Jizya

Jizya (arabiska: جزية, även translittererat jizyah) är en huvudskatt i klassisk islamisk rätt som lades på vissa icke-muslimska undersåtar under muslimskt styre. Skatten hör till rättsinstitutet dhimmah, det vill säga den rättsliga status genom vilken vissa icke-muslimska grupper fick tillstånd att leva under muslimsk politisk auktoritet mot erkännande av denna auktoritet och betalning av jizya.

I de klassiska rättskällorna behandlas jizya inte enbart som en vanlig skatt. Den är både ett fiskalt instrument, en rättslig markör och en del av ett politiskt system där muslimska och icke-muslimska grupper hade olika rättsliga status. Vissa jurister förklarade den som en ersättning för skydd och säkerhet, medan andra betonade att den uttryckte icke-muslimernas underordning under den islamiska staten. Båda förklaringarna förekommer i den klassiska litteraturen och bör därför nämnas i en neutral framställning.

Den huvudsakliga koraniska grunden för jizya är Koranen 9:29, där det sägs att vissa av Skriftens folk ska bekämpas tills de betalar jizya ʿan yad medan de är ṣāghirūn, det vill säga i ett tillstånd av underkastelse eller förnedrad underordning enligt många klassiska tolkningar. Ibn Kathīr kopplar versens historiska kontext till expeditionen mot Tabūk år 9 AH och framställer den som ett bud rörande Skriftens folk efter tidigare bud rörande de arabiska polyteisterna.

I klassisk juridisk användning lades jizya i regel på vuxna fria män bland de icke-muslimska grupper som kunde ingå i dhimmah-systemet. Kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka undantogs i flera centrala rättsliga framställningar. Andra kategorier, såsom fattiga, blinda, gamla, kroniskt sjuka, munkar och eremiter, behandlades olika av olika jurister.

Etymologi och grundbetydelse

Ordet jizya kopplas i klassiska rättskällor till den arabiska roten för ersättning, betalning eller fullgörande av en skyldighet. Al-Māwardī förklarar ordet på två sätt. Enligt den första förklaringen kallas skatten jizya eftersom den är en form av ersättning eller vedergällning kopplad till betalarnas otro och deras underordnade status. Enligt den andra förklaringen kallas den jizya eftersom den är en ersättning för den säkerhet och det skydd som ges till dem som betalar.

Ibn al-Qayyim återger samma två förklaringar och nämner dessutom en språklig förklaring från Ibn Qudāmah, enligt vilken ordet kommer från betydelsen att betala eller fullgöra något som är skyldigt. Detta visar att den klassiska litteraturen inte ger en enda neutral eller rent administrativ definition av jizya. Begreppet innehåller både fiskal, politisk och religiös innebörd.

Den koraniska frasen ʿan yad i Koranen 9:29 tolkades också på flera sätt. Ibn al-Qayyim återger tolkningar där uttrycket betyder att betalningen sker under underkastelse, att den sker kontant och inte som uppskjuten skuld, eller att den sker direkt från betalarens hand till indrivarens hand. Dessa tolkningar visar att jizya i den klassiska diskussionen inte bara uppfattades som ett ekonomiskt krav, utan också som en symbolisk handling som markerade den politiska relationen mellan den muslimska staten och de skyddade icke-muslimska grupperna.

Rättslig grund

Den viktigaste textuella grunden för jizya är Koranen 9:29. Versen nämner strid mot vissa grupper bland Skriftens folk tills de betalar jizya ʿan yad och är ṣāghirūn. Denna vers blev den centrala utgångspunkten för juristers behandling av jizya, dhimmah och icke-muslimers status under muslimskt styre.

Ibn Kathīr kopplar versen till Profetens expedition mot Tabūk år 9 AH och anger att den rör Skriftens folk efter tidigare uppgörelser med de arabiska polyteisterna. I den exegetiska traditionen fungerar versen därför inte endast som en allmän skattebestämmelse, utan som en del av ett bredare regelverk om krig, underkastelse, skydd och politisk auktoritet.

