Radiohead

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Radiohead
Radiohead.jpg
Radiohead: Thom Yorke, Jonny Greenwood, Colin Greenwood, Ed O'Brien, Phil Selway.
Bakgrund Abingdon, Oxfordshire, Storbritannien
Genre(r) Alternativ rock
Experimentell rock
Elektronisk musik
År som aktiva 1985–
Skivbolag XL
Ticker Tape Ltd.
Hostess
TBD Records
Parlophone
Capitol
Artistsamarbeten Atoms for Peace
7 Worlds Collide
Webbplats www.radiohead.com
Medlemmar
Thom Yorke
Jonny Greenwood
Colin Greenwood
Ed O'Brien
Phil Selway
Logotyp
Radiohead wordmark.svg

Radiohead är ett brittiskt alternativt rockband från Abingdon, Oxfordshire, bildat 1985. Bandet består av Thom Yorke (sång, gitarr, piano), Jonny Greenwood (leadgitarr, keyboard, andra instrument), Colin Greenwood (elbas), Phil Selway (trummor, percussion, bakgrundssång) och Ed O'Brien (gitarr, bakgrundssång).

Radiohead släppte debutsingeln "Creep" 1992. Den blev en stor hit världen över efter utgivningen av bandets debutalbum Pablo Honey (1993). Radioheads popularitet ökade i Storbritannien ännu mer efter att det andra albumet, The Bends, släpptes 1995. Radioheads tredje album, OK Computer (1997), gav bandet ett stort internationellt erkännande; med ett expansivt sound och teman som modern alienation, är OK Computer av många ansett som ett av de viktigaste albumen under 1990-talet,[1] samt som ett av de bästa albumen genom tiderna.[2][3]

De två följande albumen, Kid A (2000) and Amnesiac (2001), fortsatte bandets utveckling och förändring av musikstil, då de började låta sig influeras av bland annat elektronisk musik, krautrock och jazz. Hail to the Thief (2003), en mix av piano- och gitarrock, electronica, och krigsinspirerade låttexter, blev Radioheads sista album med skivbolaget EMI. Deras sjunde album In Rainbows från 2007 släpptes ursprungligen som digital nedladdning på deras webbsida där köparna själva fick välja hur mycket de ville betala. Albumet möttes av goda recensioner av kritiker och höga listpositioner. 2011 års The King of Limbs var en slags utforskning inom rytm och mer tysta strukturer, och släpptes även det självständigt utan skivbolag.

Radiohead har sålt över 30 miljoner album världen över.[4] Bandets verk placerar sig högt på både lyssnarundersökningar och topplistor av kritiker över de bästa musikerna under 1990- och 2000-talet.[5][6] 2011 rankades Radiohead av tidningen Paste som Storbritanniens tredje bästa band någonsin, endast slagna av The Beatles och The Rolling Stones.[7] 2005 rankades de på plats nummer 73 på Rolling Stones lista "The Greatest Artists of All Time"; Jonny Greenwood (48:e[8]) och O'Brien fanns båda med på Rolling Stones lista över världens bästa gitarrister, och Yorke (66:e[9]) på deras lista över världens bästa sångare.[10] 2009 röstade Rolling Stones läsare fram Radiohead som 2000-talets näst bästa band, endast slagna av Green Day.[11]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bildandet och de första åren (1985–91)[redigera | redigera wikitext]

Abingdon School, där bandet bildades.

Medlemmarna i Radiohead möttes under studiegången vid Abingdon School, en privatskola för pojkar i Abingdon, Oxfordshire.[12] Thom Yorke och Colin Greenwood gick i samma årskurs, Ed O'Brien och Phil Selway var ett år äldre, och Jonny Greenwood var två år yngre än brodern Colin. 1985 bildade de bandet "On a Friday", vars namn refererade till bandets återkommande repetitionsdag i skolans musiksal.[13] Jonny Greenwood, som tidigare varit med i bandet "Illiterate Hands", tillsammans med Nigel Powell och Thom Yorkes bror Andy, var den siste som gick med i bandet.[14][15] Gruppen spelade sitt första gig under sena 1986 vid Oxfords Jericho Tavern;[16] Jonny Greenwood var från början munspelare och keyboardist, men blev senare bandets förstegitarrist.[13]

Trots att Yorke, O'Brien, Selway och Colin Greenwood lämnade Abingdon 1987 för studier på universitet, fortsatte On a Friday att repetera under helger och högtider.[17] 1991, när alla medlemmar utom Jonny hade avslutat sina universitetsstudier, omgrupperade On a Friday, började spela in demos såsom Manic Hedgehog, och spelade live runtom i Oxford på platser som Jericho Tavern. Oxfordshire, tillsammans med övriga regioner kring Themsen, hade en aktiv independent-scen under det sena 1980-talet, den fokuserade dock mest på shoegazingband, såsom Ride och Slowdive.[18]

Allt efter som On a Fridays livespelningar blev fler och fler började skivbolag och musikproducenter bli intresserade. Chris Hufford, Slowdives producent och delägaren till Oxford's Courtyard Studios, innefann sig på en av On a Fridays tidiga konserter på Jericho Tavern. Då han blev imponerad av bandets framförande bestämde sig han och partnern Bryce Edge att producera ett demoband, och blev On a Fridays managers;[17] något de fortsatt vara till idag. Efter ett möte mellan Colin Greenwood och EMI:s A&R-representant på skivbutiken där Greenwood arbetade, skrev On a Friday på ett kontrakt för sex album med skivbolaget under sena 1991.[17] På begäran av EMI bytte bandet namn till "Radiohead", vilket togs från låten "Radio Head" från Talking Heads-albumet True Stories (1986).[17]

Pablo Honey, The Bends och tidiga framgångar (1992–95)[redigera | redigera wikitext]

BBC Radio 1 svartlistade singeln "Creep", då den ansågs vara "för deprimerande".
R.E.M-sångaren Michael Stipe var ett stort fan av Radiohead.

Radiohead spelade in sin debututgivning, EP:n Drill, med Chris Hufford och Bryce Edge vid Courtyard Studios. EP:n släpptes i maj 1992, och gjorde inget större intryck på topplistorna. Bandet anlitade då Paul Kolderie och Sean Slade, som tidigare arbetat med de amerikanska indiebanden Pixies och Dinosaur Jr., för att producera deras debutalbum, som spelades in under en kort period 1992 i en studio i Oxford.[13] Resulterande i utgivningen av singeln "Creep" senare samma år började Radiohead uppmärksammas i den brittiska musikpressen, vilket inte bara var till deras fördel. NME beskrev dem som "en ryggradslös ursäkt till ett rockband",[en 1][19] och "Creep" svartlistades av BBC Radio 1 då den ansågs vara "för deprimerande".[20]

Radiohead släppte debutalbumet Pablo Honey i februari 1993. Det nådde som högst en 22:a-placering på den brittiska albumlistan, och "Creep" tillsammans med dess eferföljande singlar "Anyone Can Play Guitar" och "Stop Whispering" lyckades inte bli några större hits. "Pop Is Dead", en singel som släpptes utan att medverka på något album, sålde lika dåligt. Vissa kritiket jämförde bandets titiga stil med vågen av grungemusik under det tidiga 1990-talet, och gav de smeknamnet "Nirvana-lite",[21] och Pablo Honey misslyckades med att göra ett intryck, såväl kritiskt som kommersiellt, då det först släpptes.[19] Trots delade influenser med gitarrdrivna akter, och viss uppmärksamhet för Yorkes falsettsång, turnerade Radiohead endast till brittiska universitet och klubbar.[22]

Under de första månaderna 1993 började Radiohead dra till sig lyssnare på annat håll. "Creep" hade spelats flitigt på israelisk radio av den inflytelserike diskjockeyn Yoav Kutner, och i mars, efter att låten blivit en hit i landet, blev Radiohead inbjudna till Tel Aviv för att för första gången hålla en livespelning utanför Storbritannien.[23] Vid ungefär samma tidpunkt började den alternativa San Fransisco-baserade radiokanalen KITS spela "Creep". Så småningom började ett antal andra radiostationer längs USA:s västkust att göra samma sak. Vid tiden att Radiohead påbörjade sin första turné i Nordamerika i juni 1993, spelades musikvideon till "Creep" dagligen på MTV.[17] Låten nådde på en andraplacering på den amerikanska topplistan Modern Rock Tracks, gick in på de lägre placeringarna på Top 40-poplistan, och nådde till slut nummer 7 på den brittiska singellistan efter att EMI omlanserat låten i september samma år.[24]

Singelns oväntade uppmärksamhet i USA resulterade i att EMI blev tvungna att komma på nya marknadsföringsplaner, vilket ledde till att bandet åkte fram och tillbaka mellan kontinenterna, och spelade över 150 konserter under 1993.[22] De stora påfrestningarna av den plötsliga succén i och med att Pablo Honey-turnén utökades till sitt andra år ledde nästan till att bandet splittrades.[25] Bandmedlemmarna beskrev förhållandena under turnén som svåra att anpassa sig till, och sade mot slutet att de "fortfarande spelar samma låtar som [de hade] spelat in två år tidigare... som att vara fast i en tidsresa,"[en 2] då de var ivriga med att börja arbeta på nya låtar.[26]

