José Mourinho

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
José Mourinho
Mourinho Madrid.jpg
Personlig information
Fullständigt namn José Mário dos Santos Félix Mourinho
Smeknamn The special one (Den specielle)
Födelsedatum 26 januari 1963 (52 år)
Födelseort Portugal Setúbal, Portugal
Längd 177 cm
Klubbinformation
Klubb kEngland Chelsea
Position Tränare/Manager
Tidigare klubbar
19801982
19821983
19831985
19851987 
Portugal Rio Ave
Portugal Belenenses
Portugal GD Sesimbra
Portugal Comércio e Indústria
Uppdrag som tränare
2000
2001–2002
2002–2004
2004–2007
2008–2010
2010–2013
2013-
Portugal Benfica
Portugal União de Leiria
Portugal FC Porto
England Chelsea FC
Italien FC Internazionale
Spanien Real Madrid
England Chelsea FC

José Mário dos Santos Félix Mourinho (portugisiskt uttal [ʒuˈzɛ moˈɾiɲu]), född 26 januari 1963 i Setúbal, Portugal, är en portugisisk fotbollstränare och som sådan en av de mest framgångsrika och aktade världen över[1][2][3][4][5][6][7]. Hans största framgångar hittills är två vunna Champions League-titlar; med FC Porto 2004 och FC Inter 2010

Karriären[redigera | redigera wikitext]

Lärotiden[redigera | redigera wikitext]

Mourinho spelade själv fotboll som junior och en bit upp i senioråldern, men då han varit missnöjd med hur långt karriären tagit honom valde han i början av 1990-talet att byta till tränarsysslan. Han tränade ungdomslag och var assisterande manager innan han fick jobb som tolk under Bobby Robson i Sporting Lissabon. Mourinho lärde sig mycket av den tuffe engelsmannen och då samarbetet var lyckat fortsatte han under Robson då denne senare tränade klubbarna FC Porto och FC Barcelona.

De första framgångarna i Benfica och Leiria[redigera | redigera wikitext]

År 2000 var Mourinho assisterande manager i portugisiska Benfica men efter dåliga resultat i ligastarten fick huvudtränaren Jupp Heynckes sparken och Mourinho erbjöds att ta över. Han accepterade under förutsättning att han själv fick välja sin andreman - den gamle Benficaförsvararen Carlos Mozer. Ledningen, som velat anställa Jesualdo Ferreira, fick ge med sig efter att Mourinho uttryckt följande om Ferreira: "Det här skulle kunna vara berättelsen om en åsna som arbetat i 30 år på att bli en häst men aldrig lyckats".[8] Bara veckorna efter att ha fått managerjobbet ville Bobby Robson återförenas med sin parhäst - nu i Newcastle United. Robson erbjöd sig t o m att bli andretränare bakom portugisen för att locka över honom till England. Mourinho tackade dock nej då han menade att Robson aldrig skulle tillåtit någon annan att styra skutan i hans favoritklubb.

Mourinho och Mozer vände resultaten i favör för Benfica under hösten. Men i december meddelade klubbens nye president, Manuel Vilarinho, att han så småningom hade för avsikt att anställa den gamle landslagsspelaren Toni som coach. Mourinho gav då klubben ett ultimatum: ett förlängt kontrakt eller så skulle han avgå med omedelbar verkan. Utfallet blev det senare - något president Vilarinho ångrat efteråt:

"Ta mig tillbaka i tiden och jag skulle göra exakt det motsatta: Jag skulle förlänga hans kontrakt. Först senare insåg jag att ens personlighet och stolthet inte kan sättas före den institution vars intresse vi tjänar"[9]

Redan i januari 2001 hade Mourinho hittat ett nytt lag att träna. Ligakonkurrenten Uniao de Leiria drog nytta av hans tjänster då de när säsongen var slut hade nått sin bästa ligaplacering någonsin med en 5:e plats. Mourinhos del i framgången gick inte obemärkt förbi. Flera storklubbar i landet hade nu fått upp ögonen för den karismatiske och kompromisslöse tränartalangen.

FC Porto - första storklubben[redigera | redigera wikitext]

I januari 2002 handplockades Mourinho som tränare till FC Porto. Klubben låg i mitten av tabellen - något som var långt under förväntningarna för styrelsen. Med Mourinho gick det som på räls för laget: Porto slutade till sist på 3:e plats i ligan efter 11 segrar, 2 oavgjorda och 2 förluster.

Nästa säsong förde han klubben till ligaguld då man slog rekord i antal poäng under en säsong. Porto vann samtidigt också portugisiska cupen och UEFA-cupen; med Mourinho som den sjätte trippel-vinnar-tränaren i historien. Nästkommande säsong försvarade Porto ligaguldet och senare på våren vann man högst otippat även Champions League. Mourinho hade i Porto lyckats med allt han företagit sig och sökte nu nya utmaningar. Han behövde dock inte leta själv: storklubbarna stod på kö för portugisen med en meritlista snudd på längre än hans karriär.

