru gjorde hushållet till en spänd plats för barnen. När Taube blev gravid hoppades Abraham desperat på en pojke; han ansåg att ännu en dotter skulle vara ett tecken på misslyckande. De fick så småningom tre söner, men deras första gemensamma barn var en flicka, Emma.

Emma Goldman föddes den 27 juni 1869. Hennes far använde våldsamma metoder för att straffa barnen, och slog dem när de var olydiga - han använde en piska endast för Emma, den mest rebelliska av dem alla. Hennes mor gav ynka tröst och protesterade sällan när Abraham slog barnen. Goldman spekulerade senare i att Abrahams temperament berodde på sexuell frustration.

Goldmans förhållande till sina systrar Lena och Helena var väldigt olika varandra. Helena, den äldsta av dem, gav den tröst som modern inte tillhandahöll; hon gav Goldmans barndom den "lycka som den nu hade". Lena var å andra sidan distanserad och föga frikostig. De tre systrarna fick senare sällskap av bröderna Louis (som dog vid sex års ålder), Herman (1872) och Moishe (1879).

Tonåren

När Goldman var en ung flicka flyttade hennes familj till byn Papilė, där hennes far drev ett värdshus. Medan hennes systrar arbetade blev hon själv vän med en servitris vid namn Petrushka, som framkallade hennes "första erotiska förnimmelser". Vid ett senare tillfälle i Papile bevittnade hon hur en bonde piskades med en knutpiska på gatan. Denna händelse traumatiserade henne och bidrog till hennes senare livslånga motvilja inför våldsamma auktoriteter.

Vid sju års ålder flyttade Emma och hennes familj till Preussens huvudstad Königsberg, där hon började på realskola. En lärare straffade eleverna - Emma i synnerhet - genom att slå på deras händer med en linjal. En annan lärare försökte antasta sina kvinnliga elever och avskedades då Goldman slogs tillbaka. Hon fann emellertid en sympatisk mentor i hennes tyskalärare, som lånade henne böcker och till och med tog med henne på opera. Goldman var en flitig student och tog examen som krävdes för att studera vidare på gymnasium, men hennes religionslärare vägrade att skriva ut intyg om gott beteende, så hon kunde inte läsa vidare.

Familjen flyttade till den ryska staden St. Petersburg, där hennes far drog igång den ena misslyckade affärsverksamheten efter den andra. Deras fattigdom tvingade barnen att arbeta och Goldman tog en rad jobb, bland annat i en korsettbutik. Som tonåring bönföll Goldman hennes far om att låta henne återvända till skolan, men han slängde hennes franskabok i elden som svar och skrek: "Flickor behöver inte lära sig mycket! Allt en judiska dotter behöver kunna är hur man gör gefiltefisk, skära nudlar fint och ge mannen många barn."

Goldman påbörjade dock sin egna självständiga autodidaktiska utbildning, och började snart studera sin politiska omgivning, i synnerhet nihiliströrelsen, som låg bakom mordet på den ryske tsaren Alexander II. Politiken intresserade Goldman, även om hon inte förstod den fullt ut vid den tidpunkten. Hon fann emellertid en förebild när hon läste Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? (1863), i protagonisten Vera som antar en nihilistisk filosofi och flyr från sin repressiva familj för att leva fritt och organisera ett sykooperativ. Boken fänglsade Goldman och kom att bli en betydelsefull inspirationskälla för resten av hennes liv.

Hennes far fortsatte dock att tala om en huslig framtid för henne, och försökte gifta bort henne vid femton års ålder. De grälade ständigt i frågan: han klagade på att hon höll på att bli en "lössläppt" kvinna, och hon insisterade på att hennes framtida äktenskap endast skulle baseras på kärlek. Hon tvingades ofta avvisa ryska officerare och andra ovälkommna män i korsettbutiken. En särskilt påträngande friare tog med henne till ett hotellrum och tog, vad Goldman kallade, "våldsam kontakt"; två av hennes livstecknare kallar det våldtäkt. Upplevelsen bedövade henne; hon "chockades över upptäckten om hur brutal och smärtsam kontakten mellan man och kvinna kunde vara". Mötet skulle komma att göra sig påmint vid alla hennes framtida kontakter med män.