Radiohead började arbeta på sin andra album 1994, och anställde då veteranproducenten John Leckie från Abbey Road Studios. Spänningarna var höga, med stigande förväntningar på att de skulle leverera en uppföljare som skulle matcha succén med "Creep".[27] Då bandmedlemmarna överrepeterat materialet kändes inspelningarna något obekväma.[28] Då de sökte ett miljöombyte började de turnera i östra Asien, Australasien och Mexiko som ett försök att dämpa påfrestningarna, vilket ledde till att de fann ett större självförtroende när de framförde sin musik live.[28] I samband med att han blev besvärad av den ökade berömmelsen blev Yorke besviken av att vara "på spetsen av den sexiga, kaxiga, MTV-ögongodis-livsstilen"[en 3] han kände att han hjälpte till med att sälja till världen.[29]

Bandets reaktion blev EP- och singelutgivningen My Iron Lung under sena 1994, som markerade en vändning mot det större djupet som de siktade på med sitt andra album.[30] Då den marknadsfördes genom alternativa radiostationer sålde den hårdkantade singeln bättre än vad som förväntats, och för första gången föreslogs det att bandet hade funnit en loyal fanbase.[31] Efter att de introducerat ett antal fler låtar under turnén, avslutade Radiohead inspelningen av det andra studioalbumet vid årets slut, och släppte The Bends i mars 1995. Albumet drevs av tydliga gitarriff och en graciös atmosfär från bandets tre gitarrister, och med ett större användande av keyboards än i debutalbumet.[13] Det erhöll också godare recensioner för både låtskrivandet och framförandet.[19]

Medan Radiohead sågs som outsiders till den britpop-scen som dominerade medias uppmärksamhet vid den tiden, ledde The Bends till bandets efterlängtade framgångar i hemlandet,[18] samtidigt som singlar som "Fake Plastic Trees", "High and Dry", "Just", och "Street Spirit (Fade Out)" tog sig in på de brittiska topplistorna; den sistnämnda låten placerade Radiohead för första gången på en top fem-placering. 1995 började Radiohead igen turnera i Nordamerika och Europa, denna gången tillsammans med R.E.M, en av deras tidigare influenser och ett av dåtidens största rockband.[26] Uppmärksamheten som skapades av bandets berömda fans, såsom Michael Stipe, tillsammans med distinkta musikvideor för "Just" och "Street Spirit (Fade Out)", hjälpte till att bibehålla Radioheads popularitet utanför Storbritannien.

Radioheads växande fanbase var dock otillräcklig för att de skulle lyckas repetera den kommersiella globala succén de hade med "Creep". "High and Dry" blev en blygsam hit, men The Bends nådde som högst en 88:e-placering på den amerikanska albumlistan, vilket än idag kvarstår som bandets lägsta placering på den listan.[32] Radiohead var dock nöjda med albumets mottagande. Jonny Greenwood sade: "Jag tror att vändpunkten för oss kom ungefär nio till tolv månader efter att The Bends släpptes och den började medverka på folks [best of]-listor vid årets slut. Det är när det började kännas som att vi hade gjort rätt val med att vara ett band."[en 4][33]

OK Computer, berömmelse och kritiska hyllningar (1996–98)[redigera | redigera wikitext]

Biljett till en av Radioheads konserter i Blackpool 1997.

I slutet av 1995 hade Radiohead redan spelat in en av låtarna till det som senare skulle bli deras nästa album. "Lucky", som släpptes som singel för att främja välgörenhetsalbumet The Help Album,[34] kom som ett resultat av en kortvarig session med Nigel Godrich, en ung ljudtekniker som hade assisterat vid inspelningarna av The Bends samt producerat en av bandets B-sidor, "Talk Show Host", 1996. Bandet bestämde sig för att producera nästa album med hjälp av Godrich, och började arbeta i början av 1996. I juli samma år hade de hunnit spela in fyra låtar i sin repetitionsstudio, Canned Applause, ett renoverat äppelskjul i närheten av Didcot, Oxfordshire.[35]

I augusti 1996 turnerade Radiohead som förband till Alanis Morissette, med syftet att finslipa sina nya låtar innan de avslutade inspelningen av albumet. De återupptog senare till inspelningarna, fortfarande inte i någon traditionell musikstudio, utan istället i St. Catherine's Court, en herrgård från 1400-talet nära Bath, Somerset.[36] Inspelningstillfällena beskrevs som avslappnade, där bandet spelade under hela dagarna, spelade in låtar i olika rum, samt lyssnade på The Beatles, DJ Shadow, Ennio Morricone och Miles Davis för inspiration.[13][33] Radiohead bidrog med "Talk Show Host", likväl som den nyligen inspelade låten "Exit Music (For a Film)", till Baz Luhrmanns tolkning av Romeo + Juliet senare samma år. Den större delen av resten av albumet färdigställdes mot slutet av 1996, och i mars 1997 var albumet färdigmixat och bearbetat.

Radiohead släppte sitt tredje album, OK Computer, i juni 1997. Albumet bestod till största delen av melodiska rocklåtar, men innehöll också låtar där bandet experimenterade med olika strukturer och som influerades av mera ambient musik, avantgarde och electronica, vilket fick tidningen Rolling Stone att kalla albumet ett "fantastisk konststycke inom konstnärlig rock."[en 5][37] Radiohead förnekade allt samröre med den progressiva rock-genren. Kritiker under mitten av 90-talet började dock jämföra bandets musik med Pink Floyd, ett band vars tidiga verk varit en stor influens för Greenwoods gitarrspel vid den tiden. Vissa jämförde tematiken i OK Computer med Pink Floyds bästsäljare The Dark Side of the Moon (1973).[38][39][40] Thom Yorke hävdade dock att albumets texter inspirerats av dåtidens "snabbhet" i världen. Yorkes sångtexter, som ändrade form drastiskt, hade uttryckt något som en tidning kallade "slutet-på-milleniet-blues" ("end-of-the-millennium blues")[41] till skillnad från The Bends mer personliga låtar. OK Computer möttes av ett stort kritiskt erkännande, och Yorke medgav att han var "överraskad att det fick den reaktion det fick. Ingen av oss visste över huvud taget om den var bra eller dålig. vad som verkligen chockade mig var faktumet att folk faktiskt fattade allt, alla strukturer och ljud och atmosfären vi försökte skapa."[en 6][42]

OK Computer var bandets första album att ta sig upp på förstaplatsen på den brittiska albumlistan, vilket innebar att Radiohead gjorde kommersiell succé över hela världen. Bortsett från att det placerades högst som nummer 21 på den amerikanska albumlistan, möttes albumet av ett stort mainstreamerkännande i USA, och resulterade i bandets första Grammys: En vinst för "Bästa alternativa album" och en nominering för "Årets album".[43] "Paranoid Android", "Karma Police" och "No Surprises" släpptes som singlar från albumet, av vilka "Karma Police" var mest framgångsrik internationellt.[24]

Utgivningen av OK Computer följdes av världsturnén "Against Demons". Grant Gee, som regisserat musikvideon till "No Surprises", följde med bandet och filmade turnén. Materialet släpptes sedan som en dokumentär 1999 med namnet Meeting People Is Easy.[44] Filmen porträtterar bandets missöden med musikindustrin och pressen, och visar bandets "burnout" som skedde från deras första turnédatum under mitten av 1997, som fortsatte till mitten av 1998, nästan ett år senare.[13] Filmen är också känd för att ha dokumenterat tidiga versioner av låtar som antingen släpptes flera år senare, eller som aldrig givits ut, såsom "How to Disappear Completely", "Life in a Glasshouse", "I Will" och "Nude". Filmen gick upp på olika festivaler under, såsom 1999 års upplaga av Maryland Film Festival, och gick upp i begränsad upplaga på biografer i utvalda städer. Under samma tid släppte bandet också musikvideosamlingen 7 Television Commercials, såväl som två EP-skivor: Airbag / How Am I Driving? och No Surprises/Running from Demons, som innefattade B-sidorna till singlarna från OK Computer.

Kid A, Amnesiac och ändrat sound (1999–2001)[redigera | redigera wikitext]

Jonny Greenwood har använt ett stort antal instrument, såsom detta klockspel, under livekonserter och inspelningar.

Radiohead var till störst del inaktiva efter turnén som varade mellan 1997 och 1998; vid dess slutskede var deras enda offentliga framträdande vid en Amnesty International-konsert i Paris.[45] Yorke medgav senare att bandet var mycket nära att splittras under den perioden, och att han hade utvecklat en svår depression.[46] Under tidiga 1999 började Radiohead arbeta på det som skulle komma att bli uppföljaren till OK Computer. Trots att det inte längre fanns någon särskild press eller ens en deadline från skivbolaget, var spänningarna vid denna tidpunkt höga. Bandmedlemmarna hade alla olika visioner för Radioheads framtid, och Yorke led av skrivkramp, vilket influerade honom mot en mer abstrakt och fragmenterad form av låtskrivande.[46] Radiohead isolerade sig själva tillsammans med producenten Nigel Godrich i olika studior i Paris, Köpenhamn, och Gloucester, samt i sin nybyggda studio i Oxford. Så småningom kom medlemmarna överens om den nya musikaliska inriktningen, och omgrupperade de instrumentella rollerna inom bandet.[21] I april 2000, nästan 18 månader senare, färdigställdes Radioheads inspelningar.[46]