Hadith- och rättslitteraturen innehåller också rapporter om tidig praxis. Ibn Rushd återger rapporten att Muʿādh skickades till Jemen och instruerades att ta en dinar, eller motsvarande i Maʿāfirī-tyg, från varje vuxen betalningsskyldig person. Han återger även rapporter om ʿUmars nivåer på fyra dinarer eller fyrtio dirham, och om ʿUthmān b. Ḥunayfs graderade nivåer på fyrtioåtta, tjugofyra och tolv dirham.

Dessa rapporter användes av jurister för att diskutera om jizya hade en fast minimisumma, en fast maximal summa, en graderad skala eller en nivå som kunde bestämmas av den politiska ledaren. Ibn Rushd förklarar uttryckligen att skillnaderna mellan rättsskolorna berodde på olika rapporter om tidig praxis och på att det inte fanns en enhälligt accepterad profetisk rapport som fastställde en enda exakt nivå för alla fall.

Dhimmah och rättslig status

Jizya är nära knuten till dhimmah. I klassisk islamisk rätt betecknar dhimmah den rättsliga status som vissa icke-muslimska grupper kunde få under muslimsk politisk auktoritet. Genom denna status fick de tillstånd att bo i muslimskt territorium och utöva sina egna religiösa och sociala ordningar i viss utsträckning, men under villkor som markerade muslimsk politisk och rättslig överhöghet.

Al-Nawawī definierar dhimmah-avtalet som ett tillstånd att bo i islams område mot betalning av jizya och underkastelse under islamisk rättslig dom. Han anger också att avtalet sluts av imamen eller dennes ställföreträdare. Detta innebär att jizya i denna formulering inte är en frivillig avgift, utan ett villkor för en underordnad men erkänd rättslig status.

Det är därför missvisande att beskriva jizya enbart som en ”skyddsavgift” utan att nämna underordningsdimensionen. Det är också missvisande att beskriva den enbart som godtycklig plundring utan att nämna att jurister behandlade den som en rättsligt reglerad skatt inom dhimmah-systemet. De klassiska källorna innehåller båda elementen: skydd och underordning.

Vem var betalningsskyldig?

Den grundläggande betalningsskyldiga gruppen var vuxna fria män bland de icke-muslimer som omfattades av dhimmah. Ibn Rushd sammanfattar den gemensamma grunden genom att säga att jurister var överens om att jizya inte läggs på kvinnor, barn eller slavar, och att den betalningsskyldiga kategorin därför definieras genom manlighet, vuxen ålder och frihet.

Abū Yūsuf säger på liknande sätt att jizya läggs på män bland de skyddade grupperna, inte på kvinnor och barn. I hans diskussion nämns judar, kristna, zoroastrier, ṣābiʾa och sāmirah som grupper som kunde omfattas av skatten. Al-Nawawī anger också att kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka inte betalar jizya.

I flera rättsskolor var alltså kön, ålder, frihet och förstånd centrala kriterier. Detta betyder att jizya inte var en allmän skatt på varje icke-muslimsk individ, utan en skatt på en särskild rättslig kategori. Samtidigt var den inte heller en frivillig avgift, utan en skyldighet för dem som omfattades av den betalningsskyldiga kategorin.

Undantagna grupper och meningsskiljaktigheter

Kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka undantogs i flera centrala framställningar. Däremot fanns det oenighet om andra grupper. Frågor uppstod om fattiga, gamla, blinda, kroniskt sjuka, funktionshindrade, munkar, eremiter och personer som inte kunde arbeta.

Abū Yūsuf undantar den fattige som lever av allmosor, den blinde som saknar arbete eller handel, den funktionshindrade som är beroende av andra och munkar som lever på allmosor. Däremot kräver han betalning från rika munkar och eremiter. Detta visar att Abū Yūsufs behandling är socialt graderad: fattigdom och beroende kunde vara grund för befrielse, men religiös avskildhet i sig befriade inte nödvändigtvis den som hade egendom.

