Manchester United FC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Manchester United FC
Fotbollsklubb
Old Trafford inside 20060726 1.jpg
Klubbens hemmaarena Old Trafford 2006.
Grundinformation
Grundad 1878 (137 år sedan)
Fullständigt namn Manchester United Football Club
Tidigare namn Newton Heath LYR FC (1878-1892)
Newton Heath FC (1892-1902)
Smeknamn "The Red Devils"
Serie Premier League
Ort Storbritannien Manchester, England, Storbritannien
Hemmaarena Old Trafford
Klubbfärg(er)               
Nyckelpersoner
Ägare USA familjen Glazer
Ordförande USA Joel och Avram Glazer
VD England Ed Woodward
Tränare Nederländerna Louis van Gaal
Ass. tränare Wales Ryan Giggs
Lagkapten England Wayne Rooney
Ass. lagkapten England Michael Carrick
Matchställ
Kit left arm manutdh2015.png
Lagfärger
Kit body manutdh2015.png
Lagfärger
Kit right arm manutdh2015.png
Lagfärger
Kit shorts manutdh2015.png
Lagfärger
Kit socks red top 3 white stripes.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm manutda2015.png
Lagfärger
Kit body manutda2015.png
Lagfärger
Kit right arm manutda2015.png
Lagfärger
Kit shorts manutdh2015.png
Lagfärger
Kit socks manutda2015.png
Lagfärger
Bortaställ
Meriter
Engelska ligamästare 20 (1908, 1911, 1952, 1956, 1957, 1965, 1967, 1993, 1994, 1996, 1997, 1999, 2000, 2001, 2003, 2007, 2008, 2009, 2011, 2013)
FA-cupmästare 11 (1909, 1948, 1963, 1977, 1983, 1985, 1990, 1994, 1996, 1999, 2004)
Engelska ligacupmästare 4 (1992, 2006, 2009, 2010)
Community Shield-mästare 20 (1908, 1911, 1952, 1956, 1957, 1965, 1967, 1977, 1983, 1990, 1993, 1994, 1996, 1997, 2003, 2007, 2008, 2010, 2011, 2013)
Cupvinnarcupmästare 1 (1991)
Champions League-mästare 3 (1968, 1999, 2008)
Uefa Super Cup-mästare 1 (1991)
Världsmästerskapet i fotboll för klubblag 2 (1999), (2008)
Övrigt
Webbplats ManUtd.com

Manchester United Football Club är en fotbollsklubb från Stretford[1] i Greater Manchester, England, som spelar i Premier League. Klubben ägs sedan maj 2005 av familjen Glazer.

Klubben grundades år 1878 under namnet Newton Heath LYR Football Club, men bytte 1902 namn till Manchester United och har spelat på Old Trafford sedan 1910. 1908 blev klubben engelska ligamästare för första gången, och detta upprepades 1911. 1931 räddade James W. Gibson Manchester United från konkurs, då klubben under 1920- och 1930-talet var mindre framgångsrikt och flyttades mellan den högsta och näst högsta ligan. I flygolyckan i München 1958 dog åtta spelare i klubben, som hade potential att göra Manchester United till ett av tidernas mästarlag i engelsk fotboll. 1968 var klubben, med Matt Busby som tränare, den första engelska klubben att vinna Europacupen och var under några år i slutet av 1960-talet också ett av Englands topplag. 1970- och 1980-talet präglades mestadels av degraderingar, tränarbyten och återavancemang – innan klubbens mest framgångsrike tränare, Sir Alex Ferguson, tog över i november 1986 och skulle visa sig vinna totalt 38 titlar med klubben. David Moyes (tidigare tränare för Everton FC) tog över rollen som tränare efter att personligen ha blivit utvald av Sir Alex Ferguson. Den 22 april 2014 sparkades Moyes till följd av klubbens fiaskosäsong 2013/2014, och Ryan Giggs som just hade avslutat sin spelarkarriär tog istället över tränarrollen tillfälligt. Den före detta förbundskaptenen Louis van Gaal tog över som manager sommaren 2014, direkt efter att ha vunnit VM-brons med Holland.

Klubben är Englands mest framgångsrika; bland annat engelsk mästare 20 gånger och har vunnit Uefa Champions League tre gånger (1968, 1999 och 2008). Manchester United rankas också som en av världens rikaste och värdefullaste fotbollsklubbar (Forbes rankande klubben som tredje rikaste till ett värde av $3.1 miljarder, 2015[2]). Manchester United är även världens mest supporterstödda klubb, till supportrar sett också den mest världstäckande klubben, och hade totalt 659 miljoner fans 2011.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tidiga åren (1878–1945)[redigera | redigera wikitext]

En tabell som visar Manchester United FC:s placeringar i ligan sedan laget deltog första gången 1892–1893 som Newton Heath, fram till nutid.
Laget vid säsongsstarten 1905/1906, då Manchester United avancerade till en andraplats i högsta divisionen.

Klubben bildades år 1878 under namnet Newton Heath Lancashire and Yorkshire Railway FC av järnvägsarbetare som arbetade vid Lancashire and Yorkshire Railway (LYR) vid Newton Heath.[3] Klubben spelade flera matcher mot andra järnvägsbolag som även de hade fotbollslag, den 20 november 1880 spelade klubben sin första registrerade match, lagets matchkläder var järnvägsbolagets färger – grönt och guld – matchen slutade i förlust för klubben med 6–0 mot Bolton Wanderers reservlag.[4] 1888 var klubben en av de grundande medlemmarna i The Combination, en regional fotbollsliga. Säsongen efter lades dock ligan ner och Newton Heath gick istället med i nygrundade Football Alliance, vilken var igång tre säsonger innan ligan gick ihop med Football League.[5] Detta resulterade i att Newton Heath säsongen 1892/1893 spelade i högstadivisionen, klubben hade även då blivit oberoende av järnvägsbolaget och valde att ändra sitt namn till endast Newton Heath FC.[3] Efter två säsonger i högstaligan degraderades klubben till andraligan.[3]

I januari 1902 hade klubben skulder på £2 670 och var på väg mot konkurs.[6] Dåvarande lagkaptenen Harry Stafford hittade då fyra lokala affärsmän, däribland John Henry Davies (som blev ordförande), som var villiga att investera £500 i utbyte mot ett direkt intresse av att driva klubben[7], senare bytte även männen namn på klubben och den 24 april 1902 föddes officiellt Manchester United.[8][nb 1] Med klubbens tränare Ernest Mangnall, som 1903 tog över som tränare, slutade laget på en andraplats i andra divisionen 1906 och säkrade en uppflyttning till högsta divisionen, vilken klubben vann 1908 – klubbens första ligatitel. Säsongen efter började med ännu en titel då klubben vann Charity Shield i början av säsongen, detta första gången som Charity Shield spelades[9] och slutade med klubbens första FA Cup-titel. 1910 flyttade Manchester United från sin hemmaplan, Bank Street till dagens hemmaplan, Old Trafford. Manchester United vann sin andra ligatitel 1911, men i slutet av efterföljande säsong lämnade tränaren Mangnall klubben för att istället ta över Manchester City som tränare.[10]

1922, tre år efter att fotbollen återupptagits efter första världskriget, degraderades klubben till andra divisionen i vilken klubben spelade fram tills återkomsten upp i högstaligan år 1925. Klubben degraderades återigen 1931 och var en så kallad "jojo-klubb", 1934 slutade klubben på lägsta ligaplacering någonsin, då på en tjugonde plats i andra divisionen.[11] Efter att klubbens främste donator, John Henry Davies, avlidit i oktober 1927 försämrades klubbens ekonomi i sådan utsträckning att Manchester United troligen skulle ha gått i konkurs om det inte vore för James W. Gibson som i december 1931 investerade £2 000 och tog över klubben.[12] Under säsongen 1938/1939, den sista säsongen som fotboll spelades innan andra världskriget bröt ut, slutade klubben på en 14:e plats i den första divisionen.[12]

Åren med Busby (1945–1969)[redigera | redigera wikitext]

"Busby Babes" i Danmark 1955.