I oktober 2000 släppte Radiohead sitt fjärde album, Kid A, det första av två album som kom att bli resultat av dessa inspelningar. Snarare än att vara en stilistisk uppföljare till OK Computer präglades Kid A av en mer minimalistisk och strukturerad stil, med större instrumentell variation. Instument som användes var till exempel Ondes Martenot, förprogrammerade elektroniska beats, stråkar, och jazzinstrument.[46] Albumet gick upp som nummer ett i många länder, inklusive USA, där dess första placering på Billboard-listan gav Radioheads första förstaplacering i landet, och var det brittiska albumet att bli nummer ett i USA sedan Spice Girls 1996.[47] Succén tillskrevs ett antal olika faktorer; bland annat marknadsföring, att albumet läckts på fildelningsnätverket Napster ett antal månader innan den officiella utgivningen, samt till de höga förväntningarna som följde den enorma succén med OK Computer.[48][49][50] Det släpptes förvisso inga singlar från Kid A, dock släpptes låtarna "Optimistic" och "Idioteque" som promosinglar, som spelades flitigt på olika radiostationer. Det släpptes också en serie korta delar av musikvideos, även kallade "blips", på olika musikkanaler, såväl som gratis på internet.[51] Bandmedlemmarna hade läst Naomi Kleins bok om antiglobalisering, No Logo, under inspelningarna, och bestämde sig då för att fortsätta turnera i Europa under sommaren 2000 i ett specialbyggt tält fritt från reklam och dylikt. De promotade också Kid A med tre utsålda konserter i Nordamerika.[51]

Kid A vann en Grammy för "Bästa alternativa album", samt en nominering i kategorin "Årets album" under tidiga 2001. Det fick ta emot både kritik och hyllningar inom olika indiekretsar för att ha anammat en musikalisk undergroundstil; vissa brittiska mainstreamkritiker såg Kid A som ett "kommersiellt självmordsbrev", och stämplade det som "avsiktligt komplicerat" och som en längtan tillbaka till bandets tidigare stil.[18][19] Radioheads fans var lika splittrade; bortsett från de som stod bestörta och förbryllade fanns det många som såg albumet som bandets bästa verk dittills.[29][52] Yorke förnekade dock att Radiohead hade menat att undvika de kommersiella förväntningarna, och sade att "jag blev verkligen, verkligen chockad av hur dåligt [Kid A] sågs som... eftersom musiken inte är så svår att greppa. Vi försöker inte vara svåra... Vi försöker faktiskt kommunicera, men någonstans längs vägen verkar vi bara göra en massa människor förbannade... Vad vi gör är inte så pass avancerat."[en 7][18]

I juni 2001 släpptes albumet Amnesiac, som innehöll ytterligare låtar från inspelningarna till Kid A. Radioheads musikaliska stil på dessa låtar var liknande den blandning av de elektroniska och jazzliknande influenser som tidigare visats på Kid A, dock mer gitarrdrivet. Albumet kom att bli en världssuccé, såväl kritiskt som kommersiellt, och toppade den brittiska albumlistan, nådde nummer två i USA, blev nominerad till en Grammy samt till Mercury Music Prize.[19][47] Efter att Amnesiac släppts drog bandet ut på en världsturné, som sträckte sig över Nordamerika, Europa och Japan. Medan "Pyramid Song" och "Knives Out", Radioheads första utgivna butikssinglar sedan 1998, gjorde ett blygsamt intryck, och "I Might Be Wrong" planerades bli albumets tredje singel, ledde turnén till Radioheads första livealbum. I Might Be Wrong: Live Recordings, som släpptes i november 2001, innehöll framföranden av sju låtar från Kid A och Amnesiac, samt den tidigare outgivna aukustiska låten "True Love Waits".

Hail to the Thief och uppbrott från EMI (2002–04)[redigera | redigera wikitext]

Under juli och augusti 2002 turnérade Radiohead i Portugal och Spanien, där de spelade ett antal nyskrivna låtar. De ägnade sedan två veckor i en studio i Los Angeles tillsammans med Nigel Godrich till att spela in nytt material, och spelade in ett ytterligare antal låtar i Oxford, där bandet fortsatte arbeta ända inpå nästa år. Radioheads medlemmar beskrev inspelningsprocessen som avslappnad, till skillnad från de med påfrestande inspelningssessionerna till Kid A och Amnesiac.[12] Bandets sjätte album, Hail to the Thief, släpptes i juni 2003. Albumet innehöll blandade sound från hela bandets karriär, såväl som en kombination av gitarrdriven rock med elektroniska influenser samt dagsaktuella texter av Yorke.[53] Hail to the Thief möttes av en kommersiell succé. Det gick direkt upp som listetta i Storbritannien, munner tre på Billboard-listan, och kom sedan att sälja platina i Storbritannien och guld i USA. Albumets singlar: "There There", "Go to Sleep" och "2 + 2 = 5", spelades alla relativt mycket på moderna rockstationer. Vid Grammy Awards 2003 blev Radiohead igen nominerade i kategorin "Bästa alternativa album", medan producenten Godrich och teknikern Darrel Thorp vann pris i kategorin "Best Engineered Album".[54]

Yorke förnekade anklagelserna om att titeln Hail to the Thief skulle vara en kommentar till det kontroversiella presidentvalet i USA 2000, och förklarade att han först hört frasen i en diskussion om amerikanska politiker under 1800-talet på BBC Radio 4.[12] Yorke sade att hans texter hade påverkats av nyhetsrapporteringar om krig under 2001 och 2002 och "känslan att vi går in i en tid av intolerans och rädsla där styrkan att uttrycka oss själva i en demokrati och få våra röster hörda tagits ifrån oss"[en 8][55] men sade att "[Radiohead] skrev inte ett protestalbum, vi skrev inte ett politiskt album."[en 9][12] Efter utgivningen av Hail to the Thief drog Radiohead ut på en världsturné i maj 2003, vilket inkluderade att vara huvudakt vid Glastonburyfestivalen. Turnén avslutades i maj 2004 med ett framträdande på Coachellafestivalen. Under turnéns gång släppte bandet COM LAG (2plus2isfive), en EP innehållande den största delen av bandets B-sidor vid den tiden.

In Rainbows, soloarbete och "betala vad ni vill" (2005–08)[redigera | redigera wikitext]

Thom Yorke under en konsert med Radiohead 2006.

När turnén som följde Hail to the Thief var avslutad gjorde Radiohead ett tillfälligt avbrott, för att ge bandmedlemmarna möjlighet att spendera mer tid med sina respektive familjer. Yorke släppte sitt solodebutalbum The Eraser 2006, medan Jonny Greenwood arbetade med soundtracks till filmerna Bodysong (2004) och There Will Be Blood (2007).[56][57]

Radiohead började arbeta på sitt sjunde album i februari 2005.[57] I september samma år spelade bandet in låten "I Want None of This" till välgörenhetsalbumet Help!: A Day in the Life. Albumet såldes online, och trots att den inte släpptes som singel blev "I Want None of This" den mest nedladdade låten på albumet.[58] Radiohead hade redan påbörjat inspelningen av deras nästa album på egen hand, och senare med producenten Spike Stent. Efter att ha turnerat i Europa och Nordamerika och under turnéns gång debutspelat 13 nya låtar återgick de dock till arbetet med Nigel Godrich mot slutet av 2006 i London, Oxford och ett antal platser runtom i Somerset, England.[59] Arbetet avslutades i juni 2007 och inspelningarna mastrades nästföljande månad.[60]

Radioheads sjunde studioalbum, In Rainbows, släpptes som digital nedladdning genom bandets hemsida i oktober 2007, där kunderna fick betala den summa de själva ansåg var lämplig ("pay what you want"), vilket också innebar att man i praktiken egentligen inte behövde betala alls; allt som stod på hemsidan var "det är upp till dig" ("it's up to you").[61] Efter att bandets så plötsligt annonserat utgivningen av albumet, endast tio dagar innan den släpptes, fick deras ovanliga försäljningsstrategi stor uppmärksamhet inom musikindustrin.[62] Under första dagen efter att albumet släppts rapporterades det att 1,2 miljoner nedladdningar sålts.[63] Bandets managers hade dock inte släppt några officiella försäljningssiffror utan hävdade att internetdistributionen endast var till för att skynda på den kommande butiksförsäljningen av albumet.[64] Colin Greenwood beskrev internetlanseringen som ett sätt att undvika de mer "normativa spellistorna" och "ansträngda formaten" inom radio och TV, och försäkrade fansen världen över att de skulle få uppleva musiken samtidigt och förebygga att materialet läcks innan utgivningsdatumet för den fysiska utgåvan.[65] O'Brien sade att strategin att släppa albumet på egen hand resulterade i att det såldes färre exemplar, men att de tjänade mer pengar.[66] En "discbox", innehållande en andra skiva från inspelningarna, vinyl- och CD-versionerna av albumet, samt en inbunden bok med konstverk såldes och skickades ut under sena 2007.[67]

In Rainbows släpptes i fysiskt format i Storbritannien i december 2007 på XL Recordings, och i Nordamerika i januari 2008 på TBD Records,[67] och blev listettor i både Storbritannien och USA.[68][69] Albumets försäljningssuccé i USA – efter att ha varit tillgängligt i månader som gratis nedladdning – var Ratioheads största framgång på topplistorna i det landet sedan Kid A, medan det blev deras femte album att gå upp som nummer ett i Storbritannien. Under det första året såldes In Rainbows i över tre miljoner kopior.[70] In Rainbows erhöll också extremt positiva recensioner, bland de bästa under hela Radioheads karriär; kritiker hyllade albumet för att ha ett mer lättförståeligt sound och att texterna hade en mer personlig prägel än de tidigare albumen.[71] Albumet nominerades till Mercury Music Prize, och kom till att vinna 2009 års Grammy för "Bästa alternativa album". Produktionsteamet bakom albumet vann också en Grammy för "Best Boxed or Special Limited Edition Package", medan Radiohead själva för tredje gången nominerades för en Grammy i kategorin "Årets album". Förutom tre andra nomineringar till bandet själva nominerades också Nigel Godrichs produktionsarbete, samt musikvideon till "House of Cards".[72]