Rochester

År 1885 började Helena göra planer på att flytta till New York i USA. Goldman ville följa med systern, men fadern förbjöd det. Trots Helens erbjudande om att betala resan visade fadern hårdnackat motstånd. Goldman hotade i desperation att hoppa i floden Neva om hon inte fick följa med. Till slut gick fadern med på det, och den 29 december 1885 anlände Helena och Emma till Castle Garden i New York. De flyttade till hemmet i Rochester som Lena hade skaffat tillsammans med sin man Samuel. Deras föräldrar och bröder följde efter dem ett år senare, flyendes den tilltagande antisemitismen i St. Petersburg. Goldman började arbeta som sömmerska, och sydde överrockar över tio timmar om dagen. Hon tjänade två och en halv dollar i veckan. Efter att hon nekats en löneförhöjning sade hon upp sig och började arbeta vid en mindre butik i närheten.

Vid sitt nya arbeta träffade Goldman medarbetaren Jacob Kershner, som delade hennes kärlek för litteratur, dans och resor, såväl som hennes frustration över industriarbetets monotoni. De gifte sig efter fyra månader, i februari 1887. Så snart han flyttade in hos Goldmans familj började deras förhållande knaka i fogarna. Under bröllopsnatten upptäckte hon att han var impotent; de blev allt mer känslomässigt och fysiskt distanserade. Efter ett tag började han bli svartsjuk och misstänksam. Hon blev å andra sidan allt mer engagerad inom det politiska tumultet kring henne - särskilt efter Haymarketmassakern i Chicago 1886 och den anarkistiska filosofins anti-auktoritarism. Paret skiljde sig efter mindre än ett år; han bad henne komma tillbaka och hotade med att förgifta sig själv om hon inte gjorde det. Det återförenades, men hon lämnade honom på nytt efter endast tre månader. Hennes föräldrar ansåg att hon betedde sig "lösaktigt" och vägrade att låta henne bo kvar hemma. Med symaskinen i ena handen och en väska med fem dollar i den andra lämnade hon Rochester och begav sig söderut mot New York City.

Most och Berkman

Under sin första dag i den nya staden träffade Goldman två män som skulle komma att förändra hennes liv. Hon introduceras på Sach's Café, en samlingsplats för radikaler, till Alexander Berkman, en lokal anarkist som erbjöd henne att hålla ett offentligt tal samma kväll. De gick tillsammans för att höra på Johann Most, redaktör för den radikala tidskriften Die Freiheit och förespråkare av "handlingens propaganda" - användningen av våld för att sporra till förändring. Hon imponerades av hans glödande oration, och han tog henne under sina vingar och tränade henne i konsten att hålla offentliga tal. Han uppmuntrade henne och sade till henne att hon "ska ta min plats när jag är borta". Ett av hennes första tal för "Saken" hölls i Rochester. Efter att ha övertalat Helena om att inte berätta för föräldrarna om talet, kände sig Goldman helt tom i huvudet när hon väl var på talarpodiet. Plötsligt,

hände någonting konstigt. På ett ögonblick såg jag det-allting som hade hänt de senaste tre åren i Rochester: Garsonfabriken, dess slavgöra och förödmjukelse, mitt misslyckade äktenskap, brottet i Chicago.… Jag började tala. Ord som jag aldrig förr hört mig själv yttra började ösa fram, snabbare och snabbare. De kom med en passionerad intensitet. Publiken hade försvunnit, rummet självt hade gått upp i rök; jag var medveten endast om mina egna ord, om min extatiska sång.

Fil:Goldmanberkman.jpeg

Goldman hade ett flera decennier långt förhållande med sin älskare Alexander Berkman.

Hänförd av upplevelsen började Goldman förfina sin offentliga person under sitt efterföljande engagemang. Hon fann emellertid snart att hon började gräla med Most över sin egen självständighet. Efter ett tal i Cleveland kände hon sig som en "papegoja som repeterade Mosts åsikter" och beslutade sig för att uttrycka sig på sitt eget sätt på scenen. Efter hennes återkomst till New York var Most rasande på henne och sade: "Den som inte är med mig är emot mig!" Hon lämnade Die Freiheit och anslöt sig till en annan tidskrift, Die Autonomie.

