Härmsångare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Härmsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Hippolais icterina, Belarus 1.jpg
Sjungande härmsångare
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljRörsångare se text
Acrocephalidae
SläkteHippolais
ArtHärmsångare
H. icterina
Vetenskapligt namn
§ Hippolais icterina
AuktorVieillot, 1817
Synonymer
  • Hypolaïs icterina Hasselgren, 1909
Hitta fler artiklar om fåglar med

Härmsångare (Hippolais icterina) är en fågel som tillhör familjen rörsångare (Acrocephalidae) som tidigare ingick i familjen sångare.[2] Den häckar från Centraleuropa och Skandinavien österut genom Asien till Altaj. Vintertid flyttar den till tropiska Afrika. Arten är mycket lik och nära släkt med den västligare polyglottsångaren. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Härmsångaren är en medelstor sångare som mäter 12–13,5 cm[3] och väger 14–20 gram. Den har ganska stort huvud, långa vingar och ganska kort, tvärt avskuren stjärt.[3] Könen är lika tecknade med grågrön ovansida och jämnt ljusgul undersida.[3] Den har blygrå ben och lång bredbasig näbb med orange undre och grå övre näbbhalva.[3] Härmsångaren är till utseendet mycket lik polyglottsångaren som ersätter dess utbredningsområde i sydvästra Europa.[3] Förutom skillnader i sång har härmsångaren mycket längre handpenneprojektion (lika lång som tertiallängden), tydligt ljuskantade armpennor som skapar en ljus vingspegel på den hoplagda vingen och polyglottsångaren har brunaktiga eller gråbruna ben.[3] Juvenilen om hösten har en något ljusare fjäderdräkt.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Härmsångarens lockläte på häckningsplats låter ungefär "tä-tä-hyi" och vid oro ger den ifrån sig korta serier med "tä tä tä..."[3] Dess sång är snabb (dock långsammare än kärrsångaren) och ljudlig och den väver in härmningar av andra arters sång.[3] Trots sitt namn är den dock inte lika skicklig imitatör som exempelvis kärrsångaren. Ett återkommande sångläte är nasala gnälliga toner "gie gie gie" som kan associeras med lätet från en delfin. Den väver även in sitt igenkännbara lockläte i sången.[3] Eftersom den tillbringar vinterhalvåret, i Afrika, kan den även under sommartid i Sverige väva in härmningar från afrikanska fågelarter vilket gör att fågelskådare med stor kunskap om fågelsång i vissa fall kan utröna var i Afrika en individ övervintrat.

Härmsångare. 90sek.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Härmsångaren häckar i Europa och Asien. Utbredningsområdet sträcker sig från nordöstra Frankrike i väster. Den förekommer i stora delar av södra och mellersta Skandinavien men längre norrut utmed kusterna i Norge och Bottenviken. Som längst norrut häckar den i Narvik i Norge, lokalt norr om Rovaniemi i Finland och på Onegahalvön vid Vita havet. Vidare sträcker sig utbredningsområdet genom Centraleuropa så långt söderut som till bulgariska Svartahavskusten, och österut genom Europeiska Ryssland och norra Kazakstan till allra västligaste delen av Altaj.[4] Det finns även en isolerad häckningspopulation i norra Iran.[4] Dess utbredningsområde ligger till 75–94 % i Europa.[1] Den är en flyttfågel som övervintar i tropiska Afrika från Viktoriasjön i nordöstra Afrika till Angolas kust i väster, Malawisjön och Moçambiques kust i öster och Östra Kapprovinsen i söder.[4] I norra Europa förekommer den från maj till augusti.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Härmsångaren föredrar lummig lövskog och kan ofta vara svår att få syn på.

Härmsångaren häckar i hela Sverige så långt norrut som till Skellefteå, men är vanligast i kustområdena i söder.[4][5] Härmsångaren befinner sig i genomsnitt bara 2,5 månader i Sverige per år vilket gör den till en av de häckfåglar som befinner sig kortaste tiden i landet.[5]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Härmsångaren behandlas som monotypisk, det vill säga inte delas in i några underarter. Den är närmast släkt med polyglottsångaren (H. polyglotta).[6]

Rörsångarna behandlades tidigare som en del av den stora familjen sångare (Sylviidae). Genetiska studier har dock visat att sångarna inte är varandras närmaste släktingar. Istället är de en del av en klad som även omfattar timalior, lärkor, bulbyler, stjärtmesar och svalor.[7] Idag delas därför Sylviidae upp i ett flertal familjer, däribland Acrocephalidae.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Härmsångaren förekommer främst i lummig lövskog med undervegetation av hägg, hassel och slån, gärna lite fuktig och av parkliknande karaktär. Den häckar även i alkärr och exempelvis i renodlad björkskog med risig undervegetation, gärna angränsande till en vassjö.[5][8] Den föredrar att sitta högt uppe i ett träd och sjunga vilket den gör under dygnets ljusa timmar.[5] Den blir könsmogen efter ett år och den huvudsakliga häckningsperioden är från maj till juli. Den bygger ett välbyggt skålformat bo av kvistar, strån, löv och gräs som den placerar lågt i träd eller buskar.[8][5] Honan lägger fyra till sex rosafärgade ägg med svarta prickar.[8] Äggen ruvas av båda föräldrarna i 13 dygn.[8][5] Juvenilerna blir flygga efter 13 dygn.[8][5] Härmsångaren känner lätt igen ett gökägg och kastar ut det ur boet. Den lägger bara en kull per häckningssäsong.[8]

Härmsångarens ägg.
Ett härmsångarbo.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Den livliga härmsångaren letar ständigt efter föda och befinner sig sällan på marken. Liksom de flesta sångarna är lever härmsångaren främst av insekter och spindlar, men kan även äta bär på sensommaren.[5]

Härmsångaren och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

I Europa uppskattas häckningspopulationen uppgå till 3,5–7,1 miljoner häckande par och en mycket grov uppskattning ger att den globala populationen uppgår till 11,2–28,4 miljoner vuxna individer.[1] Härmsångaren har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population så trots att utvecklingstrenden bedöms som negativ så kategoriserar Birdlife International arten som livskraftig (LC).[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige ökar härmsångaren i antal, de senaste tio åren med mellan 16 och 69 procent. Beståndet bedöms som livskraftigt, varför den inte upptas i Artdatabankens rödlista.[9][10]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Härmsångaren har även kallats för bland annat gulsångare, gulbrösta[11] och bastardnäktergal.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Härmsångare in Nederlandsche Vogelen, 1789

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Hippolais icterina Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  3. ^ [a b c d e f g h i] Svensson et al. (2009) s:324–325
  4. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Hippolais icterina - Species Range Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org Arkiverad 11 maj 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 12 juli 2014.
  5. ^ [a b c d e f g h] Staav & Fransson (1991) s:381–382
  6. ^ Fregin, S., M. Haase, U. Olsson, and P. Alström (2009), Multi-locus phylogeny of the family Acrocephalidae (Aves: Passeriformes) — the traditional taxonomy overthrown, Mol. Phylogenet. Evol. 52, 966-878.
  7. ^ Fregin, S., M. Haase, P. Alström, and U. Olsson (2012), New insights into family relationships within the avian superfamily Sylvioidea (Passeriformes) based on seven molecular markers, BMC Evol. Biol. 12:157.
  8. ^ [a b c d e f] Wahlberg (1993) s:374–375
  9. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  10. ^ Artfakta om härmsångare, ArtDatabanken.
  11. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:187

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 381–382. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 324–325. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 374–375. 91-29-61772-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]