Kalif

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kalif (arabiska: خليفة, khalīfah, ”ställföreträdare”) var den titel som den andlige och världslige ledaren för sunnitisk islam fick efter profeten Muhammeds död 632. Muhammed, med titeln rasúl Alláh, "Guds sändebud", hade redan under sin levnad tillsatt en ställföreträdare när han var borta från Medina. När profeten efter sin död efterträddes av sin svärfar Abu Bakr antog denne titeln khalífa rasúl Alláh ("Guds sändebuds ställföreträdare"). Det rike som kalifen härskade över kallades kalifatet.

Kalifaten[redigera | redigera wikitext]

Inom den mest spridda sunnimuslimska traditionen kan kalifatet delas in i flera eror eller dynastier:

  • 632-661: De första fyra "rättledda" kaliferna med säte i Medina: Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali. (Se nedan.) Under deras styre kom genom erövringar Egypten, Irak, Palestina, Iran och stora delar av Bysantiska riket under arabisk-muslimsk kontroll (politiskt, militärt, religiöst och språkmässigt).
  • 661-750: De 14 umayyaderna i Damaskus. Under umayyaderna blev kalifatet en ärvd titel, och det islamiska imperiet expanderades djupt in i Afrika, Europa och Asien. Oenigheten med profeten Muhammeds ättlingar eskalerade i slaget vid Karbala år 680 då Husayn ibn Ali blev martyr för shiamuslimerna.
  • 750-1258: De 37 abbasiderna, vilka härskade från Kufa, sedan med säte i Bagdad och Samarra. Under abbasiderna anses det islamiska imperiet ofta ha nått sin världsliga och kulturella höjdpunkt, med härskare som till exempel Harun al-Rashid (786809) i Bagdad. Arabiskan blev världsspråk genom att ha utvecklats modersmål för befolkningen i många tidigare erövrade länder, t.ex. Egypten och övriga Nordafrika, Palestina, Libanon och det som idag är Irak och Syrien. Den mongoliska erövringen av kalifatets huvudstad år 1258 utgör för många slutet på de stora kalifatens era.
  • 1258-1517: Ytterligare 17 abbasider som gjorde anspråk på kaliftiteln i Kairo, men utövade mycket lite världslig makt.
  • 1517-1924: Efter osmanernas erövring av Egypten 1517 gjorde den osmanske sultanen anspråk på att vara överhuvud för hela den islamska världen. Han lade på 1700-talet även till "kalif" bland sina titlar. Den moderna turkiska staten avskaffade kalifatet den 3 mars 1924.
  • 1924: Kung Hussein ibn Ali av Hijaz lät utropa sig till kalif i mars 1924. Titeln innehades till den 16 oktober samma år när den då den avsatte kungen lämnade Hijaz.

Den gren av umayyaderna som från 755 regerade i Spanien, och andra furstar som antog titeln kalif, anses av de flesta sunniter idag endast som så kallade "motkalifer", vilka inte innehade kalifatets andliga och egentligen konstituerande del, imamatet.

Kalifat efter 1924[redigera | redigera wikitext]

Den danska avdelningen av Hizb ut-Tahrir demonstrerar för kalifatets återupprättande 2006

Efter att det osmanska kalifatet avskaffats i mars 1924 sammankallade ledande skriftlärda på al-Azharuniversitetet i Egypten till en internationell kongress, med syftet att välja en ny kalif. Initiativtagarnas avsikt var att få kongressen att välja den dåvarande egyptiske kungen Fuad I.[1] Emellertid förekoms de av den hashimitiske kungen Hussein ibn Ali som styrde det dåvarande kungariket Hijaz. I mars 1924 lät han sig upphöjas till ny kalif av en grupp religiösa ledare i Transjordanien.[2] Kalifatet erkändes i princip endast i Hijaz samt i Irak och Transjordanien, som styrdes av Husseins söner Faisal respektive Abdullah. Kung Husseins maktambitioner omintetgjordes fullständigt 1924 när Hijaz erövrades av wahhabitiska styrkor under den blivande saudiska kungen Abd al-Aziz ibn Saud. Hussein avsattes och tvingades i landsflykt i oktober 1924, och därmed hade hans anspråk på kaliftiteln inte längre någon grund.

Ett år senare uppstod en häftig debatt i Egypten när debattören och politikern Ali Abdel Raziq publicerade en bok där han ifrågasatte behovet av en ny kalif. Han hävdade att det inte går att hitta stöd i varken koranen eller hadith för nödvändigheten av ett kalifat, eftersom Mohammeds uppgift i grunden var ett rent andligt ledarskap. Profetens politiska gärningar var enbart betingade av hans tids specifika omständigheter och det finns alltså inget skäl att kräva kalifatets upprätthållande. Boken väckte stor uppståndelse och ledde till att Raziq avskedades från sin post som religiös domare eller cadi i Mansura.

