En midsommarnattsdröm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En midsommarnattsdröm
Faksimil av första sidan i A Midsommer Nights Dreame från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i A Midsommer Nights Dreame från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel A Midsummer Night's Dream
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Allan Bergstrand, Karl Ragnar Gierow, Åke Ohlmarks, Sven Christer Swahn, Jan Lewin, Göran O. Eriksson, Jan Mark, Peter Oskarson, Ulf Peter Hallberg
Utgivningsår 1600
Utgiven på
svenska
1847
För andra betydelser, se En midsommarnattsdröm (olika betydelser).
Oberon och Titania grälar av Joseph Noel Paton

En midsommarnattsdröm (originaltitel A Midsummer Night's Dream) är en komedi av William Shakespeare. Som många andra pjäser av Shakespeare behandlas ämnena kärlek (besvarad kärlek), avundsjuka och sorg. I pjäsen förekommer den mystiska figuren Puck, liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania.

Datering[redigera | redigera wikitext]

Det är okänt när pjäsen skrevs men filologiska och litteraturhistoriska studier brukar ringa in möjliga tidpunkter genom att jämföra med verkliga händelser och hänsyftningar till andra verk. Kyrkomannen Francis Meres räknar upp tolv Shakespearepjäser i sitt verk Palladis Tamia som utkom 1598, däribland A Midsummer Night's Dream. På så vis kan man med säkerhet fastställa att pjäsen är skriven innan dess.[1][2]

I akt 2 scen 1 beskriver älvdrottningen Titania detaljrikt en nederbördsrik och skördefördärvande period. Detta har tolkats som en hänsyftning till det katastrofalt regniga året 1594.[1] Men det kan även vara hämtat från Ovidius Metamorfoser där Titania förekommer liksom skildringar av svåra oväder och deras härjningar (se nedan under Källor).[3] När hantverkarna repeterar pjäsen som skall framföras på Theseus och Hippolytas bröllop har Botten vävare en utläggning om att de i en prolog måste förklara att lejonet inte är något riktigt lejon för att inte skrämma damerna i publiken. Detta anses kunna syfta på en verklig händelse i augusti 1594. Vid festmåltiden efter ett prinsdop i Edinburgh skulle ett lejon dra en vagn genom bankettsalen. Men då detta kunde ha skrämt de närmast sittande, däribland kung Jakob I, byttes lejonet ut mot något annat exotiskt: en svart man. En berättelse om detta publicerades några månader senare i London.[1][2]

I akt 1 scen 4 av Romeo och Julia berättar Mercutio om trollväsendet Queen Mab som far över flickornas läppar och får dem att drömma om kyssar. Detta anses kunna vara en förstudie till Puck i En midsommarnattsdröm. Forskarna brukar gissa att Romeo och Julia och En midsommarnattsdröm är skrivna samma år och En midsommarnattsdröm isåfall efter Romeo och Julia.[4][2]

I En midsommarnattsdröm anses även finnas hänsyftningar till Edmund Spensers Epithalamion som är ett ode till hans tillkommande Elizabeth Boyle framfört vid deras bröllop 1594. Odet publicerades i en samlingsvolym 1595.

I femte aktens första scen säger Teseus: "Då lärdom nyss vid tiggarstaven dog". Detta antas kunna syfta på att flera populära pjäsförfattare dog i tät följd efter varandra: Robert Greene 1592, Christopher Marlowe 1593 och Thomas Kyd 1594.

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

I En midsommarnattsdröm blandar Shakespeare klassisk mytologi och engelsk folklore. Han anses inte ha använt sig av några exakta källor, men motiv och figurer återfinns i ett antal tidigare verk, som kan ha tjänat som inspiration. Intrigen är helt och hållet Shakespeares egen, inte minst sammanvävningen av fyra olika intrigtrådar.[2]

Intrigmönstret har vissa likheter med det i Anthony Mundays pjäs John a Kent and John a Cumber, men Shakespeares intrigflätning anses överlägsen. Det har inte gått att fastställa vilken av pjäserna som är skriven först.[3] Mundays pjäs finns i en handskrift som daterats till omkring 1590 och det finns uppgifter som tyder på att den uppförts på teatern redan 1587.