Under samma tid hade hon inlett sin vänskap med Berkman, som hon ömsint kallade Sasha. De två blev snart älskare och flyttade in i en kommunal lägenhet tillsammans med hans kusin Modest "Fedya" Stein och Goldmans väninna, Helen Minkin. Även om deras förhållande var problematiskt på flera sätt så skulle Goldman och Berkman komma att ha ett starkt band till varandra under flera decennier, förenade av sina anarkistiska principer och hängivelse till personlig jämlikhet.

Homestead-affären

En av de första politiska händelser som förde Berkman och Goldman tillsammans var Homestead-strejken. I juni 1892 blev en stålfabrik i Homestead i Pennsylvania, som ägdes av Andrew Carnegie, föremål för nationell uppmärksamhet då förhandlingarna mellan Carnegie Steel Company och Amalgamated Association of Iron and Steel Workers (AA) bröt ihop. Fabrikens ägare var Henry Clay Frick, en bitter motståndare till fackföreningen. Då ett sista förhandlingsförsök bröt ihop i slutet av juni så stängde Frick fabriken och stängde ut (lockout) arbetarna, som omedelbart påbörjade en strejk. Strejkbrytare kallades in och ledningen anlitade vakter från säkerhetsföretaget Pinkerton National Detective Agency för att skydda dessa. Den 6 juli utbröt våldsamheter mellan 300 vakter och en folkmassa bestående av beväpnade arbetare. Under den tolv timmar långa eldstriden dog sju vakter och nio strejkande arbetare.

Goldman och Berkman ansåg att en hämdaktion i form av ett mord på ägaren av Carnegie Steel Company, Henry Clay Frick (på bild), skulle få den samhällsklass som han representerade att darra av skräck och dessutom visa upp anarkismens läror inför världen.

Då en majoritet av landets nyhetstidningar uttryckte sitt stöd för strejkarna bestämde sig Goldman och Berkman för att mörda Frick, en handling som de hoppades skulle inspirera arbetarna till revolt mot det kapitalistiska systemet. Berkman bestämde sig för att utföra mordet, och sade till Goldman att hålla sig borta så att hon kunde förklara hans motiv efter att han sänts till fängelse. Han skulle ansvara för handlingen; hon för ordet. Berkman försökte men misslyckades med att tillverka en bomb, och gav sig då istället iväg till Pittsburgh för att köpa en pistol och en uppsättning anständiga kläder.

Samtidigt bestämde sig Goldman för att hjälpa till att finansiera operationen genom prostitution. Hon drog sig till minnes karaktären Sonja i Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff (1866). Hon sade för sig själv: "Hon hade prostituerat sig för att hjälpa sina småbröder och systrar…. Den känsliga Sonja kunde sälja sin kropp; varför inte jag?" När hon kom ut på gatan fick hon syn på en man som tog med henne till en salong, köpte henne en öl, gav henne tio dollar, talade om för henne att hon inte hade "the knack" och sade till henne att ge sig ur branschen. Hon var "alltför förbluffad för att tala". Hon skrev till Helena och påstod att hon var sjuk och bad om femton dollar.

Då Berkman anlände till Homestead den 23 juli tog han sig in till Fricks kontor med en dold pistol och sköt Frick tre gånger, och knivhögg honom sedan i benen. En grupp arbetare som stödde Frick slog Berkman medvetslös, och han släpades iväg av polisen. Berkman dömdes till tjugotvå års fängelse för dråpförsök; hans frånvaro från hennes liv var mycket svår för Goldman. Polisen gjorde ett tillslag mot Goldmans lägenhet, och efter att ha misslyckats med att finna några bevis för att hon var inblandad pressade de hennes hyresvärd till att vräka henne. Än värre, attentatet hade misslyckats med att sporra massorna till handling: både arbetare och anarkister fördömde Berkmans handling. Johann Most, deras gamla mentor, for ut mot Berkman och mordförsöket. Han hävdade att det utfördes för att skapa sympati för Frick. Rasande över dessa attacker tog Goldman med sig en hästpiska till en offentlig föreläsning och krävde uppe på podiet att Most presenterade bevis för sin anklagelse. Han avfärdade henne varpå hon slog honom med piskan, bröt den itu mot sitt knä och kastade bitarna på honom. Hon ångrade senare attacken och sade till en vän: "Vid tjugotre års ålder är man inte förnuftig."