Radiohead släppte ett antal singlar från In Rainbows. Den första, "Jigsaw Falling into Place", släpptes i Storbritannien i januari 2008.[73] Den andra singeln från albumet, "Nude", gick upp som nummer 37 på Billboard Hot 100-listan, som Radioheads första låt att gå upp på den listan sedan "High and Dry" 1995, samt deras första top 40-hitsingel i USA sedan "Creep".[24] Radiohead fortsatte lansera låtar från In Rainbows som singlar och musikvideor; i juli släppte de en digitalt filmad video för "House of Cards".[74] "House of Cards", tillsammans med "Bodysnatchers", gick upp som radiosinglar. I september annonserade bandet en fjärde singel, "Reckoner", samt en remixtävling liknande den de anordnade för "Nude".[75] I april 2008 lanserade Radiohead W.A.S.T.E Central, en social plattform för Radioheadfans.[76]

EMI släppte ett greatest hitsalbum, Radiohead: The Best Of, i juni 2008.[77] Sammanställningen gjordes utan att Radiohead hade något att säga till om, och innehöll bara låtar från tiden då bandet hade skivkontrakt med EMI, vilket utlöpte efter lanseringen av Hail to the Thief. Yorke uttryckte sitt missnöje å Radioheads vägnar: "Vi har inte direkt haft några hits så vad exakt är syftet med detta? ... Det är en bortkastad möjlighet som ifall vi hade stått bakom, och velat göra det, hade kunnat bli bra."[en 10][78]

Från mitten av 2008 till tidiga 2009 turnerade Radiohead i Nordamerika, Europa, Japan och Sydamerika, till förmån för In Rainbows. Bandet var huvudakt vid Reading and Leeds Festivals i augusti 2009.[63][79][80]

The King of Limbs, två trummisar och scenkollaps i Toronto (2009–2012)[redigera | redigera wikitext]

I maj 2009 påbörjade Radiohead nya inspelningar med Godrich.[81] I augusti samma år släppte bandet två singlar från dessa inspelningstillfällen via sin hemsida: "These Are My Twisted Words",[82] och "Harry Patch (In Memory Of", en hyllning till Harry Patch, den siste överlevande brittiska soldaten som stridit i första världskriget, vars intäkter donerades till British Legion.[83][84]

Radioheads enda konsert 2010 spelades i vid Henry Fonda-teatern i Los Angeles, till förmån för Oxfam. Biljetterna auktionerades ut och samlade ihop över en halv miljon US dollar till förmån för en insamling till offren till Jordbävningen i Haiti 2010.[85] Den 30 augusti samma år släppte Selway sitt debutsoloalbum, Familial. I december släppted en hemmagjord video från Radioheads Oxfam-framträdande via Youtube och torrent med Radioheads stöd och en bifogad "betala vad ni vill"-länk vars intäkter donerades tukk Oxfam.[86] I september 2010 släppte Radiohead ljudinspelningar från sitt framträdande i Prag 2009, för att användas i en annan konsertvideo skapad av bandets fans.[87][88] Radiohead for Haiti- och Live in Praha-videorna recenserades av mainstreammedia och beskrevs som exempel på bandets öppenhet gentemot fansen, och deras positiva inställning till ickekommersiell internetdistribution.[89][90]

Radiohead avslutade inspelningarna av sitt åttonde album i januari 2011.[65] Albumet The King of Limbs annonserades på Alla hjärtans dag och gavs självständigt ut den 18 februari 2011 genom Radioheads hemsida.[91] Det följdes av butikslanseringen av albumet CD- och vinylformat i mars, samt ett exklusivt "newspaper album" i maj.[92] Albumet sålde uppskattningsvis mellan 300 000 och 400 000 kopior genom bandets webbplats;[93] butiksversionen gick upp på en sjätteplats på Billboard 200-listan i USA, där den sålde i 69 000 kopior första veckan.[94] I Storbritannien gick albumet upp på en sjundeplacering på den brittiska albumlistan, och sålde i 33 469 kopior under första veckan.[95] Efter den noggranna inspelningen och den relativt traditionella rock-konstellationen på In Rainbows ägnade Radiohead en med "spontan" process till att utveckla The King of Limbs, där de bland annat samplade sina egna tidigare inspelningar med turntables.[93][96] The King of Limbs möttes av positiv kritik från de flesta musikkritiker, och fick en Metacritic-poäng på 80, vilket indikerar "generellt goda recensioner" ("generally favorable reviews").[97] Albumet nominerades i fem kategorier under Grammy Awards 2012: "Bästa alternativa album", "Best Boxed or Special Limited Edition Package", "Bästa kortmusikvideo" (för "Lotus Flower"), "Bästa rockframträdande" ("Lotus Flower"), samt "Bästa rocklåt" ("Lotus Flower").[98] Två låtar som inte fanns med på The King of Limbs, men som togs fram under samma inspelningsprocess, "Supercollider" och "The Butcher", släpptes som singlar den 16 april 2011.[99] En serie remixer av låtar från The King of Limbs av olika artister sammanställdes på remixalbumet TKOL RMX 1234567, som släpptes i september 2011.[100]

Turnétrummisen i Portishead, Clive Deamer, fotograferad 2011, medverkade på Radioheads King of Limbs-turné under 2012.

För att kunna framföra det mycket komplexa rytmiska King of Limbs-materialet live anställde Radiohead Clive Deamer, turnétrummis i Portishead, och spelade in en andra From the Basement-spelning, som senare släpptes som The King of Limbs: Live from the Basement i december 2011.[101] Från inspelningen utgavs också "The Daily Mail / Staircase", en singel med dubbel A-sida, som släpptes som digital nedladdning den 19 december 2011.[102] Deamer medverkade återkommande gånger under Radioheads framträdanden. Selway kommenterade uppsättningen med två trummisar med: "Det var fascinerande. En spelade på det traditionella viset, medan en nästan härmade en trummaskin. Det var 'push and pull', som en barnlek, verkligen intressant."[en 11][103] Den 24 juni gjorde Radiohead ett överraskningsframträdande under 2011 års upplaga av Glastonburyfestivalen, där de framförde låtar från The King of Limbs inför publik för första gången.[104] I september samma år spelade de under två tillfällen vid Roseland Ballroom i New York,[105] och gjorde ett antal amerikanska TV-framträdanden, inklusive ett en timme långt specialavsnitt av The Colbert Report,[106] samt vid säsongspremiären av Saturday Night Live.[107] I februari 2012 påbörjade Radiohead sin första utökade turné i Nordamerika på fyra år, som inkluderade spelningar i USA, Kanada och Mexiko.[108]

Den 16 juni 2012, en timme före insläppet skulle börja på Downsview Park i Toronto, som skulle vara Radioheads sista konsert under turnén i Nordamerika, kollapsade taket över platsens tillfälliga scen. Trumteknikern Scott Johnson avled i olyckan, och ytterligare tre medlemmar i Radioheads teknikerteam skadades. Kollapsen förstörde också den största delen av bandets ljusshow, såväl som många av deras intrument. Inga bandmedlemmar befann sig på scenen. Konserten ställdes in och turnédatumen i Europa sköts upp.[109][110][111][112][113][114] Efter att ha lagt om datumen för turnén hyllade Radiohead Johnson, såväl som teknikerna, under deras nästa konsert i Nîmes, Frankrike i juli.[115] Yorke skrev sedan att att de lyckades avsluta turnén efter kollapsen var deras "största prestation hittills."[116] I juni 2013 stämde Ontario Ministry of Labour Live Nation Canada Inc, Live Nation Ontario Concerts GP Inc, Optex Staging & Services Inc samt en ingenjör på 13 punkter, under The Occupational Health and Safety Act. Målet startades den 27 juni 2013 vid Ontario Court of Justice i Toronto.[117]

Under turnén i USA i mitten av 2012 tillbringade Radiohead en dag i en inspelningsstudio tillsamamns med den före detta White Stripes-gitarristen Jack White, och arbetade på två nya låtar. I april 2013 sade Yorke att låtarna var en "oavslutad hemläxa".[118]

Avbrott, vidare soloarbete och ett nionde album (2013–nutid)[redigera | redigera wikitext]

Efter King of Limbs-turnén, under vilken Radiohead framförde ett antal nya låtar,[119] gjorde bandet ett nytt avbrott. I februari 2013 släppte Yorke och Godrich studioalbumet Amok, med sitt band Atoms for Peace.[120] Den 11 februari 2014 släppte Radiohead mobilapplikationen Polyfauna, för Android- och IOS-telefoner. Applikationen är ett "experimentellt samarbete" mellan Radiohead och Universal Everything, en brittisk studio för digital konst, och består av musikaliska och bildliga element från The King of Limbs.[121] Den 26 september samma år släppte Yorke sitt andra soloalbum, Tomorrow's Modern Boxes,[122] och den 7 oktober släppte Selway sitt andra soloalbum, Weatherhouse. Jonny Greenwood gjorde soundtracket till filmen Inherent Vice, som släpptes i oktober 2014; soundtracket innehåller bland annat en ny version av den tidigare outgivna Radiohead-låten "Spooks", som framförs av Greenwood tillsammans med två medlemmar från Supergrass.[123] 2015 bidrog även Yorke med ett soundtrack, Subterranea, som användes till en installation av Radihead-konstverket The Panic Office i Sydney, Australien.[124]

I februari 2015 sade Selway till webbtidningen Drowned in Sound att Radiohead arbetat med ett nytt album från september till julen 2014, och skulle återgå till arbetet i mars 2015.[125] Samma månad uttalade sig Greenwood till Pitchfork att Radiohead bytt metod igen, och att de numerade "arbetade begränsat" och använde "väldigt gammal och väldigt ny teknologi" tillsammans.[126]

Stil och låtskrivande[redigera | redigera wikitext]

R.E.M (vänster) och Pink Floyd (höger) har varit stora influenser. R.E.M (vänster) och Pink Floyd (höger) har varit stora influenser.
R.E.M (vänster) och Pink Floyd (höger) har varit stora influenser.

