Erik Dahlbergh

Från Wikipedia
Version från den 6 juli 2010 kl. 01.47 av LucienBOT (Diskussion | Bidrag) (robot Lägger till: es:Erik Dahlbergh)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Erik Dahlbergh
Erik Dahlbergh (ur Svenska Familj-Journalen).png
Erik Dahlberghs namnteckning
Information
Född10 oktober 1625
Stockholm, Sverige
Död16 januari 1703 (77 år)
Stockholm, Sverige
BegravningsplatsTuringe kyrka
Tjänstetid1647-1702
GradFältmarskalk
Slag/krigNordiska krigen
Skånska kriget
Stora nordiska kriget
Övrigt arbeteGuvernör, Arkitekt, Tecknare

Erik Dahlbergh, fram till det att han adlades 1660 Erik Jönsson, född 10 oktober 1625 i Stockholm, död 16 januari 1703, gravsatt i Turinge, Södermanland, svensk greve, militär, arkitekt och ämbetsman; krigsråd 1677, landshövding i Jönköping 1687-1693, fältmarskalk 1693, generalguvernör i Bremen och Verden 1693, generalguvernör i Livland 1696-1702. Han var gift med Maria Eleonora Drakenhielm (1650-1680), dotter till generaltullmästare Wilhelm Böös Drakenhielm.

Dahlbergh planerade och redigerade det berömda planschverket Suecia antiqua et hodierna (lat. "Det forna och nuvarande Sverige"), som innehåller ett stort antal kopparstick över svenska slott och städer, där många bygger på Dahlberghs egna teckningar.

Biografi

Tidigt liv

Vid tretton års ålder sattes Dahlbergh i en skriv- och räkneskola, i Hamburg, och 1641 anställdes han som skrivare hos dåvarande generalkamreraren i Pommern och Mecklenburg, Gerdt Rehnsköld, med vars hustru han var släkt. Rehnsköld lär i början ha behandlat honom strängt, men fattade snart förtroende för honom och använde honom i flera viktiga uppdrag. Under denna tid besökte Dahlbergh 1643 års fälttåg och deltog i stormningen av Friedrichsort.

År 1646 blev han kammarskrivare i Pommern och åtföljde samma år därifrån till Sverige de handelsfartyg, som Rehnsköld hyrt för transport av svenska trupper till Tyskland. Sedan han återvänt till Tyskland, utnämndes han 1647 till konduktör vid fortifikationen. I ingenjörsvetenskapen utbildade han sig särskilt under överste Conrad Marderfelts ledning, och snart ådrog han sig uppmärksamhet av bland annat pfalzgreven Karl Gustav.

År 1650 skickades han till Frankfurt am Main för att driva in 120 000 riksdaler, som de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna skulle betala till svenska kronan. Uppdraget tog tre år att utföra. Den tiden utnyttjade Dahlbergh till studier - särskilt av matematik, befästningskonst och perspektivlära - samt resor och övningar. Under denna tid gjorde han dessutom många nyttiga bekantskaper.

Kort efter sin återkomst till Sverige, och sedan det varit fråga om att han skulle få ett kompani vid gardet, företog han, såsom ledare för några unga friherrar Cronstjerna, en ny resa till Frankrike och Italien. Därunder utvecklade han i synnerhet sina anlag såsom arkitektonisk tecknare. I Rom fick han tillfälle att i drottning Kristinas följe se "många helgedomar och rariteter". För hans planer att utsträcka resan till Konstantinopel och Egypten uppstod flera gånger hinder, och snart kallades han hem till fosterlandets tjänst.

Militär karriär

Erik Dahlbergh som staty på väggen till Stockholms slott mot Slottsbacken
Borgholms slott på Öland av Erik Dahlbergh i verket Suecia antiqua et hodierna.
Erik Dahlberghs gravkor i Turinge kyrka.

Dahlbergh inträdde i det svenska lägret 17 juli 1656, dagen före början av slaget vid Warszawa. Av konungen Karl X Gustav utnämndes han till generalkvartermästare-löjtnant vid armén, men angreps kort därefter av pesten. Efter att ha tillfrisknat var han i ständig verksamhet.

Han anlade förskansningar vid Thorn, tjänstgjorde såsom generaladjutant och utmärkte sig under förhandlingarna med den ungerske fursten Ragoczi samt vid rekognosceringarna av Bugfloden samt fästningarna Brest Litevsky och Frederiksodde, nuvarande Fredericia (1657). Vid intagandet av den senare förde han rytteriet och upplänningarna i sjön, omkring palissaderingen, in i fästningen.

Sin största ryktbarhet som militär vann Dahlbergh under de danska krigen och tåget över Bält i början av 1658, även om hans roll har tonats ner av senare historiker.[1][2] Det var Dahlbergh som före övergången undersökte isen. Därefter utförde Dahlbergh åtskilliga rekognosceringar, bland annat av Köpenhamns fästningsverk och flera landstigningsplatser.