I oktober 1945 återupptogs fotbollen igen efter andra världskriget. Den numera legendariske tränaren Matt Busby fick då stor makt över laget och fick bland annat bestämma transfers, trupputtagningar och träningarna.[13] Busby ledde laget till tre stycken andraplaceringar i ligan i rad (1947, 1948 och 1949), och han ledde även laget till vinst i FA-cupen 1947/1948. 1952 vann klubben titeln i den högsta divisionen, klubbens första ligatitel på 51 år.[14] Med en medelålder på 22 år gav media 1956 smeknamnet "Busby Babes", som en hyllning till det unga storlaget.[15] 1957 blev Manchester United det första engelska laget att konkurrera om en plats i Europacupen, trots invändning från The Football League som hade nekat Chelsea FC samma möjlighet föregående säsong.[16] På vägen till semifinal, som segrades av Real Madrid, noterades klubbens största seger någonsin; 10–0 mot belgiska mästaren RSC Anderlecht.[17]

Stenplattan vid Old Trafford till minne av de som omkom i flygolyckan i München 1958, inklusive spelarnamnen.

Efter en Europacupmatch mot Röda Stjärnan i Belgrad den 6 februari 1958, mellanlandade Manchester United på Münchens flygplats. När planet återigen skulle lyfta sladdade det av startbanan och tog eld.[18] Sju Manchester United-spelare, åtta journalister och flera klubbrepresentanter dog i haveriet.[19] Unga stjärnskottet Duncan Edwards avled senare på sjukhus. Matt Busby skadades svårt men överlevde, likaså storspelaren Sir Bobby Charlton. Tio år senare skulle de bägge vara med då United vann Europacupen. Charlton fick även höja Julies-Rimet-pokalen på Wembley då England blev världsmästare 1966.[20]

Efter att ha byggt ett av de mest topptippade lagen engelsk fotboll skådat, behövde Matt Busby i början på 1960-talet börja om från början. Flygolyckan hade tagit ifrån honom några av sin tids bästa fotbollsspelare, men direkt efter att han själv hade återhämtat sig från sina skador började Busby bygga ett nytt lag som skulle vara världsdominanta.[21]

Stommen i det nya laget byggdes runt spelare som överlevt flygolyckan, bland andra Bill Foulkes och Bobby Charlton. Även spelare som Denis Law från Torino köptes. De första åren var av mindre framgång, men säsongen 1962/1963 tog sig laget hela vägen till Wembley och slog Leicester med 3–1 i finalen. Säsongen därpå hade truppen byggts vidare och vann FA-cupen, och samtidigt slogs om ligatiteln. Det slutade med en andraplats, fyra poäng bakom segrande Liverpool. En annan milstolpe i det nya lagbygget var förvärvet av George Best.[21]

Sex år efter att laget som skulle ta över Europa slogs i bitar vann Manchester United ligan, och nådde semifinal i både Europacupen och FA-cupen. Denis Law utsågs till årets spelare i Europa. Säsongen 1966/1967 vann klubben ligan igen, efter att säsongen innan ha slutat fyra. Detta gjorde att laget garanterades en plats i europaspelet nästa säsong. Denna gång kunde inget stoppa Busbys lag från att gå hela vägen; Manchester United slog Benfica i finalen med 4–1, efter att matcher slutat 1–1 efter 90 minuter. I förlängningen kunde George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton göra var sitt mål och därmed tog klubben sin första europacuptitel någonsin, bara tio år efter Münchenkraschen. Kort efter detta blev Matt Busby adlad.[21]

Trots en elfteplats i ligan och ingen titel säsongen efter segern i Europacupen kunde fansen se tillbaka på 1960-talet med ett leende.[21]

1970- och 1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Med Europaframgångarna bakom sig började klubben nu jobba för att fylla vakuumet efter Sir Matt Busby. Busby hade givit klubben stora framgångar, men hade nu pensionerat sig och lämnat ett svårt uppdrag för styrelsen. Genom att lyfta upp en av Busbys hjälptränare, och även före detta United-spelare Wilf McGuinness, hittades en snabb första lösning. Åldrande spelare och allt mindre kontroll över laget gjorde att McGuinness hade Matt Busby hängandes över axeln. Han satte spelare som Denis Law och Shay Brennan på transferlistan, vilket skapade oro i styrelsen. Samtidigt brottades en annan av lagets stora stjärnor, George Best, med stora problem vid sidan av planen vilket inte hjälpte den redan ansträngda situationen.[22]

Annandag jul 1970 sades McGuinness upp från tränarjobbet med omedelbar verkan och Matt Busby fick komma tillbaka från sin pension tillfälligt under sökandet efter en ny tränare. I juni 1971 tillsatte styrelsen Frank O’Farrell som tränare, men 0–5 mot Crystal Palace en bit in på säsongen blev droppen och Frank fick sparken den 16 december 1972. O’Farrells tid som tränare var visserligen kort, men han lämnade ett litet avtryck i och med rekordvärvningen av Martin Buchan för £125 000. Den förre Aberdeen-kaptenen skulle bli en nyckelspelare för O’Farrells efterträdare, Tommy Docherty, som tillsattes julen 1972.[22]

Dochertys första utmaning var att hålla kvar laget i högstadivisionen samtidigt som han skulle genomföra en generationsväxling från 1960-talshjältarna. Sir Bobby Charlton hade meddelat att han skulle dra sig tillbaka efter säsongen 1972/1973, och George Best fortsatte med sina problem vid sidan av planen. Han släppte till slut den avdankade Denis Law gratis, vilket han skulle få ångra; Law gick till lokalkonkurrenten Manchester City, och i april 1974 gjorde han ett mål i matchen som definitivt skickade United ner i andradivisionen. United kom dock snabbt tillbaka och vann andradivisionen säsongen 1974/1975, och lagets anfallare Stuart "Pancho" Pearson vann skytteligan med 17 mål.[22]

United lyckades sedermera ta sig till två raka FA-cupfinaler, förlorade mot Southampton 1976 men lyckades sedan slå Liverpool med 2–1 ett år senare. Segern förstörde Liverpools chans att bli det första engelska laget att vinna en trippel; Europacupen, ligan och FA-cupen samma säsong. Drygt 20 år senare skulle United istället bli det första engelska laget att lyckas med detta. Lyckan varade dock inte längre för Docherty, efter att han blivit påkommen med att ha klubbens sjukgymnasts fru som älskarinna.[22]

Efter Docherty kom före detta QPR-managern Dave Sexton in på Uniteds bänk. De första två säsongerna kom laget på en tiondeplats i ligan, men lyckades ta laget till en FA-cupfinal 1979 – som förlorades mot Arsenal med 3–2, efter att Arsenals Alan Sunderland gjort det avgörande målet precis i slutet av matchen.[22]

Bryan Robson som värvades 1981 var lagkapten i Manchester United i 12 år, vilket är längst i klubben.[23]

