Dhimmi

Dhimmi (arabiska: ذمّي, dhimmī) är en beteckning i klassisk islamisk rätt på en icke-muslim som omfattas av ett skydds- och underordningsavtal, kallat dhimmah, under muslimskt styre. Den kollektiva beteckningen är ofta ahl al-dhimmah, ”dhimmah-folket” eller ”de skyddade”. Begreppet är nära knutet till andra klassiska rättsliga kategorier, särskilt jizya, huvudskatten som i regel lades på vuxna fria män bland de skyddade icke-muslimska grupperna, och kharāj, jordskatten.

Dhimmi-statusen var inte jämlik med muslimsk status. Den gav erkänd rättslig plats, skydd för liv och egendom samt viss möjlighet att behålla religiös och social särart, men den innebar också politisk och juridisk underordning under den muslimska staten. I klassisk rätt kunde icke-muslimska grupper få bo kvar i muslimskt territorium, behålla vissa religiösa institutioner och bedriva handel, men de var skyldiga att erkänna muslimsk överhöghet, betala jizya när de omfattades av den betalningsskyldiga kategorin och följa särskilda begränsningar i offentlig religiös synlighet, byggnader, klädsel, vapen, ridning och vissa former av socialt uppträdande.

En neutral beskrivning av dhimma-systemet behöver därför omfatta båda sidorna. Det var inte enbart ett system för tolerans eller skydd, eftersom det uttryckligen skilde mellan muslimer och icke-muslimer och gav de senare en lägre rättslig och politisk status. Det var inte heller enbart oreglerad förföljelse, eftersom de klassiska juristiska texterna behandlar dhimmis som en erkänd rättslig kategori med skyddade intressen, reglerade skatter, avtalsvillkor och begränsningar för hur de fick behandlas av myndigheter.

Terminologi

Ordet dhimmī är nisbaformen av dhimmah, ett arabiskt ord som i juridiskt språk kan beteckna ansvar, garanti, skyddsförpliktelse eller ett bindande åtagande. I den politisk-juridiska betydelsen avser dhimmah den förpliktelse genom vilken den muslimska staten erkänner vissa icke-muslimers liv, egendom och begränsade rättsliga ställning mot att de accepterar statens auktoritet och uppfyller de villkor som knyts till avtalet.

Den enskilde personen kallas dhimmī, medan gruppen ofta kallas ahl al-dhimmah. I juridisk litteratur används också närliggande kategorier såsom ahl al-kitāb, Skriftens folk, för judar och kristna, samt särskilda benämningar för zoroastrier, samaritaner, sabier och andra grupper som jurister diskuterade i fråga om jizya och dhimmah.

Begreppet bör inte översättas enbart som ”skyddad person” utan förklaring. ”Skyddad” återger en central aspekt av ordet, men döljer lätt att statusen samtidigt var underordnad. En dhimmi var skyddad inom den islamiska rättsordningen, men inte jämlik med en muslimsk undersåte. Skydd, underkastelse och särskilda skyldigheter ingick tillsammans i samma rättsliga konstruktion.

Rättslig grund

Dhimmi-statusen utvecklades ur de klassiska rättsdiskussionerna om krig, fred, jizya och icke-muslimers ställning under muslimskt styre. Den viktigaste koraniska passagen i anslutning till ämnet är Koranen 9:29, där jizya nämns i samband med att vissa av Skriftens folk ska betala den ʿan yad och vara ṣāghirūn. Ibn Kathīr kopplar versens historiska sammanhang till expeditionen mot Tabūk år 9 AH och behandlar den som en text om relationen till Skriftens folk efter tidigare regler om de arabiska polyteisterna.

