Svensk Talfilm

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svensk Talfilm var ett av de mer kända svenska filmbolagen från 1930-talet fram till 1960-talet. Bolaget ägdes till största del av Gösta Sandin (1892-1969). Svensk Talfilm var också delägare i AB Centrumateljéerna som restes på Djurgården i Stockholm.

Bolaget producerade 65 filmer mellan åren 1933 och 1968. Bland dessa återfinns klassiker såsom Åsa-Nisse-filmerna, Rännstensungar, Adolf Armstarke och Aktören.

Svensk Talfilm i begynnelsen[redigera | redigera wikitext]

Gösta Sandin började som texttryckare på filmbolaget Svenska Bio men vid första världskrigets slut 1918 blev han kompanjon med Carl Fritiof Anderson, "Kino-Anders" i bolaget Kinocentralen . Det bolaget blev 1921 aktiebolag vars verksamhet bestod av att vara ett filmlaboratorium där Sandin var vice VD. Under 1920-talet producerade Sandin långfilmer. Vägen fram till egna bolaget Sven Talfilm blev lång och trasslig, vilket kan avläsas ur de handlingar som finns i Bolagsbyrån (PRV) för de skilda bolagen. De olika turerna framgår inte riktigt klart i Leif Furhammars monografi över bolaget, "Folklighetsfabriken". Sandin dyker först upp i det kortlivande bolaget Publikfilm 1932, ett bolag med privata affärsintressen i ryggen, bl a Lindahls fabriker med ägaren A Lindahl "Lazarolkungen", som stod för huvuddelen av kapitalet. Sandin står sedan som störste aktieägare i bolaget innan det träder i likvidation. Publikfilm står officiellt för tre filmer, däribland Bröderna Östermans huskors. men hade i praktiken ett finger med i bl a Kärlekexpressen (se artikel i Filmjournalen 1932 nr 39). Den officiella producenten för denna film, Wemarfilm, ägdes av Johan Westerlin som också var djupt involverad i Publikfilm. I praktiken var också skandalfilmen Tystnadens hus en Publikfilm även om den formellt producerades av bolaget Elma (se Biografbladet 1933 nr 3). Stiftare och störste aktieägare i Elma var nämnde Johan Westerlin. Denne blev sedan anmäld för förskingring och försvinner ur bolaget. Publikfilm förklarades strax efter detta i likvidation. Långfilmen Två hjärtan och en skuta blev Edvard Perssons första ljudfilm. Sandin lyckades inte få kontrakt med Persson, däremot skrev skådespelaren Bullen Berglund ett tvåårskontrakt och medverkade i Hustru för en dag. De tre filmerna spelades in i en ateljé i Segeltorp utanför Stockholm, "Hollytorp". Likvidationen av Publikfilm blev en utdragen process som förefaller intimt sammnaflätat med schismen kring distribitionsföretaget Stockholms Filmcentral som Sandin bildat tillsammans med Halvar R Olson. Det är i stort sett samma människor som är inblandade, Sandin och hans f d rådgivare K A Sandberg. Fram till den slutliga lividationen av Publikfilm 1939 står Sandberg som formell ägare. Då hade bolagets gamla räkenskapsböcker försnillats, möjligen på initiativ av Sandin. I vart fall sker detta i samband med motsvarande händelser för Stockholms Filmcentral.

Samtidigt som Publikfilm kom på fallrepet överflyttade Sandin sina intressen till ett nytt bolag, Svensk Talfilm, som han grundade i kompanjonskap med Olsson som varit Ek-films filmchef och reklamfilmaren Seth Hesslin. Samtidigt övertog Sandin och Olson en stor aktiepost i Ek-film bars tidigare ägare bildat AB Wive. Stockholms Filmcentral blev distributör av Svensk Talfilms produktioner samt de filmer Sandin fått med sig från Ek-film och Publikfilm. Tämligen omgående uppstod en schism mellan Sandin och Olson. Sandins egen version av det hela (enligt uttalande i Dagens Nyheter 8.5.1935) var att Olson pantsatt sina aktier i Stockholms Filmcentral. Sandin erbjöds att köpa dessa men avråddes av nämnde Sandberg som sedan utan Sandins vetskap köpte dessa och inregistrerade sig som styrelseledamot i Stockholms Filmcentral. Sandberg ingav en stämningsansökan mot Sandin för att denne tagit hand om de räkenskapsböcker som visade mellanhavandena för Svensk Talfilm och Stockholms Filmcentral. Enligt Sandberg hade Sandin uppvisat en förfalskad kontokurant som visat att Svensk Talfilm hade en fordran på Stockholms Filmcentral istället för tvärtom. Därefter hade Sandin via en bulvan begärt Stockholms Filmcentral i konkurs (se Dagens Nyheter 8.5.1935). Stockholms Rådhusrätt dömde Stockholms Filmcentral att betala Svensk Talfilms fordran men hovrätten upphävde domen i maj 1936 och den första bolagsbildningen Svensk Talfilm försattes i konkurs. Sandin och hans nye rådgivare, Walter Fröleen, anmäldes för förskingring (Dagens Nyheter 31.5.1936). De ådömdes böter för egenmäktigt förfarande. Kort därefter inregistrerade Sandin Svensk Talfilm ånyo som aktiebolag men nu som ensam ägare.