"Anstiftan till upplopp"

Då den ekonomiska kraschen kom 1893 upplevde USA en av sina värsta ekonomiska kriser någonsin. I slutet av året hade arbetslösheten stigit över 20 procent, och "hungerdemonstrationer" ledde ibland till upplopp. Goldman började hålla tal för de frustrerade männen och kvinnorna i New York. Den 21 augusti talade hon inför en folkmassa på 3 000 personer vid Union Square, och uppmanade arbetslösa arbetare att vidta direkt aktion. Exakt vad hon sade är oklart: säkerhetspolisen hävdade att hon sade till folkmassan att "ta allting … med våld", medan Goldman själv senare återgav sitt tal: "Demonstrera utanför de rikas palats; kräv arbete. Om de inte ger er arbete, kräv bröd. Om de inte ger er något av det, ta bröd." Senare i rätten gav agenten Charles Jacobs ytterligare en annan version av hennes tal.

Goldman (här vid Union Square, New York 1916) uppmanade arbetslösa arbetare att vidta direkt aktion snarare än att vara beroende av regeringens stöd.

En vecka senare arresterades hon i Philadelphia och återvände till New York för rättegången, misstänkt för "anstiftan till upplopp". Jacobs erbjöd under tågresan att lägga ned anklagelserna mot Goldman om hon gav dem information om andra radikaler i området. Hon svarade genom att hälla ut ett glas isvatten i hans ansikte. Medan hon väntade på rättegången besöktes Goldman av Nellie Bly, en journalist för New York World. Hon spenderade två timmar med att prata med Goldman och skrev en positiv artikel om kvinnan som hon beskrev som en "modern Jeanne d'Arc".

Trots den positiva artikeln övertygades juryn av Jacbos vittnesmål och skrämdes av Goldmans politik. Distriktsåklagaren förhörde Goldman om hennes anarkism såväl som ateism; domaren talade om henne som en "farlig kvinna". Hon dömdes till ett års fängelse i Roosevelt Islands fängelse. Väl inne fick hon ett reumatismanfall och skickades till sjukavdelningen där hon träffade av gästande doktor, och började studera medicin. Hon läste även dussintals böcker, bland andra verk av de amerikanska aktivistförfattarna Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau; romanförfattaren Nathaniel Hawthorne; poeten Walt Whitman och filosofen John Stuart Mill. När hon släpptes efter tio månader hälsades hon av en folkmassa på närmare 3 000 människor vid Thalia Theater i New York. Hon drunknade i förfrågningar om intervjuer och föreläsningar.

För att tjäna pengar bestämde sig Goldman för att fortsätta sitt arbete inom medicinen som hon påbörjat i fängelset. Hennes favoritinriktningar - förlossningskonst och massage - var dock inte tillgängliga för sjuksköterskestudenter i USA. Hon reste följaktligen iväg till Europa, och föreläste i London, Glasgow och Edinburgh. Hon träffade berömda anarkister som Errico Malatesta, Louise Michel och Peter Kropotkin. I Wien erhöll hon två diplom och började direkt använda dem när hon var tillbaka i USA. Hon växlade mellan att föreläsa och arbeta med förlossningar, och utförde den första landsvida föreläsningsturnén av en anarkist. Hon återvände till Europa i november 1899, där hon träffade anarkisten Hippolyte Havel, som hon påbörjade ett förhållande med. De reste tillsammans till Frankrike och hjälpte till att organisera den Internationella anarkistkongressen utanför Paris.

Mordet på McKinley

Den 6 september 1901 sköt fabriksarbetaren Leon Czolgosz, som hade en lång historia av mentala sjukdomar, USA:s president William McKinley med två skott under ett offentligt föredrag i Buffalo, New York. McKinley träffades i bröstet och magen, och dog åtta dagar senare. Czolgosz arresterades och förhördes dygnet runt. Eftersom han var anarkist och vid ett flertal tillfällen haft kontakt med Goldman blev myndigheterna genast övertygade om att hon hade planerat dådet. De spårade upp henne i sitt hem i Chicago, som hon delade med Havel och Abe och Mary Isaak, ett anarkistiskt par. Goldman arresterades tillsammans med Abe Isaak, Havel och ett tiotal andra anarkister.