I den juridiska litteraturen blev dhimmah en avtalskategori. Al-Nawawī definierar dhimmah-avtalet som ett tillstånd att bo i islams område mot betalning av jizya och underkastelse under islamisk rättslig dom. Han anger att avtalet sluts av imamen eller dennes ställföreträdare. Denna formulering visar att dhimmi-statusen inte var endast en religiös etikett, utan en politisk och rättslig status som reglerade relationen mellan staten och den icke-muslimska befolkningen.

Al-Māwardī behandlar jizya och kharāj som centrala offentliga intäkter och skiljer mellan jizya som en skatt på personer och kharāj som en skatt på jord. I hans framställning hör jizya till den rättsliga ordning som binder de icke-muslimska skyddsgrupperna till den muslimska staten. Abū Yūsuf behandlar samma ämne administrativt i al-Kharāj, där han diskuterar vilka grupper som omfattas, vilka som undantas, hur skatten tas och vilka regler som gäller för kyrkor, klädsel, handel och offentliga religiösa symboler.

Förhållandet mellan dhimmi, dhimmah och jizya

Dhimmah är själva avtals- och skyddsstatusen, medan dhimmī är den person som omfattas av den. Jizya är den huvudskatt som i regel var knuten till denna status för vuxna fria män. Alla diskussioner om dhimmis handlar därför inte om jizya, men jizya är ett av de viktigaste uttrycken för systemet.

Abū Yūsuf anger att jizya tas från män bland ahl al-dhimmah, inte från kvinnor och barn. Han nämner judar, kristna, zoroastrier, sabier och samaritaner bland de grupper som behandlas i hans fiskala diskussion. Ibn Rushd sammanfattar den klassiska huvudregeln genom att säga att jurister var överens om att jizya inte tas från kvinnor, barn eller slavar, medan andra kategorier blev föremål för oenighet.

Jizya var alltså inte identisk med dhimmi-statusen, men fungerade som ett centralt villkor och kännetecken för denna status. En person kunde vara dhimmi därför att han eller hon tillhörde en skyddad icke-muslimsk grupp, men alla personer inom gruppen var inte individuellt betalningsskyldiga för jizya. Kvinnor, barn och vissa andra grupper kunde omfattas av skyddet utan att bära den personliga huvudskatten.

Vilka grupper kunde omfattas?

De centrala grupperna i klassisk rätt var judar och kristna, ofta behandlade under kategorin Skriftens folk. Zoroastrier behandlades också som en grupp från vilken jizya kunde tas, även om jurister diskuterade deras ställning i förhållande till Skriftens folk.

Abū Yūsuf nämner judar, kristna, zoroastrier, sabier och samaritaner i anslutning till jizya och ahl al-dhimmah. Al-Nawawī begränsar i sin shāfiʿitiska formulering dhimmah-avtalet till judar, kristna, zoroastrier och grupper som rättsligt jämställs med dem enligt skolans regler.

Ibn Rushd visar att jurister inte var helt eniga om vilka grupper utöver Skriftens folk och zoroastrier som kunde omfattas. Frågan om vilka religioner som kunde få dhimmah var därför inte endast historisk utan också rättsteoretisk. Den berodde på hur jurister tolkade textbevis, analogier och tidig praxis.

Det är därför för förenklat att säga att dhimmi-statusen gällde ”alla icke-muslimer”. I många juridiska formuleringar var den knuten till specifika erkända grupper. Samtidigt är det också för snävt att säga att den endast gällde judar och kristna, eftersom zoroastrier och vissa andra grupper uttryckligen diskuteras i flera klassiska källor.

Ingående av dhimmah-avtalet

Dhimmah-avtalet ingicks enligt klassisk rätt av den muslimska politiska auktoriteten. Al-Nawawī säger att det sluts av imamen eller av imamens ställföreträdare. Avtalet gav icke-muslimer rätt att bo i muslimskt territorium under bestämda villkor. Dessa villkor gällde inte bara betalning av jizya, utan också erkännande av den muslimska statens rättsordning.