Motivet med härskarbröllopet mellan Teseus, hertig av Aten och Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning, återfinns i Geoffrey Chaucers The Knight's Tale i Canterbury Tales[2][3][5] liksom i Plutarchos Bioi paralleloi.[5]

Ovidius Metamorfoser översattes till engelska 1567 av Arthur Golding. I bok 4 finns sagan om Pyramus och Thisbe.[2][6] En version finns även i Geoffrey Chaucers The Legend of Good Women från 1380-talet.[6] Det är möjligt att Shakespeare även kände till John Gowers version i hans Confessio Amantis från 1390-talet, tryckt 1483.[6]

I Metamorfoser förekommer även älvdrottningen Titania.[2][3][5] I Goldings översättning omnämns hon dock endast som the Fairy Queen. Namnet Titania finns bara hos Ovidius. Namnet Oberon återfinns i hjältedikten (chanson de geste) Huon de Bordeaux som översattes till engelska av Gerald Berners 1534.[2][3][5]

I Reginald Scots Discoverie of Witxhcraft från 1584 finns Robin Goodfellow, en möjlig förebild till Puck.[2] Scot driver med rädslan för spöken och andeväsen. Hos Scot finns även en berättelse om en ung engelsman på Cypern som blir förvandlad till en åsna av en häxa.[3][5]

Trolldomselixiret som Puck droppar i de sovandes öron kan vara hämtad från Jorge de Montemayors herdedikt Diana från omkring 1599.[6] Det finns även kopplingar till pjäsen Dido, Queen of Carthage, publicerad 1594 och som brukar tillskrivas Christopher Marlowe.[6]

Motivet med åsnehuvudet finns även i Lucius Apuleius berättelse Den gyllene åsnan (Asinus aureus)[2][3] som översattes till engelska 1566 av William Adlington. Apuleius berättar om hur berättaren själv av misstag förvandlas till en åsna av pigan Fotis. I bok 9 av metamorfoserna berättas om hur Apollon förser kung Midas med ett åsnehuvud.[5]

Förvecklingarna mellan andeväsendena i skogen har likheter med Robert Greenes lustspel James IV från omkring 1590.[5] Motivet med fyra förälskade ungdomar som ställs inför rätta i skogen återfinns också i det högtyska poemet Der Busant från 1300-talet.

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen registrerades hos Stationers Company (boktryckarskrået) 8 oktober 1600 av bokhandlaren Thomas Fisher som publicerade den första kvarton senare samma år,[2] tryckt av Richard Bradock. Denna upplaga anses grundad på Shakespeares eget manus.[2] Den andra kvarton trycktes 1619[2] av William Jaggard som även förde in pjäsen i den så kallade False Folio samma år, tryckt av Thomas Pvier. Detta är den första sammanställningen av tio pjäser av Shakespeares hand eller som påstods vara skrivna av Shakespeare. Nästa gång pjäsen publicerades var i the First Folio 1623 som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard. Foliotexten tros vara korrigerad utifrån en sufflörs exemplar.[2]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akt 1[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: Medan Teseus, hertigen av Aten, och Hippolyta, amasonernas drottning, planerar sitt bröllop, kommer Egeus med sin dotter Hermia för att förmå henne att acceptera Demetrius som sin man istället för Lysander som hon håller kär, eller att hon enligt lagen må dödas, eller, såsom Tesues föreslår, må evigt tillbe gudinnan Diana som nunna. Hermia och Lysander planerar att fly, en flykt som Helena, Hermias väninna, tänker avslöja för sin älskade Demetrius för att vinna poäng hos honom.

Ej vill jag Hermias flykt för honom dölja,
Han skall i skogen hennes stigar följa.
För detta ärende, som nu jag går,
ett dyrköpt tack jag till belöning får.

— Helena, ur akt 1, scen 1

Scen 2: I en bondstuga bestämmer sig sex arbetare för vilka roller de ska ha i det skådespel de ska framföra, och bestämmer sig för att senare träffas och öva vid hertingens ek.

