Bältdjur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bältdjur
Niobandad bälta
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Pansrade trögdjur
Cingulata
Illiger, 1811
Familj Bältdjur
Dasypodidae
Gray, 1821
Släkten
Hitta fler artiklar om djur med

Bältdjur eller bältor (Dasypodidae) är den enda nu levande familjen inom ordningen pansrade trögdjur (Cingulata) i överordningen trögdjur. Familjen består av små däggdjur med hårt skal. De är kända för att kunna rulla ihop sig och lever på de amerikanska kontinenterna från norra delarna av Argentina till södra USA. Bältor äter växter och små insekter. Deras närmaste släktingar är myrslokar och sengångare.

Ordningen Cingulata som tidigare även benämnts Loricata, omfattar även de utdöda familjerna Pampatheriidae och glyptodonter (Glyptodontidae).

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Bältdjurens "pansar" består av plattor som är bildade av horn- och benämne. Vid fram- och bakkroppen är plattorna sammanvuxna till fasta sköldar. I mitten finns tvärgående ringar som är öppna vid buken och avgränsade mot varandra genom hudveck. På så sätt åstadkommer dessa djur en påfallande flexibilitet. Individernas undersida är täckt av mjuk hud och päls.[1]

Huvudet blir spetsigare fram till nosen och på ovansidan av huvudet finns likaså benplattor. Öronen påminner om musöron och ögonen är små. Vid de korta extremiteterna finns kraftiga klor. Den spetsiga svansen är täckt med benringar.

Arternas storlek varierar mellan 15 centimeters längd, 100 gram vikt hos Chlamyphorus truncatus och arten jättebälta (Priodontes giganteus) som blir 60 kg tung och ungefär en meter lång (utan svans).

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Bältdjur lever enbart i Amerika. De flesta arterna förekommer i södra Sydamerika (Brasilien, Bolivia, Paraguay och Argentina). I Centralamerika förekommer bara två arter, däribland den med största utbredningsområdet, niobandad bälta (Dasypus novemcinctus), som förekommer i nästan hela Syd- och Centralamerika och så långt norrut som till USA:s södra delar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Bältdjur föredrar torra regioner som halvöknar, stäpper och savanner. De flesta lever ensamma och delar inte sina bon med artfränder.[1] De är vanligen aktiva på natten. Med sin långa klibbiga tunga och de små tänderna är de specialiserade på insekter och andra ryggradslösa djur. Stora arter äter dessutom mindre ryggradsdjur som ödlor och möss, i undantagsfall även as och växter. Med sitt särskilt välutvecklade luktsinne upptäcker dessa djur byten som vistas ner till 20 centimeter under markytan. Bältdjur kan sluta att andas i upp till 6 minuter när de gräver efter bytet.

Jättebältan har 15 cm långa klor, vilket är rekord i hela djurriket. Arten har inga problem att öppna stenhårda termitbon.

Trots den skenbart grova kroppsbyggnaden har de god förmåga att röra sig. Bältdjur kan även simma och fyller därvid sin magsäck och tarm med luft så att de inte drunknar. På så sätt korsar de mindre vattendrag.[2] Innan de sover gräver sig bältdjur in i jorden.

Vid fara lägger de sig tätt på marken eller rullar ihop sig till klot. Särskilt hos släktet Tolypeutes är skalen så täta att ingen fiende (med undantag av jaguaren) har möjlighet att bryta djurets pansar. Ibland använder de även sina klor för att försvara sig.

I naturen blir bältdjur 12 till 18 år gamla. Djur i fångenskap har blivit upp till 30 år gamla.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Hos några arter vilar ägget efter befruktningen några månader innan den egentliga dräktigheten börjar. På så sätt undviker de att ungdjuret föds under svåra förhållanden. Dräktigheten varar i cirka fyra månader och ungdjuret föds i ett underjordiskt bo. Ungdjuret har i början en mjuk och läderartad hud. Efter några veckor slutar honan att ge di.

Arten niobandad bälta är det enda däggdjuret som regelmässigt föder enäggsfyrlingar och alltid föder ungar av samma kön. De är en orsak till att de är populära försöksdjur inom forskningen.

Bältdjur och människor[redigera | redigera wikitext]

I Sydamerika jagas dessa djur för köttets skull som anses som välsmakande. Det är anledningen, tillsammans med förstörelsen av levnadsområdet, att flera arter har blivit sällsynta. Hos niobandad bälta ökar däremot beståndet och arten breder ut sig över Nordamerika. I vissa fall används bältor för att motverka skadedjur eller som sällskapsdjur.

Djurens pansar säljs ibland som korg till turister. Det framställs även charangor av skalen men egentligen är exporten av dessa musikinstrument förbjuden i Bolivia och Peru.

På grund av den låga kroppstemperaturen är bältdjur den enda gruppen som är värddjur för bakterien som orsakar lepra. Därför används den vid forskningen efter vaccin mot sjukdomen.

Niobandad bälta är "landskapsdjur" (state small mammal) för Texas, USA.[3]

En bälta är sköldhållare i Grenadas statsvapen.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Bältdjur fanns redan under senare delen av paleocen i Sydamerika och under pliocen nådde de fram till Nordamerika. Tidigare fanns även en större artrikedom än idag. Dagens bältdjur är bara mindre medlemmar i gruppen. Fossila släkten som Holmesina nådde en längd på 2 meter och en vikt av 270 kg. Holmesina dog ut för ungefär 10 000 år under pleistocen. Ungefär lika stort var släktet Pamphatherium som samtidigt levde i Sydamerika. Det antas att dessa djur liksom dagens bältdjur levde av insekter och andra ryggradslösa djur.

Nedan följer ett kladogram (evolutionärt släktträd) för familjen enligt studie av Frédéric Delsuc et al.[4]. Släktet mantelbältor ingick inte i denna studie.

Bältdjur (Cingulata)
 |--Dasypus
 |--N.N.
     |--Euphractinae
     |      |--Dvärgbälta (Zaedyus)
     |      |--N.N.
     |           |--Euphractus
     |           |--Hårbältor (Chaetophractus)
     |
     |--Tolypeutinae
            |--Tolypeutes
            |--Prionodontini
                 |--Jättebälta (Priodontes)
                 |--Nakensvansade bältor (Cabassous)


Släkten och arter[redigera | redigera wikitext]

Dagens bältdjur listas i en familj med åtta släkten och cirka 20 arter:[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 november 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Dickman, Christopher R. (1984). i Macdonald, D.: The Encyclopedia of Mammals. New York: Facts on File, 781-783. ISBN 0-87196-871-1.
  2. ^ Armadillos - Nine-Banded Armadillo - Texas Wildlife
  3. ^ Texas Symbols, Small Mammal: Armadillo - SHG Resources, besökt 12 november 2008.
  4. ^ Frédéric Delsuc et al.
  5. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Dasypodidae

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9
  • Ian M. Lange: Ice Age Mammals of North America, Mountain Press Publishing Company Missoula, Montana, 2002 ISBN 0-87842-403-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]