Elsa Grave

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Elsa Grave
Elsa Grave på 1950-talet
Elsa Grave på 1950-talet
Född17 januari 1918
Norra Vram, Skåne
Död17 juni 2003 (85 år)
Laholm
YrkeFörfattare, bildkonstnär
NationalitetSvensk Sverige
SpråkSvenska
Verksam19431989

Elsa Margareta Grave, född 17 januari 1918 i Norra Vram i Skåne, död 17 juni 2003 i Laholm,[1] var en svensk författare, bildkonstnär och poet. Hon var bosatt i Halmstad.

Elsa Grave studerade konst i Paris samt hos Isaac Grünewald i Stockholm och framträdde först som målare. Hon hade en fil. kand i romanska språk, konsthistoria, nordisk fornkunskap och religionshistoria från Lunds universitet.

Hon gjorde sin debut 1943 som lyriker och företrädare för fyrtiotalismen. I hennes personliga och egenartade diktning utgör kvinnans roll som moder och samhällsvarelse ett ständigt återkommande tema.[2]

Sin första konstutställning hade hon i Lund 1944.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Elsa Grave växte upp i en familj med tre syskon. Fadern var gruvingenjör och modern hushållslärare. Familjen bodde i Nyvång i nära anslutning till stenkolsgruvan som var faderns arbetsplats och där den stora ask- och slagghögen alltid var inom synhåll.[3][4][5] Elsa Grave hade tidigt drömmar om konstnärskap, i första hand som skådespelare, men skrev och målade redan som barn. Efter studentexamen 1938 reste hon runt i Europa och studerade konst vid olika skolor. Hon återvände till Lund 1939 och genomförde studier i romanska språk, konsthistoria och religionshistoria vid Lunds universitet. Under Lundatiden lärde Elsa Grave känna Sven Alfons, som också var konstnär och poet och de kom att ha en gemensam konstutställning 1944.

1942 flyttade Elsa Grave till Stockholm för att studera konst för Isaac Grünewald. Under denna tid umgicks hon med de blivande fyrtiotalistpoeterna och blev god vän med bland andra Karl Vennberg. 1943 debuterade Elsa Grave som poet med samlingen Inkräktare.[6]

Elsa Grave gifte sig 1945 med läkaren Olle Henschen-Nyman och flyttade åter till Lund. Maken arbetade sedan som läkare i bland annat Linköping och Boden och familjen som utökats med två barn flyttade med. De närmaste åren efter författardebuten publicerade Elsa Grave flera diktsamlingar och även dramatik. 1955, efter uppbrott från äktenskapet, tillbringade Elsa Grave med sina två barn ett år som stipendiat på Capri.[6] Under en tid bosatte hon sig därefter i Söndrum i Halland där Halmstadgruppens konstnärer utgjorde en liten konstnärskoloni. 1957 flyttade hon till Blomstervången i Vapnödalen nära Halmstad och där kom hon att bo fram till 1997 då hon bosatte sig på ett vårdhem.[7]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Elsa Grave publicerade arton diktsamlingar, tre romaner och ett antal skådespel och är representerad i ett flertal diktantologier. Hon kom från debuten 1943 att räknas till 40-talets modernister. Det publika genombrottet kom 1948 med Bortförklaring.

Elsa Graves diktning kännetecknas av ett mustigt språk med "svart komik, vredesladdad absurdism och grotesk ironi".[8] Djurmetaforer är frekvent förekommande.[9] Uppväxtmiljön med trädgårdens djur- och växtliv, gruvan och askberget tillhandahöll rikligt med symboler som återkommer i författarskapet.[10] Hennes bakgrund som bildkonstnär avspeglar sig bland annat i hanteringen av färger i texterna där speciellt blått är vanligt förekommande.[11]

Elsa Grave skriver utifrån ett djupt engagemang i flera ämnesområden. Hon har kallats såväl visionär som häxa. Enligt Eva Lilja var Elsa Grave i sina ämnesval 50 år före sin tid och är aktuell på ett sätt som de andra fyrtiotalisterna inte är idag.[12]

Hon skriver om moderskap, kvinnoliv och familjerelationer, sexualitet och abort. En av de mest citerade dikterna av författaren, "Svinborstnatt", skall ha inspirerats dels av en dramatisk ungdomsupplevelse av ett oplanerat besök i ett svinhus, dels av den djuriskt vegetativa känslan i en amningssituation.[13]

Elsa Grave reagerar på krig och upprustning, den snabba teknologiska utvecklingen och utnyttjande av naturens resurser i tillväxtsamhället. Hon efterlyser en anpassning till naturens och jordens tröghet.[14] Pjäsen Barnbålet eller Tre hundar (1971), där mödrar bränner sina spädbarn, uppfattades vid publiceringen som svårförståelig men kan enligt Eva Lilja ses som ett uttryck för en vanmäktig känsla av att inte kunna skydda barnen från den hotfulla världen. Dikterna i Slutförbannelser (1977) tilldrar sig efter ett atomkrig. De har tonsatts som ett rekviem av Rolf Enström och har jämförts med Harry Martinsons Aniara.[15]

Elsa Grave ser sig själv enligt en intervju som "ett vidrigt, argt språkrör för allt som är försumbart", för det väsentliga - människan - mot "det som räknas" i dagens samhälle; det tekniska, vinstmaximering och det robotartade. Hon uttrycker också att konst och kultur utgör "broms mot undergången" och "poesins språk gör det politiskt acceptabla inacceptabelt".[13] Elsa Grave kom att bli en av de första författare som öppet stödde Miljöpartiet och var verksam som aktiv medlem.[14]

Elsa Grave säger i en intervju att när hon skriver en dikt är det melodin kommer först.[10] Jenny Ljunghill skriver att hennes prosa och lyrik är rikt instrumenterade och att hon under studietiden tog lektioner i kompositionslära.[16] Förutom Slutförbannelser är flera andra dikter tonsatta av bland andra Sven-Erik Johansson, Lars Johan Werle och Kerstin Jeppson.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

På hennes 80-årsdag bildades Elsa Grave-sällskapet för att sprida kunskap om hennes poesi.[17]

Inför 100-årsminnet av Elsa Graves födelse har under 2017 publicerats tre urvalsvolymer med dikter, pjäser och prosa. 