I shāfiʿitisk formulering är kärnan i avtalet att den icke-muslimska gruppen får bo i islams område mot att jizya betalas och att gruppen underkastar sig islamisk rättslig dom. Det betyder att dhimmah-avtalet inte var ett avtal mellan två jämbördiga stater, utan en intern status inom ett muslimskt politiskt system.

Dhimmah kunde också beskrivas genom särskilda villkor i freds- eller kapitulationsavtal. Abū Yūsuf återger exempel där kyrkor och synagogor fick stå kvar enligt avtal, men där nybyggnad av kyrkor förbjöds och där de icke-muslimska grupperna åtog sig vissa offentliga begränsningar. Detta visar att avtalsvillkor kunde kopplas till erövring, fredsslut och lokal praxis, men den övergripande principen var att icke-muslimerna fick skyddad men underordnad status.

Skydd för liv och egendom

En central aspekt av dhimmah var skyddet för liv och egendom. Abū Yūsuf uttrycker att dhimmis blod och egendom skyddades genom jizya-betalningen och deras status under den muslimska staten. Detta skydd är en av anledningarna till att dhimmah ofta återges som ”skydd” eller ”garanti”.

Skyddet ska dock inte förstås som jämlik medborgarrätt i modern mening. Det var ett skydd inom ett hierarkiskt system, där muslimer och icke-muslimer hade olika rättslig status. Dhimmis var inte fiender eller fria främmande utlänningar, men de var inte heller politiskt likställda med muslimer.

Abū Yūsufs instruktioner visar samtidigt att skyddet inte var enbart teoretiskt. Han förbjuder att dhimmis slås vid indrivning av jizya, att de ställs i solen eller att kroppsliga påfrestningar läggs på dem. Han föreskriver mild behandling, även om han tillåter att de hålls kvar tills betalning sker. Detta visar att den klassiska rättsliga diskussionen kunde kombinera underordning med administrativa begränsningar mot fysisk misshandel.

Religiös praktik

Dhimmi-statusen kunde ge judar, kristna och andra erkända grupper möjlighet att behålla sin religion och vissa religiösa institutioner. Abū Yūsuf behandlar fall där kyrkor och synagogor inte skulle rivas eftersom de hade ingått i fredsavtal eller fanns inom städer som öppnats med villkor om att sådana byggnader skulle lämnas kvar.

Denna tolerans var dock begränsad. Den innebar inte allmän religionsfrihet i modern mening. I Abū Yūsufs framställning kunde existerande kyrkor och synagogor lämnas kvar enligt avtal, men nybyggnad av kyrkor eller synagogor i muslimska städer förbjöds i den typ av villkor han behandlar.

Religiösa uttryck i offentligheten kunde också begränsas. Abū Yūsuf återger regler om att kors inte skulle visas offentligt i muslimska städer, att svin inte skulle föras ut i muslimska offentliga miljöer och att kyrkklockor inte skulle slås vid tider som störde den muslimska böneutropet. Ibn al-Qayyim diskuterar liknande begränsningar i anslutning till de så kallade umariska villkoren och nämner särskilt frågor om kyrkklockor, kors och offentlig religiös synlighet.

Kyrkor, synagogor och religiösa byggnader

Klassiska jurister skilde ofta mellan äldre religiösa byggnader och nybyggnation. Abū Yūsuf säger att kyrkor och synagogor som lämnats enligt avtal inte skulle rivas, men att dhimmis inte skulle få uppföra nya kyrkor eller synagogor där sådana nybyggnader inte ingick i avtalet.

I hans framställning sägs att städer i Syrien och al-Ḥīrah öppnades med villkor som lät befintliga kyrkor och synagogor stå kvar, men samtidigt förbjöd nybyggnad. Detta visar att den rättsliga statusen kunde bero på hur området hade kommit under muslimsk kontroll och vilka villkor som hade avtalats.