1980 slutade United till slut två poäng bakom Liverpool i titelracet, efter en säsong med en misslyckad inledning men laget spelade upp sig ju längre säsongen gick. Året efter avslutade United på åttonde plats – en placering som styrelsen inte tolererade, och den 30 april 1981 blev Sexton sparkad efter fyra år som tränare. Sextons ersättare, Ron Atkinson, handplockade Mick Brown som assisterande och Eric Harrison som ungdomstränare. Atkinson hade slagit brittiskt transferrekord när han köpte in Bryan Robson från West Bromwich Albion för £1 500 000, och runt £500 000 för Remi Moses, även han från West Bromwich. 1982, 1983 och 1984 slutade United ofta trea eller fyra i ligan, men var aldrig särskilt nära att rå på segraren Liverpool.[24]

Uniteds chans på troféer var istället i de inhemska cuperna. 1983 hade klubben tagit sig till final i både ligacupen och FA-cupen. I ligacupen blev det förlust mot Liverpool med 2–1 efter att Liverpool avgjort i förlängning, men istället vanns FA-cupfinalen mot uppstickaren Brighton and Hove Albion över två matcher. Även 1985 vann United FA-cupen, finalvinst mot Everton med 1–0 då Whiteside gjorde matchens enda mål. Detta var Atkinsons andra FA-cuptitel på tre år, men 18 månader senare fick han sparken eftersom han misslyckats med att knuffa Liverpool av den engelska fotbollstronen. Inte ens när han startade säsongen 1985/1986 med tio raka segrar lyckades hans trupp ta hem ligatiteln.[24]

Åren med Sir Alex Ferguson (1986–2013)[redigera | redigera wikitext]

I november 1986 anställdes en vinnande manager; Sir Alex Ferguson kom senast från Aberdeen, där han vunnit allt som gick att vinna i skotsk fotboll plus att han även lett sitt lag till seger över Real Madrid i Europeiska cupvinnarcupen i fotboll. Ferguson visade sig ha talang för tränaryrket, men han behövde tid för att bygga laget. Klubben visade tålamod när laget bara slutade på elfte plats efter både första och andra säsongen. Efter att ha värvat ett par nya spelare visade det sig att tålamodet snart betala sig.[24]

Säsongen 1991/1992 hade Manchester United inte vunnit ligan på 25 år. Laget var stor favorit att vinna efter att ha varit i ledningen under större delen av säsongen men laget började svikta inför de avslutande matcherna. Med enbart tre omgångar kvar gick Leeds United för första gången upp i ledningen efter att Manchester United förlorat hemma mot Nottingham Forest samtidigt som Leeds vann sin match. Laget hade fortfarande saken i egna händer, med en match mindre spelad; en hängmatch borta mot redan nedflyttningsklara West Ham.[25] West Ham vann matchen med 1–0, och när Manchester United i omgången därefter även förlorade borta mot Liverpool samtidigt som Leeds United vann sin match blev Leeds klara mästare. Säsongen därefter inleddes klubbens hittills största och längsta glansperiod. För första gången på ett över ett kvarts sekel var Manchester United åter ligamästare i England.[26] Sedan dess har bara fyra andra lag (Blackburn, Arsenal, Chelsea och Manchester City) lyckats vinna ligan enstaka år. United har sedan dess också vunnit engelska ligan 11 gånger av 17 möjliga, vunnit Champions League 2 gånger samt passerat Liverpool i den engelska maratontabellen.

Den tidigare managern (Sir) Alex Ferguson har med klubben haft rekordartade framgångar under Premier Leagues existens.
Manchester United firar trippeltiteln 1999 i stadens centrum efter att ha vunnit Premier League, Champions League och FA-cupen samma säsong.

1999 kom den största triumfen då Manchester United vann "trippeln" (UEFA Champions League, Premier League och FA-cupen). Manchester United vände Champions League-finalen genom två mål på övertid mot Bayern München, med Teddy Sheringham och norrmannen Ole Gunnar Solskjaer som matchvinnare. I laget spelade klubbens framgångsrika "75:or" som kommit upp från klubbens ungdomsled, såsom Gary Neville, Nicky Butt och David Beckham. Andra stora profiler i laget var den irländske mittfältaren Roy Keane och den walesiske vänsteryttern Ryan Giggs samt den danske stjärnmålvakten Peter Schmeichel.[26]

2003 började Malcolm Glazer köpa aktier i Manchester United och 2005 stod det klart att Glazer med familj tagit över hela kontrollen av den anrika fotbollsklubben. Manchester United-fansen blev mycket upprörda och demonstrerade mot övertagandet. Som en opponering mot Malcolm Glazers maktövertagande av klubben skapade en skara fans en ny supporterklubb, FC United of Manchester. När Glazer köpte klubben fick han ta ett lån på fem miljarder kronor av de åtta miljarderna han betalade.[27] För att han ska ha råd att betala tillbaka pengarna höjdes biljettpriserna med 12 procent till årets säsong.[28]

Inför säsongen 2007/2008 var Chelsea favorittippade till ligasegern med Manchester United och Arsenal FC som främsta utmanare. Under säsongen kom klubben dock att vinna både ligan och Champions League. Ligatiteln var klubbens 17:e totalt och den 10:e sedan 1993. Klubbens tredje seger i Champions League säkrades via straffsparksläggning mot Chelsea.[29]

Säsongen 2008/2009 vann laget återigen Premier League och gick även detta år vidare till finalen i UEFA Champions League, men denna gång blev det förlust 0–2 mot spanska FC Barcelona. 2009/2010 lyckades United bara vinna Carling Cup – Premier League-titeln försvann till Chelsea och i Champions League åkte laget ut i kvartsfinalen mot tyska Bayern München. Säsongen efter, 2010/2011, vann Manchester United hem Premier League igen och gick förbi Liverpool i antal ligatitlar; 19 totalt, flest i den engelska fotbollshistorien. United lyckades även ta sig till sin tredje Champions League-final på fyra år, och ställdes likt senast mot Barcelona. Även denna gång lyckades spanjorerna vinna, slutresultat skrevs till 3–1 där Uniteds mål gjordes av Wayne Rooney.[29]

Säsongen 2011/2012 besegrades United av den lokala konkurrenten Manchester City, som hamnade på samma poäng men hade bättre målskillnad. Inte heller i Champions League lyckades laget nå några framgångar. Laget slutade på tredje plats i gruppen och åkte ur redan innan slutspelet. Istället blev det spel i Europa League där Athletic Bilbao blev för svåra i åttondelsfinalen. Istället säsongen fick klubben revansch genom att säkra ligatiteln med fyra omgångar kvar. Det var totalt den 20 ligatiteln, och den 13 Premier League-titeln under Sir Alex Ferguson. I Champions League vann laget komfortabelt gruppen, men lottades mot Real Madrid i åttondelsfinalen och åkte ur turneringen.[30] Sir Alex Ferguson fick i november 2012 en staty rest efter sig utanför Old Trafford.[31]

Tiden efter Ferguson (nutid)[redigera | redigera wikitext]

David Moyes från Everton efterträdde Sir Alex inför säsongen 2013/2014, efter att personligen ha blivit utvald av Ferguson.[32][33] United misslyckades med allt under transferfönstret och på transferfönstrets sista dag köptes Marouane Fellaini från Everton för £27,5 miljoner. Fellaini hade en utköpsklausul på £25 miljoner under transferfönstrets tidigare skede.[34] David Moyes första tävlingsmatch var FA Community Shield-finalen mot Wigan, som Manchester United vann med 2–0 efter två mål av Robin van Persie. Resten av säsongen präglades av att Moyes testade olika laguppställningar under varje match utan några större framgångar. När fyra matcher återstod av Premier League-säsongen fick David Moyes sparken, och en nyavlagde spelaren Ryan Giggs blev tillfällig manager säsongen ut. Manchester United slutade på en fiaskoartad sjundeplats, efter att klubben under hela Premier Leagues existens dessförinnan alltid hade blivit topp tre.[30]

