Degu (gnagare)
| Degu Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Degu | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Underordning | Piggsvinsartade gnagare Hystricomorpha |
| Familj | Buskråttor Octodontidae |
| Släkte | Octodon |
| Art | Degu O. degus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Octodon degus | |
| Auktor | Molina, 1782 |
| Utbredning | |
 Deguns utbredningsområde. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Degu (Octodon degus) är en gnagare i familjen buskråttor. Bland sällskapsdjur är den närmast släkt med marsvin och chinchilla. Den kommer ursprungligen från Chile, där den anses vara ett skadedjur då den plundrar böndernas skörd.[2] Degun började importeras till Europa under 1950-talet, främst för laboratorietester då de relativt lätt får diabetes.
Utseende
Degun väger i naturen 170-300 gram och blir 25 till 31 cm lång (huvud och bål), plus en svans på 7,5 till 13 cm.[3] Individer som hölls som sällskapsdjur är ofta mindre med en kroppslängd (huvud och bål) av endast 10 till 13 cm.[4] Arten är (vanligtvis) agoutifärgad och har päls över hela kroppen med en mer eller mindre tydlig tofs på svanstippen. Pälsen på ovansidan bildas av gulbruna hår med svarta spetsar. Undersidan har samma färg eller den är något ljusare. Påfallande är gulbruna ställen ovanpå och nedanför ögonen. Några individer har dessutom ett ljust band på halsens ovansida. Pälsen på svansen är inte lika tät som hos andra arter av samma släkte. Vid fram- och bakfötter förekommer fyra full utvecklade fingrar respektive tår samt en rudimentär finger/tå. Det småväxta fingret bär en nagel och alla andra fingrar och tår har klor. Tandformeln är I 1/1 C 0/0 P 1/1 M 3/3, alltså 20 tänder.[3]
Systematik
Degun är en av fyra arter i släktet Octodon som tillsammans med tio andra sydamerikanska arter utgör familjen buskråttor.[5] Fram till 1940-talet listades även klippråttan (Petromus typicus) som förekommer i Afrika till samma familj. Enligt nyare studier är de bara på långt håll släkt med varandra.[3]
Utbredning och biotop
Degun är endemisk för Chile. Utbredningsområdet sträcker sig från södra delen av Region de Atacama över regionerna Coquimbo, Valparaíso, Santiago och O’Higgins till norra delen av Region del Maule, alltså mellan 28 och 35 grad sydlig bredd. Den lever på Andernas västra sluttningar upp till 1 200 meter över havet. Habitatet utgörs av halvtorra ytor med buskar och med "Medelhavsklimat".[1]
Ekologi
I det vilda är degun huvudsakligen aktiv tidigt på morgonen och sent på kvällen. Den håller ingen vinterdvala. De lever i grupper och vistas tidvis i underjordiska tunnelsystem. En grupp bildas oftast av en eller två hannar och två till fem honor som vanligen tillhör samma familj.[2] Varje grupp har ett eget gångsystem som oftast har raffinerade förgreningar. Ibland delar degun boet med chinchillaråttan Abrocoma bennettii.[3] Födan hittar de alltid utanför bon. Deguer skapar stigar och har bra förmåga att klättra i buskar. Gruppens revir omfattar omkring 200 kvadratmeter och territoriets gränser samt bons ingångar markeras med stenhögar och avföring.
Degun har flera olika läten för att kommunicera. Djurets naturliga fiender utgörs av magellanräv, tornuggla, jorduggla och svartbröstad vråkörn (Geranoaetus melanoleucus).[2]
Föda
I det vilda äter deguer bark och löv från träd och buskar, rötter och olika växter. Växter som degun föredrar är en sorts nattjasmin (Cestrum palqui), en art sensitivor (Mimosa cavenia), en art akacior (Acacia caven) samt skatnäva (Erodium cicutarium). För att komma åt födan går arten på marken, gräver i jorden eller klättrar på trädens eller buskarnas lägre delar.[3]
Fortplantning
Degun parar sig vanligen bara en gång per år men särskilt blöta år förekommer ibland två parningar. Parningstiden ligger mellan september och oktober, alltså under våren på södra halvklotet. Under dessa tider blir hannar aggressivare och den svagare hannen jags bort från boet. Parningsleken består av pälsvård och en ritual där hannen vacklar med svansen och sedan skakar med hela kroppen. Om en hona visar sig parningsberedd lämnar hannen urin på honans kropp. Det förekommer ibland att även honor urinerar på hannens kropp.[2]
Efter dräktigheten som varar i cirka 90 dagar föds i genomsnitt 4 till 6 ungdjur. Dessa är "borymmare", har redan hår och öppna ögon. I vissa fall dias ungdjuren inte bara av modern utan även av andra honor i boet. Efter ungefär två veckor börjar ungdjuren äta fast föda av gräs eller andra växtämnen som de vuxna djuren tar med till boet. Efter 4 till 6 veckor slutar honan att ge di. Det finns olika uppgifter om hur snabbt de når könsmognad. Några källor skriver 12 och andra 26 veckor. Fram till nästa parningstid, då ungdjuren är cirka nio månader gamla, lever de ofta i samkönade grupper.[2]
Som husdjur
Degun som sällskapsdjur är känd för att den med en allt för söt eller fet diet lätt drabbas av diabetes.[4] I avsaknad av specialanpassat foder för deguer, som inte innehåller för mycket socker, brukar det rekommenderas att man blandar hälften chinchillapellets och hälften havre. Grönsaker kan utgöra ett bra tillskott, men inte heller detta bör ges särskilt ofta. Dieten bör inte innehålla frukt, då detta är för sött. Detta gäller även torkad frukt som russin. Hos professionella uppfödare har djuren alltid tillgång till hö, färskt gräs eller alfalfa, och maskros. Färskt hö skall dock aldrig ges, eftersom detta kan orsaka kolik. I enstaka fall kan degun ges några frön som "godis" eller vid något speciellt tillfälle en nöt, då dessa är feta är det inte bra att ge för mycket. Knäckebröd går också bra. Grenar att gnaga på är ett måste, då deguns tänder aldrig slutar växa och måste slipas ned på något sätt. Vissa trädsorter kan dock vara giftiga för degun, exempelvis päron, där grenarna innehåller garvsyra samt körsbär och plommon, vars grenar avger cyanid vid intag. I fångenskap blir degun cirka 6-10 år gammal, men det har förekommit att enskilda individer blivit upp till femton år.
Referenser
Noter
- ^ [a b] Octodon degus på IUCN:s rödlista, auktor: Amori, G. et. al. (2008), besökt 24 november 2008.
- ^ [a b c d e] Mary Hejna (22 maj 2006). ”Degu” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Octodon_degus/. Läst 19 september 2016.
- ^ [a b c d e] Woods & Boraker (21 november 1975). ”Octodon degus” (på engelska). Mammalian Species #67. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-067-01-0001.pdf. Läst 19 september 2016.
- ^ [a b] Gusakov, Anatolij (2012). ”Degus” (på tyska). Haustiere: Lexikon. epubli GmbH. sid. 51. ISBN 978-3-8442-4628-5
- ^ Octodon på IUCN:s rödlista, läst 19 september 2016.
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 21 november 2008.
- Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6. Auflage. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.
- D. E. Wilson, D. M. Reeder: Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005. ISBN 0-8018-8221-4
- Charles A. Woods und David K. Boraker: Octodon degus. In: Mammalian Species 67 (1975), S. 1-5 PDF
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Degu (gnagare).
