Arabiska våren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Arabiska våren
Infobox collage for MENA protests.PNG
Protester runt om i arabvärlden.
Plats Mellanöstern
Nordafrika
Datum 18 december 2010 – pågående
Karaktär Civil olydnad, civilt motstånd, demonstrationer, kravaller, självförbränningar, strejker, strid i bebyggelse
Syfte Regimbyte, demokrati
Döda +6 700[1]
  Regeringen avsatt
  Långvariga upplopp och regeringsförändringar
  Protester och regeringsförändringar
  Större protester
  Mindre protester
  Inbördeskrig
  Icke-arabiska länder i liknande förlopp
En politisk teckning av Carlos Latuff som visar hur Egyptens president Hosni Mubarak drabbas av dominoeffekten från Tunisien.

Arabiska våren[2][3] var en serie av politiska protestyttringar i arabländer i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorättssituationen. Sedan vintern 2011 spred sig upproret från land till land med olika resultat.

Den arabiska våren hade sitt ursprung i en händelse som inträffade den 17 december 2010 i Tunisien då den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn i protest mot sina egna levnadsvillkor. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Detta blev starten på ett uppror i januari 2011 som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna.

Demonstrationerna spred sig till Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien i allt större utsträckning. Mindre eller relaterade demonstrationer förekom även i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Oman, Irak, Kuwait, Jordanien, Kurdistan, Djibouti, Somalia, Sudan, och Västsahara.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Bakgrunden till upproren var en önskan om demokratisering, upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna och bättre levnadsvillkor i länder som var präglade av förtryck. Orsakerna till upproren varierade från land till land både på grund av olika historiska förutsättningar och skillnader i samhället och styrelsesätt. De flesta av ländernas regeringar uppfattades som korrupta och auktoritära. Spänningen mellan strävan efter revolter och avsaknad av regeringsreformer kan ha varit bidragande faktorer till protesterna. [4][5][6]

Händelser[redigera | redigera wikitext]

Tunisien[redigera | redigera wikitext]

Den tunisiska revolutionen, också kallad jasminrevolutionen, slutade med att landets president Zine El Abidine Ben Ali avgick och flydde i exil till Saudiarabien. I sin frånvaro blev han i juni 2011 ställd inför domstol och dömdes till 35 års fängelse för stöld av statens egendom. Upproret hade ekonomiska och sociala orsaker. Utbredd arbetlöshet, särskilt bland de unga, ökande matpriser och brist på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter var några av orsakerna.

En annan orsak tillskrivs Wikileaks avslöjande av omfattande korruption i Tunisien samtidigt som befolkningen drabbades av lågkonjunkturen, och att denna information nådde det tunisiska folket via TV-kanaler såsom Al-Jazira, mobiltelefoner, samt sociala medier, mejl och annan Internetkommunikation, trots den tunisiska regimens försök till censur.[7] Emellertid betraktas dessa medier av de flesta experter enbart som revolutionens verktyg, inte dess katalysator.[8][9]

En övergångsregering etablerades fram till valet i oktober år 2011. Valet genomfördes fredligt och med en uppslutning av 90 % av väljarna. Den nya folkvalda församlingen skulle inom ett år utarbeta och anta en ny grundlag.

Egypten[redigera | redigera wikitext]

I Egypten började upproret den 25 januari 2011 då tusentals demonstranter marscherade Kairos gator i protest mot president Hosni Mubaraks regim som varit vid makten sedan 1981. Denna dag blev senare kallad vredens dag. Demonstranterna marscherade till Tahrirtorget och slog läger. Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari.

President Mubarak avgick 11 februari 2011 och högsta militärledningen tog över styret av Egypten fram till nästa presidentval. I det efterföljande valet den 28 november till Egyptiska parlamentets underhus blev den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet vinnare. Presidentvalet 2012 vanns av Frihets- och rättvisepartiets kandidat Muhammad Mursi som tillträdde den 30 juni 2012, och vars regering innefattade några ministrar från muslimska brödraskapet. Massiva protester uppstod mot Muhammad Mursis försök till grundlagsändring. Den 3 juli 2013 avsattes han av militären. Landet leddes nu på nytt av de väpnade styrkornas högsta råd och dess ordförande Abdul Fatah al-Sisi tillsammans med den militärt tillsatta presidenten Adli Mansour. Ett stort antal medlemmar av muslimska brödraskapet dömdes till avrättning eller livstids straff. Efter att han vunnit presidentvalet den 28 maj 2014 tillträdde Abdul Fatah al-Sisi som president den 8 juni.

Libyen[redigera | redigera wikitext]

I Libyen utbröt även uppror den 16 februari 2011. Upproret började i östra delen av landet med centrum i den näst största staden Benghazi och spred sig till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tripoli. I likhet med grannländerna krävde demonstranterna bättre levnadsvillkor och mer frihet samt uttryckte sitt missnöje med den auktoritära regimen. Muammar al-Gaddafi som hade styrt landet sedan 1969, slog ned upproret. Inbördeskriget pågick i ett halvt år, med omfattande strider om flera centrala städer.