När kongressen som de skriftlärda från al-Azharuniversitetet sammankallat till slutligen ägde rum i maj 1926 kunde deltagarna inte enas om kalifatets statsrättsliga status, och därmed utsåg man inte heller någon ny kalif. Sedan dess har inga större kongresser med global täckning behandlat frågan om kalifatets återupprättande.[3]

Övriga kalifat[redigera | redigera wikitext]

Det har också existerat särskilda grupper eller riktningar som utropat kalifat under 1900-talet som bara erkänts av mindre muslimska grupper, och dessa har i regel varit icke-politiska, religiösa organisationer. Det gäller t.ex. ahmadiyyarörelsen, den sufiska muridiyyaorden i Senegal och tijaniyyarörelsen i Västafrika. Dessutom finns det sedan 1800-talets början ett kalifat i Västafrika som grundades av Usman dan Fodio. Kalifatet kallas Sokotokalifatet och är fortfarande verksamt, fast med mycket begränsat inflytande.[4]

Terrororganisationen Islamiska staten (IS) utropade den 29 juni 2014 ett kalifat i de områden som de kontrollerade i Irak och Syrien. Organisationen krävde samtidigt trohet från alla världens muslimer, vilket den stora majoriteten av de muslimska samfunden ignorerade. Organisationens ledare Abu Bakr al-Baghdadi utnämndes till kalif.[5]

De "rättledda kaliferna"[redigera | redigera wikitext]

  1. Abu Bakr (632634)
  2. Umar ibn al-Khattab (634644)
  3. Uthman ibn Affan (644656)
  4. Ali ibn Abi Talib (656661)

De fyra första kaliferna innehar en särskild ställning inom sunnitisk islam. De bär titeln al-Khulafa ur-Rashidun, eller "de rättledda kaliferna". De anses ha tillämpat islams principer på ett riktigt sätt, och fört arvet efter Muhammed vidare. Det islamiska rike de härskade över kallas "det fullkomliga kalifatet", till skillnad från de senare kalifaten som betecknas "det ofullkomliga kalifatet". Dessa fyra är därför enligt denna åskådning de enda som har rätt att bära de två titlar som utmärker de två sidorna av profetens makt, emir-al-muminin ("de rättrognas härskare" som infördes av Omar) och den abbasidiska titeln imam-al-muslimin ("islambekännarnas föreståndare"). De fyra första kaliferna spelar ännu idag en stor roll inom sunniislam: de omnämns i den offentliga fredagsbönen med förböner, efter Muhammed men före den regerande härskaren. Kalifens insignier bars redan av Muhammed och var al-búrda, manteln, al-kadib, spiran (eg. "rörkäppen"), samt al-khatim, sigillringen.

De rättledda kalifernas era tog slut i de muslimska inbördeskrigen vid mitten av 650-talet, när Muawiya ibn abi Sufyan (661680) grep makten och grundade det ummayyadiska kalifatet. Sunnimuslimer erkänner även Muawiyas efterträdare, men världslig politik anses härmed ha börjat spela stor roll inom kalifatet, och titeln ärvdes ofta från far till son istället för att, vilket sunniterna ursprungligen avsett, ges till den mest lämpade muslimen.

Shiaislams syn på kalifatet[redigera | redigera wikitext]

Shiamuslimer erkänner inte det sunnitiska kalifatet, och använder normalt inte titeln "kalif". De menar att muslimerna borde ledas av en imam, som inte skulle väljas av muslimerna. Istället borde ledarskapet gå i arv inom profetens familj, och Muhammed borde ha efterträtts omedelbart efter sin död av svärsonen Ali ibn Abi Talib som imam. De tre första kaliferna (Abu Bakr, Umar, Uthman) betraktas av shi'iterna som usurpatorer. Ali tillträdde slutligen som kalif/imam efter Uthman, och räknas av sunnimuslimer som den fjärde och sista rättledde kalifen. Efter Alis död 661 vägrade shiamuslimerna emellertid erkänna det umayyadiska kalifatet och dess efterföljare, vilket sunniterna gjorde. Shiaislam har istället insisterat på en fortsatt linje imamer inom Muhammeds ätt, genom Alis efterlevande. Dessa har emellertid aldrig besuttit någon världslig maktställning, och de agerade som ett slags religiös opposition inom det sunnitiska kalifatet.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Martin Kramer: Islam assembled. The Advent of the Muslim Congress. New York 1986. S. 86-105
  2. ^ Kramer: Islam assembled. S. 83.
  3. ^ Kramer S. 99ff.
  4. ^ D.M. Last: Art. "Sokoto" i Encyclopaedia of Islam Second Edition. Bd. IX, S. 711b.
  5. ^ SvD 30 juni 2014