Leon Czolgosz insisterade på att Goldman inte hade varit inblandad i mordet på USA:s president William McKinley, men hon arresterades och hölls i förvar under två veckor.

Czolgosz hade tidigare misslyckats i sina försök att bli vän med Goldman och hennes kamrater. Under en föreläsning i Cleveland i Ohio hade Czolgosz gått fram till Goldman och frågat henne om lästips. I juli 1901 hade han dykt upp vid paret Isaaks hus och frågat en rad ovanliga frågor. De antog att han var infiltratör, i likhet med en rad andra agenter som hade till uppgift att spionera på radikala grupper. De hade förhållit sig distanserade och Abe Isaak sände ett meddelande till några kamrater för att varna för "ännu en spion".

Trots att Czolgosz ihärdigt förnekade att Goldman var inblandad i dådet så höll polisen henne frihetsberövad och utsatte henne för vad hon kallade "tredje graden". Hon förklarade sin misstro till honom och det stod klart att hon inte hade någon betydelsefull kontakt med Czolgosz. Man fann inga bevis som kopplade Goldman till attacken och hon släpptes två veckor efter arresteringen. Innan McKinley dog erbjöd Goldman sig att hjälpa till med sin medicinska kunskap och refererade till honom som "blott en människa". Czolgosz dömdes för mord och avrättades, trots uppenbara bevis på att han led av någon form av psykisk störning.

Under hela tiden som hon satt i polisens förvar vägrade Goldman hårdnackat att fördöma Czolgosz dåd, vilket hon i stort sett var ensam om. Vänner och anhängare - inklusive Berkman - uppmanade henne att höra upp med sitt stöd. Men Goldman försvarade Czolgosz som en "jättekänslig varelse" och klagade på andra anarkister som övergett honom. Samtidigt beskyllde många nyhetstidningar hela den anarkistiska rörelsen för mordet. Efter dessa händelser började icke-anarkistisk socialism få fler anhängare än anarkismen bland radikaler i USA, och McKinleys efterträdare Theodore Roosevelt förklarade att han avsåg att slå till "inte bara mot anarkister, utan även mot alla aktiva och passiva sympatisörer till anarkisterna".

Mother Earth och Berkmans frisläppning

Efter Czolgoszs avrättning drog sig Goldman tillbaka från världen. Föraktad av sina anarkistiska kamrater, utmålad som brottsling av pressen och separerad från sin kära drog hon sig tillbaka till anonymitet och sjukvården. "Det var bittert och svårt att konfronteras med livet på nytt", skrev hon senare. Med hjälp av pseudonymen E. G. Smith försvann hon från det offentliga livet och tog en rad privata sjukvårdsarbeten. Då USA:s kongress klubbade igenom Anarchist Exclusion Act uppstod dock en ny våg av aktivism för att motarbeta den, vilket återförde Goldman till rörelsen. En koalition av personer och organisationer på den politiska vänsterkanten motsatte sig lagen med anklagelsen att den kränkte yttrandefriheten; Goldman hade återigen landets uppmärksamhet.

Då en skottsk anarkist vid namn John Turner förnekades inträde i landet hjälpte Goldman till att organisera en grupp som kallade sig Free Speech League. De fick hjälp av Clarence Darrow och Edgar Lee Masters, som tog upp Turners fall i USA:s högsta domstol. Även om Turner och Free Speech League, så såg Goldman det som en seger propagandamässigt. Hon hade återvänt till sin anarkistiska aktivism, men det tog sitt pris på henne. "Jag har aldrig känt mig mer nedtyngd", skrev hon till Berkman. "Jag är rädd att jag är för alltid dömd att förbli offentlig egendom och att mitt liv kommer att slitas ut genom omhändertagandet av andras liv."

År 1906 bestämde sig Goldman för att grunda en egen tidskrift, "en plats där unga idealister kan uttrycka sig i konst och brev". Mother Earth drevs av en rad radikala aktivister, inklusive Hippolyte Havel, Max Baginski och Leonard Abbott. Förutom att publicera redaktörernas och andra anarkisters originalverk så omtryckte Mother Earth utvalda verk från en rad skribenter. Dessa inkluderade den franske filosofen Pierre-Joseph Proudhon, den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, den tyske filosofen Friedrich Nietzsche och den brittiska författaren Mary Wollstonecraft. Goldman skrev regelbundet om anarkism, politik, arbetsrätt, ateism, sexualitet och feminism.