Upprorsstyrkorna hade intagit den sista al-Gaddafi-kontrollerade staden den 20 oktober 2011 då al-Gaddafi avled efter skadorna han fått efter strid med rebelltrupperna. Det libyska upproret blev då också officiellt avslutat.

Algeriet och Marocko[redigera | redigera wikitext]

Demonstrationer förekom också i Algeriet och Marocko. Demonstrationerna började i januari 2011 och eskalerade i februari. Bland annat på grund av att militären och kravallpolisen behöll sin lojalitet mot staten istället för att delta i upproret blev de inte lika omfattande som i grannländerna.

I Algeriet upphävdes den 24 februari 2011 undantagstillståndet som rått i landet sedan 1992. I Marocko lovade myndigheterna att reducera kungens makt. En folkomröstning hölls i Marocko i slutet av juni 2011 och de föreslagna ändringarna i grundlagen blev antagna.

Syrien[redigera | redigera wikitext]

Det syriska upproret började med en protestmarsch i huvudstaden Damaskus i mars 2011. Man ställde krav om frigörelsen av politiska fångar. Ett center för upproret var staden Deraa i södra Syrien där det uppstod hårda sammandrabbningar mellan aktivister och säkerhetsstyrkor.

Regimen försökte att dämpa oron i landet genom att frige politiska fångar och president Bashar al-Assad avsatte regeringen. Presidenten utlovade först demokratiska reformer. Han hävde den 19 april 2011 det undantagstillstånd i landet som varit i kraft sedan 1963, och inledde fria val 2012, men utövade samtidigt våld mot oppositionsgrupper.

Några länder gav ekonomiskt stöd till regeringen,[10] andra till etniska och religiösa oppositionsgrupper,[11] och konflikten utvecklades till Syriska inbördeskriget.

Jemen[redigera | redigera wikitext]

Den 27 januari 2011 samlades demonstranter på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa och krävde att president Ali Abdullah Saleh skulle avgå. Trots att Saleh kungjorde att han inte ville ställa upp i nästa val 2013 fortsatte demonstrationerna och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna i Sanaa. President Saleh deklarerade att Jemen var i undantagstillstånd.

Jemens vicepresident Abd Rabu Mansur Hadi valdes till president och ersatte Ali Abdullah Saleh den 25 februari 2012. [12]

Bahrain[redigera | redigera wikitext]

I Bahrains huvudstad Manama samlades den 14 februari 2011 folkmassor för att protestera mot korruption och arbetslöshet och för att visa sitt missnöje med den regerande monarkin. Ett av huvudmålen var att uppnå större politisk frihet och inflytande för shiamuslimerna som var trötta på att bli styrda av den sunnimuslimska minoriteten. Den 15 mars 2011 deklarerade myndigheterna undantagstillstånd Under undantagstillståndet, som varade till juni samma år, blev tusentals demonstranter, människorättsaktivister och journalister arresterade. Många blev ställda inför rätta inför nyupprättade militärdomstolar. Demonstrationer som krävde att dessa skulle bli frisläppta fortsatte under hösten 2011.

Protesterna fortsatte under 2012 och 2013. Kungahuset i Bahrain utlovade dialog och demokratiska reformer.

Andra länder[redigera | redigera wikitext]

I Libanon, Jordan, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan förekom mindre proteströrelser som följt liknande mönster. Påverkade av utvecklingen i regionen krävdes mer demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna samt förbättring av levnadsvillkoren.

Kung Abdullah II av Jordanien bytte ut premiärminister Samir Rifai mot Marouf al-Bakhit och gav denne i uppdrag att genomföra demokratiska reformer i landet.

Sudans president Omar al-Bashir lovade att han inte skulle ställa upp för omval i landets nästa presidentval 2015.

Sultanen av Oman, Qabus ibn Said, lovade att höja minimilönen för landets privata sektor.

Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz utlovade höjda löner för landets offentliganställda och gav antydningar till vissa demokratiska reformer.