Akt 2[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: Älvkungen Oberon, som ska hålla hov i skogen utanför Aten, är svartsjuk på sin hustru, älvdrottningen Titania för att hon har en fager page, sonen till kungen av Indien, så de har inte mötts sedan förra midsommar. Oberon ber Puck plocka en ört som träffats av Kupidos brandpil, så att han kan droppa dess saft på Titanias ögonlock för att hon ska bli kär i den förste som hon ser. Även Demetrius och Helena kommer till skogen, han för att mörda Lysander, och hon för att försöka vinna Demetrius.

Scen 2: I en annan del av skogen dansar älvorna ringdans så att Titania kan somna. Oberon kommer sedan dit och smörjer hennes ögonlock med blomsaften. Lysander och Hermia som flytt, lägger sig också och somnar i skogen, något på avstånd. Helena upptäcker Lysander, och han berättar att det är henne han har kär. När Hermia vaknar är hon ensam.

Akt 3[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: Titania vaknar av rösten från Botten, en av de sex arbetarna som repeterar i skogen, han som spelar Pyramus och som Puck utklätt med åsnehuvud, och när hon ser honom blir hon förälskad. Titania ber fyra älvor föra honom hem till henne.

Scen 2: Puck har fått order från Oberon att även låta den atenske mannen, det vill säga Demetrius, få blomsaft på ögonen. Men eftersom Lysander har likadana kläder så förväxlar Puck de båda. När så Helena väcker Lysander blir han förälskad i henne. Puck får bakläxa och ger också Demetrius blomsaft, vilket slutar med att också han förälskar sig i Helena. De båda männen utmanar varandra till duell.

Akt 4[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: Under kraften från blomsaften ger Titania sin page till Oberon, och Puck tar sedan av åsnehuvudet från Botten och skickar honom tillbaka till Aten, därpå löses Titania från förtrollningen. När Teseus, Egeus och Hippolyta är ute och jagar i skogen, träffar de Demetrius som nu är kär i Helena och Lysander som nu kan få sin Hermia. Teseus ber dem infinna sig i templet så att paren kan förenas, vilket de går med på trots att kärleksparen bestämmer sig för att tro att nattens händelser måste ha varit en dröm. Botten vaknar och undrar ifall han inte kan får Kvitten att skriva en visa om "Bottens dröm".

Scen 2: I Kvittens rum i Aten sitter de andra skådespelarna och oroas över uteblivna intäkter ifall inte Botten dyker upp. Så kommer äntligen Botten och de kan förbereda sig till föreställning.

Akt 5[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: I ett rum i Teseus palats uppför skådespelarna sin pjäs, Pyramus och Tisbe.

Scen 2: Puck, Oberon och Titania välsignar kärleksparens bo.

Lär er visan utantill,
Slå på varje ord en drill;
Hand i hand, med älvors ro
Vi välsigna deras bo.

— Titania, ur akt 5, scen 2

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Det finns fem publicerade översättningar till svenska av En midsommarnattsdröm och ytterligare fem som spelats på teatern. De tryckta översättningarna är Carl August Hagberg 1847 (ingående i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 1), Per Hallström 1923 (ingående i Shakespeares dramatiska arbeten. Lustspel, Bd 2), Allan Bergstrand 1946, Åke Ohlmarks 1962 och Göran O. Eriksson 1983. 1956 reviderade Karl Ragnar Gierow Carl August Hagbergs översättning för en uppsättning på Kungliga Dramatiska Teatern. 1971 gjorde Sven Christer Swahn och Jan Lewin en egen översättning till den senares uppsättning på Stadsteatern Norrköping-Linköping. 1979 gjorde dramaturgen Jan Mark och regissören Peter Oskarson en nyöversättning till den senares uppsättning på Skånska Teatern. 1985 sattes pjäsen upp som musikalMalmö stadsteater. För detta tillfälle användes en mix av Hagbergs och Göran O. Erikssons översättningar tillsammans med nyöversatta partier av Lars Johan Werle och Leif Söderström. 2014 gjorde Ulf Peter Hallberg en ny översättning, också för Malmö stadsteater.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Litteraturforskare brukar anta att pjäsen uppförts vid något adligt bröllop omkring 1595 eller 1596.[1][4][7] Dock är inga sådana arrangemang kända före 1614 och Samuel Daniels pjäs Hymen's Triumph.[2] På titelbladet till den första kvartoupplagan från år 1600 anges att pjäsen framförts offentlig åtskilliga gånger. Viscounten av Dorchester berättade att han sett ett maskspel om Robin Goodfellow vid hovet den 1 januari 1604. Det brukar antas att han syftade på En midsommarnattsdröm. Den tidigaste med säkerhet dokumenterade föreställningen ägde rum 29 september 1662 på Drury Lane Theatre i London.