Ibn Qudāmah diskuterar också frågan om byggnader som ahl al-dhimmah uppför eller förnyar, och behandlar den inom ramen för ḥanbalitisk rätt. Ibn al-Qayyim ägnar ett omfattande avsnitt åt kyrkor, synagogor, reparationer, flyttning av byggnader och skillnaden mellan städer grundade av muslimer och städer som övertagits genom avtal eller erövring.

Det går därför inte att tala om en enda enkel regel som alltid gällde överallt. De klassiska diskussionerna skiljer mellan gamla och nya byggnader, mellan olika slags territorium, mellan uttryckliga avtal och allmänna regler samt mellan olika rättsskolors behandlingar.

Offentliga restriktioner

Dhimmi-statusen medförde i flera klassiska framställningar krav på social åtskillnad. Abū Yūsuf säger att dhimmis inte skulle få efterlikna muslimer i klädsel, riddjur eller yttre framtoning. Han nämner bälten, särskilda mössor, sadlar och skor som markörer för åtskillnad.

Han återger också att kors inte skulle visas offentligt i muslimska städer, att dhimmis inte skulle sälja vin eller svin öppet i muslimska marknader och att deras religiösa symboler skulle begränsas i offentligheten. I hans framställning motiveras särskild klädsel med att deras utseende skulle skiljas från muslimernas.

Dessa restriktioner visar systemets diskriminerande karaktär. Dhimmis kunde leva och handla inom muslimska städer, men de skulle inte uppträda som socialt likställda med muslimer. De klassiska reglerna avsåg att markera hierarki i det offentliga rummet.

Alla restriktioner var dock inte nödvändigtvis lika genomförda överallt. Juridisk norm och administrativ praxis kunde skilja sig åt. En professionell artikel bör därför skilja mellan vad en viss jurist föreskriver, vad en viss administrativ text återger och vad som faktiskt skedde i olika historiska samhällen. Utan separata historiska källor bör man inte påstå att varje restriktion alltid tillämpades i varje muslimskt område.

Klädsel och yttre kännetecken

Klädselregler är ett tydligt exempel på hur dhimmi-systemet kunde markera social skillnad. Abū Yūsuf föreskriver att dhimmis inte skulle lämnas att likna muslimer i klädsel, riddjur eller utseende. Han nämner särskilda bälten, särskilda mössor, avvikande skoremmar och begränsningar för ridning.

Han återger också en instruktion tillskriven ʿUmar b. ʿAbd al-ʿAzīz om att offentliga kors skulle förstöras, att judar och kristna inte skulle rida på sadel utan på enklare packdjurssitsar och att kvinnor bland dem inte skulle rida på vissa slags sadlar.

Sådana regler bör inte beskrivas som neutrala skattebestämmelser. De var uttryck för en rättslig och social hierarki. Syftet var inte bara administration, utan också att markera att dhimmis hade en annan och lägre offentlig status än muslimer.

Handel och ekonomisk verksamhet

Dhimmis kunde bo i muslimska städer och delta i handel. Abū Yūsuf säger att de får bo i muslimska städer och marknader, sälja och köpa. Samtidigt sätter han gränser för vad som fick säljas öppet, särskilt vin och svin.

Utöver jizya behandlar Abū Yūsuf också handelsskatter. Han nämner att det inte tas zakat från dhimmis egendom på samma sätt som från muslimer, men att handelsrörelser kunde omfattas av särskilda avgifter när de förde varor mellan områden. Ibn al-Qayyims verk innehåller också omfattande avsnitt om ahl al-dhimmahs egendom, handel, avtal, köp, försäljning, hyra, bolag och andra ekonomiska transaktioner.

Det ekonomiska systemet var alltså differentierat. Dhimmis betalade inte muslimsk zakat som muslimer, men kunde vara skyldiga jizya, kharāj och vissa handelsavgifter beroende på status, egendom, jord och rörelse över administrativa gränser.

