En midsommarnattsdröm (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se En midsommarnattsdröm (olika betydelser).
Benjamin Britten

En midsommarnattsdröm (A Midsummer Night's Dream) är en opera i tre akter av den brittiske kompositören Benjamin Britten. Librettot skrevs av Britten och Peter Pears, och är baserad på Shakespeares pjäs med samma namn. Operan uruppfördes den 11 juni 1960 i Aldeburgh.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I manuskriptet till Shakespeares pjäs finns anvisningar om sånger, fanfarer och andra musikeffekter. Under engelska restaurationen uppfördes de flesta Shakespearestycken som maskspel (masques) med sång- och dansinlagor, ibland med hela dansscener som ett slags sångspel. År 1692 komponerade Henry Purcell musiken till en anonym bearbetning av En midsommarnattsdröm som dock bara följer berättelsen i stora drag och där Shakespeares text är helt omdiktad. Med lika stor frihet förhöll man sig till titeln på pjäsen och verket höll sig under namnet The Fairy Queen kvar på repertoaren i flera decennier. När Britten bestämde sig för att skriva sin opera saknade han alltså inte förebilder. Men ändå ansågs det i England, i synnerhet under senare delen av 1900-talet, vara ett konstnärligt vågspel att utan omskrivningar tonsätta den "rena", endast förkortade Shakespearetexten.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Oberon, Titania och Puck med dansande älvor. William Blake ca 1786

Jubilee Hall i Aldeburgh, var platsen för den musikfestival där de flesta av Brittens operor uruppfördes och spelades. Lokalen behövdes byggas om till ett ordentligt operahus med omklädningsrum, större scen, större orkesterdike, större salong med mera. Till invigningen 1960 behövdes en stor opera och eftersom det var ont om tid valde Britten en där librettot redan förelåg: William Shakespeares komedi En midsommarnattsdröm. Tillsammans med sin livspartner Peter Pears bearbetade han texten och de beslöt att skära bort hela första hälften av pjäsen, så att operan börjar där älvorna kommer in i bilden. Den 18 augusti 1959 skrev Britten till countertenoren Alfred Deller[1], och frågade om han ville sjunga rollen som Oberon. Deller svarade att han hade liten scenvana men Pears övertygade honom att han var precis rätt man för rollen. Pears skulle sjunga den mindre rollen som hantverkaren Flöjt.

Vid påsken 1960 var Britten klar med musiken till operan men på grund av förseningar blev inte alla kopior klara i tid. Regissören John Cranko skulle öva med alla pojkar som skulle vara älvor men de fick inte sina noter förrän två veckor före premiären. Det var svår musik men de lyckades lära sig läxan till premiären. Operan var färdig på sju månader och hann uppföras som planerat i Aldeburgh den 11 juni 1960 med Britten som dirigent. Inom ett år spelades den över hela Europa där den blev Brittens mest omtyckta opera efter Peter Grimes. Den svenska premiären skedde den 19 april 1962 på Kungliga Operan i Stockholm.

I februari 1961 sattes operan upp på Covent Garden-operan. Regissören John Cranko byttes ut mot John Gielgud, och George Solti ersatte Britten som dirigent. Peter Pears roll sjöngs av John Langan och Oberons parti av Russell Oberlin. Att Deller inte skulle sjunga i fortsättningen kom som en oväntat chock för honom och orsakade en depression. Men efter premiären och de blandade recensionerna hade han skrivit till Britten och erkänt att hans medverkan och dåliga skådespelartalang inte gjorde operan rättvisa, och erbjöd Britten att ersätta honom om så var nödvändigt.[2]

