Axevalla hed

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Axevalla hed är ett öppet hedlandskap mellan Husgärdessjön och samhället Axvall i Skärvs socken i Skara kommun, Västergötland.

Axevalla hed
Minnesstenar från den tid Axevalla hed var mönstrings- och mötesplats för två västgötska regementen.
Minnesstenar från den tid Axevalla hed var mönstrings- och mötesplats för två västgötska regementen.

Ett stort antal gånggrifter från stenåldern fanns tidigare på heden men flertalet röjdes bort i början av 1800-talet.

Heden användes som tillfällig övningsplats för Skaraborgs regemente första gången 1696 och från 1725 var den regementets permanenta övningsplats. År 1913 flyttade Skaraborgarna in till Skövde. Även Västgöta regemente övade på heden tills de 1916 flyttade till Vänersborg.

1802 inköptes kronohemmanet Vallen med det därpå belägna 1797 uppförda "Kungshuset". 1803-06 röjdes och planerades övningsfältet huvudsakligen genom arbetskommenderingar från Skaraborgs regemente och en del byggnader uppfördes, däribland "kavaljersflygeln". Västgöta regementet hade sitt läger på hedens västra del och Skaraborgs regemente på den östra, mellan dessa ligger en sänka, kallad "Drågen".[1]

1848, 1858 och 1865 hölls där storläger, i vilka även norska trupper deltog.[1]

I juni 1912 organiserade Fälttelegrafkåren en försöksflygavdelning och som arméns första flygförband sattes denna upp på heden. Hit levererades och monterades de från Frankrike beställda Nieuport IV G (monoplanet M 1) och Breguet C.U-1 (biplanet B 1) och därefter utfördes en del flygprov. Båda flygplanen finns att beskåda på Flygvapenmuseum i Malmslätt, Linköping, Nieuport i original och Bréguet som ett replikabygge innehållande många originaldetaljer

Skaraborgs regementes läger är i stort bevarat och i delar av det huserade tidigare Pansarmuseet i Axvall. Västgöta regementes läger rymmer nu Axevalla folkhögskola. I lägerhyddorna från 1903 finns i dag Garnisonsmuseet Skaraborg, ett av Statens Försvarshistoriska museers museum.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1929). Svensk uppslagsbok. Bd 2. Malmö: Baltiska förlaget AB. sid. 983