Bland Radioheads tidigaste influenser finner man band och artister som Queen, Pink Floyd och Elvis Costello, postpunkband såsom Joy Division, Siouxsie and the Banshees och Magazine, samt en del av 1980-talets alternativa rockband såsom R.E.M, Pixies, The Smiths och Sonic Youth.[13][17][29][127] Under mitten av 1990-talet började Radiohead ta till sig några av hip hopens inspelningsmetoder, då de inspirerades mycket av samplingsarbetet hos DJ Shadow.[13] Det blev också intresserade av användandet av datorer för att generera ljud.[128] Andra artister som gruppen inspirerades av var Miles Davis och Ennio Morricone, tillsammans med rockgrupper från 1960-talet såsom The Beatles och The Beach Boys, samt Phil Spectors "wall of sound"-produktioner till olika tjejgrupper.[13][33] Jonny Greenwod nämnde också kompositören Krzysztof Penderecki som en inspiration till soundet på OK Computer.[33] Den elektroniska musiken i Kid A och Amnesiac inspirerades av Thom Yorkes beundran för datorgenererad musik.[21] Under denna period influerades bandet också av olika jazz-akter, såsom Charles Mingus, Alice Coltrane och Miles Davis, men också av 1970-talets krautrockband såsom Can och Neu!.[129] Jonny Greenwoods intresse för 1900-talets klassiska musik visade sig också, då influenserna från Penderecki och Olivier Messiaen var tydliga: I flera låtar på Kid A, och senare album, använder Greenwood en Ondes Martenot, ett tidigt elektroniskt instrument som populariserades av Messiaen.[17] Medan de arbetade på Hail to the Thief lade Radiohead på nytt betoningen vid mer gitarrdriven rock.[53] Sedan inspelningen av In Rainbows påbörjades har Radiohead nämnt en varierande skara av elektroniska, experimentella, hip hop- och rockmusiker som influenser, såsom Björk, M.I.A, Liars, Modeselektor och Spank Rock.[130][131] Sedan de lämnade sitt huvudsakliga skivbolag har bandmedlemmarna intervjuats mindre och mindre, och lägger istället ofta upp "office charts" över sina favoritlåtar för tillfället på sin blogg Dead Air Space. 2011 förnekade Yorke att Radiohead någonsin medvetet siktat på att ändra musikalisk inriktning eller att göra "experimentell musik", och sade att bandet "konstant konsumerade musik" och att en varierande skara musiker alltid influerar deras arbete.[132]

Sedan bildandet har den både musikaliska och textmässiga frontmannen varit Thom Yorke. Trots att Yorke står ansvarig för nästan alla låttexter är låtskrivandet en samarbetsprocess, och det har sagts i intervjuer att alla bandmedlemmarna har olika roller i låtskrivandet.[46] Som ett resultat av detta tillskrivs ofta låtarna "Radiohead", istället för en enskild låtskrivare. Kid A/Amnesiac-inspelningarna skapade en ändring i Radioheads musikaliska stil, och en än mer radikal förändring i bandets arbetsmetod.[46][133] Sedan övergången från mer traditionell rockmusik till en större vikt på elektroniska ljud har medlemmarna allt eftersom blivit mer flexibla och byter nu regelbundet instrument beroende på vad låten kräver.[46]Kid A och Amnesiac spelade Yorke keyboard och elbas, medan Jonny Greenwood ofta spelade ondes Martenot snarare än gitarr, basisten Colin Greenwood arbetade med samplingen, och O'Brien och Selway koncentrerade sig på trummaskkiner och digital manipulation av musiken, och fann genom detta olika sätt att införliva sina respektive förstainstrument, gitarr och percussion, i det nya soundet.[46] De mer avslappnade inspelningssessionerna till Hail to the Thief ledde till en annan gruppdynamik inom bandet. Yorke i samband med det att "[hans] makt inom bandet var totalt obalanserad och [att han] skulle omstörta alla andras makt till vilket pris som helst. Men... det är faktiskt mer sunt nu, demokratiskt sett, än vad det brukade vara."[en 12][134]

Samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Logotypen"Modified bear" som skapades för Kid A av konstnärerna Stanley Donwood och Tchock (Thom Yorke).

Radiohead har bibehållit en nära relation till flera återkommande medarbetare sedan början av karriären. Skivproducenten Nigel Godrich gjorde sig känd med Radiohead, då han arbetade med bandet som ljudtekniker sedan The Bends, och senare som bandets producent på alla sex studioalbum sedan OK Computer.[135] Han har utnämnts till bandets "sjätte medlem", i likhet med när George Martin kallades för den "femte beatlen".[135] Den grafiska designern Stanley Donwood mötte Thom Yorke medan de båda studerade konst vid universitetet, och har sedan 1994 tillsammans med Yorke producerat alla Radioheads albumomslag och visuella konstverk.[136] Doonwood och Yorke vann 2002 en Grammy för sin specialversion av Amnesiac, paketerad som en biblioteksbok.[136] Dilly Gent har varit ansvarig för alla Radioheads musikvideor sedan OK Computer, och hjälper dem att hitta en lämplig regissör till varje projekt.[137] Sedan Radiohead startades har Andi Watson varit bandets ljus- och scenregissör, och har designat de visuella faktorerna under Radioheads livekonserter, såsom den koldioxidneutrala "LED-skogen" under In Rainbows-turnén.[138] Bandets ansvarige livetekniker, Pete Clements, eller "Plank", har arbetat med bandet sedan innan The Bends med att se över instrumentens inställningar innan studioinspelningar och liveframträdanden.[13]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Livemedlemmar
  • Clive Deamer – trummor, percussion, bakgrundssång (2011–nutid)