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

En omfattande bibliografi utarbetad av Inga-Lisa Petersson finns tillgänglig på Elsa Grave-sällskapets hemsida:[18]

  • Inkräktare 1943
  • Som en flygande skalbagge 1945
  • Bortförklaring 1948
  • Den blåa himlen 1949
  • Medusan och djävulen 1949
  • Avskedsövning 1951
  • Påfågeln 1952
  • Isskåpet 1952
  • 9 elegier 1953
  • Ariel 1955
  • Lufthav 1956
  • Från taggarnas värld 1958
  • Luciafirarna 1959
  • Positiv försvarspolitik 1959
  • Isdityramb 1960
  • Höstfärd 1961
  • Tre lyriska gräl 1962
  • Dikter 1943-1963
  • Sphinxen 1963
  • Höjdförlust 1965
  • Medan vi låg och sov 1966
  • Hungersöndag 1967
  • Dikter 1968
  • Vid nödläge 1969
  • Mödrar som vargar 1972
  • Avfall. Från och till 1974
  • Slutförbannelser 1977
  • En tid i paradiset 1981
  • Evighetens barnbarn 1982
  • För isdemoner är fan en snögubbe 1985
  • Sataneller 1989
  • Elsa Grave, Dikter, urval 2004
  • Elsa Grave, Dikter, urval 2017
  • Elsa Grave, Prosa, urval 2017
  • Elsa Grave, Pjäser, urval 2017

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ Bra Böckers lexikon, 1975
  3. ^ Radio, Sveriges. ”Minnet av poeten Elsa Grave (1918-2005) - P1 Kultur” (på sv). sverigesradio.se. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1001487?programid=5053. Läst 9 januari 2018. 
  4. ^ Det svänger om Elsa Graves sataneller” (på sv-SE). HD. https://www.hd.se/2004-10-21/det-svanger-om-elsa-graves-sataneller. Läst 8 januari 2018. 
  5. ^ Ljunghill, Jenny (1983). ”Intelligens är ett vredesutbrott - som måste styras av fantasin. Om Elsa Grave”. Kvinnornas litteraturhistoria del 2. ISBN 9170544220 
  6. ^ [a b] Lilja, Eva. ”Förord”. Elsa Grave Dikter. ISBN 978-91-1-308369-8. https://books.google.se/books?id=PidEDwAAQBAJ&printsec=frontcover&dq=elsa+grave&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwia0cPI1sjYAhXR2aQKHcMICxsQuwUIKTAA#v=onepage&q=elsa%20grave&f=false 
  7. ^ ”Elsa Graves liv”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/elsa/liv.html. Läst 10 januari 2018. 
  8. ^ Det svänger om Elsa Graves sataneller” (på sv-SE). HD. https://www.hd.se/2004-10-21/det-svanger-om-elsa-graves-sataneller. Läst 8 januari 2018. 
  9. ^ Per-Axel Svensson läser Elsa Grave” (på sv-SE). Sydsvenskan. https://www.sydsvenskan.se/2004-10-29/per-axel-svensson-laser-elsa-grave. Läst 9 januari 2018. 
  10. ^ [a b] Radio, Sveriges. ”Minnet av poeten Elsa Grave (1918-2005) - P1 Kultur” (på sv). sverigesradio.se. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1001487?programid=5053. Läst 9 januari 2018. 
  11. ^ Hallind, Kristina (2017-12-14). ”Förord”. Elsa Grave Prosa. Norstedts. ISBN 9789113083674. https://books.google.se/books?id=QCdEDwAAQBAJ&pg=PT6&dq=elsa+grave+prosa&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiI4O-P8s3YAhXB2KQKHZZHBMsQuwUIKjAA#v=onepage&q=elsa%20grave%20prosa&f=false. Läst 10 januari 2018 
  12. ^ 100-årsjubileum för egensinniga Elsa Grave” (på sv-SE). Sydsvenskan. https://www.sydsvenskan.se/2018-01-04/100-arsjubileum-for-egensinniga-elsa-grave. Läst 9 januari 2018. 
  13. ^ [a b] ”Livstecken - Livstecken” (på sv-SE). https://www.oppetarkiv.se/video/2323142/livstecken-livstecken. Läst 9 januari 2018. 
  14. ^ [a b] ”Per Garthon om Elsa Grave”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/elsa/garthon.html. Läst 9 januari 2018. 
  15. ^ Lilja, Eva. ”Förord”. Elsa Grave Dikter. ISBN 978-91-1-308369-8. https://books.google.se/books?id=PidEDwAAQBAJ&printsec=frontcover&dq=elsa+grave&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwia0cPI1sjYAhXR2aQKHcMICxsQuwUIKTAA#v=onepage&q=elsa%20grave&f=false 
  16. ^ Ljunghill, Jenny (1983). ”Intelligens är ett vredesutbrott - som måste styras av fantasin. Om Elsa Grave”. Kvinnornas litteraturhistoria del 2. ISBN 9170544220 
  17. ^ ”Om Elsa Grave”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/. Läst 16 januari 2018. 
  18. ^ ”Bibliografi”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/elsa/bibliografi.html. Läst 16 januari 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]