Kring Svensk Talfilm (i dess båda upplagor) och Gösta Sandin finns en rad drabantbolag med olika privatfinansiärer inblandade. Dit hör t.ex. Triangelfilm inregistrerat 5.7.1935. där flygkapten Carl Florman och regissören Gösta Rodin var inblandade. När Florman tröttnade övertogs hans andel av ingenjören och miljonärssonen Leo Comstedt i maj 1936. Denne hade tidigare inrett en ateljé i NovillaDjurgården som han sedan drev under namnet Cromofilm tills den övertogs av Sandrews 1938. Cromofilm fick sin särskilda betydelse genom att kunna offerera lägre ateljépriser åt bolag som Triangelfilm och Svensk Talfilm. Triangelfilm och Svensk Talfilm var lierat genom ett i praktiken korsvist ägande. Sandin var representerad i Triangelfilms styrelse genom sin kompanjon i Svensk Talfilms Distributionsbyå (stiftad 4.6.1935) Allvar Elmström. I gengäld ägde Triangelfilm ungefär hälften av aktierna i distributionsbyrån.

Trots de framgångar som flera av Svensk Talfilms produktioner hade var det i mycket beroende av de finansiella resurser som C F Anderson och Anders Sandrew kunde erbjuda i form av laboratoriekrediter och tillgång till biografdistribution (Furhammar sid 18), inte minst det sista var viktigt för ett bolag utan egna biografresurser.

Lustspel under 1930-talet[redigera | redigera wikitext]

I sin monografi gör Leif Furhammar en bred översikt över Svenska Talfilms samlade produktion och efter vilka linjer bolaget kom att arbeta från 1930-talet fram tills dess det upphörde. Svensk Talfilms första egna film var lustspelet Djurgårdsnätter från 1933 med Bullen Berglund och Sture Lagerwall. Regissören Ivar Johansson spelade samma år in Hälsingar med Inga Tidblad i huvudrollen. Bullen Berglunds kontrakt hos bolaget avslutades 1934 med Kungliga Johansson där regementskocken Carl-Ulrik avancerar till försvarsminister. Samma år kom bolagets första film med Adolf Jahr, En bröllopsnatt på Stjärnehov. Adolf Jahr hade huvudrollen i bolagets stora succéer, Samvetsömma Adolf från 1936 och Adolf Armstarke från 1937. Den populäre skådespelaren Sigurd Wallén blev en av bolagets flitiga regissörer, bland annat regisserade han den av LO finansierade Mot nya tider om den svenska arbetarrörelsen.

Sandin anställde Torsten Lundqvist som manusförfattare i början av 1930-talet och Lundqvist kom att bli bolagets mest anlitade manusförfattare. Fram till sin död stod Lundqvist bakom manus till 20 av bolagets filmer. Furhammar kallar Lundqvist för en rask brödskrivare och en nolla och att detta motsvarade Svensk Talfilms krav.

Beredskapsfilmer under 1940-talet[redigera | redigera wikitext]

Elof Ahrle.

I och med andra världskrigets utbröt var bolaget snabbt med att producera patriotiska beredskapsfilmer, exempelvis Alle man på post med Bengt Idestam-Almquist som manusförfattare. Filmer som Kronans käcka gossar och Beredskapspojkar blandade patriotism med militärfars. I en rad av Svensk Talfilms filmer under kriget sågs Elof Ahrle. 1941 anställdes produktionsledaren Nils Berman vars inflytande gjorde att bolagets filmer under några år ofta hade litterär grund, exempelvis Doktor Glas 1942 efter Hjalmar Söderbergs roman samt Herre med portfölj från 1943 med Georg Rydeberg. Även Vändkorset och Den heliga lögnen från 1944 var filmer med litterär grund.