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Radioheads diskografi

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Erlewine, Stephen Thomas. "OK Computer". Allmusic. Läst 31 januari 2012
  2. ^ Radiohead's OK Computer named best album of the past 25 years” (på engelska). The Telegraph. 22 december 2010. http://www.telegraph.co.uk/culture/music/music-news/8219786/Radioheads-OK-Computer-named-best-album-of-the-past-25-years.html. Läst 2 juni 2015. 
  3. ^ James Tapper (17 april 2005). ”Radiohead's album best of all time - OK?” (på engelska). Daily Mail. http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-345256/Radioheads-album-best-time--OK.html. Läst 2 juni 2015. 
  4. ^ Emma Jonathan (5 mars 2011). ”BBC Worldwide takes exclusive Radiohead performance to the world” (på engelska). BBC Press Office. http://www.bbc.co.uk/pressoffice/bbcworldwide/worldwidestories/pressreleases/2011/05_may/radiohead.shtml. Läst 2 juni 2015. 
  5. ^ ”Radiohead gun for Beatles' Revolver”. BBC News. 3 september 2000. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/908638.stm. Läst 28 september 2008. 
  6. ^ ”Radiohead — In Rainbows Is Overwhelming Critics Choice for Top Album”. Contact Music. 18 december 2007. http://www.contactmusic.com/news.nsf/story/in-rainbows-is-overwhelming-critics-choice-for-top-album_1053848. Läst 3 oktober 2009. 
  7. ^ Bonnie Stiernberg (29 april 2011). ”The 50 Best British Artists of All Time” (på engelska). Paste. http://www.pastemagazine.com/blogs/lists/2011/04/pastes-50-favorite-british-artists-of-all-time.html?p=5. Läst 2 juni 2015. 
  8. ^ ”100 Greatest Guitarists: Jonny Greenwood”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-guitarists-20111123/jonny-greenwood-20111122. Läst 12 februari 2014. 
  9. ^ ”100 Greatest Singers: Thom Yorke”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-singers-of-all-time-19691231/thom-yorke-20101202. Läst 12 februari 2014. 
  10. ^ The Greatest Artists of All Time: 73) Radiohead”. Rolling Stone. 22 april 2005. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-artists-of-all-time-19691231/radiohead-19691231. Läst 3 oktober 2008. 
  11. ^ ”Green Day Named Top Artists Of The Decade By Rolling Stone Readers”. MTV News. http://www.mtv.com/news/articles/1627912/green-day-named-top-artists-decade-by-rolling-stone-readers.jhtml. Läst 28 september 2014. 
  12. ^ [a b c d] McLean, Craig (14 juli 2003). ”Don't worry, be happy”. The Sydney Morning Herald. http://www.smh.com.au/articles/2003/06/13/1055220766407.html. Läst 25 december 2007. 
  13. ^ [a b c d e f g h i j] Randall, Mac (1 april 1998). ”The Golden Age of Radiohead”. Guitar World. 
  14. ^ Lewis, Luke (24 mars 2013). ”This Is What Radiohead Looked Like In The ’80s”. Buzzfeed. http://www.buzzfeed.com/lukelewis/this-is-what-radiohead-looked-like-in-the-80s. Läst 24 juni 2013. 
  15. ^ Jones, Lucy (26 mars 2013). ”9 Photos Of Artists Before They Hit The Big Time”. NME. http://www.nme.com/blogs/nme-blogs/9-photos-of-artists-before-they-hit-the-big-time. Läst 24 juni 2013. 
  16. ^ Clarke, Martin (5 maj 2006). Radiohead: Hysterical and Useless. Plexus. ISBN 0-85965-383-8. 
  17. ^ [a b c d e f g] Ross, Alex (20 augusti 2001). ”The Searchers”. The New Yorker. Arkiverad från originalet den 14 februari 2008. http://web.archive.org/web/20080214053947/http://www.therestisnoise.com/2004/04/mahler_1.html. Läst 16 mars 2011. 
  18. ^ [a b c d] Kent, Nick (1 juni 2001). ”Happy now?”. Mojo. 
  19. ^ [a b c d e] Radiohead: The right frequency”. BBC News. 22 februari 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/1182725.stm. Läst 24 november 2007. 
  20. ^ ”Creepshow”. Melody Maker. 19 december 1992. 
  21. ^ [a b c] Smith, Andrew (1 oktober 2000). ”Sound and Fury”. The Observer (London). http://observer.guardian.co.uk/life/story/0,6903,375564,00.html. Läst 17 mars 2007. 
  22. ^ [a b] ”Radiohead gigography: 1993”. Green Plastic Radiohead. http://www.greenplastic.com/gigography/index.php?year=1993. 
  23. ^ Rubinstein, Harry (20 januari 2009). ”The Radiohead — Israel connection”. israelity.com. http://israelity.com/2009/01/20/the-radiohead-israel-connection/. 
  24. ^ [a b c] Radiohead: Artist Chart History” (på engelska). Billboard. http://www.billboard.com/artist/277326/radiohead/chart. Läst 30 maj 2015. 
  25. ^ Richardson, Andy (9 december 1995). ”Boom! Shake The Gloom!”. NME. 
  26. ^ [a b] Harding, Nigel (1995). ”Radiohead's Phil Selway”. consumable.com. http://www.westnet.com/consumable/1995/May08.1995/revradio.html. Läst 28 maj 2007. 
  27. ^ Black, Johnny (1 juni 2003). ”The Greatest Songs Ever! Fake Plastic Trees”. Blender. Arkiverad från originalet den 14 februari 2015. http://www.rocksbackpages.com/Library/Article/the-greatest-songs-ever-radioheads-fake-plastic-trees. Läst 15 april 2007. 
  28. ^ [a b] Randall, Mac (12 september 2000). Exit Music: The Radiohead Story. Delta. Sid. 127–134. ISBN 0-385-33393-5. 
  29. ^ [a b c] Reynolds, Simon (juni 2001). ”Walking on Thin Ice”. The Wire. 
  30. ^ Mallins, Steve (1 april 1995). ”Scuba Do”. Vox magazine. 
  31. ^ Randall, Mac (12 september 2000). Exit Music: The Radiohead Story. Delta. Sid. 98–99. ISBN 0-385-33393-5. 
  32. ^ ”Radiohead: Biography”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/artists/radiohead/biography. Läst 20 januari 2009. 
  33. ^ [a b c d] DiMartino, Dave (2 maj 1997). ”Give Radiohead to Your Computer”. LAUNCH. 
  34. ^ Courtney, Kevin (17 maj 1997). ”Radiohead calling”. The Irish Times. http://www.irishtimes.com/newspaper/weekend/1997/0517/97051700184.html. Läst 24 december 2007. 
  35. ^ Glover, Adrian (1 augusti 1997). ”Radiohead — Getting More Respect”. Circus. 
  36. ^ The All-Time 100 albums”. Time. 13 november 2006. http://www.time.com/time/2006/100albums/0,27693,OK_Computer,00.html. Läst 11 mars 2007. 
  37. ^ Mark Kemp (10 juli 1997). ”OK Computer | Album Reviews”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/albumreviews/ok-computer-19970710. Läst 26 oktober 2011. 
  38. ^ Reising 2005, s. 208–211
  39. ^ Griffiths 2004, s. 109
  40. ^ Buckley 2003, s. 843
  41. ^ ”Subterranean Aliens”. Request Magazine. 1 september 1997. 
  42. ^ ”Renaissance Men”. Select. december 1997. 
  43. ^ ”Screen Source presents: The 40th Annual Grammy Awards”. Screen Source. amug.com. 27 februari 1998. http://www.amug.org/~scrnsrc/grammys_98.html. Läst 20 november 2007. 
  44. ^ Deming, Mark (20 november 2007). ”Meeting People is Easy (1999)”. The New York Times. http://movies.nytimes.com/movie/177943/Meeting-People-is-Easy/overview. Läst 20 november 2007. 
  45. ^ ”Art for Amnesty”. Arkiverad från originalet den 30 oktober 2007. http://web.archive.org/web/20071030120709/http://www.artforamnesty.org/view_artist.php?id=32. Läst 22 december 2007. 
  46. ^ [a b c d e f g h] Eccleston, Danny (1 oktober 2000). Q. 
  47. ^ [a b] ”US Success for Radiohead”. BBC News. 14 juni 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/1389135.stm. Läst 22 mars 2007. 
  48. ^ Evangelista, Benny (12 oktober 2000). ”CD Soars After Net Release: Radiohead's 'Kid A' premieres in No. 1 slot”. San Francisco Chronicle. http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?file=/chronicle/archive/2000/10/12/BU108599.DTL&type=tech_article. Läst 17 mars 2007. 
  49. ^ Menta, Richard (28 oktober 2000). ”Did Napster Take Radiohead's New Album to Number 1?”. MP3 Newswire. 
  50. ^ Oldham, James (24 juni 2000). ”Radiohead — Their Stupendous Return”. NME. 
  51. ^ [a b] Zoric, Lauren (22 september 2000). ”I think I'm meant to be dead”. The Guardian. 
  52. ^ Kid A by Radiohead”. Metacritic. http://www.metacritic.com/music/artists/radiohead/kida. Läst 20 maj 2007. 
  53. ^ [a b] Radiohead: Hail to the Thief (2003): Reviews”. Metacritic. http://www.metacritic.com/music/artists/radiohead/hailtothethief?q=hail%20to%20the%20thief. Läst 17 mars 2007. 
  54. ^ Rock on the Net: 45th Annual Grammy Awards”. rockonthenet.com. 23 februari 2003. http://www.rockonthenet.com/archive/2003/grammys.htm. Läst 22 november 2007. 
  55. ^ Sutcliffe, Phil (8 juni 2003). ”Radiohead heeds the alarms”. The Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/2003/jun/08/entertainment/ca-sutcliffe8. 
  56. ^ ”Radiohead retooled”. http://www.theglobeandmail.com/arts/radiohead-retooled/article711010/. Läst 1 juni 2015. 
  57. ^ [a b] O'Brien, Ed (21 augusti 2005). ”Here we go”. Dead Air Space. Radiohead. http://www.radiohead.com/deadairspace/index.php?a=65. Läst 23 december 2007. 
  58. ^ Rush to download War Child album”. BBC News. 12 september 2005. http://news.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/music/4238542.stm. Läst 19 oktober 2007. 
  59. ^ Marshall, Julian (2 oktober 2007). ”Radiohead: Exclusive Interview”. NME. 
  60. ^ Radiohead mastering seventh album in New York”. NME. 16 juli 2007. http://www.nme.com/news/radiohead/29715. 
  61. ^ Tyrangiel, Josh (1 oktober 2007). ”Radiohead Says: Pay What You Want”. Time. http://www.time.com/time/arts/article/0,8599,1666973,00.html. Läst 11 januari 2009. 