Storhetstiden i Chelsea[redigera | redigera wikitext]

Mourinho i Chelsea 2007

Klubben som fick Mourinhos underskrift på papper var den hårdsatsande Premier League- klubben Chelsea FC. Mourinho tog sin nya klubb in i den mest framgångsrika tiden i dess historia. Ryske mångmiljardären och ägaren Roman Abramovitj gav Mourinho vad han i spelarväg pekade på - och portugisen fogade ihop delarna till ett lag. Chelsea vann ligan redan första året (2004-2005) och slog samtidigt flera rekord, bland annat flest vunna matcher, minst antal insläppta mål och flest hållna nollor under en Premier League-säsong. Mourinho förde laget till vinst också i Ligacupen samt till semifinal i Champions League.

Säsongen 2005-2006 fortsatte framgångarna för Mourinho och London-klubben. Man försvarade sin ligatitel och tog sig vidare i Champions League. Sommaren 2006 värvade så Chelsea den ukrainske storskytten och ägare Abramovitjs favoritspelare, Andrij Sjevtjenko, från AC Milan. Under säsongen insisterade Abramovitj på att ukrainaren skulle få mer speltid - trots uteblivet målskytte och en vikande form. En växande konflikt mellan tränare Mourinho, som motsatte sig önskemålen gällande Sjevtjenko, och Abramovitj kunde anas under Chelseas välputsade fasad. Trots motsättningar även under 2007 vann Chelsea både Ligacupen och FA-cupen detta år.

I september 2007 kom till sist allt på sin spets. Efter "bara" 1-1 i en Champions League-match hemma mot Rosenborg BK och en ligastart som inte varit som önskat meddelade Mourinho plötsligt att han skulle avgå. Enligt han själv skedde detta efter en "muntlig överenskommelse" med ledningen men det var ingen tvekan om att klubben varit överraskade av beslutet. Mourinho lämnade klubben som dess framgångsrikaste tränare någonsin, med 6 vunna titlar på 3 år. Under hans ledning hade Chelsea dessutom inte förlorat en enda hemmamatch i ligaspelet - 60 i rad - och segerprocenten för samtliga matcher låg på imponerande 70,8 %.

Efterträdare blev andretränare Avram Grant som tog laget till andraplaceringar i såväl Champions League som Ligacupen och Premier League. Mourinho själv tog nu en tid ledigt från posten som fotbollstränare. Spekulationer om vilken hans nya klubb skulle bli var ett långdraget diskussionsämne i massmedia.

Till Italien och Inter[redigera | redigera wikitext]

Mourinho i Inter 2009

Den 2 juni 2008 tog spekulationerna slut då Inter meddelade att Mourinho skrivit på ett tre-årskontrakt med klubben. Idel världsstjärnor med svenske Zlatan Ibrahimović i spetsen väntade nu på vad portugisens metoder skulle innebära för laget som lyckats väl i ligan men på senare år sällan i de europeiska cuperna.

Under den första säsongen i Inter (2008-09) vann laget Serie A och den italienska supercupen. Men kraven på Mourinho var höga och hans första säsong i klubben sågs av många fans som ett misslyckande då man till stor besvikelse slogs ut i åttondelsfinalen av Manchester United i Champions League: det var ju för att ge klubben framgångar ute i Europa portugisen hade värvats.

Men nästföljande säsong så skulle det gå betydligt bättre. Mourinhos mannar besegrade hans gamla lag Chelsea i åttondelsfinalen och vandrade sedan hela vägen till final via segrar över CSKA Moskva och FC Barcelona. Redan inför semifinalerna blev Mourinho uppmärksammad som den första tränaren som tagit tre olika lag till semifinal i Champions League. I finalen besegrades sedan Bayern München med 2-0 och Mourinho blev historisk som den blott tredje tränaren i historien (efter Ernst Happel och Ottmar Hitzfeld) som vunnit Europacupen/Champions League med två olika klubbar.

Real Madrid[redigera | redigera wikitext]

Bara timmar efter Inters vinst i Champions League-finalen i slutet av maj 2010 stod det klart att Mourinho skulle lämna klubben. Han menade att han inte kunde uträtta mer i en klubb som under hans två år redan vunnit allt ett europeiskt klubblag kan vinna. Istället sade han sig nu vara villig att ta sig an den något insomnade spanska storklubben Real Madrid. Som svar på uttalandet meddelade Madrid-laget några dagar senare att en ny tränare skulle anställas och att Mourinho var mannen man önskade kontraktera - om Inter var villiga att släppa ifrån sig portugisen.[10] Det var man. Mourinho skrev under ett 4-årskontrakt och flyttade till den spanska huvudstaden.