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Britten ordnade rollgestalterna och instrumenten enligt en noggrant uppgjord klangplan. De båda kärleksparen erhöll de konventionella röstlägen sopran och tenor respektive mezzosopran och baryton (med ackompanjemang av träblåsinstrument och stråkar). De övernaturliga varelserna rör sig alla i högre register: älvorna är gossopraner och Titania, älvdrottningen, är koloratursopran (med ackompanjemang av harpor, cembalo, celesta och slagverk). Hantverkarna återfinns däremot (motsvarande deras sociala status) i de lägre registren med ackompanjemang av bleckblåsinstrument och fagott. I övergången från skogen till hovet (akt III) finns teman som är baserade på tolvtonsserier, även mellanspelet som bygger på ett jaktmotiv. Den stämningsfulla sömnmusiken som inleder operan är baserad på fyra enkla ackord ur en tolvtonsserie som efter hand utvecklas och varieras. Natt-temat för tankarna till Brittens Nocturne för tenorstämma och orkester från 1958, som avslutas med en sonett av Shakespeare. Musiken består av en serie glissandoackord, som ska symbolisera skogens vaknande. Ackorden häver och sjunker som en andhämtning eller en flämtning

Oberon[redigera | redigera wikitext]

Älvkungen Oberon är i sin egenskap av övernaturligt väsen, varken man eller kvinna, och Britten har därför skrivit partiet för en countertenor (manlig alt) och ger därigenom stycket en lätt barockkänsla. Genom hela operan karaktäriseras han musikaliskt av celesta och harpa, och hans sång uttrycks genom melismer i tonarten Ess-dur. Hans tema består av stora sekunder och skiftar mellan oförenliga tonarter (Ess-dur och e-moll). Tippett beskrev Deller sång såsom "uttryckande inga känslosamma ovidkommande saker som kunde få oss att glömma musikens absoluta rena kvalitet".[3] Britten kan ha velat att Oberon skulle låta så omänsklig som möjligt och att han gjorde Oberons olik vad gäller hans sexualitet - som en sorts Peter Pan som aldrig når puberteten.[4]

Puck[redigera | redigera wikitext]

Puck (eller Robin Goodfellow) är den förste individen som dyker upp i operan och pjäsen. Britten beskrev honom som "totalt omoralisk och ändå oskuldsfull". Han sjunger inte utan hans ord ska talas rytmiskt av en pojke med akrobatisk talang. När Britten befann sig i Stockholm såg han några barnskådespelare med otrolig vighet och mimtalang. Han insåg då att på det sättet skulle Puck framställas. Britten specificerar inte vilken ålder Puck har. I originaluppsättningen och senare uppsättningar som Britten övervakade spelades rollen av en tonåring med målbrottsröst. Detta indikerar att Britten tänkte sig att Puck just har passerat puberteten, en ålder då många pojkar är oförmögna att sjunga rent eftersom deras röster är på väg ner i ett lägre register. Puck ledsagas av instrumenten trumpet och virveltrumma. I traditionell opera brukar hjälten sjungas av en tenor och hans kompanjon av en baryton. Britten vände helt upp och ned på konceptet genom att låta hjälten Oberon sjungas av en countertenor, och hans medföljare Puck av tonårspojke som talar mer än han sjunger.

Roller[redigera | redigera wikitext]

Från Pekings 19:e Musikfestival 2016: Brittens En midsommarnattsdröm.
  • Oberon, älvkonung (Countertenor)
  • Titania, älvdrottning (Koloratursopran)
  • Puck (talroll)
  • Theseus, hertig av Athen (Basstämma)
  • Hippolyta, amasonernas drottning, förlovad med Theseus (Alt)
  • Lysander och Demetrius, Hermias båda friare (Tenor och baryton)
  • Hermia, förälskad i Lysander (Mezzosopran)
  • Helena, förälskad i Demetrius (Sopran)
  • Botten vävare (Basbaryton)
  • Kvitten, timmerman (Basstämma)
  • Flöjt, blåsbälgarflickare (Tenor)
  • Snugg, snickare (Basstämma)
  • Snut, kittelflickare (Tenor)
  • Magerman, skräddare (Baryton)
  • Spindelväv, Ärtblomma, Senapskorn, Mal, alla älvor (4 gossopraner)
  • Älvkör (gossröster eller sopraner)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Lysander och Hermia