Med floppsäsongen bakom sig köpte klubben två nya spelare, Ander Herrera från Athletic Bilbao och Luke Shaw från Southampton, och Louis van Gaal utnämndes till ny manager. Den 20 augusti 2014 anlände argentinaren Marcos Rojo från Sporting, och strax därefter köptes argentinaren Angel Di Maria för £60 miljoner.[35] Radamel Falcao säsongslånades från AS Monaco som tilltänkt sniper.[30] Innan de två senaste spelartillskotten hade van Gaals lag bland annat stått för nederlaget 0–4 borta mot tredjedivisionsklubben Milton Keynes Dons FC i Ligacupen den 26 augusti.[36] Den 30 augusti värvades den nederländske mittfältaren Daley Blind[37] som skulle visa sig lyfta anfallsspelet från mittfältet avsevärt. Försvaret hamnade i största fokus under säsongens gång, och bland annat dröjde klubbens första bortaseger i Premier League till matchen mot Arsenal den 22 november.[38] Klubbens och van Gaals främsta målsättning under säsongen var en topp fyra-placering i Premier League för återavancemang till Champions League 2015/2016, vilket klubben nådde i och med sin slutgiltiga fjärdeplats.[39]

Rekord[redigera | redigera wikitext]

Topp 10 spelare med flest matcher[redigera | redigera wikitext]

Spelare i fet stil är fortfarande aktiva i Manchester United.

Senast uppdaterad 22 oktober 2014

Nr Namn Karriär Matcher Mål
1 Wales Ryan Giggs 1990–2014 963 168
2 England Bobby Charlton 1956–1973 758 249
3 England Paul Scholes 1993–2013 718 155
4 England Bill Foulkes 1952–1970 688 9
5 England Gary Neville 1992–2011 602 7
6 England Alex Stepney 1966–1978 539 2
7 Irland Tony Dunne 1960–1973 535 2
8 England Denis Irwin 1990–2002 529 33
9 England Joe Spence 1919–1933 510 168
10 Skottland Arthur Albiston 1974–1988 485 7

[40]

Topp 10 spelare med flest mål[redigera | redigera wikitext]

Spelare i fet stil är fortfarande aktiva i Manchester United.

Senast uppdaterad 22 oktober 2014

Nr Namn Karriär Mål Matcher Mål/match
1 England Bobby Charlton 1956–1973 249 758 0,33
2 Skottland Denis Law 1962–1973 237 404 0,59
3 England Wayne Rooney 2004– 219 448 0,49
4 England Jack Rowley 1937–1955 211 424 0,50
5 England Dennis Viollet 1953–1962 179 293 0,61
Nordirland George Best 1963–1974 179 470 0,38
7 Wales Ryan Giggs 1990–2014 168 963 0,17
England Joe Spence 1919–1933 168 510 0,33
9 Wales Mark Hughes 1983–1995 163 467 0,35
10 England Paul Scholes 1993–2013 155 718 0,22

[40]

Ekonomi och supporterstöd[redigera | redigera wikitext]

Manchester United Football Club hör, förutom de sportsliga framgångarna, till superklubbarna såväl ekonomiskt och vad gäller supporterstöd. Klubben har sedan mitten av 1990-talet hört till världens allra rikaste, både vad gäller omsättning och marknadsvärde. Många år omsatte klubben mest pengar av alla klubbar men har sedan säsongen 2004/2005 tappat toppositionen till de spanska giganterna Real Madrid och FC Barcelona. Marknadsanalytiker anser emellertid att klubben är värd ännu mer än Real Madrid och Barcelona och senaste säsongen steg omsättningen mer än Real Madrids. Enligt de senaste undersökningarna ska United vara världens rikaste[41] och populäraste klubb.[42]

Manchester Uniteds ekonomiska styrka avspeglar sig tydligt i klubbens aktiviteter på transfermarknaden. I början av februari 2011 hade fyra av de tio dyraste köpen någonsin i Premier League haft Manchester United som köpare:[43]

Klubben är ofta världsdominerande vad gäller supporterstöd, med supporters i så gott som hela världen. Den lokala publiktillströmningen har klubben sedan lång tid tillbaka det högsta publiksnittet bland klubbarna i Premier League. De senaste åren har det legat på ungefär 76 000 vilket innebär att hemmaarenan Old Trafford är fullbesatt praktiskt taget varje match. Old Traffords publikkapacitet har via utbyggnader ökat med över 30 000 sedan mitten av 1990-talet.

Med alla framgångar senaste 15-årsperioden tyder allt på att klubben kommer att tillhöra "supermakterna" inom klubbfotbollen under överskådlig framtid. Vissa har påpekat att klubben har stora skulder eftersom nuvarande ägaren Malcolm Glazer finansierade köpet med stora lån.[44][45]

Ägarskap och finansiering[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen stod Lancashire and Yorkshire Railway Company för finansieringen, innan klubben 1892 blev ett aktiebolag och sålde aktier till lokala anhängare för £1 via en ansökningsblankett.[7] 1902 skickades majoritetsägande till de fyra lokala affärsmän som investerat £500 för att rädda klubben från konkurs, inklusive klubbens då framtida president John Henry Davies.[7] Efter hans död 1927 stod klubben ännu en gång inför konkurs, men räddades i december 1931 av James W. Gibson som tog kontroll över klubben efter en investering på £2 000.[12] Gibson främjade sin son Alan i styrelsen 1948, och tre år senare dog James. Familjen Gibson behöll ägandet av klubben genom James hustru Lilian, men ordförandeposten tillgavs den före detta spelaren Harold Hoffman.[46][47][48]

Louis Edwards, vän till Matt Busby, befordrades till styrelsen några dagar efter flygolyckan i München 1958 och började förvärva aktier i klubben; för en investering på £40 000 hade han samlat 54 procent av aktierna, och tog kontroll i januari 1964.[49] När Lilian Gibson dog i januari 1971 skickades hennes aktier till Alan Gibson som sålde en procentsats av sina aktier till Louis Edwards son Martin Edwards 1978, som kom att bli ny ordförande vid Louis död 1980.[50] Media-storpampen Robert Maxwell försökte köpa klubben 1984, men uppfyllde inte Edwards utgångspris.[50] 1989 försökte Martin Edwards sälja klubben till Michael Knighton för £20 miljoner, men försäljningen föll igenom och Knighton gick med i styrelsen istället.[50]

Manchester United noterades på börsen i juni 1991 (kapitalet steg med £6,7 miljoner)[51] och fick ännu ett uppköpserbjudande 1998, denna gång av Rupert Murdrochs företag British Sky Broadcasting. Detta resulterade i bildandet av Shareholders United Against Murdoch – nu Manchester United Supporters Trust – som uppmuntrade anhängare att köpa aktier i klubben i ett försök att blockera alla fientliga köpare. Manchester Uniteds styrelse antog ett erbjudande på £623 miljoner, men övertagandet var blockerat av Storbritanniens konkurrenskommission på det sista hindret i april 1999.[52] Några år senare uppstod en maktkamp mellan Alex Ferguson och hans hästkapplöpningspartners, John Magnier och J. P. McManus, som gradvis hade blivit majoritetsägare. I en tvist som härrörde från angripet ägande av hästen Rock of Gibraltar försökte Magnier och McManus få bort Ferguson som manager, och styrelsen svarade med att av närmande investerare minska den irländska majoriteten.[53]