1940 byggdes CentrumateljéernaGärdet i Stockholm. Ateljéerna bestod dels av en stor hall som tidigare använts som lantbruksutställningslokal, dels tidigare kasernbyggnader som senare kom att användas av Tekniska museet. Där kom en rad av bolagets långfilmer att spelas in fram till 1943.

Sommaren 1944 flyttade bolaget till Malmö och den första film som spelades in där var Skåningar. Filmen blev ett publikfiasko. Desto större lycka hade bolaget med regissören Ragnar Frisk som spelade in melodramen Rännstensungar med Adolf Jahr och Sten Stensson kommer till stan med Nils Poppe. I den sistnämnda filmen spelar Nils Poppe Sten Stensson Stéen, jur. kand. från Skåne som kommer till Stockholm med stor svada och missionen att ta itu med huvudstadens brottslighet. För Nils Poppe innebar framgången att han fick ett kontrakt med Svensk Filmindustri. Den som var bolagets stora stjärna under kriget var Elof Ahrle som vanligtvis spelade den hurtige och rejäle optimisten "Loffe" som med hjärtat på rätta stället får rätta till orättvisor och hjärtesorg.

Efter krigsslutet hamnade den svenska filmproduktionen i kris, bland annat på grund av konkurrens från importerade filmer samt att nöjesskatten höjdes kraftigt 1948[1]. Under 1946 hade ingen film från bolaget premiär. Bolaget försökte sig på spekulationsfilmer och nyinspelningar av 1930-talets framgångar utan att det hjälpte.

1949 kom komedifilmen Åsa-Nisse som visade sig bli en framgång utan motstycke. Filmen blev den första i en serie om 15 filmer. Gösta Sandin såg till att som förspel ha en kortfilm med Lapp-Lisa för att på så vis locka en publik som vanligen inte gick på bio. En annan åtgärd var också att i filmen undvika svordomar, alkoholkonsumtion och skämt om sprit. Åtminstone de tre första filmerna om Åsa-Nisse hade en publik över en miljon vardera.

Den som regisserade de flesta filmerna om Åsa-Nisse var Ragnar Frisk. Frisk var Svensk Talfilms allra flitigaste regissör och han regisserade 25 långfilmer för bolaget mellan 1939 och 1961. Frisk var bland de första som anställdes på Kinocentralen på 1920-talet. Bland Frisk meriter kan dock nämnas Aktören med Nils Poppe. Enligt Leif Furhammar är det mest typiska hos Frisk som regissör hans tilltagande slarvighet. I början av 1960-talet hade Gösta Sandin överlämnat ansvaret för bolaget till sina söner Hans och Urban och dessa ersatte Frisk som Åsa-Nisse-regissör med Börje Larsson.

Under en period på 1950-talet ägde bolaget ett tiotal biografer i stockholmsområdet men dessa avvecklades snart. 1953 kom ytterligare en spekulationsfilm om "ungdom på glid", Fartfeber och följande år en melodram i travmiljö, De röda hästarna. Utöver detta gjorde bolaget en rad komedifilmer av enklare slag med komikerpar som Gus och Holger eller Åke Söderblom och Åke Grönberg. Bolaget producerade också några klippfilmer där man klippt ihop olika scener ur bolagets äldre filmer.