Jizya och ekonomisk skyldighet

Jizya var en av de viktigaste skyldigheterna för dhimmis. Abū Yūsuf anger en graderad årlig nivå: fyrtioåtta dirham för den välbärgade, tjugofyra för medelnivån och tolv för den fattige arbetande mannen. Han säger också att jizya kan tas i varor efter värdering, men att självdöda djur, svin och vin inte tas direkt som betalning.

Jizya var i regel knuten till vuxna fria män. Abū Yūsuf undantar kvinnor och barn, och han undantar även vissa fattiga, blinda, funktionshindrade och beroende personer. Al-Nawawī undantar kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka, men återger en strängare shāfiʿitisk ståndpunkt för vissa andra grupper, där kroniskt sjuka, gamla, blinda, munkar och fattiga ändå kan vara betalningsskyldiga under vissa villkor.

Ibn Rushd sammanfattar oenigheten mellan rättsskolorna och säger att juristerna var överens om vissa undantag, särskilt kvinnor, barn och slavar, men oense om andra grupper såsom fattiga, gamla, funktionshindrade och munkar. Därför bör jizya i en artikel inte beskrivas som en identisk skatt på alla dhimmis, utan som en personlig skyldighet som knöts till vissa kategorier inom dhimmah-samhället.

Rättslig särställning och domstolar

Al-Nawawīs formulering av dhimmah-avtalet gör underkastelse under islamisk rättslig dom till ett av villkoren för skyddad bosättning. Detta innebär att dhimmis i princip var under den muslimska statens rättsordning, särskilt i frågor som berörde offentlig ordning, relationer till muslimer, skatter och brott.

Samtidigt kunde dhimmis i flera rättsliga diskussioner behålla egna interna ordningar i familjerättsliga och religiösa frågor. Ibn al-Qayyim behandlar exempelvis deras äktenskap, skilsmässor, arv, interna avtal och vad som skulle erkännas eller inte erkännas när parterna senare blev muslimer.

Det är därför rimligt att beskriva systemet som rättsligt pluralistiskt men hierarkiskt. Dhimmis kunde i vissa interna frågor behandlas enligt sina egna normer eller erkända sedvänjor, men denna autonomi existerade inom ramen för muslimsk överhöghet och kunde begränsas när den kom i konflikt med islamisk offentlig rätt.

Familjerätt och äktenskap

Familjerätt var ett område där skillnaden mellan muslimsk och dhimmi-status blev tydlig. Klassisk islamisk rätt tillät muslimska män att gifta sig med kvinnor från Skriftens folk, medan muslimska kvinnor inte fick gifta sig med icke-muslimska män. Ibn al-Qayyim behandlar giftermål med judiska och kristna kvinnor, samaritiska kvinnor, zoroastrier och andra grupper i samband med regler om äktenskap och slakt.

Ibn al-Qayyim diskuterar också hur äktenskap som ingåtts före islam eller inom icke-muslimska grupper ska behandlas när parterna senare blir muslimer eller när en av parterna blir muslim. Han behandlar frågor om makar, antal hustrur, förbjudna släktskapsrelationer och vilka tidigare äktenskap som erkänns eller upplöses.

Detta område visar att dhimmi-statusen inte bara rörde skatt och politik, utan också den juridiska gränsen mellan religiösa grupper. Familj, äktenskap, arv, vårdnad och barns status kunde påverkas av om parterna var muslimer, dhimmis eller tillhörde olika religioner.

Sociala relationer mellan muslimer och dhimmis

Klassiska rättskällor behandlar många vardagliga relationer mellan muslimer och dhimmis: hälsningar, sjukbesök, begravningar, handel, hyra, bolag, anställning, grannskap och deltagande i sociala tillfällen. Detta visar att muslimer och dhimmis inte levde i helt åtskilda samhällen, även när rättslig hierarki var tydligt markerad.