Vid det andra danska krigets utbrott i juli 1658 gav han, på grund av sin kännedom om fästningsverken, det rådet att man omedelbart skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra detsamma, och han lovade att, i spetsen för de stormande, med hästar och vagn köra över grav och vall. Under en tid ledde han belägringarna av Köpenhamn och Kronborg. Han deltog också i den misslyckade stormningen på Köpenhamn den 11 februari 1659.

1660 blev Dahlbergh överstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Förmyndarregeringen under Karl XI:s minderårighet tycks inte ha önskat ta hans tjänster i anspråk. Han blev inte kungens lärare i matematik och befästningskonst, trots att Karl X Gustav lär ha uttryckt en önskan om detta. Han arbetade istället med utgivandet av sina anteckningar om Karl X Gustavs fälttåg, och företog resor till Frankrike och Nederländerna samt till England, vars konung Karl II förgäves sökte förmå honom att träda i engelsk tjänst.

1669 blev han kommendant i Malmö "med direktionen av fortifikationerna i Skåne och Halland", utnämndes 1674 till generalkvartermästare och gjorde under det följande kriget mot Danmark Karl XI särdeles viktiga tjänster, till exempel då han 1676 sammankallade de skånska, halländska och blekingska ständerna, vilka beviljade medel till krigets förande, samt under kriget "utstack läger, byggde skansar, ledde belägringar och samlade trupper". Han deltog i slagen vid Halmstad (den 17 augusti 1676) och Lund (den 4 december samma år), ledde belägringen av Helsingborg (december samma år), företog dessutom tjänsteresor till Bohuslän, Stockholm och Dalarö samt åter till Skåne för Kristianstads belägring.

1676 fick Dahlbergh ledningen av de svenska fästningsbyggnaderna. 1677 blev han krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona, "med befallning att innesluta denna stad i real fortifikation". Under denna tid bildades genom honom den svenska ingenjörkåren i armén. 1687 blev Dahlbergh landshövding i Jönköpings län, generalmajor över infanteriet, med bibehållande av generaldirektionen över de svenska fästningarna, och friherre (han blev dock inte introducerad som detta på riddarhuset).

1690 blev han ordförande i en kommission för reglering av Härjedalens och Jämtlands gräns mot Norge. 1692 blev han fälttygmästare och 1693 kungligt råd, greve, fältmarskalk samt generalguvernör över Bremen och Verden. 1696 utnämndes han till generalguvernör över Livland, med Riga till residens, och till huvudkansler för Dorpats och Pernaus akademier. Under denna sista period av sitt liv fick Dahlbergh tillfälle att utöva en vidsträckt verksamhet. Två gånger försvarade han med framgång Riga mot sachsarna varjämte han lär ha uppgjort planen till Karl XII:s Dünaövergång och bidragit till det lyckliga resultatet av såväl denna övergång som av det därpå följande slaget (den 9 juli 1702).

Även vid Kockenhusens intagande var han behjälplig. Den 7 april 1702 fick han på egen begäran avsked från generalguvernörsämbetet.

Arkitekt och tecknare

Dahlbergh blev mycket känd för sina fästningsbyggnader. Han ledde ombyggnad eller nybygge av fästningar i Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumunde, Wismar, Stade och Karlsten med flera mindre dylika. Även befästningarna vid Karlskrona påbörjades av Dahlbergh som till exempel Drottningskärs kastell. Såsom fästningsbyggare utmärkte han sig för mycken självständighet i anordningarna, lämpande dem efter lokala förhållanden. Tornformen användes av honom mycket, till exempel vid "Västgöta lejon" och "Kronan" utanför Göteborg och "Valfisken", på en sandbank utanför Wismar. Dahlbergh har blivit kallad "Sveriges Vauban". Sannolikt hämtade Montalembert, som flitigt studerade de svenska fästningsbyggnaderna, mycken lärdom av hans verk.

1661 fick han uppdrag att "geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer m. m. samt däröver göra en kort beskrifning". Hans teckningar stacks sedan i koppar av holländska mästare och utgavs, dock utan texten, under titeln Suecia antiqua et hodierna.

Erik Dahlbergh anses ha haft en enastående fysik[källa behövs], och vid 71 års ålder räknade han ut att hans resa "igenom denna verlden warit öfwer 14.000 Mihl, alltså efter Mathematicorums mening tre gånger kring om Jordenes krets."

Dahlbergh avled i Stockholm den 16 januari 1703, och är begravd i ett av honom själv byggt gravkor i Turinge kyrka i Nykvarn, Södermanland.

Litteratur

  • Inga von Corswandt-Naumburg, Greve Erik Dahlbergh. Kungligt råd, fältmarskalk och generalguvernör', 2008
  • Peter Englund, Ofredsår - om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt', 1993

Referenser

Noter

Källor

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Erik Jönsson Dahlbergh, 1904–1926.

Externa länkar



Företräddes av
Henrik Horn
 Generalguvernör över Bremen-Verden
1693–1696
Efterträddes av
Jürgen Mellin
Företräddes av
Jacob Johan Hastfer
 Generalguvernör över Livland
1696–1702
Efterträddes av
Karl Gustaf Hansson von Frolich