I maj 2005 köpte Malcolm Glazer 28,7 procent av aktierna som McManus och Magnier innehade, och därmed förvärvades en kontrollpost genom sin investering som förmedlade Red Football Limited i ett högt belånat övertagande att värdesätta klubben till £800 miljoner (senare $1,5 miljarder).[54] I juli 2006 meddelade klubben sig ha en skuld på £660 miljoner av refinansieringspaketet, vilket resulterade i en minskning med 30 procent av årliga räntebetalningar till £62 miljoner.[55][56] Med skulder på £716,5 miljoner ($1,17 miljarder) i januari 2010 refinansierades Manchester United ytterligare genom en obligationsemission värd £504 miljoner, som gav klubben möjlighet att betala av det mesta av de £509 miljoner gentemot internationella banker. Den årliga räntan på obligationerna – som sträcker sig till den 1 februari 2017 – är cirka £45 miljoner. Trots omstruktureringarna föranledde klubbens skulder till att fansen visade sitt missnöje på både Old Trafford och Trafford Training Centre den 23 januari 2010, och vidare fick förmögna fans funderingar på att köpa ut Glazers ur ledningen med bestämt inflytande.[57][58][59]

I augusti 2011 tycktes Glazer ha kontaktat Credit Suisse i förberedelse för $1 miljard (cirka £600 miljoner) börsintroduktion på Singaporebörsen som skulle värdera klubben på £2 miljarder, men i juli 2012 meddelade klubben planera att lista sin börsintroduktion på New York-börsen istället. Trots efterföljande nedskärning i och med sänkta priser på aktier värdesattes Manchester United i augusti 2012 till £2,3 miljarder vilket utgjorde klubben till världens mest värdefulla.[60]

Tröjleverantörer genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Namn Företagets ursprung Startade Gick/Går ut Värde
Umbro England - 1975 -
Admiral England 1975 1980 -
Adidas Tyskland 1980 1992 -
Umbro England 1992 2002 -
Nike USA 2002 2015 £302,9m
Adidas Tyskland 2015 2025 £750m

Sponsorer[redigera | redigera wikitext]

Tröjsponsorer genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Wayne Rooney och Anderson i AIG-prydda Manchester United-tröjor, 2008.
Namn Företagets ursprung Bransch Startade Gick/Går ut Värde
Sharp Japan Elektronik 1982 1999 -
Vodafone England Mobiltelefoni 2000
2004
2004
2005
£30m
£9m
AIG USA Försäkringar 2005 2010 £56,5m
Aon USA Försäkringar 2010 2014 £80m
Chevrolet USA Bilindustri 2014 2021 $80m/år[61]

Övriga sponsorer[redigera | redigera wikitext]

Namn Företagets ursprung Bransch Startade Gick/Går ut Värde
Aigo Kina Elektronik 2009 2014 -
Bwin[62] Gibraltar Vadslagning 2012 - -
Chevrolet[63] USA Bilar 2012 2017 -
DHL Tyskland Logistik 2011 2015 £40m
Epson Japan Kontorsmaterial 2010 - -
Hublot Schweiz Klockor 2008 2011 £12m
Kansai Paint[64] Japan Målarfärg 2013 2016 -
Singha Thailand Öl 2010 2016[65] -
Turkish Airlines Turkiet Flygbolag 2010 - -
Thomas Cook England Resebolag 2010 - -
Kumho Tires Sydkorea Däck 2007 2011 -
Smirnoff Ryssland Dryck 2008 - £10m
Castillero del Diablo Chile Vin 2010 - -
Viagogo England Biljetter 2006 - -

Rivaler[redigera | redigera wikitext]

Manchester Uniteds klassiska rivaler är Arsenal FC, Leeds United AFC, Liverpool FC och Manchester City FC (som utgör det så kallade "Manchester-derbyt").[66][67]

Rivaliteten med Liverpool har anknytningar till tidigare tävlingar mellan dessa städer under Industriella revolutionen när Manchester var känd för sin textilindustri medan Liverpool för sin stora hamn.[68] Manchester United och Liverpool har i historiken också varit de två mest framgångsrika fotbollsklubbarna i England och slagits om ligatiteln mot varandra flera gånger.

Rivaliteten med Leeds, även kallat "Rosornas krig", bottnar i en historisk fejd på 1400-talet mellan distrikten Yorkshire och Lancashire. Det är cirka 60 kilometer mellan städerna vilket ger matcherna en karaktär av derby.[69]

Rivaliteten med Arsenal härstammar från de flertal gånger som klubbarna, såväl också tränarna Alex Ferguson och Arsène Wenger, slagits om Premier League-titlar (Manchester United 20 stycken och Arsenal 13).[70][71]

Färger och klubbmärket[redigera | redigera wikitext]

Manchester Uniteds klubbmärke härleds från vapenskölden hos Manchester United Council, och trots allt som återstår av detta på det aktuella märket har fartyget fulla segel. Djävulen med treudden kommer från klubbens smeknamn The Red Devils, som fanns med på klubbprogram och halsdukar under 1960-talet, och kom att ingå i klubbmärket från 1970 även om det dröjde till 1971 innan djävulen kom med på bröstmärket på matchställen (såvida inte laget spelade i en cupfinal).[72]

Ett fotografi på Newton Heath-laget 1892 tros visa att laget bar röd-vita kvartströjor och blå shorts. Mellan 1894 och 1896 var tröjorna distinkt gröna och guldfärgade, som 1896 ersattes av vita tröjor med blå shorts. Efter namnbytet 1902 blev klubbens matchställsfärger ändrade till röda tröjor, vita shorts och svarta strumpor vilket blev hemmastandarden. Sedan dess fram till 1922 gjordes mycket få ändringar med matchstället tills klubben antog vita tröjor med ett mörkrött "V" kring halsen, som bestod fram till 1927. Under en period 1934 förändrades stället till körsbärsröda tröjor med vit ring, men den föregående röda tröjan återkallades året därpå när klubbens lägsta placering någonsin blev ett faktum (tjugonde plats i andra divisionen), ringen släpptes tillbaka. De svarta strumporna ändrades till vita 1959–1965, ändrades därefter till röda fram till 1971 och återgick till svarta. Svarta shorts och/eller vita strumpor bärs oftast i bortastället, ibland hemmastället om det finns en konflikt med motståndarens ställ. De nuvarande hemmatröjorna är röda med vitknäppt krage, och manschetter med svart och vit klippning.[73][74]

Manchester Uniteds bortaställ har ofta bestått av en vit tröja, svarta shorts och vita strumpor men har funnits flera undantag; bland andra en helsvart remsa med blått och guldklippningar mellan 1993 och 1995, och den marinblå tröjan med horisontella silverkritstreck användes säsongen 1999/2000.[75] Bortastället 2011/2012 bestod av en kungsblå kropp och tunnbandstillverkade ärmar av små midnatts-marinblå ränder, med svarta shorts och blå strumpor.[76] Ett helgrått bortaställ bars säsongen 1995/1996, men släpptes tillbaks efter fem matcher eftersom spelarna hävdade sig ha svårt att hitta sina lagkamrater mot publiken.[77] Till 100-årsjubileet av "Manchester United" 2001 fanns ett reversibelt vit-/guldställ, även om tröjorna i det faktiska stället inte var reversibla.[78]

Klubbens tredjeställ är ofta helblått, vilket också fallet är 2015.[79] Undantag inkluderar en halverad grön-/guldtröja 1992–1994, en blåvit-randig tröja 1994–1996 och en gång säsongen 1996/1997, ett helsvart ställ under trippelvinstsäsongen 1998/1999, samt vita tröjor med svart-röda horisontella kritstreck 2003–2005.[80] Sedan 2006/2007 har tredjestället ofta varit den föregående säsongens bortaställ, med undantag för säsongen 2008/2009[81] och 2014/2015.