Samtidigt förespråkar vissa jurister tydliga gränser. Ibn al-Qayyim diskuterar bland annat hälsningar, sjukbesök, begravningar och gratulationer till religiösa högtider, ofta med restriktiv hållning. Abū Yūsuf behandlar offentliga markörer som kläder, kors, ridning och kyrkklockor.

Det sociala resultatet i den normativa rättslitteraturen är därför inte integration på lika villkor, utan reglerad samexistens under muslimsk dominans. Dhimmis kunde delta i ekonomiskt och socialt liv, men skulle inte uppträda som jämbördiga med muslimer i offentliga symboler och statusmarkörer.

Vapen, ridning och offentlig makt

Vapen och ridning hörde till de områden där klassiska texter kunde markera skillnad mellan muslimer och dhimmis. Abū Yūsuf återger villkor enligt vilka dhimmis inte skulle bära vapen vid högtider och inte ha vapen i sina hem inom vissa avtalsvillkor. Han behandlar även begränsningar i ridning, sadlar och yttre framtoning.

Dessa regler hade symbolisk och politisk betydelse. Vapen och riddjur var inte bara praktiska redskap utan också statusmarkörer. Att begränsa dhimmis i dessa avseenden bidrog till att bevara den muslimska gruppens offentliga överhöghet.

Ibn al-Qayyim behandlar också frågan om att använda judar och kristna i muslimska ämbeten och offentliga funktioner. Hans behandling är restriktiv och kopplad till föreställningen att politisk auktoritet över muslimer inte bör ges till ahl al-dhimmah. Detta visar att dhimmi-statusen i klassisk rätt inte gav full tillgång till offentlig makt.

Militärtjänst

Dhimmi-statusen förknippas ofta med att icke-muslimer inte bar samma militära skyldigheter som muslimer. I de källor som behandlar jizya är skatten dock primärt knuten till icke-muslimsk status, skydd, underkastelse och erkännande av muslimsk politisk auktoritet, inte endast till befrielse från militärtjänst.

Abū Yūsufs behandling av fredsvillkor visar däremot att dhimmis kunde åläggas stödjande skyldigheter, såsom att vägleda vilsegångna, bygga broar, ge gästfrihet under vissa dagar och inte avslöja muslimers sårbarheter för fienden. Sådana villkor visar att deras relation till krig och säkerhet kunde vara praktiskt reglerad även om de inte hade samma status som muslimska kombattanter.

En snäv definition av dhimmah som enbart ”skydd mot befrielse från militärtjänst” är därför otillräcklig. Systemet var bredare: det rörde skatter, skydd, underordning, offentlig ordning, religiösa begränsningar och politisk lojalitet.

Brott mot dhimmah-avtalet

Klassiska jurister diskuterade vilka handlingar som kunde bryta eller upphäva dhimmah-avtalet. Sådana frågor kunde gälla vägran att betala jizya, våld mot muslimer, spionage, hjälp till fiender, offentlig hädelse eller överträdelse av särskilda villkor.

Abū Yūsuf återger avtalsvillkor där dhimmis inte skulle förråda muslimers svagheter, inte hjälpa fiender, inte smäda eller slå muslimer och inte bryta offentliga villkor kring kors, klockor, vapen och religiösa processioner. Ibn al-Qayyim behandlar senare dessa frågor mer systematiskt och diskuterar vad som leder till att skyddet anses förverkat.

Detta visar återigen att dhimmah inte var passiv tolerans. Den var ett villkorat skydd. Skyddet kunde upprätthållas, regleras, begränsas eller anses förlorat beroende på hur jurister bedömde avtalsbrott och offentlig ordning.

Konvertering till islam

Dhimmi-statusen upphörde när en person antog islam. Jizya togs inte från muslimer som jizya. Abū Yūsuf säger att ingen huvudjizya tas från en muslim, och att om en dhimmi blir muslim före årets slut tas ingen jizya för det året. Om han blir muslim efter att året är fullbordat menar Abū Yūsuf att jizya redan har blivit skyldig.