Den 18 maj samma år släpptes Alexander Berkman från fängelset. Med en bukett rosor träffade han henne och hon fann sig själv "gripen av fasa och ömkan" när hon såg hans utmärglade och bleka figur. Ingen av dem kunde prata; de återvände till hennes hem i tystnad. Under de efterföljande veckorna kämpade han med att återanpassa sig till livet utanför fängelset; en föreläsningsturné misslyckades helt och i Cleveland köpte han en revolver för att skjuta sig själv. Han återvände dock till New York där han fick reda på att Goldman blivit gripen tillsammans med en grupp aktivister som hade träffats för att diskutera Leon Czolgosz. Efter att ha hört talas om denna kränkning av mötesfriheten förklarade han "Min återuppståndelse har kommit!" och började arbeta för deras frisläppning.

Berkman tog över rodret för Mother Earth 1907, medan Goldman turnerade runt landet för att samla in pengar för dess fortlevnad. Att vara redaktör för tidningen var en uppiggande erfarenhet för Berkman; han förhållande till Goldman försvagades dock, och han hade en affär med en femton-årig anarkist vid namn Becky Edelsohn. Goldman led av hans avvisande, men såg det som en konsekvens av fängelsetiden. Senare samma år representerade hon USA på "Internationella anarkistkongressen i Amsterdam". Där samlades anarkister och syndikalister från hela världen för att slita ned spänningen mellan de två ideologierna, men ingen slutgiltig överenskommelse nåddes. Goldman återvände till USA och fortsatte att hålla sina tal inför stora församlingar.

Reitman, essäer, och födelsekontroll

Under de nästföljande tio åren reste Goldman oavbrutet runt i hela landet, föreläste och agiterade för anarkismen. De koalitioner som hade bildats i samband med lagen Anarchist Exclusion Act hade lärt henne uppskatta värdet av att försöka nå även de människor med andra politiska uppfattningar, och när USA:s justitiedepartement sände ut spioner för att observera, rapporterade de att mötena var "överfulla". Skribenter, journalister, konstnärer, domare och arbetare från hela spektrumet talade om hennes "magnetiska kraft", hennes "övertygande närvaro", hennes "kraft, vältalighet och glöd".

Under våren 1908 träffade Goldman Ben Reitman, den så kallade "luffardoktron", som hon blev förälskad i. Reitman hade vuxit upp Chicago och hade spenderat flera år med att ströva runt innan han erhöll sin medicinska examen från College of Physicians and Surgeons of Chicago. Som doktor hjälpte han fattiga och sjuka människor - särskilt de med könssjukdomar. Han och Goldman inledde en affär; de delade sin övertygelse om fri kärlek, men medan Reitman hade en rad älskare hade Goldman bara honom. Hon försökte få bukt med sin svartsjuka med tron på hjärtats frihet, men hade stora svårigheter med detta.

Goldman anslöt sig till Margaret Sanger i arbetet för kvinnors tillgång till födelsekontroll; båda kvinnorna arresterades för att ha brutit mot Comstocklagarna.

Två år senare började Goldman känna sig frustrerad över sin föreläsningspublik. Hon ville "nå de få som verkligen vill lära sig, snarare än de många som kommer för att underhållas". Hon samlade en mängd tal och andra saker hon skrivit för Mother Earth och publicerade en bok med namnet Anarchism and Other Essays. Texterna omfattade en mängd ämnen och Goldman försökte representera "tjugoen år långa mentala och själsliga kampen". Utöver en omfattande behandling av anarkismen och dess kritiker innehåller boken även texter om patriotism, kvinnlig rösträtt, äktenskap och fängelsestraff.