  62. ^ Byrne, David (18 november 2007). ”David Byrne and Thom Yorke on the Real Value of Music”. Wired. http://www.wired.com/entertainment/music/magazine/16-01/ff_yorke?currentPage=all. Läst 6 januari 2008. 
  63. ^ [a b] Brandle, Lars (18 oktober 2007). ”Radiohead Returning to the Road in 2008”. Billboard.com. Arkiverad från originalet den 8 februari 2008. http://web.archive.org/web/20080208234628/http://www.billboard.com/articles/news/1047969/radiohead-returning-to-the-road-in-2008. Läst 21 december 2007. 
  64. ^ Edgecliffe-Johnson, Andrew (11 oktober 2007). ”Radiohead MP3 release a tactic to lift CD sales”. Financial Times. 
  65. ^ [a b] Colin Greenwood (13 september 2010). ”Set yourself free” (på engelska). Index on Censorship. https://www.indexoncensorship.org/2010/09/radiohead-copyright-freespeech-music/. Läst 1 juni 2015. 
  66. ^ The Colbert Report. Comedy Central, New York City. 26 september 2011.
  67. ^ [a b] Grossberg, Josh (6 november 2007). ”Fans Shortchanging Radiohead's Rainbows?”. Yahoo! News. http://music.yahoo.com/read/news/51355968. 
  68. ^ Griffiths, Peter (6 januari 2008). ”Radiohead top album chart”. Reuters. http://uk.reuters.com/article/domesticNews/idUKL063195120080106. Läst 7 januari 2008. 
  69. ^ Cohen, Jonathan (9 januari 2008). ”Radiohead Nudges Blige From Atop Album Chart”. Billboard. Arkiverad från originalet den 12 februari 2008. http://web.archive.org/web/20080212015339/http://www.billboard.com/articles/news/1046867/radiohead-nudges-blige-from-atop-album-chart. Läst 9 januari 2008. 
  70. ^ Radiohead: In Rainbows (2007): Reviews”. Metacritic. http://www.metacritic.com/music/artists/radiohead/inrainbows. Läst 6 november 2007. 
  71. ^ Kreps, Daniel (15 oktober 2008). ”Radiohead Publishers Reveal "In Rainbows" Numbers”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/rockdaily/index.php/2008/10/15/radiohead-publishers-reveal-in-rainbows-numbers/. Läst 7 november 2008. 
  72. ^ Hedley, Caroline (9 februari 2009). ”Grammy Awards 2009: British artists dominate Los Angeles ceremony”. The Daily Telegraph (UK). http://www.telegraph.co.uk/culture/music/4566240/Grammy-Awards-2009-British-artists-dominate-Los-Angeles-ceremony.html. Läst 11 februari 2009. 
  73. ^ Radiohead's 'In Rainbows' to be released on CD this year”. NME. 8 november 2007. http://www.nme.com/news/radiohead/32393. Läst 19 november 2007. 
  74. ^ Dodson, Sean (17 juli 2008). ”Is Radiohead the latest band to go open source?”. The Guardian (UK). http://www.guardian.co.uk/technology/2008/jul/17/opensource.google. Läst 27 september 2008. 
  75. ^ Dead Air Space (23 september 2008). ”Reckoner remix”. Radiohead.com. http://www.radiohead.com/deadairspace/index.php?c=428. Läst 27 september 2008. 
  76. ^ Hannaford, Katherine (7 april 2008). ”Radiohead launches social networking site for gossip about Thom's hair, Waste-Central”. Tech Digest. http://www.techdigest.tv/2008/04/theyve_already.html. Läst 18 februari 2015. 
  77. ^ ”Radiohead to release 'Best Of' compilation”. NME. UK. 3 april 2008. http://www.nme.com/news/radiohead/35609. Läst 3 april 2008. 
  78. ^ Reynolds, Simon (9 maj 2008). ”Yorke slams Radiohead 'Best Of' LP”. Digital Spy. http://www.digitalspy.co.uk/music/a95605/yorke-slams-radiohead-best-of-lp.html?rss. Läst 27 september 2008. 
  79. ^ ”Reading and Leeds 2009 line-up”. NME.COM. 30 mars 2009. http://www.nme.com/news/readingleeds-festival/43738. Läst 28 september 2014. 
  80. ^ ”Radiohead, por primera vez en Buenos Aires”. La Nación. 13 november 2008. http://www.lanacion.com.ar/nota.asp?nota_id=1069354. Läst 14 januari 2009. 
  81. ^ Lindsay, Andrew (18 maj 2009). ”Radiohead begin recording new album”. Stereokill.net. http://stereokill.net/2009/05/18/radiohead-begin-recording-new-album/. Läst 18 maj 2009. 
  82. ^ Lindsay, Andrew (17 augusti 2009), "Radiohead officially release 'These Are My Twisted Words'", Stereokill.net. Läst 31 oktober 2010
  83. ^ ”Harry Patch (In Memory Of)”. Radiohead.com. http://www.radiohead.com/deadairspace/?a=495. Läst 5 augusti 2009. 
  84. ^ Harris, John (6 augusti 2009). ”Radiohead's farewell to old first world war soldier in song”. The Guardian (UK). http://www.guardian.co.uk/music/2009/aug/06/radiohead-song-harry-patch. Läst 6 augusti 2009. 
  85. ^ Kramer, Anna (8 februari 2010). ”Musicians for Oxfam: Radiohead, will.i.am, and more”. oxfamamerica.org. http://blogs.oxfamamerica.org/index.php/2010/02/08/musicians-for-oxfam-radiohead-will-i-am-and-more/. Läst 7 januari 2011. 
  86. ^ Roberts, Randall (28 december 2010). ”Video: View the full Radiohead for Haiti benefit concert online, compiled from fan footage”. Los Angeles Times. http://latimesblogs.latimes.com/music_blog/2010/12/radiohead-for-haiti-full-video-from-fonda.html. Läst 7 januari 2011. 
  87. ^ ”Radiohead-Approved, Fan-Shot Concert Movie Released”. Pitchfork.com. 2 september 2010. http://pitchfork.com/news/39935-radiohead-approved-fan-shot-concert-movie-released/. Läst 4 september 2010. 
  88. ^ ”'Radiohead in Prague' official page”. 23 augusti 2010. http://radiohead-prague.nataly.fr/. Läst 4 september 2010. 
  89. ^ Michaels, Sean (1 september 2010). ”’Radiohead lend their music to fan-made live DVD’”. The Guardian (UK). http://www.guardian.co.uk/music/2010/sep/01/radiohead-fan-made-live-film. Läst 4 september 2010. 
  90. ^ ”Radiohead help fans 'bootleg' their own gig”. NME. UK. 3 september 2010. http://www.nme.com/news/radiohead/52847. Läst 4 september 2010. 
  91. ^ Swash, Rosie (19 februari 2011). ”Radiohead release The King of Limbs”. The Guardian (UK). http://www.guardian.co.uk/music/musicblog/2011/feb/18/radiohead-king-of-limbs-live. Läst 18 februari 2011. 
  92. ^ Swash, Rosie (14 februari 2011). "Radiohead to release new album this Saturday". (på engelska) The Guardian. Läst 16 februari 2011.
  93. ^ [a b] David Fricke (26 april 2012). ”Radiohead Reconnect – How the most experimental band in music learned to rock again”. Rolling Stone (115). 
  94. ^ Caulfield, Keith (6 april 2011). ”Britney Spears Snares Sixth No. 1 on Billboard 200 with 'Femme Fatale'”. Billboard (Los Angeles: Prometheus Global Media). http://www.billboard.com/articles/news/472190/britney-spears-snares-sixth-no-1-on-billboard-200-with-femme-fatale. Läst 20 april 2011. 
  95. ^ Jones, Alan (3 april 2011). ”Adele claims album record but loses to Lopez in singles”. Music Week. United Business Media. http://www.musicweek.com/story.asp?sectioncode=1&storycode=1044784&c=1. Läst 20 april 2011. 
  96. ^ ”Versus Ed O'Brien”. BBC. 3 november 2011. http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode/b016g0qp/Zane_Lowe_Versus_Ed_OBrien/. 
  97. ^ The King of Limbs Reviews, Ratings, Credits, and More at Metacritic”. Metacritic. http://www.metacritic.com/music/the-king-of-limbs. Läst 20 april 2011. 
  98. ^ ”Nominess and Winners”. Grammy.com. 1 december 2011. http://www.grammy.com/nominees. Läst 1 december 2011. 
  99. ^ ”Record Store Day – Exclusive Product”. http://www.recordstoreday.co.uk/exclusive-product.aspx. Läst 16 april 2011. 
  100. ^ Hyden, Steven (9 september 2011). ”Radiohead remix album set for release in September”. A.V. Club. http://www.avclub.com/articles/radiohead-remix-album-set-for-release-in-september,60151/. Läst 10 september 2011. 
  101. ^ ”Radiohead: From the Basement – on DVD and BluRay”. 9 november 2011. http://www.radiohead.com/deadairspace/111109/Radiohead-From-the-Basement-on-DVD-and-BluRay. Läst 10 november 2011. 
  102. ^ ”Radiohead to release new singles The Daily Mail and Staircase”. Metro. 13 december 2011. http://metro.co.uk/2011/12/13/radiohead-to-release-new-singles-the-daily-mail-and-staircase-253852/. Läst 21 augusti 2013. 
  103. ^ ”Phil Selway and the evolution of rock drumming in the digital age”. Mono. 9 november 2014. http://monomusicmag.com/phil-selway-and-the-evolution-of-rock-drumming-in-the-digital-age/. Läst 9 november 2014. 
  104. ^ ”Radiohead play ‘surprise’ Glastonbury show with sixth member”. NME. 24 juni 2011. http://www.nme.com/news/radiohead/57549. Läst 18 februari 2015. 
  105. ^ Fusilli, Jim (29 september 2011). ”Radiohead Rocks Roseland – Speakeasy – WSJ”. The Wall Street Journal. http://blogs.wsj.com/speakeasy/2011/09/29/radiohead-rocks-roseland/. Läst 26 oktober 2011. 
  106. ^ Freeman, Hadley (27 september 2011). ”Radiohead deliver a few surprises on The Colbert Report”. The Guardian. http://www.theguardian.com/music/2011/sep/27/radiohead-colbert-report. Läst 5 december 2014. 
  107. ^ Anderson, Kyle (27 september 2011). ”Radiohead drop woozy 'Lotus Flower' and 'Staircase' on 'SNL': What did you think?”. Entertainment Weekly. http://music-mix.ew.com/2011/09/26/radiohead-saturday-night-live-video-lotus-flower-staircase/. Läst 5 december 2014. 
  108. ^ ”Touring 2012 – RADIOHEAD | Dead Air Space”. Radiohead. http://radiohead.com/deadairspace/111107/Touring-2012. Läst 12 november 2011. 
  109. ^ Toronto stage collapse kills 1 before scheduled Radiohead concert”. Msnbc. 16 juni 2012. http://worldnews.msnbc.msn.com/_news/2012/06/16/12257113-toronto-stage-collapse-kills-1-before-scheduled-radiohead-concert?lite. 