Al-Nawawī återger en strängare shāfiʿitisk ståndpunkt. Enligt den är kroniskt sjuka, mycket gamla, blinda, munkar, lönearbetare och fattiga personer som inte kan förtjäna sitt uppehälle fortfarande betalningsskyldiga, även om betalningen kan skjutas upp när personen saknar medel. Ibn Qudāmah återger en annan ståndpunkt och säger att ingen jizya tas från den mycket gamle och svage, den kroniskt sjuke, den blinde eller den vars sjukdom hindrar honom från strid, samtidigt som han nämner den motsatta shāfiʿitiska uppfattningen.

Ibn Rushd sammanfattar oenigheten genom att säga att jurister skilde sig åt om kategorier som sinnessjuka, funktionshindrade, äldre, munkar och fattiga. Han förklarar att dessa frågor hörde till juridisk slutledning och analogi snarare än till en entydig explicit text.

Ibn Ḥazms avvikande uppfattning

Alla jurister följde inte majoritetens begränsning till vuxna fria män. Ibn Ḥazm intog en avvikande ståndpunkt och menade att jizya var skyldig för fri och slav, man och kvinna, när personen hörde till den kategori som omfattades av skatten.

Denna uppfattning är viktig för en neutral artikel, eftersom den visar att det inte är helt korrekt att säga att ”islamisk rätt” utan undantag befriade kvinnor och slavar. Den vanligare ståndpunkten i de citerade rättskällorna befriade dem, men Ibn Ḥazm företrädde en annan läsning.

Vilka religiösa grupper omfattades?

De centrala grupperna i klassisk diskussion var judar och kristna, det vill säga Skriftens folk. Zoroastrier, ofta kallade magier i de klassiska källorna, behandlades också som en grupp från vilken jizya kunde tas. Abū Yūsuf nämner judar, kristna, zoroastrier, ṣābiʾa och sāmirah i sin behandling av skyddade grupper.

Jurister diskuterade även gränsfall: vilka grupper som kunde få dhimmah, vilka som kunde behandlas analogt med Skriftens folk, och vilka som inte kunde omfattas av denna status. Dessa frågor skilde sig mellan rättsskolor och perioder. En neutral beskrivning bör därför undvika att framställa jizya som en skatt på ”alla icke-muslimer” utan kvalifikation. Den lades på sådana icke-muslimska grupper som rättsligt kunde omfattas av dhimmah enligt respektive juristisk ordning.

Belopp och graderade nivåer

Jizyas belopp var inte enhetligt fastställt i alla rättsskolor. Abū Yūsuf anger en tredelad årlig nivå: fyrtioåtta dirham för den välbärgade, tjugofyra dirham för den med medelinkomst och tolv dirham för fattiga arbetande män. Denna ordning visar att jizya kunde behandlas som en progressiv skatt där betalningsförmåga spelade roll.

Ibn Rushd återger flera olika uppfattningar. Han nämner Māliks behandling av ʿUmars ordning som fyra dinarer för personer som handlade med guld och fyrtio dirham för personer som handlade med silver, med tillägg av proviant och tre dagars gästfrihet. Han nämner att al-Shāfiʿī ansåg minimum vara en dinar men inte fastställde ett absolut maximum. Han nämner också en ståndpunkt där beloppet lämnas till imamens bedömning, samt den ḥanafītiska graderingen tolv, tjugofyra och fyrtioåtta dirham.

Ibn Rushd förklarar att skillnaderna beror på olika rapporter om tidig praxis. Han nämner Muʿādh i Jemen, ʿUmar och ʿUthmān b. Ḥunayf som exempel på olika förebilder för beloppsbestämning. Hans slutsats är att det inte finns en enda enhälligt accepterad profetisk rapport som fastställer en universell summa för alla fall.

Därför är det missvisande att säga att jizya alltid var ”låg” eller alltid ”hög” utan att ange tid, plats, rättsskola och betalningskategori. De klassiska källorna visar olika modeller: fast minimibelopp, graderade nivåer, avtalade nivåer och politisk-administrativ bedömning.

Betalningsformer

Jizya kunde betalas i pengar, men vissa jurister och administratörer accepterade även betalning i varor som värderades. Abū Yūsuf säger att om de betalningsskyldiga förde fram varor, djur, handelsartiklar eller annan egendom, kunde dessa tas efter värdering.

Abū Yūsuf undantar dock självdöda djur, svin och vin från att tas direkt som betalning. Han återger att ʿUmar instruerade att sådana varor inte skulle tas direkt av muslimska skatteindrivare. I stället kunde ägarna sälja egendomen själva, varefter intäkterna kunde tas.

Han återger också att ʿAlī accepterade små föremål, såsom nålar och sylar, och räknade dem mot betalarnas huvudskatt. Detta visar att jizya i administrativ praxis inte alltid begränsades till mynt, utan kunde omsättas i värderade nyttigheter beroende på situation.

Tidpunkt, preskription och bortfall

Ibn Rushd säger att juristerna var överens om att jizya blir förfallen efter att ett år har gått och att den faller bort om personen antar islam innan året är fullbordat. Däremot återger han oenighet om huruvida skatten fortfarande är skyldig om personen antar islam efter att året redan har fullbordats.

Abū Yūsuf säger att om en dhimmī blir muslim innan året är fullbordat tas ingen jizya från honom. Om han blir muslim efter att året har gått tas den däremot ut. Han säger också att om en betalare dör efter att skyldigheten har uppstått men före indrivning, tas jizyan inte från hans arvingar eller dödsbo.

Detta visar att jizya i den klassiska rättsliga diskussionen behandlades som en årlig personlig skyldighet kopplad till personens status. Den kunde falla bort genom islam före fullbordat år, men jurister diskuterade vad som skulle gälla efter att skyldigheten redan hade uppstått.

Indrivning och behandling av betalare

Källorna innehåller både hårt underordnande språk och begränsningar mot fysisk misshandel vid indrivning. Ibn al-Qayyim återger tolkningar av ʿan yad där uttrycket innebär att jizya betalas i ett tillstånd av underkastelse och besegring. Detta är en viktig del av den klassiska diskussionen och bör inte utelämnas i en saklig artikel.

Samtidigt instruerar Abū Yūsuf uttryckligen att betalare inte ska slås, inte tvingas stå i solen och inte utsättas för kroppslig svårighet. Han säger att de ska behandlas milt, även om han tillåter att de hålls kvar tills betalning sker.

En korrekt framställning bör därför inte säga att islamisk rätt krävde fysisk tortyr vid indrivning. Men den bör inte heller förneka att jizya var en underordningsskatt i ett hierarkiskt system. Den klassiska litteraturen stöder båda punkterna: fysisk misshandel kunde förbjudas som indrivningsmetod, samtidigt som själva skatten uttryckte politisk och religiös underordning.

Skydd, underordning och politisk lojalitet

En återkommande förklaring i den klassiska litteraturen är att jizya var knuten till skydd. Al-Māwardī säger att en möjlig förklaring av namnet är att den är en ersättning för säkerhet som ges till betalaren. Detta förklarar varför jizya hör samman med dhimmah-statusen: den som betalade ingick i en skyddad men underordnad kategori.

Samtidigt är skyddsförklaringen inte den enda förklaringen. Al-Māwardī nämner också att den kan förstås som en ersättning kopplad till otro och att den tas med underordning. Ibn al-Qayyim återger samma dubbla förklaring och betonar även underkastelseaspekten i sina tolkningar av ʿan yad.

En neutral artikel bör därför inte använda ett språk som låter som försvar eller fördömande. Det historiskt och juridiskt korrekta är att jizya i klassisk rätt fungerade som en skatt och ett statustecken: betalaren skyddades inom den islamiska staten men placerades samtidigt i en lägre rättslig och politisk kategori än muslimska undersåtar.

Militärtjänst och jizya

Det förekommer ofta i moderna framställningar att jizya beskrivs som en ersättning för att icke-muslimer inte gjorde militärtjänst. En sådan beskrivning kan förekomma i senare historiska eller moderna tolkningar, men i de klassiska juridiska formuleringarna är jizya framför allt knuten till dhimmah, skydd, underkastelse och icke-muslimsk status under muslimsk politisk auktoritet.

Det är därför för snävt att definiera jizya enbart som ”avgift i stället för militärtjänst”. En mer exakt formulering är att jizya i klassisk islamisk rätt var en skatt på vissa icke-muslimska män inom dhimmah-systemet, med skydd och underordning som centrala rättsliga komponenter.

Förhållande till kharaj

Jizya ska skiljas från kharāj, jordskatten. Al-Māwardī säger att jizya och kharāj liknar varandra i vissa avseenden men skiljer sig i sin rättsliga grund och sitt objekt. Jizya läggs på personer, medan kharāj läggs på jord.

Han anger också att jizya upphör när personen antar islam, medan kharāj kan kvarstå beroende på jordens rättsliga status. Jizya har en textuell grund, medan kharāj i större grad beror på juridisk och administrativ bedömning.

Denna skillnad är viktig eftersom äldre texter ibland behandlar skatter, tributer och offentliga inkomster i närliggande kategorier. En strikt rättslig framställning bör dock hålla isär huvudskatt på personer och skatt på jord.

Användning av intäkter

Al-Māwardī behandlar jizya och kharāj som inkomster som kan höra till kategorin fayʾ, det vill säga offentliga inkomster som tillfaller den muslimska staten och de berättigade mottagarna enligt den politisk-rättsliga ordningen. Detta innebär att jizya inte behandlas som en privat avgift till enskilda muslimer, utan som en offentlig intäkt.

Ibn Rushd nämner frågan om var jizya-medel ska användas som en av de juridiska frågorna inom ämnet. Detta visar att jurister behandlade jizya som en del av den offentliga finansrätten, inte endast som en individuell relation mellan betalare och indrivare.

Jizya och konvertering till islam

Jizya var knuten till icke-muslimsk status. Abū Yūsuf säger att om en dhimmī antar islam innan året är fullbordat, tas ingen jizya från honom. Om han antar islam efter att året är fullbordat, tas den däremot enligt hans framställning.

Ibn Rushd säger att juristerna var överens om att jizya faller bort om personen antar islam innan året är fullbordat, men att de skilde sig åt om vad som händer om konverteringen sker efter att året har gått.

Detta visar att jizya i rättslig mening var kopplad till religiös status. Den betalades inte av muslimer som jizya, även om muslimer hade andra ekonomiska skyldigheter, såsom zakat. Att jizya upphörde vid islam gjorde skatten till en tydlig markör mellan muslimsk och icke-muslimsk status i det klassiska systemet.

Kritik och neutral bedömning

En neutral beskrivning av jizya måste undvika två fel. Det första felet är att framställa jizya som en rent tolerant skyddsavgift utan hierarki. Det stämmer inte med källor som uttryckligen kopplar jizya till ṣaghār, underkastelse och icke-muslimers lägre status i den klassiska islamiska staten.

Det andra felet är att framställa jizya som helt oreglerad konfiskation. Det stämmer inte heller med de juridiska källorna, som diskuterar betalningsskyldiga kategorier, undantag, belopp, betalningsformer, tidpunkt, bortfall och gränser för indrivning.

Den klassiska bilden är därför mer exakt beskriven som ett reglerat men ojämlikt system. Jizya gav vissa icke-muslimska grupper en erkänd rättslig plats under muslimskt styre, men denna plats var underordnad och skilde dem från muslimer i status, skyldigheter och politisk ställning.

Sammanfattning

Jizya var i klassisk islamisk rätt en huvudskatt på vissa icke-muslimska män inom dhimmah-systemet. Den byggde på Koranen 9:29 och utvecklades i hadith-, fiqh- och förvaltningslitteraturen.

De centrala rättsliga dragen var att skatten i regel lades på vuxna fria män, att kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka ofta undantogs, att andra grupper var föremål för oenighet, att beloppen varierade mellan olika jurister och rapporterade praxisformer, och att skatten var knuten till både skydd och underordning.

Jizya bör därför inte beskrivas på ett förenklat sätt. Den var inte bara en ekonomisk skatt, inte bara en skyddsavgift och inte bara ett straff. Den var en rättslig och politisk institution i ett hierarkiskt religiöst system där vissa icke-muslimska grupper kunde leva under muslimsk auktoritet som skyddade men underordnade undersåtar.

Se även

• Dhimmi
• Zakat