Internationell respons[redigera | redigera wikitext]

Storbritanniens utrikesminister William Hague krävde att de drabbade regeringarna skulle upphöra med att använda styrkor mot protestanter och för större demokratiska reformer.[13][14][15] David Cameron, Storbritanniens premiärminister, blev den första ledaren i världen att besöka Egypten sedan det att Mubarak avsattes 10 dagar tidigare.[16]

Eftersom många av världens stora oljeproducenter ligger i Mellanöstern ledde oroligheterna till högre oljepriser. IMF reviderade sin prognos för 2011 års oljepriser till ett högre pris, och rapporterade också att matpriser kunde öka.[17] Därutöver höjde en viss oro över Suezkanalen priserna på skeppning och olja.[18] Även om det upprörde de berörda regeringarna uppmärksammades Al Jazira för det sätt som kanalen täckte protesterna på.[19]

Arabiska våren i juli 2014[redigera | redigera wikitext]

Glädjeropen över den arabiska våren är ett smärtsamt minne blott. Den omvälvning som inleddes i Tunisien, fortsatte till Egypten och Libyen och dog någonstans mellan Tahirtorget och en kulvert i Kadaffis hemort Sirte är på god väg att bli vårt århundrades – hittills – största geopolitiska händelse. / Csaba Bene Perlenberg i Sydsvenskan 2 juli 2014.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”At least 3,000 dead in Libya: rights group”. Sify news. 2 mars 2011. http://www.sify.com/news/at-least-3-000-dead-in-libya-rights-group-news-international-ldcxkhgggdh.html.  (engelska)
  2. ^ Stora nyhetshändelser i fokus på utrikesdagen”. Dagens Nyheter. 19 maj 2011. http://www.dn.se/nyheter/utrikesdagen-2011/stora-nyhetshandelser-i-fokus-pa-utrikesdagen. 
  3. ^ "Historisk förändring" i arabvärlden”. Svenska Dagbladet. 13 maj 2011. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/historisk-forandring-i-arabvarlden_6161623.svd. 
  4. ^ Korotayev, Andrey; Zinkina, Julia (2011). ”Egyptian Revolution: A Demographic Structural Analysis”. Middle East Studies Online Journal "2" (5): sid. 57-95. ISSN 2109-9618. http://cliodynamics.ru/index.php?option=com_content&task=view&id=276&Itemid=70.  (engelska)
  5. ^ Maleki, Ammar (9 februari 2011). ”Uprisings in the Region and Ignored Indicators”. Payvand. http://www.payvand.com/news/11/feb/1080.html.  (engelska)
  6. ^ Révolte de la place Tahrir et "consensus de Pékin"”. Le Monde. 18 februari 2011. Arkiverad från originalet den 18 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110218053155/http://www.lemonde.fr/idees/article/2011/02/17/revolte-de-la-place-tahrir-et-consensus-de-pekin_1481531_3232.html.  (franska)
  7. ^ ”The Internet and Muhammad Bouazizi”. Strike-the-root.com. 19 January 2011. http://strike-the-root.com/internet-and-muhammad-bouazizi. Läst 8 februari 2011. 
  8. ^ Axel Andén, The revolution was not televised - den sände sig själv, Medievärlden, 17 januari, 2011.
  9. ^ Jilian C. York, The dangers of social media revolt, Al-Jazera Opinion, 9 Mars 2011,
  10. ^ http://edition.cnn.com/2013/08/29/world/meast/syria-iran-china-russia-supporters/
  11. ^ http://www.reuters.com/article/2013/05/31/us-syria-crisis-saudi-insight-idUSBRE94U0ZV20130531
  12. ^ ”Hadi sworn in as Yemen's new president”. Al Jazeera. 25 februari 2012. http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2012/02/20122257134171112.html.  (engelska)
  13. ^ Britain calls for Egypts new leaders to establish democracy”. The Telegraph. 12 februari 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/egypt/8320207/Britain-calls-for-Egypts-new-leaders-to-establish-democracy.html.  (engelska)
  14. ^ ”Hague: Iran must show restraint”. ITN. 14 februari 2011. Arkiverad från originalet den 15 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110215082832/http://itn.co.uk/2300a2bcfca4df313291e0754945d051.html.  (engelska)
  15. ^ Arnold, Adam (20 februari 2011). ”Hague Condemns 'Horrifying' Libyan Violence”. Sky News. http://news.sky.com/home/world-news/article/15937304.  (engelska)
  16. ^ Watt, Nicholas (21 februari 2011). ”David Cameron arrives in Egypt to meet military rulers”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/politics/2011/feb/21/david-cameron-visits-egypt?CMP=twt_fd.  (engelska)
  17. ^ Singleton, Sharon (17 februari 2011). ”Oil price rising to dangerous levels for economy”. Money. http://money.canoe.ca/money/business/canada/archives/2011/02/20110217-151716.html.  (engelska)
  18. ^ Shadid, Anthony (17 februari 2011). ”Suez Canal Workers Join Broad Strikes in Egypt”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2011/02/18/world/middleeast/18egypt.html?_r=1.  (engelska)
  19. ^ Campbell, Matthew (25 februari 2011). ”Al Jazeera Enrages Dictators, Wins Global Viewers With Coverage of Unrest”. Bloomberg. http://www.bloomberg.com/news/2011-02-25/al-jazeera-enrages-dictators-wins-global-viewers-with-coverage-of-unrest.html.  (engelska)