Skogen utanför Athen, djup skymning. Älvriket är i uppror: Kungaparet träter. Titania, älvdrottningen , vägrar lämna ut en indisk ädlingsson till Oberon. För att straffa Titania befaller älvkungen Puck att skaffa fram en trollblomma, vars saft, om den droppas i ögonen gör att personen förälskar sig i den första som ögat skådar. Atenska hantverkare träffas i skogen. De vill försöka sig på något nytt inom konsten och själva skriva och iscensätta ett teaterstycke till hertigens bröllop. Hermia har tillsammans med Lysander flytt från Athen för att inte tvingas äkta Demetrius. Denne är henne emellertid på spåren tätt följd av Helena, som älskar Demetrius. Oberon befaller Puck att droppa växtsaften i Demetrius ögon, så att denne blir förälskad i Helena. Men Puck misstar Lysander för Demetrius och förtrollar honom. Den första som Lysander ser är Helena, som han förälskar sig i och han lämnar Hermia. Älvorna försöker lugna Titania. Oberon droppar själv trollsaften i sin uppstudsiga gemåls ögon.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

I skogen. Natt. Hantverkarna repeterar sitt teaterstycke, inte långt från den sovande Titanias läger. Puck, som är förargad över de godmodiga hantverkarna och håller dem för narrar, låter spelledaren, Botten vävare, få åsnehuvud. De övriga flyr förskräckta därifrån. Titania vaknar och hennes blick faller på den åsnehövdade vävaren. Hon blir förälskad i honom. Oberon upptäcker vilken förvirring Puck har ställt till med bland de unga atenarna. Han griper in för att ställa allt till rätta och droppar nu saften i ögonen på Demestrius, som förälskar sig i Helena. Lysander och Demetrius hamnar i fejd om den tidigare försmådda Helena, vill inte längre veta av den tidigare så eftertraktade Hermia. Oberon befaller nu Puck att jaga de fyra älskande genom skogen tills de blir utmattade.

Akt III[redigera | redigera wikitext]

I skogen. Tidigt på morgonen. Oberon befriar Titania från hennes inbillade förälskelse. Vävaren återfår sin mänskliga skepnad. Kärleksparen uppfattar nattens tilldragelser som en dröm och förenas i den rätta konstellationen: Lysander och Hermia, Demtrius och Helena. I Theseus palats finner hantverkarna vävaren. Theseus och Hippolytas bröllop äger rum. Hertigen ger de förrymda kärleksparen tillstånd att gifta sig. Hantverkarna får nu uppföra sitt teaterstycke. Älvkungaparet, som nu har försonats, gratulerar det atenska hertigparet.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • En midsommarnattsdröm : opera. Malmö: Malmö musikteater. 1993. Libris 1811071 

Diskografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • A Midsummer Night's Dream. Deller, Harwood, Harper, Veasey, Watts, Shirley-Quirk, Brannigan. Downside and Emanuel School Choir. London Symphony Orchestra. Kompositören dirigent. Decca (ADD) 425 663-2. 2 cd.[5]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det var tonsättaren Michael Tippett som hade upptäckt Deller när han sjöng i katedralskören i Canterbury under andra världskriget. Tippett uppmuntrade honom att återuppliva countertenorrepertoaren från Henry Purcells dagar.
  2. ^ Carpenter, s. 396, 1992.
  3. ^ Runt 1960 betraktades Deller fortfarande som en kuriositet. Trots att han hade tre barn och bar ett stort skägg fick han ständigt utstå kommentarer om sin manlighet. En tysk kvinna frågade honom en gång "Är ni eunuck, Herr Deller?" varpå Deller svarade "Ni menar nog unik, madame." (Carpenter, s. 394, 1992.)
  4. ^ Carpenter, s. 394, 1992.
  5. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • The Penguin Opera Guide. London: Penguin Book. 1995. ISBN 0-670-81293-5 
  • Boyden, Matthew (2002). The Rough Guide To Opera. London: Rough Guides. ISBN 1-85828-749-9 
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Bridcut, John (2010). Britten. London: Faber and Faber Limited. ISBN 978-0-571-23776-0 
  • Carpenter, Humphrey (1992). Benjamin Britten A Biography. London: Faber & Faber. ISBN 0-571-14324-5 
  • Howard, Patricia (1969). The Operas of Benjamin Britten. London: Barrie & Rockliff. ISBN 214-66055-9 
  • Oliver, Michael (1996). Benjamin Britten. London: Phaidon Press Limited. ISBN 0-7148-3277-4