Ibn Rushd anger att jurister var överens om att jizya faller bort om personen antar islam före årets slut, men att de skilde sig om vad som gäller om konverteringen sker efter att skyldigheten redan uppstått.

Konvertering förändrade alltså personens rättsliga kategori. Den tidigare dhimmi blev muslim och omfattades därmed av andra religiösa, skatterättsliga och familjerättsliga regler, såsom zakat i stället för jizya. Detta gjorde dhimmah-systemet till en tydlig markör mellan muslimsk och icke-muslimsk status.

Barn till dhimmis

Klassisk rätt diskuterade barns status i flera sammanhang: om barn följer sina föräldrars religion, vad som händer när en eller båda föräldrarna blir muslimer, hur hittebarn behandlas och vilka regler som gäller för barn i krig, fångenskap och hushåll.

Eftersom jizya enligt den vanliga regeln inte tas från barn, kunde barn omfattas av dhimmah-gruppens skydd utan att själva vara jizya-betalare. När de nådde vuxen ålder diskuterade jurister om de automatiskt fortsatte inom avtalet eller behövde särskild bekräftelse. Ibn al-Qayyim behandlar frågan om barnet som når vuxen ålder och den sinnessjuke som återfår förståndet i samband med jizya och dhimmah.

Barnens status visar att dhimmah inte bara var ett individuellt skatteförhållande, utan också en gruppstatus som berörde familjer, hushåll och religiös tillhörighet över generationer.

Skillnader mellan rättsskolor och jurister

Dhimmah-systemet var inte identiskt beskrivet i alla rättsskolor. Jurister var överens om vissa grunddrag, särskilt att erkända icke-muslimska grupper kunde omfattas av skydd mot jizya och underkastelse under den muslimska staten. De skilde sig däremot i frågor om vilka grupper som kunde omfattas, vilka personer som skulle betala jizya, vilka byggnader som kunde bevaras eller uppföras, vilka sociala restriktioner som var bindande och vilka handlingar som bröt avtalet.

Ibn Rushd är särskilt användbar för att visa oenighet mellan jurister. Han sammanfattar vilka som betalar jizya, vilka som undantas och varför frågan om belopp och skyldighet inte är helt enhetlig. Abū Yūsuf representerar en tidig ḥanafītisk-administrativ behandling, al-Nawawī en shāfiʿitisk formulering, Ibn Qudāmah en ḥanbalitisk behandling och Ibn al-Qayyim en senare ḥanbalitisk sammanställning och argumentation.

Därför bör artikeln undvika formuleringar som ”islam säger” eller ”sharia säger” utan kvalifikation när det gäller detaljer. I många frågor är det bättre att skriva ”klassiska jurister diskuterade”, ”Abū Yūsuf anger”, ”al-Nawawī återger”, ”Ibn Rushd sammanfattar oenigheten” eller ”i vissa rättsskolor”. Detta är mer exakt och mer encyklopediskt.

De umariska villkoren

De så kallade umariska villkoren är en samling bestämmelser som i senare juridisk tradition ofta kopplades till dhimmis och deras offentliga status. De behandlar bland annat kyrkor, kors, klockor, religiösa processioner, klädsel, vapen, gästfrihet, spionage och social underordning.

Ibn al-Qayyim ägnar ett omfattande avsnitt åt dessa villkor och deras juridiska följder. Abū Yūsuf återger också villkor i samband med fredsavtal i Syrien, där befintliga kyrkor fick stå kvar men nybyggnad förbjöds, där kors och klockor begränsades och där dhimmis åtog sig att inte skada, förråda eller förolämpa muslimer.

För en neutral artikel är det viktigt att skilja mellan villkorens plats i den juridiska traditionen och frågan om deras exakta historiska uppkomst. Klassiska jurister använde dem som rättsligt material, men det betyder inte att varje formulering utan vidare kan behandlas som en direkt historisk handling från en bestämd tidpunkt utan separat historisk källkritik.