Arenor[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Old Trafford

Newton Heath spelade inledningsvis på North Road med en publikkapacitet på 12 000 åskådare, men klubben ansåg att detta inte var tillräckligt för att få gå med i The Football League. En viss expansion beviljades 1887, och 1891 hade två ståplatsläktare gjorts för 1 000 platser vardera på en minimal finansiering av Newton Heath. I juni 1893 tvingades klubben byta till arenan Bank Street med plats för 10 000 åskådare, efter att klubben blivit vräkt av North Roads ägare. Även denna arena hade den bristfälliga standarden med ett underlag som kunde variera mellan grusplan och sumpmark. Klubbens nytillträdde ordförande John Henry Davies tyckte inte att Bank Streets plan var duglig för ett lag som nyss hade vunnit högsta ligan och FA Cupen, så han donerade pengar till klubben så att de skulle kunna bygga en ny arena. John Henry Davies letade själv runt i Manchester efter en lämplig plats innan han bestämde sig för att bygga arenan Old Trafford som stod klar 1910 vid Bridgewaterkanalen, norr om Warwick Road i Greater Manchester, Trafford.[82][83]

Old Trafford formgavs av den skotska arkitekten Archibald Leitch som redan hade ritat ett flertal andra arenor. Det var ursprungligen tänkt att arenan skulle ha plats för 100 000 åskådare med sittplatser på den södra läktaren under tak och med ståplatsläktare utan tak på de andra tre sidorna.[84] Inklusive tomten budgeterades det för £60 000 att bygga arenan. Under byggnationen ökade kostnaderna och det skulle krävas £30 000 extra för att nå upp till 100 000 platser i arenan. Efter ett förslag från klubbsekreteraren John Bentley beslutades det att reducera platserna till 80 000.[85][86]

Old Traffords nuvarande publikkapacitet är 75 811 åskådare[87], och är Englands näst största fotbollsarena efter Wembley Stadium.[88] Arenan har varit Manchester Uniteds hemmaarena sedan 1910, undantaget åren 1941–1949 då den fick stora skador under andra världskriget till följd av tyskarnas bombningar. Den har sedan dess byggts upp igen och kallas idag för The Theatre of Dreams ("Drömmarnas teater"), ett uttryck som Sir Bobby Charlton myntade. Under denna period spelades matcherna på Maine Road vilket var och är de lokala rivalerna Manchester Citys hemmaplan. Arenans publikrekord på 76 962 åskådare sattes under FA Cupens semifinal mellan Wolverhampton Wanderers FC och Grimsby Town FC säsongen 1939.[89][90] Även Premier Leagues publikrekord, 76 098 åskådare, är från Old Trafford och sattes när Manchester United mötte Blackburn Rovers den 31 mars 2007 och vann med 4–1.[91]Arenan är klassificerad som en 5-stjärnig arena av UEFA.[92] Old Trafford har en egen järnvägsstation, Manchester United Football Ground, vid vilken tågen stannar endast på matchdagar.[93]

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Truppen 2015/2016[redigera | redigera wikitext]

Korrekt per den 7 augusti 2015[94]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
1 Spanien David De Gea 7 november 1990 (24 år) Madrid, Spanien Spanien Atlético Madrid
13 Danmark Anders Lindegaard 13 april 1984 (31 år) Dyrup, Danmark Norge Aalesund
20 Argentina Sergio Romero 22 februari 1987 (28 år) Bernardo De Irigoyen, Argentina Argentina Kontraktslös
50 England Sam Johnstone 25 mars 1993 (22 år) Preston, England England Manchester United
- Spanien Victor Valdes 14 januari 1982 (33 år) Barcelona, Spanien Spanien Barcelona

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
4 England Phil Jones 21 februari 1992 (23 år) Preston, England England Blackburn Rovers
5 Argentina Marcos Rojo 20 mars 1990 (25 år) La Plata, Argentina Portugal Sporting
6 Nordirland Jonny Evans 3 januari 1988 (27 år) Belfast, Nordirland England Manchester United
12 England Chris Smalling 22 november 1989 (25 år) London, England England Fulham
23 England Luke Shaw 12 juli 1995 (20 år) Kingston upon Thames, England England Southampton
25 Ecuador Luis Antonio Valencia 4 augusti 1985 (30 år) Nueva Loja, Ecuador England Wigan Athletic
33 Nordirland Patrick McNair 27 april 1995 (20 år) Ballyclare, Nordirland Nordirland Ballyclare Colts
36 Italien Matteo Darmian 2 december 1989 (25 år) Legnano, Italien Italien Torino
42 England Tyler Blackett 2 april 1994 (21 år) Manchester, England England Manchester United

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
7 Nederländerna Memphis Depay 13 februari 1994 (21 år) Moordrecht, Nederländerna England PSV
8 Spanien Juan Mata 28 april 1988 (27 år) Burgos, Spanien England Chelsea
11 Belgien Adnan Januzaj 5 februari 1995 (20 år) Bryssel, Belgien Belgien Anderlecht
16 England Michael Carrick 28 juli 1981 (34 år) Wallsend, England England Tottenham Hotspur
17 Nederländerna Daley Blind 9 mars 1990 (25 år) Amsterdam, Nederländerna Nederländerna Ajax
18 England Ashley Young 9 juli 1985 (30 år) Stevenage, England England Aston Villa
21 Spanien Ander Herrera 14 augusti 1989 (26 år) Bilbao, Spanien Spanien Athletic Bilbao
27 Belgien Marouane Fellaini 22 november 1987 (27 år) Bryssel, Belgien England Everton
28 Frankrike Morgan Schneiderlin 8 november 1989 (25 år) Obernai, Frankrike England Southampton
31 Tyskland Bastian Schweinsteiger 1 augusti 1984 (31 år) Kolbemoor, Tyskland Tyskland FC Bayern
35 England Jesse Lingard 15 december 1992 (22 år) Warrington, England England Manchester United
- England Nick Powell 23 mars 1994 (21 år) Crewe, England England Crewe

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
10 England Wayne Rooney Lagkapten 24 oktober 1985 (29 år) Liverpool, England England Everton
14 Mexiko Javier Hernandez 1 juni 1988 (27 år) Guadalajara, Mexiko Mexiko Guadalajara
19 England James Wilson 1 december 1995 (19 år) Biddulph, England England Manchester United

Utlånade spelare 2015/2016[redigera | redigera wikitext]

Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Utlånad till
48 England Will Keane 11 januari 1993 (22 år) Stockport, England

Nyförvärv/förluster säsongen 2015/16[redigera | redigera wikitext]

[95]

Uppdaterad den 6 augusti 2015

In:

Ut:

Reservlaget/akademin[redigera | redigera wikitext]

Manchester United Football Club Reserves kallas Manchester Uniteds reservlag, som spelar i Barclays U21 Premier League och deltar även i Manchester Senior Cup där laget på senare år har börjat använda ett stort antal juniorspelare.