Under den första säsongen stötte dock Mourinho på vissa motgångar; bl a blev 5-0-förlusten i november 2010 mot Barcelona på Camp Nou den dittills största förlusten under hans karriär. Den 2 april 2011 bröts också hans rekordsvit på 150 raka matcher på hemmaplan i seriespel utan förlust - denna på en period över 9 år. Sporting de Gijón vann med matchens enda mål och ligatiteln kom efter detta aldrig inom räckhåll för Mourinho som istället fick se värsta konkurrenten Barcelona defilera till guldet. Real Madrid fick emellertid revansch i Copa del Rey (Spanska cupen) där man finalbesegrade Barcelona med 1-0 efter att Cristiano Ronaldo avgjort i förlängningen. Säsongen 2011/2012 motsvarade laget och Mourinho delvis de enormt högt ställda förväntningarna när man lyckades vinna La Liga-titeln. Någon framgång i Champions League blev det dock inte heller detta år då Real, precis som föregående säsong, förlorat i semifinalspelet. Mourinho meddelade under våren att han ämnade träna klubben ännu ett år, men att han skulle komma att lämna efter säsongen 2012/2013. Efter den tredje raka semifinalförlusten i Champions League och ett i övrigt tämligen misslyckat år kunde Mourinos tränarperiod i den spanska storklubben summeras med tre vunna titlar: La Liga 2011/2012, Spanska cupen 2010/2011 och Spanska supercupen 2011/2012.

Tillbaka i Chelsea[redigera | redigera wikitext]

Föga överraskande, och helt enligt de tips som framfördes då Mourinho meddelat att våren 2013 skulle bli hans sista i Real Madrid, blev hans nya klubbadress från sommaren 2013 Chelsea FC. Därmed återvände han till den klubb som han i september 2007 under dramatiska förhållanden lämnat efter att ha fört till 6 liga- och cuptitlar inom loppet av drygt 3 år. Första säsongen tillbaka i England blev tämligen medioker med portugisens mått mätt: en tredjeplats i Premier League och semifinal i Champions League blev facit. Under året bröts också Mourinhos rekordlånga svit som obesegrad på hemma-arenan Stamford Bridge efter 78 matcher med en 1-2-förlust mot Sunderland.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Under en period på över 9 år hade lag tränade av Mourinho sammanlagt 150 matcher i rad utan förlust på hemmaplan i den inhemska ligan. Sviten startade efter Portos 2-3-förlust mot Beira-Mar i den portugisiska ligan 23 februari 2002 och ändades i och med Real Madrids förlust i spanska ligan mot Sporting de Gijón den 2 april 2011. Matcherna fördelades på 38 (36 vinster och två oavgjorda) med FC Porto, 60 (46 vinster och 14 oavgjorda) med Chelsea FC, 38 (29 vinster och 9 oavgjorda) med FC Inter och 14 (samtliga segrar) med Real Madrid.[11]

Meriter[redigera | redigera wikitext]

I klubbar[redigera | redigera wikitext]

Portugal FC Porto
  • Portugisiska ligan (2): 2002/03, 2003/04
  • Portugisiska cupen (1): 2002/03
  • Portugisiska supercupen (1): 2003
  • UEFA-Cupen (1): 2002/03
  • UEFA Champions League (1): 2003/04
England Chelsea FC
Italien Inter
Spanien Real Madrid CF

Individuellt[redigera | redigera wikitext]

  • UEFA:s Årets tränare i Europa (2): 2002-03, 2003-04
  • UEFA:s pris som Coach för årets lag i Europa (4): 2003, 2004, 2005, 2010
  • Onze d'Or Bästa coach (2): 2005, 2010
  • IFFHS Årets tränare i Världen (4): 2004, 2005, 2010, 2012
  • World Soccer Magazine Årets tränare (3): 2004, 2005, 2010
  • BBC Årets sportpersonlighet (1): 2005
  • FA Premier League Årets tränare i England (2): 2004/05, 2005/06
  • Oscar del calcio Årets tränare i Italien (2): 2009, 2010
  • La Gazetta dello Sport Man of the year (1): 2010
  • Förste tränaren som tagit tre olika lag till semifinal i UEFA Champions League: 2010. Tillika först med med fyra olika lag: 2011
  • FIFA:s Guldbollen som årets tränare i Världen (1): 2010
  • International Sports Press Association Årets Manager i Världen (1): 2010
  • Förste tränaren som vunnit fyra cup-titlar i fyra olika länder. (Portugal, England, Italien, Spanien)
  • Förste tränaren som vunnit ligan i både England, Italien och Spanien. Har dessutom vunnit ligan i Portugal.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ telegraph.co.uk, läst 21 nov 2011
  2. ^ sportsillustrated.com, läst 21 nov 2011
  3. ^ goal.com, läst 21 nov 2011
  4. ^ expressen.se, läst 21 nov 2011
  5. ^ aftonbladet.se, läst 21 nov 2011
  6. ^ portugoal.net, läst 21 nov 2011
  7. ^ iffhs.de, läst 21 nov 2011
  8. ^ Sinnott, John (2007-09-18). "Low down on Porto". BBC Sport. Läst 2010-03-05.
  9. ^ 'If something got in his way - which is winning - he would leave'. The Guardian. 2007-01-17. Läst 2010-03-05.
  10. ^ ”Florentino Perez announces a change of coach at Real Madrid” (på engelska). www.realmadrid.com. 28 maj 2010. http://www.realmadrid.com/cs/Satellite/en/1330006173490/noticia/Noticia/Florentino_Perez_announces_a_change_of_coach_at_Real_Madrid.htm. 
  11. ^ ”Jose Mourinho's unbeaten home league run reaches nine years”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/europe/9399728.stm. Läst 23 februari 2011. 


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia