Ibadism
Ibadism (arabiska: الاباضية, al-Ibāḍiyyah) eller ibadi är en sekt inom islam skild från den shiitiska och sunnitiska sekterna. Ibadi är även en rättsskola (madhhab) grundad av Abdullah ibn Ibadh al-Murri al-Tamim i slutet av 600-talet[1] och är en av de åtta vars giltighet erkänns i Ammanbudskapet. Ibaditer finns i Oman (cirka 45 procent av befolkningen), Zanzibar, Algeriet och Tunisien.
Ibadismen skiljer sig från sunni- och shiaislam genom sin historia, sin teologi och sin rättspraxis.
Ibadisekten är en underavdelning till kharijiterna som var en sekt som stod i opposition till både shiism och sunnism efter striderna 657 mellan kalifen Ali ibn Abi Talib och ståthållaren Muawiya i Syrien som efter Alis död 661 övertog kalifatet.
Ibaditiska missionärer fick anhängare bland berberna i Nordafrika, och på 700- och 800-talet dominerade ibaditerna där stora landområden.
Ibaditerna är toleranta mot andra islamiska sekter och icke-muslimer, men gifter sig i princip inte med muslimer utanför ibadismen och håller fast vid egna traditioner och lagtolkningar.
Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Ibaditer i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