Jämlikhet och ojämlikhet

Dhimmi-systemet var uttryckligen ojämlikt. Dhimmis kunde skyddas till liv, egendom och viss religiös praktik, men de var inte likställda med muslimer. De kunde åläggas särskild skatt, särskild klädsel, begränsningar i offentliga religiösa uttryck, begränsningar i ridning och vapen samt uteslutning från vissa former av auktoritet över muslimer.

Samtidigt hade de en erkänd rättslig plats. De var inte samma sak som fiender i krig, tillfälliga utlänningar eller personer utan skydd. Deras liv och egendom skyddades inom det islamiska systemet så länge de uppfyllde villkoren för dhimmah.

Den mest exakta sammanfattningen är därför att dhimmah var ett reglerat skyddssystem inom en religiöst hierarkisk stat. Det gav icke-muslimska grupper en rättslig plats, men inte jämlikhet. Det kunde begränsa godtyckligt våld mot dem, men institutionaliserade samtidigt deras underordnade status.

Skillnad från moderna minoritetsrättigheter

Dhimmi-status bör inte förväxlas med moderna idéer om medborgarskap och religionsfrihet. I modern rätt bygger medborgarskap i princip på juridisk likhet mellan medborgare oavsett religion. Dhimmah byggde däremot på religiös differentiering: muslimer och icke-muslimer hade olika offentliga rättigheter, skyldigheter och status.

Det betyder inte att dhimmi-statusen saknade skyddselement. Den gav skydd i ett system där alternativet ofta kunde vara krig, fördrivning eller osäkerhet. Men skyddet var villkorat och hierarkiskt, inte jämlikt och universellt.

En artikel bör därför undvika både idealisering och demonisering. Historiskt och juridiskt är dhimmah bäst förstått som en klassisk förmodern rättskategori: den reglerade hur vissa icke-muslimska grupper kunde leva under muslimsk auktoritet, men gjorde det genom en ordning som uttryckligen skilde mellan härskande muslimsk status och underordnad icke-muslimsk status.

Sammanfattande bedömning

Dhimmi var i klassisk islamisk rätt en icke-muslim som omfattades av dhimmah-avtalet. Statusen kunde omfatta judar, kristna, zoroastrier och i vissa diskussioner andra grupper som jurister behandlade analogt eller särskilt. Den innebar skydd för liv och egendom, rätt att leva under muslimsk auktoritet och i viss utsträckning behålla religiösa institutioner och interna normer.

Samtidigt var statusen underordnad. Dhimmis betalade jizya när de hörde till den betalningsskyldiga kategorin, kunde begränsas i klädsel, offentliga religiösa uttryck, kyrkobyggande, vapen, ridning och tillgång till politisk auktoritet, och var skyldiga att erkänna den muslimska statens överhöghet.

Dhimmah-systemet var därför ett skyddande men ojämlikt system. Det reglerade samexistens mellan muslimer och vissa icke-muslimska grupper, men det gjorde det inom en religiöst hierarkisk rättsordning där muslimsk status var överordnad och dhimmi-status var erkänd men lägre.

Bibliografi

• Nicola Melis, "Il concetto di ğihād", in P. Manduchi (a cura di), Dalla penna al mouse. Gli strumenti di diffusione del concetto di gihad, Angeli, Milano 2006, pp. 23–54.
• Nicola Melis, "Lo statuto giuridico degli ebrei dell’Impero Ottomano", in M. Contu – N. Melis - G. Pinna (a cura di), Ebraismo e rapporti con le culture del Mediterraneo nei secoli XVIII-XX, Giuntina, Firenze 2003.
• Nicola Melis, Trattato sulla guerra. Il Kitāb al-ğihād di Molla Hüsrev, Aipsa, Cagliari 2002.

Se även

• Jizya
• Bat Yeor