Då Margaret Sanger, en förespråkare av tillgång till preventivmedel, myntade termen "födelsekontroll" och spred information om olika metoder i juni 1914 i sin tidskrift The Woman Rebel, fick hon kraftigt stöd av Goldman. Sanger arresterades i augusti under Comstocklagarna, som förbjöd spridning av "obscena, liderliga och ohämmat erotiska artiklar" ("obscene, lewd, or lascivious articles") – inklusive information relaterad till födelsekontroll. Även om de senare splittrades i en fråga om otillräckligt stöd så delade Goldman och Reitman ut kopior av Sangers pamflett Family Limitation (tillsammans med en liknande text av Reitman), och år 1915 genomförde Goldman en landsvid föreläsningsturné, bland annat för att ge kunskap om olika preventiva alternativ. Även om landets inställning i frågan tycktes gå åt liberalare riktning så arresterades Goldman i februari 1916 och åtalades för kränkning av Comstocklagarna. Hon valde att inte betala böterna på hundra dollar och fick därför spendera två veckor i fängelsets arbetshus, vilket hon betraktade som en "möjlighet" att återta kontakt med de människor som samhället avvisat.

Första världskriget

Trots att USA:s president Woodrow Wilson valdes om 1916 med sloganen "Han höll oss utanför kriget", så ansåg han i början av sin andra ämbetsperiod att tyska ubåtars aktivitet var en tillräcklig anledning för USA att gå med i första världskriget. Kort därefter klubbade kongressen igenom lagen "Selective Service Act" som krävde att alla män mellan 21 och 30 år skulle inkallas till militärtjänst. Goldman betraktade beslutet som ett exempel på militaristisk aggression, pådrivet av kapitalismen. Hon förklarade i Mother Earth att hon tänkte vägra militärtjänst och att motsätta sig USA:s inblandning i kriget.

Goldman fängslades i två år för att ha motsatt sig militärtjänst under första världskriget.

Filosofi

Goldman talade och skrev mycket inom en rad frågor. Hon avvisade ortodoxi och fundamentalism, och var en viktig bidragsgivare inom flera områden inom modern politisk filosofi. Hon influerades av en rad olika tänkare, inklusive Michail Bakunin, Henry David Thoreau, Pjotr Kropotkin, Ralph Waldo Emerson, Nikolaj Tjernysjevskij och Mary Wollstonecraft. En annan filosof som inspirerade Goldman var Friedrich Nietzsche. I sin självbiografi skrev hon: "Nietzsche var inte en socialteoretiker, utan en poet, en rebell och innovatör. Hans ariostokrati kom varken från födseln eller från börsen; det var anden. I den meningen var Nietzsche en anarkist, och alla sanna anarkister var aristokrater."

Verk

Goldman var en produktiv författare. Hon skrev oräkneliga pamfletter och artiklar inom en rad ämnen. Hon författade även sex böcker, inklusive sin självbiografi, Living My Life, och en biografi över en annan anarkist, Voltairine de Cleyre.

Böcker av Goldman

• Anarchism and Other Essays. New York: Mother Earth Publishing Association, 1910.
• The Social Significance of the Modern Drama. Boston: Gorham Press, 1914.
• My Disillusionment in Russia. Garden City, New York: Doubleday, Page and Co., 1923.
• My Further Disillusionment in Russia. Garden City, New York: Doubleday, Page and Co., 1924.
• Living My Life. New York: Knopf, 1931.
• Voltairine de Cleyre. Berkeley Heights, N.J.: Oriole Press, 1932.

Redigerade samlingar

• Red Emma Speaks: Selected Writings and Speeches. New York: Random House, 1972. ISBN 0-394-47095-8
• Emma Goldman: A Documentary History Of The American Years, Volume 1 - Made for America, 1890-1901. Berkeley: University of California Press, 2003. ISBN 0-520-08670-8.
• Emma Goldman: A Documentary History Of The American Years, Volume 2 - Making Speech Free, 1902-1909. Berkeley: University of California Press, 2004. ISBN 0-520-22569-4.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Källor