Kända landslagsspelare[redigera | redigera wikitext]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Tabellplaceringar[redigera | redigera wikitext]

Premier League-placeringar genom tiderna[96]
Plats 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15
1 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
2 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg
5
6
7 Locator Dot.svg
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20

Skyttekungar[redigera | redigera wikitext]

Följande Manchester United-spelare har blivit skyttekungar i den engelska högstaligan:

Säsong Spelare Mål
1959/1960 England Dennis Violett 32
1967/1968 Nordirland George Best* 28
1998/1999 Trinidad och Tobago Dwight Yorke** 18
2003/2004 Nederländerna Ruud van Nistelrooy 25
2007/2008 Portugal Cristiano Ronaldo 31
2010/2011 Bulgarien Dimitar Berbatov*** 20
2012/2013 Nederländerna Robin van Persie 26

* Delad förstaplats med Ron Davies (Southampton)
** Delad förstaplats med Jimmy Floyd Hasselbaink (Leeds United) och Michael Owen (Liverpool)
*** Delad förstaplats med Carlos Tevez (Manchester City)

[97]

Ledarstrukturen[redigera | redigera wikitext]

Manchester United Limited
Manchester United Football Club
Tränarstab för A-laget
Medicinsk personal
  • Klubbläkare: Dr. Steve McNally[113]
  • Assisterande klubbläkare: Dr. Tony Gill
  • Chefsfysiolog: Neil Hough

Tränarhistoria[redigera | redigera wikitext]

Datum[114] Namn Noteringar
1878–1892 Okänd
1892–1900 England A. H. Albut
1900–1903 England James West
1903–1912 England Ernest Mangnall
1912–1914 England John Bentley
1914–1922 England Jack Robson
1922–1926 Skottland John Chapman Första tränaren från utanför England
1926–1927 England Lal Hilditch
1927–1931 England Herbert Bamlett
1931–1932 England Walter Crickmer
1932–1937 Skottland Scott Duncan
1937–1945 England Walter Crickmer
1945–1969 Skottland Matt Busby
1969–1970 England Wilf McGuinness
1970–1971 Skottland Matt Busby
1971–1972 Irland Frank O'Farrell Första tränaren från utanför Storbritannien
1972–1977 Skottland Tommy Docherty
1977–1981 England Dave Sexton
1981–1986 England Ron Atkinson
1986–2013 Skottland Alex Ferguson Både flest vunna titlar och som suttit längst som tränare i Manchester Uniteds historia
2013–2014 Skottland David Moyes
2014– Nederländerna Louis van Gaal

