Albert Ranft

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Albert Ranft
Albert Ranft-1895.jpg
Född Albert Adam Ranft
23 november 1858
Stockholm, Sverige
Död 5 oktober 1938 (79 år)
Stockholm, Sverige
Aktiva år 1876-193?
Maka Alma Helin
1878 - ??
Lisa Ranft
1893 - ??
Betydande roller
Stockholms allmänt erkända teaterkung i början av 1900-talet

Albert Adam Ranft, född 23 november 1858 i Stockholm, död där 5 oktober 1938[1], var en svensk teaterchef och teaterman som under en period ägde samtliga Stockholms privatteatrar och därmed förtjänade epitetet "teaterkungen".

Som regissör tillhörde han inte de mest konstnärligt högtstående och arbetade mest i lättare genrer såsom lustspel, men som teaterchef organiserade han både folklig nöjesteater och tidens spjutspetsdramatik som Strindberg. Hans storhetstid får förstås dels med bakgrund av Ranfts personliga förmågor att knyta rätt kontakter och engagera personer med talang, förmågan att vädra rätt i tiden och att han genom arv fått ekonomiska resurser att realisera sina planer, men också att tiden var gynnsam för teater som affärsverksamhet på ett sätt den varken varit förut eller tidigare, efter teatermonopolets upphävande och innan man byggt upp system för statliga och kommunala subventioner av teatern. Efter epoken Ranft blev det, på grund av det offentligt finansierade teaterutbudet, allt svårare att driva privatteater med höga konstnärliga ambitioner.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ranfts debut som skådespelare är oklar men sommaren 1875 tog han anställning i F. Nelsons resande teatersällskap, året efter spelade han i den danska skådespelaren Magda von Dolckes teatersällskap i Örebro och sedan i Kurt Tivanders operettsällskap, en större och mer välkänd grupp. Till 1884 var han engagerad vid olika ambulerande teatersällskap samt vid Södra teatern och Mindre teatern i Stockholm, och övertog sedan ett teatersällskap efter August Lindberg som han reste runt med i landsorten 1884-1886 som direktör och regissör.

Ranft engagerades 1886-1890 som regissör och skådespelare vid Stora teatern i Göteborg och hos Hjalmar Selander 1890-1892. Han blev åter självständig genom att överta Stora teatern i Göteborg samtidigt som han drev ett kringresande teatersällskap 1892-1893. Hösten 1893 fick han en stor framgång med Frans Hedbergs översättning av det danska sagospelet Et Folkesagn, vilket försvenskat och anknutet till lokalsägen om Ljungby horn och pipa fick heta Ljungby horn. Huvudrollerna spelades av Anders de Wahl och Constance Gottschalk och pjäsen gavs på Storan i Göteborg, i Malmö och på Djurgårdsteatern i Stockholm totalt 117 gånger på mindre än 10 månader.

1895 övertog Ranft Vasateatern i Stockholm, och drev därmed samtidigt scener i två olika svenska städer. Till Vasan knöt han skådespelarnamn som Anders de Wahl, Tore Svennberg, Julia Håkansson, Gerda Lundequist och regissören Harald Molander, som satte upp seriösa dramatiska verk som Ibsen och Shakespeare. Albert Ranft betecknades på tidigt 1900-tal som Stockholms teaterkung; han var under en tid chef för samtliga sju privatteatrar i Stockholm: Vasateatern 1895-1928, Svenska teatern 1899-1925, Södra teatern 1900-1926, Östermalmsteatern från 1903, Kungliga teatern från 1908, Oscarsteatern 1906-1926 samt Djurgårdsteatern somrarna 1892-1896 och från 1898. Dessutom drev han Stockholmsoperan 1908-1910[källa behövs] eller 1909-1911[2], Alhambrateatern 1919-1923 och även Stora Teatern i Göteborg 1899-1917 som operettscen. 1903 hade Ranfts företag omkring 400 fast anställda och nästan lika mycket tillfälligt anställd personal.

Svenska teatern på Blasieholmen fick det bli Ranfts seriösa huvudscen, dit ensemblen från Vasateatern flyttade. På Svenska teatern premiäruppfördes flera pjäser som har satt avtryck i teater- och filmhistorien, bland annat Strindbergs Ett drömspel, och teatern ansågs allmänt vara i klass med Dramaten. Hans övriga teatrar hade lättare repertoar med Södra teatern som scen för lustspel. Troligen användes en del av inkomsterna från teatrar med folkligare repertoar ibland för att finansiera den högre dramatiken på Svenska teatern.