• Avrich, Paul. The Haymarket Tragedy. Princeton: Princeton University Press, 1984. ISBN 0-691-04711-1.
• Berkman, Alexander. Life of an Anarchist: The Alexander Berkman Reader. New York: Four Walls Eight Windows Press, 1992. ISBN 1-888363-17-7.
• Chalberg, John. Emma Goldman: American Individualist. New York: HarperCollins Publishers Inc., 1991. ISBN 0-673-52102-8.
• Drinnon, Richard. Rebel in Paradise: A Biography of Emma Goldman. Chicago: University of Chicago Press, 1961. OCLC 266217.
• Drinnon, Richard and Anna Maria, eds. Nowhere At Home: Letters from Exile of Emma Goldman and Alexander Berkman. New York: Schocken Books, 1975. OCLC 1055309.
• Falk, Candace, et al. Emma Goldman: A Documentary History Of The American Years, Volume 1 - Made for America, 1890-1901. Berkeley: University of California Press, 2003. ISBN 0-520-08670-8.
• Falk, Candace, et al. Emma Goldman: A Documentary History Of The American Years, Volume 2 - Making Speech Free, 1902-1909. Berkeley: University of California Press, 2004. ISBN 0-520-22569-4.
• Falk, Candace Serena. Love, Anarchy, and Emma Goldman. New Brunswick: Rutgers University Press, 1990. ISBN 0-8135-1512-2.
• Glassgold, Peter, ed. Anarchy! An Anthology of Emma Goldman's Mother Earth. Washington, D.C.: Counterpoint, 2001. ISBN 1-58243-040-3.
• Goldman, Emma. Anarchism and Other Essays. 3rd ed. 1917. New York: Dover Publications Inc., 1969. ISBN 0-486-22484-8.
• Goldman, Emma. Living My Life. 1931. New York: Dover Publications Inc., 1970. ISBN 0-486-22543-7.
• Goldman, Emma. My Disillusionment in Russia. 1923. New York: Thomas Y. Crowell Company, 1970. OCLC 76645.
• Goldman, Emma. Red Emma Speaks. ed. Alix Kates Shulman. New York: Random House, 1972. ISBN 0-394-47095-8.
• Goldman, Emma. The Social Significance of Modern Drama. 1914. New York: Applause Theatre Book Publishers, 1987. ISBN 0-936839-61-9.
• Goldman, Emma. The Traffic in Women, and Other Essays on Feminism. Albion, CA: Times Change Press, 1970. ISBN 0-878-10001-6.
• Goldman, Emma. The Tragedy of Woman's Emancipation. New York: Mother Earth Publishing Association, 1906. OCLC 15865931
• Goldman, Emma. Vision on Fire: Emma Goldman on the Spanish Revolution. ed. David Porter. New Paltz, NY: Commonground Press, 1983. ISBN 0-9610348-2-3.
• Haaland, Bonnie. Emma Goldman: Sexuality and the Impurity of the State. Montréal, New York, London: Black Rose Books, 1993. ISBN 1-895431-64-6.
• Marsh, Margaret S. Anarchist Women 1870-1920. Philadelphia: Temple University Press, 1981. ISBN 0-877-22202-9.
• Marshall, Peter. Demanding the Impossible: A History of Anarchism. London: HarperCollins, 1992. ISBN 0-00-217855-9.
• Moritz, Theresa. The World's Most Dangerous Woman: A New Biography of Emma Goldman. Vancouver: Subway Books, 2001. ISBN 0-9681660-7-5.
• Solomon, Martha. Emma Goldman. Boston: Twayne Publishers, 1987. ISBN 0-8057-7494-7.
• Weiss, Penny A. and Loretta Kensinger, eds. Feminist Interpretations of Emma Goldman. University Park: Pennsylvania State University Press, 2007. ISBN 0271029765.
• Wexler, Alice. Emma Goldman: An Intimate Life. New York: Pantheon Books, 1984. ISBN 0-394-52975-8. Republished as Emma Goldman in America. Boston: Beacon Press, 1984. ISBN 0-8070-7000-3.
• Wexler, Alice. Emma Goldman in Exile: From the Russian Revolution to the Spanish Civil War. Boston: Beacon Press, 1989. ISBN 0-8070-7004-1.

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Emma Goldman.

  Citat

• Wikisource har originalverk som rör Emma Goldman.
  Emma Goldman
• Verk av Emma Goldman på Project Gutenberg
• Emma Goldman Papers Project från UC Berkeley
• Emma Goldman från Anarchy Archives
• My Disillusionment in Russia av Emma Goldman
• Emma Goldman "Women of Valor" exhibit frånJewish Women's Archive
• Utdrag från: My Further Disillusionment with Russia (1924)
• Emma Goldman beskriver sitt förhållande till Ryssland, Italien, USA och anarkism strax efter att hon återkommit till USA från Ryssland Video
• Kronologi på engelska