Bolagets sista film blev Salta gubbar och sextanter 1965. 1977 ändrade bolaget namn till Kornknarren Aktiebolag.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Filmer producerade av Svensk Talfilm
År Titel Regissör Utgiven på DVD
1933 Djurgårdsnätter Gösta Rodin
1933 Hälsingar Ivar Johansson
1933 Inled mig i frestelse Gösta Rodin
1934 Kungliga Johansson Sölve Cederstrand
1934 En bröllopsnatt på Stjärnehov Torsten Lundqvist
1936 Samvetsömma Adolf Sigurd Wallén
1937 Adolf Armstarke Sigurd Wallén Ja
1937 Familjen Andersson Sigurd Wallén
1938 Två år i varje klass Sigurd Wallén
1938 Sigge Nilsson och jag Sigurd Wallén
1938 På kryss med Albertina Per-Axel Branner
1939 Adolf i eld och lågor Per-Axel Branner och Ragnar Frisk Ja
1939 Mot nya tider Sigurd Wallén Ja
1939 Melodin från Gamla stan Ragnar Frisk Ja
1940 Kronans käcka gossar Sigurd Wallén Ja
1940 Åh, en så'n advokat Gösta Rodin
1940 Karusellen går Sigurd Wallén Ja
1940 Alle man på post Anders Henrikson
1941 Beredskapspojkar Sigurd Wallén Ja
1941 Nygifta Sigurd Wallén
1941 Uppåt igen Gösta Cederlund
1942 Doktor Glas Rune Carlsten Ja
1943 Som du vill ha mej Gösta Cederlund Ja
1943 Hon trodde det var han Per-Axel Branner
1943 Aktören Ragnar Frisk
1944 Lev farligt Lauritz Falk
1945 Rännstensungar Ragnar Frisk Ja
1945 Sten Stensson kommer till stan Ragnar Frisk Ja
1945 Trav, hopp och kärlek Ragnar Frisk
1945 Gomorron Bill! Lauritz Falk Ja
1946 Ebberöds bank Adolf Jahr Ja
1947 Ungdom i fara Per G. Holmgren
1947 Vår Herre tar semester Peter Winner
1947 Här kommer vi Sture Lagerwall och John Zacharias
1949 Hur tokigt som helst (klippfilm)
1949 Åsa-Nisse Ragnar Frisk Ja
1950 Åsa-Nisse på jaktstigen Ragnar Frisk Ja
1951 Kanske en gentleman Ragnar Frisk Ja
1951 Livat på luckan (klippfilm)
1952 Adolf i toppform (klippfilm) Ja
1952 Åsa-Nisse på nya äventyr Ragnar Frisk Ja
1952 Han glömde henne aldrig Robert B. Spafford och Sven Lindberg Ja
1953 Åsa-Nisse på semester Ragnar Frisk Ja
1953 Fartfeber Egil Holmsen Ja
1953 Flottare med färg Ragnar Frisk
1954 Bror min och jag Ragnar Frisk
1954 Åsa-Nisse på hal is Ragnar Frisk Ja
1954 De röda hästarna Ivar Johansson
1955 Flottans muntergökar Ragnar Frisk Ja
1955 Åsa-Nisse ordnar allt Ragnar Frisk Ja
1956 Bröderna Östermans bravader Ragnar Frisk Ja
1956 Åsa-Nisse flyger i luften Ragnar Frisk Ja
1957 Åsa-Nisse i full fart Ragnar Frisk Ja
1958 Klarar Bananen Biffen? Ragnar Frisk Ja
1958 Åsa-Nisse i kronans kläder Ragnar Frisk Ja
1959 Åsa-Nisse jubilerar Ragnar Frisk Ja
1960 Åsa-Nisse som polis Ragnar Frisk Ja
1961 Åsa-Nisse bland grevar och baroner Ragnar Frisk Ja
1962 Åsa-Nisse på Mallorca Börje Larsson Ja
1963 Åsa-Nisse och tjocka släkten Börje Larsson Ja
1963 Sten Stensson kommer tillbaka Börje Larsson Ja
1964 Åsa-Nisse i popform Börje Larsson Ja
1965 Salta gubbar och sextanter Börje Larsson
1966 Dessa fantastiska smålänningar med sina finurliga maskiner (klippfilm)
1968 Sarons ros och gubbarna i Knohult (klippfilm)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Leif Furhammar (1979). Folklighetsfabriken. Porträtt av ett svenskt filmbolag. Stockholm: Pan/Norstedts. ISBN 91-1-793101-0 . Den mesta informationen härrör från denna bok
  • Qvist, Per Olov (1986): Jorden är vår arvedel. Landsbygden i svensk spelfilm 1940-1959 (Akademisk avhandling). Filmhäftet. Uppsala. ISBN 91 7900 096 7 (sid 88-90 bl a om krisen för svensk efterkrigsfilm på grund av höjningen av nöjesskatten som t o m föranledde en producentstrejk i början av 1950-talet. Åsa-Nisse filmerna behandlas sid 118-120
  • De olika turerna kring bolagen Ekfilm, Publikfilm och Stockholms-Filmcentral kan beläggas av de handlingar för dessa bolag som finns i Bolagsbyrån. Patent- och registreringsverket. Riksarkivet. Se även Qvist, Per Olov: Folkhemmets bilder. Modernisering, Motstånd och mentalitet i svensk 30-talsfilm. Arkiv. Lund. ISBN 91 7924 084 4 (sid 53-54)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Qvist, Per Olov. Jorden är vår arvedel. Landsbygden i svensk spelfilm 1940-1959. Uppsala: Filmhäftet. sid. 88-90. ISBN 91 7900 096 7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]