Ranfts försök att driva Stockholmsoperan var ett riskabelt företag då operan redan gick dåligt. På det förlorade han mycket pengar, liksom på ett par andra felsatsningar. Filmen blev en allt värre konkurrent om publiken och ett par år in på 1920-talet fick Ranfts företag ekonomiska problem. 1925 brann Svenska teatern, som visserligen var försäkrad men Ranft hade inte råd att reparera och inreda på nytt. 1926 gick hans företag i konkurs. Han startade om på nytt, men gick igenom en ny konkurs 1929.

Ranft var en svuren fiende till filmen, och hans skådespelare var kontraktförbjudna att filma. Själv medverkade han dock i två statistroller på film.

Albert Ranft är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[3]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Ranft föddes i en tämligen välbärgad familj. Han var son till snickarmästare A. F. Ranft och Katarina Amalia Ranft, född Reijhell. Han var från 1878 gift med skådespelaren Alma Helin och från 1893 med skådespelaren Lisa Gottschalk (Lisa Ranft), med vilken han hade barnen operettsångaren Kajsa Ranft och skådespelaren Nils Ranft.

Han var bror till skådespelaren Gustaf Ranft.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Regi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Roller (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Min repertoir 1892-1921. Stockholm. 1921. Libris 407967 
  • Albert Ranfts memoarer. Stockholm: Norstedt. 1928. Libris 407637 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lindorm, Erik (1940). Gustav V och hans tid: 1928-1938 : en bokfilm. Ny svensk historia, 99-0172400-7. Stockholm. Sid. 17. Libris 1526679 
  2. ^ Rosenquist, Claes: Albert Ranft i Svenskt biografiskt lexikon
  3. ^ Hitta graven
  4. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 2. 13 december 1889. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1889-12-13/7594/2. Läst 29 juli 2015. 
  5. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 8. 24 april 1911. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1911-04-24/14711/8. Läst 2 augusti 2015. 
  6. ^ [a b] ”Spökhotellet”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF23285&pos=184. Läst 8 juli 2015. 
  7. ^ [a b] ”Borgmästarinnan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14358&pos=204. Läst 8 juli 2015. 
  8. ^ [a b] 'Borgmästarinnan' på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 10. 16 januari 1921. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1921-01-16/14/10. Läst 22 juli 2015. 
  9. ^ [a b] Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 16. 30 november 1923. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1923-11-30/326/16. Läst 26 juli 2015. 
  10. ^ [a b] 'Borgmästarinnan' återuppstår snart på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 5. 6 mars 1924. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1924-03-06/65/5. Läst 27 juli 2015. 
  11. ^ [a b] ”Borgmästarinnan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22443&pos=322. Läst 11 juli 2015. 
  12. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 2. 14 oktober 1889. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1889-10-14/7542A/2. Läst 28 juli 2015. 
  13. ^ Teaterkrönika 1901 i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1901) s. 390
  14. ^ Teater, konst, litteratur”. Dagens Nyheter: s. 3. 28 mars 1906. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1906-03-28/12910A/3. Läst 7 augusti 2015. 
  15. ^ Teater, konst, litteratur”. Dagens Nyheter: s. 3. 1 februari 1907. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1907-02-01/13212a/3. Läst 5 augusti 2015. 
  16. ^ ”Ferdinands giftermål”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22375&pos=230. Läst 9 juli 2015. 
  17. ^ ”Annonsera”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14361&pos=23. Läst 5 juli 2015. 
  18. ^ Tygård, Britt-Marie (2012). Tollie Zellman: "Damen i rosa". Stockholm: [s.n.]. Libris 13619752. ISBN 978-91-637-1333-0 
  19. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 8. 6 februari 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-02-06/35/8. Läst 2 augusti 2015. 
  20. ^ Teateralmanack 1926 i Svenska Dagbladets Årsbok – fjärde årgången, händelserna 1926 (1927) s. 124
  21. ^ Bo Bergman (7 februari 1926). ”'De nya herrarna' på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-02-07/36/11. Läst 2 augusti 2015. 
  22. ^ Bergman, Hjalmar (1926). Dollar: Komedi i tre akter. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Sid. 5. Libris 1335534 
  • Lindorm, Erik; Lindorm, Per-Erik (1958). Ett folk på marsch: en bokfilm. [2], 1872-1914. Ny svensk historia. Stockholm: Bonnier. Sid. 222. Libris 8353 
  • Nationalencyklopedin, Webbupplaga: Albert Ranft
  • Rosenquist, Claes: Albert Ranft i Svenskt biografiskt lexikon
  • Vem är det 1925 : svensk biografisk handbok. Stockholm: Norstedt. 1924. Sid. 611. Libris 8261511 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]