Biografdöden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
TV:s frammarsch och biobesökens tillbakagång i Sverige mellan 1955 och 1963. Notera att skalan för antalet biobesök är bruten.

Biografdöden är ett begrepp som myntades i början på 1960-talet då biografbesöken minskade drastiskt och många biografer fick läggas ner.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Med televisionens intåg i Sverige 1954 började biografernas publiksiffror sjunka dramatiskt. Nu kunde man se rörliga bilder bekvämt hemma i TV-soffan och dricka kaffe från TV-kannan. År 1956 hade Sverige knappt 80 miljoner biobesök per år och sju år senare hade antalet sjunkit till 40 miljoner besök per år.[1] Raset gick fortast i storstäderna. I Stockholm sjönk antalet biobesök från toppnoteringen 16,8 miljoner per år (1956) till 10,5 miljoner per år (1959) och till 6,2 miljoner per år (1969).[2] Samtidigt ökade antal TV-licenser i Sverige från några tusen 1956 till knappt 2 miljoner år 1963.

För att locka tillbaka publiken prövades nya visningsformat med 70 mm film som Cinemascope, Cinerama, Todd-AO och ljud i stereo. Todd-AO presenterades 1958 första gången i Stockholm i Nya Ritz med filmen Jorden runt på 80 dagar (1956).[3] Men den nya tekniken hjälpte inte att locka publiken tillbaka. Raset fortsatte och 1970-71 var publiksiffrorna nere i 26 miljoner besökare per år, det betyder att biograferna förlorade nästan två tredjedelar av sina besökare sedan toppnoteringen 1956.[4]

Det krävdes helt nya grepp att bromsa biografdöden. År 1969 gav Sandrews arkitekt Fredrik von Platen i uppdrag att undersöka problemet. Resultatet blev utredningen "Den lilla biografen". Den gick ut på att flera salonger med olika storlek kunde rymmas i befintliga lokaler. Så kunde en film bli längre kvar i repertoaren, genom att visningen trappades ner från största till minsta salongen. Första biografen som byggdes om efter denna princip på sommaren 1970 blev "Grand 1, 2, 3" i Stockholm. Konceptet med dessa "multibiografer" var lyckat och nu följde många biografer i storstäderna och byggde om sina salonger till flera mindre.[5]

Efter biografdöden[redigera | redigera wikitext]

1980-talet öppnades den första Filmstaden som var Svensk Filmindustris namn på multibiografer. Sedan dess har ett stort antal "Filmstäder" uppstått i Sveriges större städer. Det största är för närvarande (2010) Filmstaden Heron City med arton salonger som innehåller totalt 4166 platser.

Sedan 1990-talet förekommer ingen "biografdöd" nationellt sett men begreppet används av massmedia när enstaka biografer skall läggas ner. Trots hoten från hemmabioanläggningar med högupplösta bildskärmar i jätteformat, DVD-filmer, tillgång till många TV-kanaler samt legal eller illegal nedladdning från internet, har antalet biobesök i Sverige legat på en stabil nivå sedan mitten av 1990-talet. Det visar en studie som utförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, på uppdrag av Svenska Filminstitutet. I studien framgår att 83 % av den svenska befolkningen fortfarande tycker att film är bäst på bio. Besökssiffrorna under år 2007 uppskattades till knappt 15 miljoner biobesök.[6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Furhammar (1991), sida 249
  2. ^ Berglund (1993), sida 170 och 189
  3. ^ Berglund (1993), s. 333
  4. ^ Furhammar (1991), sida 313
  5. ^ Berglund (1993), s. 202
  6. ^ Uppgift enligt GD.se den 2008-06-24[död länk]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]