1827 framfördes Felix Mendelssohns ouvertyr till pjäsen första gången och den blev mycket populär att använda vid iscensättningar under 1800-talet och början av 1900-talet. Första gången efter Shakespeares livstid som pjäsen gavs i en någorlunda texttrogen version var 1840 då Lucia Elizabeth Vestris satte upp den på Covent Garden Theatre i London. Under 1800-talet spelades pjäsen ofta med naturtroget överlastad scenografi och ibland med uppemot hundra statister.

En midsommarnattsdröm hör till Shakespeares allra flitigast spelade pjäser. Den har gjorts i flera epokgörande uppsättningar. 1843 regisserades den av Ludwig TieckSchauspielhaus i Berlin med Mendelssohns musik. Tieck återuppfann ett elisabetanskt proscenium och fick på så vis föreställningen att flyta smidigare. På 1840-talet satte Samuel Phelps upp pjäsen i London. Han använde diorama för att återskapa de olika miljöerna i skogen och lät delar av spelet försiggå bakom transparenta slöjor som åstadkom en drömlik verkan. När Charles Kean satte upp pjäsen 1856 uppträdde 90 ballerinor i skogen. År 1900 gjorde Herbert Beerbom Tree en supernaturalistisk uppsättning på Her Majesy's Theatre i London. På scenen förekom levande kaniner och den täcktes av levande gräs med blommor som kunde plockas.

Harley Granville-Barker gjorde 1915 en för sin tid nydanande uppsättning på Savoy Theatre i London där slöjor i olika kulörter fick symbolisera skogens träd. 1905 gjorde Max Reinhardt en eklektisk och spektakulär uppsättning på Theater am Schiffbauerdamm i Berlin - sedan satte han upp pjäsen ytterligare tolv gånger. 1937 satte Tyrone Guthrie upp midsommarnattsdrömen i London med Vivien Leigh som Titania.

1939 skrev Carl Orff ny musik till pjäsen inför ett framförande i nazi-Tyskland. Mendelssohns musik fick inte framföras eftersom dennes föräldrar var av judisk börd. 1945 spelade John Gielgud och Peggy Ashcroft Oberon och Titania på Haymarket Theatre i London. 1967 satte Ariane Mnouchkine upp midsommarnattsdrömen på Théâtre du Soleil i Paris och klädde den i indisk dräkt och 1970 satte Peter Brook upp den på Royal Shakespeare Company med inslag av både commedia dell'arte och cirkus. Mnouchkines uppsättning var konsekvent och stilren medan Brooks var en eklektisk stilblandning.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

1860 spelades En midsommarnattsdröm av Kungliga Dramatiska TeaternGustav III:s opera. Pjäsen gavs i Fredrik August Dahlgrens bearbetning, med Felix Mendelssohns musik och med Zelma Hedin som Titania. Scenerna i skogen gjordes till en enda sammanhållen akt. Till 300-årsminnet av Shakespeares födelse 1864 togs pjäsen upp på nytt på samma scen.

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen har filmatiserats oerhört många gånger.

Opera[redigera | redigera wikitext]

Benjamin Britten har gjort opera av pjäsen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Erik Frykman: Shakespeare sid 105f
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] The Oxford Companion to Shakespeare sid 296f
  3. ^ [a b c d e f g] Erik Frykman: Shakespeare sid 108f
  4. ^ [a b] Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 406f
  5. ^ [a b c d e f g] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 66
  6. ^ [a b c d e] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 68
  7. ^ Allan Bergstrand: Inledning till En midsommarnattsdröm sid 129

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, A Midsummer Night's Dream, 9 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chronology of Shakespeare's plays, 14 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Ein Sommernachtstraum, 19 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, John a Kent and John a Cumber, 14 maj 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]