  110. ^ ”Radiohead stage collapse 'kills one' in Canada”. BBC News. http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-18474835. Läst 28 september 2014. 
  111. ^ ”Stage in Toronto collapses before sold-out Radiohead concert”. CNN. 16 juni 2012. http://edition.cnn.com/2012/06/16/world/americas/canada-stage-collapse/index.html. Läst 28 september 2014. 
  112. ^ ”Radiohead 'shattered' by crew member's death”. CBC News. 17 juni 2012. http://www.cbc.ca/news/canada/toronto/story/2012/06/17/toronto-stage-collapse.html. Läst 21 juni 2012. 
  113. ^ ”Radiohead postpones more shows after stage collapse”. CBC News. 21 juni 2012. http://www.cbc.ca/news/arts/story/2012/06/21/toronto-radiohead-concerts-postponed-after-stage-collapse.html. Läst 21 juni 2012. 
  114. ^ ”Radiohead Postpones European Shows”. New York Times (blog). 21 juni 2012. http://artsbeat.blogs.nytimes.com/2012/06/21/radiohead-postpones-european-shows/. Läst 21 juni 2012. 
  115. ^ Rolling Stone (11 juli 2012). ”Radiohead Honor Late Drum Tech at First Show Since Stage Collapse | Music News”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/news/radiohead-honor-late-drum-tech-at-first-show-since-stage-collapse-20120711. Läst 16 augusti 2012. 
  116. ^ ”IAmA Atoms For Peace, Thom Yorke & Nigel Godrich AMA”. Reddit. 18 februari 2013. http://www.reddit.com/r/IAmA/comments/18rblj/iama_atoms_for_peace_thom_yorke_nigel_godrich_ama/. Läst 3 januari 2014. 
  117. ^ Live Nation, engineer charged in Radiohead stage collapse”. CBC News. 7 juni 2013. http://www.cbc.ca/news/canada/toronto/story/2013/06/07/toronto-live-nation-ontario-ministry-of-labour-optex.html. Läst 8 juni 2013. 
  118. ^ ”Thom Yorke and Nigel Godrich on Atoms for Peace, the State of Dance Music and What's Next for Radiohead | Music News”. Rolling Stone. 23 april 2013. http://www.rollingstone.com/music/news/q-a-thom-yorke-and-nigel-godrich-on-atoms-for-peace-the-state-of-dance-music-and-whats-next-for-radiohead-20130423?page=2. Läst 8 juni 2013. 
  119. ^ Jauregui, Andres (6 februari 2012). ”'Full Stop,' New Radiohead Song, Performed In Chicago (VIDEO)”. Huffington Post. http://www.huffingtonpost.com/2012/06/11/new-radiohead-song-full-stop-chicago_n_1587378.html. Läst 16 februari 2015. 
  120. ^ Petridis, Alexis (21 februari 2013). ”Atoms for Peace: Amok – review”. The Guardian. http://www.theguardian.com/music/2013/feb/21/atoms-for-peace-amok-review. Läst 1 januari 2014. 
  121. ^ Carrie Battan (11 februari 2014). ”Radiohead Release PolyFauna App”. Pitchfork Media. http://pitchfork.com/news/53922-radiohead-release-polyfauna-app/. Läst 11 februari 2014. 
  122. ^ Gordon, Jeremy (26 september 2014). ”Thom Yorke Announces New Album Tomorrow's Modern Boxes | News”. Pitchfork Media. http://pitchfork.com/news/56876-thom-yorke-announces-new-album-tomorrows-modern-boxes. Läst 26 september 2014. 
  123. ^ Michaels, Sean (7 oktober 2014). ”Radiohead's Jonny Greenwood hires Supergrass to cover Inherent Vice track”. The Guardian. http://www.theguardian.com/music/2014/oct/07/radiohead-jonny-greenwood-supergrass-spooks-cover-inherent-vice-track. Läst 15 oktober 2014. 
  124. ^ ”Thom Yorke produces new music for Australian exhibition of Radiohead artwork | Music News | triple j”. http://www.abc.net.au/triplej/musicnews/s4240562.htm. Läst 2 juni 2015. 
  125. ^ Langham, Matt (4 februari 2015). ”DiS Meets Radiohead's Philip Selway: "If it means something to some people then that is success"”. Drowned in Sound. http://drownedinsound.com/in_depth/4148661-dis-meets-radioheads-philip-selway--if-it-means-something-to-some-people-then-that-is-success. Läst 2 juni 2015. 
  126. ^ Gordon, Jeremy (26 februari 2015). ”Radiohead's Jonny Greenwood Recording Album in India”. Pitchfork. http://pitchfork.com/news/58641-radioheads-jonny-greenwood-recording-album-in-india/. Läst 2 juni 2015. 
  127. ^ Klingman, Jeff (22 juli 2013). ”10 Bullet Points from the Thom Yorke Interview on WTF with Marc Maron”. TheLmagazine.com. http://www.thelmagazine.com/TheMeasure/archives/2013/07/22/10-bullet-points-from-the-thom-yorke-interview-on-wtf-with-marc-maron. Läst 23 juli 2013. 
  128. ^ Gillespie, Ian (17 augusti 1997). ”It all got very surreal”. London Free Press. http://www.greenplastic.com/coldstorage/articles/londonfreepress.html. 
  129. ^ Zoric, Lauren (1 oktober 2000). ”Fitter, Happier, More Productive”. Juice. 
  130. ^ Radiohead's Secret Influences, from Fleetwood Mac to Thomas Pynchon”. Rolling Stone. 24 januari 2008. Arkiverad från originalet den 12 juni 2009. http://web.archive.org/web/20090612012329/http://www.rollingstone.com/news/story/18060334/radioheads_secret_influences_from_fleetwood_mac_to_thomas_pynchon. Läst 7 februari 2008. 
  131. ^ Kent, Nick (1 augusti 2006). ”Ghost in the Machine”. Mojo: ss. 74–82. 
  132. ^ ”Radiohead: Everything In Its Right Place”. NPR. 6 oktober 2011. http://www.npr.org/2011/10/06/141093025/radiohead-everything-in-its-right-place. Läst 26 oktober 2011. 
  133. ^ ”Radiohead: Biography”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/artists/radiohead/biography. Läst 14 september 2011. 
  134. ^ Dalton, Stephen (1 april 2004). ”Are we having fun yet?”. The Age (Melbourne). http://www.theage.com.au/articles/2004/04/11/1081326991553.html?from=storyrhs. Läst 26 mars 2007. 
  135. ^ [a b] McKinnon, Matthew (24 juli 2006). ”Everything in Its Right Place”. CBC. http://www.cbc.ca/news/arts/everything-in-its-right-place-1.587693. Läst 11 mars 2007. 
  136. ^ [a b] ”Stanley Donwood”. Eyestorm. Arkiverad från originalet den 16 maj 2007. http://web.archive.org/web/20070516152202/http://www.eyestorm.com/artists/profile/Stanley_Donwood.html. Läst 29 maj 2007. 
  137. ^ ”Dilly Gent videography”. mvdbase.com. http://www.mvdbase.com/tech.php?last=Gent&first=Dilly. Läst 18 juni 2007. 
  138. ^ Fischer, Jonathan L. (14 mars 2011). ”Strobe Lights and Blown Speakers: Radiohead's Light Design”. The New York Times. http://tmagazine.blogs.nytimes.com/2011/03/14/strobe-lights-and-blown-speakers/. Läst 16 augusti 2012. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ . ”A lily-livered excuse for a rock band.” 
  2. ^ . ”Still playing the same songs that [they had] recorded two years previously ... like being held in a time warp.” 
  3. ^ . ”At the sharp end of the sexy, sassy, MTV eye-candy lifestyle.” 
  4. ^ . ”I think the turning point for us came about nine or twelve months after The Bends was released and it started appearing in people's [best of] polls for the end of the year. That's when it started to feel like we made the right choice about being a band.” 
  5. ^ . ”Stunning art-rock tour de force.” 
  6. ^ . ”Amazed it got the reaction it did. None of us fucking knew any more whether it was good or bad. What really blew my head off was the fact that people got all the things, all the textures and the sounds and the atmospheres we were trying to create.” 
  7. ^ . ”I was really, really amazed at how badly [Kid A] was being viewed ... because the music's not that hard to grasp. We're not trying to be difficult ... We're actually trying to communicate but somewhere along the line, we just seemed to piss off a lot of people ... What we're doing isn't that radical.” 
  8. ^ . ”The feeling that we are entering an age of intolerance and fear where the power to express ourselves in a democracy and have our voices heard is being denied us.” 
  9. ^ . ”[Radiohead] didn't write a protest record, we didn't write a political record.” 
  10. ^ . ”We haven't really had any hits so what exactly is the purpose? ... It's a wasted opportunity in that if we'd been behind it, and we wanted to do it, then it might have been good.” 
  11. ^ . ”That was fascinating. One played in the traditional way, the other almost mimicked a drum machine. It was push-and-pull, like kids at play, really interesting.” 
  12. ^ . ”[His] power within the band was absolutely unbalanced and [he] would subvert everybody else's power at all costs. But ... it's actually a lot more healthy now, democracy wise, than it used to be.” 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Doheny, James. Radiohead: Back to Save the Universe (på engelska). 2002. ISBN 0-8264-1663-2
  • Forbes, Brandon W. and Reisch, George A. (eds). Radiohead and Philosophy: Fitter Happier More Deductive (på engelska). 2009. ISBN 0-8126-9664-6
  • Hale, Jonathan. Radiohead: From a Great Height (på engelska). 1999. ISBN 1-55022-373-9
  • Johnstone, Nick. Radiohead: An Illustrated Biography (på engelska). 1997. ISBN 0-7119-6581-1
  • Letts, Marianne Tatom. Radiohead and the Resistant Concept Album (på engelska). 2010. ISBN 978-0-253-22272-5
  • Paytress, Mark. Radiohead: The Complete Guide to their Music (på engelska). 2005. ISBN 1-84449-507-8
  • Tate, Joseph (ed). The Music and Art of Radiohead (på engelska). 2005. ISBN 0-7546-3979-7.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Radiohead.