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Town of Stretford, Greater Manchester”. http://wwp.greenwichmeantime.com/time-zone/europe/uk/england/county/greater-manchester/stretford/. Läst 2 september 2012. 
  2. ^ ”Soccer Team Values”. Forbes. maj 2015. http://www.forbes.com/soccer-valuations/list/. Läst 3 augusti 2015. 
  3. ^ [a b c] Barnes et al. (2001), s. 8.
  4. ^ James (2008), s. 66.
  5. ^ ”Manchester United FC 1878–1915”. Football and the First World War (in partnership with the National Football Museum). http://www.footballandthefirstworldwar.com/manchester-united-history. Läst 2015-01-20. 
  6. ^ Tyrrell & Meek (1996), s. 99.
  7. ^ [a b c] Barnes et al. (2001), s. 9.
  8. ^ James (2008), s. 92.
  9. ^ Barnes et al. (2001), s. 118.
  10. ^ Barnes et al. (2001), s. 11.
  11. ^ ”Manchester Uniteds historia”. United Fans, "20 Times Champions", 2013. http://pihlunited.weebly.com/historia.html. Läst 2015-01-20. 
  12. ^ [a b c] Barnes et al. (2001), s. 12.
  13. ^ Barnes et al. (2001), s. 13.
  14. ^ Barnes et al. (2001), s. 10.
  15. ^ Murphy (2006), s. 71.
  16. ^ ”The great Chelsea surrender”. The Times. 27 April 2005. http://www.timesonline.co.uk/article/0,,762-1586242,00.html. 
  17. ^ Barnes et al. (2001), s. 14–15.
  18. ^ Stewart, Stanley (1987). Air Disasters. London: Guild Publishing. Sid. 86. ISBN 0-09-956200-6 
  19. ^ ”Munich Remembered” (på engelska). History by Decade. http://www.manutd.com/en/History/Munich-Remembered.aspx. Läst 2015-01-20. 
  20. ^ ”History by Decade 1950–1959” (på engelska). History by Decade. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-1950-to-1959.aspx. Läst 2015-01-20. 
  21. ^ [a b c d] ”History by Decade - 1960-1969” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Club/History-By-Decade/1960-1969.aspx?. Läst 20 februari 2013. 
  22. ^ [a b c d e] ”History by Decade - 1970-1979” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Club/History-By-Decade/1970-1979.aspx. Läst 14 maj 2013. 
  23. ^ Barnes et al. (2001), s. 110.
  24. ^ [a b c] ”History by Decade - 1980-1989” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Club/History-By-Decade/1980-1989.aspx. Läst 14 maj 2013. 
  25. ^ ”The Website of Dreams 1991/92”. [www.stretfordend.co.uk]. http://www.stretfordend.co.uk/seasons/season1992.html. Läst 23 september 2010. 
  26. ^ [a b] ”History by Decade - 1990-1999” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-1990-to-1999.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  27. ^ Gibson, Owen (21 januari 2010). ”Glazer family loans saddle Manchester United with debt of £716m” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/football/2010/jan/21/manchester-united-glazers-debt. Läst 21 februari 2013. 
  28. ^ ”Price not right for United fans but just the tickets for Glazers” (på engelska). The Guardian. http://www.theguardian.com/football/2008/jan/16/freedomofinformation.manchestercity. Läst 2015-01-20. 
  29. ^ [a b] ”History by Decade - 2000-2009” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-2000-to-2009.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  30. ^ [a b c] ”History by Decade - 2010 onwards” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-2010-onwards.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  31. ^ Karlsson, Kristopher (23 november 2012). ”Stora hyllningar när Sir Alex staty visades”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/england/article15826852.ab. 
  32. ^ Stewart, Rob (1 October 2009). ”Sir Alex Ferguson successful because he was given time, says Steve Bruce”. The Daily Telegraph (London: Telegraph Media Group). http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/6250406/Sir-Alex-Ferguson-successful-because-he-was-given-time-says-Steve-Bruce.html. Läst 11 maj 2011. 
  33. ^ Northcroft, Jonathan (5 November 2006). ”20 glorious years, 20 key decisions”. The Sunday Times (London: Times Newspapers). http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/article625585.ece. Läst 24 juni 2010. 
  34. ^ ”Marouane Fellaini klar för United”. FotbollTransfers. http://www.fotbolltransfers.com/site/news/33825. Läst 2015-01-20. 
  35. ^ ”Angel di Maria”. Dailymail. http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2736010/Angel-di-Maria-60m-punt-Juan-Mata-upgrade-s-no-grand-plan-United.html. Läst 2014-09-19. 
  36. ^ ”MK Dons–MU 4–0”. BBC Sport. http://www.bbc.com/sport/0/football/28847955. Läst 2014-08-27. 
  37. ^ ”Daley Blind till Manchester United”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/sport/3867860.svd. Läst 2014-08-31. 
  38. ^ ”Arsenal–MU 1–2”. Fotbollskanalen. http://www.fotbollskanalen.se/england/blytungt-for-arsenal---united-tog-forsta-bortasegern-under-van-gaal/. Läst 2014-11-22. 
  39. ^ ”MU–Arsenal (kamp om tredjeplatsen)”. Svenska Fans. http://www.svenskafans.com/england/manchester-united-1-1-arsenal-531752.aspx. Läst 2015-05-17. 
  40. ^ [a b] ”Legends”. ManUtd.com. http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/Legends.aspx?sortOrder=appearances. Läst 2015-01-21. 
  41. ^ ”United toppar Forbes lista - UnitedSverige.se”. unitedsverige.se. http://unitedsverige.se/united-toppar-forbes-lista/. Läst 1 juni 2012. 
  42. ^ ”United har 659 miljoner fans - UnitedSverige.se”. unitedsverige.se. http://unitedsverige.se/united-har-659-miljoner-fans/. Läst 1 juni 2012. 
  43. ^ Saunders, Steven (1 september 2011). ”Sergio Aguero and the top 10 most expensive transfers by Premier League clubs ever” (på Engelska). goal.com. http://www.goal.com/en-gb/news/2896/premier-league/2011/09/01/2641750/sergio-aguero-and-the-top-10-most-expensive-transfers-by-premier-. 
  44. ^ ”Manchester United are paying the price for the Glazer takeover”. telegraph.co.uk. http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/10629327/Manchester-United-are-paying-the-price-for-the-Glazer-takeover.html. Läst 10 mars 2014. 
  45. ^ ”Manchester United fans have cause for concern but should not panic”. theguardian.com. http://www.theguardian.com/football/2012/jul/04/manchester-united-fans-concern. Läst 10 mars 2014. 
  46. ^ Crick & Smith (1990), s. 181.
  47. ^ Crick & Smith (1990), s. 92.
  48. ^ White, Jim (2008), s. 92.
  49. ^ Dobson & Goddard (2004), s. 190.
  50. ^ [a b c] ”1989: Man U sold in record takeover deal”. British Broadcasting Corporation. 18 augusti 1989. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/august/18/newsid_2499000/2499267.stm. 
  51. ^ Dobson & Goddard (2004), s. 191.
  52. ^ Bose (2007), s. 175.
  53. ^ Bose (2007), s. 234–235.
  54. ^ ”Glazer Man Utd stake exceeds 75%” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 16 maj 2005. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/4550141.stm. 
  55. ^ ”Glazers Tighten Grip On United With Debt Refinancing” (på engeska). The Political Economy of Football. 8 juli 2006. http://www.footballeconomy.com/archive/archive_2006_jul_08.htm. 
  56. ^ ”Manchester United reveal refinancing plans” (på engelska). RTÉ (Raidió Teilifís Éireann). 18 juli 2006. http://www.rte.ie/sport/soccer/2006/0718/manunited2.html. 
  57. ^ ”Manchester United debt hits £716m” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 20 januari 2010. http://news.bbc.co.uk/1/hi/business/8470595.stm. 
  58. ^ ”Man Utd 4–0 Hull” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 23 januari 2010. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/football/eng_prem/8472354.stm. 
  59. ^ ”Wealthy Man Utd fans approach broker about takeover” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 30 januari 2010. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/football/teams/m/man_utd/8488910.stm. 
  60. ^ ”Manchester United IPO: share prices cut before US stock market flotation” (på engelska). Guardian News and Media. 10 augusti 2012. http://www.guardian.co.uk/football/2012/aug/10/manchester-united-ipo-share-prices. 
  61. ^ Edgecliffe-Johnson, Andrew (4 augusti 2012). ”GM in record Man Utd sponsorship deal”. Financial Times Ltd. http://www.ft.com/cms/s/0/776d0ba2-ddb6-11e1-aa7b-00144feab49a.html#axzz2LtL8egpy. Läst 25 februari 2013. 
  62. ^ ”Manchester United in sponsorship deal with Bwin”. BBC.co.uk. 16 augusti 2012. http://www.bbc.co.uk/news/business-19284809. Läst 6 februari 2013. 
  63. ^ ”Chevrolet blir ny sponsor - UnitedSverige.se”. unitedsverige.se. http://unitedsverige.se/chevrolet-blir-ny-sponsor/. Läst 1 juni 2012. 
  64. ^ ”Manchester United announce Kansai deal”. ManUtd.com. 18 januari 2013. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2013/Jan/manchester-united-announces-new-partnership-with-kansai-paint-of-japan.aspx. Läst 25 januari 2013. 
  65. ^ ”Sigha extends Manchester United sponsorship”. ManUtd.com. 29 januari 2013. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2013/Jan/singha-extends-sponsorship-with-manchester-united.aspx. Läst 1 februari 2013. 
  66. ^ ”Bitter rivals do battle” (på engelska). Telegraph Media Group. 15 april 2008. http://www.telegraph.co.uk/sport/football/2297404/Wolves-v-West-Brom-Bitter-rivals-do-battle.html. 
  67. ^ ”Giggs: Liverpool our biggest test”. Manchester Evening News. 16 september 2005. http://menmedia.co.uk/manchestereveningnews/sport/football/manchester_united/s/174/174381_giggs_liverpool_our_biggest_test.html. 
  68. ^ ”Scouse v Manc” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 21 augusti 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/magazine/6956608.stm. 
  69. ^ Dunning (1999), s. 151.
  70. ^ ”Head to Head Arsenal vs ManUtd” (på engelska). Arsenal FC. http://www.arsenal-world.co.uk/head_to_head/arsenal/vs/manchester_united/index.shtml. Läst 24 april 2013. 
  71. ^ ”Rivalry between Arsène Wenger and Sir Alex Ferguson unmatched in sport” (på engelska). The Guardian. 31 januari 2010. http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/jan/31/sir-alex-ferguson-arsene-wenger-rivalry. 
  72. ^ Barnes et al. (2001), s. 49.
  73. ^ Barnes et al. (2001), s. 48.
  74. ^ ”New United home kit unveiled” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 7 juli 2014. http://www.manutd.com/en/NewKit201415/NewKit201415Articles/2014/Jul/New-United-home-kit-press-release.aspx. 
  75. ^ Devlin (2005), s. 157.
  76. ^ ”Reds unveil new away kit” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 15 juli 2011. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2011/Jul/manchester-united-unveil-new-away-kit.aspx. 
  77. ^ ”13.04.96 Manchester United's grey day at The Dell” (på engelska). The Independent. 15 april 2006. http://www.guardian.co.uk/football/2006/apr/15/sport.comment2. 
  78. ^ Devlin (2005), s. 158.
  79. ^ ”United reveal blue third kit for 2014/15 season” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 29 juli 2014. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Football-News/2014/Jul/New-Manchester-United-third-kit-press-release.aspx. 
  80. ^ Devlin (2005), s. 154–159.
  81. ^ ”New blue kit for 08/09” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 28 augusti 2008. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2008/Aug/New-blue-kit-for-0809.aspx. 
  82. ^ Murphy, s. 27
  83. ^ McCartney (1996),sid. 9
  84. ^ Inglis, sid. 234–235
  85. ^ White, sid. 50
  86. ^ McCartney (1996), sid. 13
  87. ^ ”Manchester United” (på Engelska). http://www.premierleague.com/en-gb/clubs/profile.stadium.html/man-utd. Läst 27 juni 2012. 
  88. ^ ”10 Biggest Football Stadiums in England” (på Engelska). http://www.gambling-guru.com/english-fa-cup/football-articles/10-biggest-football-stadiums-in-england/. Läst 15 juli 2012. 
  89. ^ ”Old Trafford” (på Engelska). http://www.stadiumguide.com/oldtrafford/. Läst 27 juni 2012. 
  90. ^ Rollin and Rollin, sid. 254–255
  91. ^ ”Report: United 4 Blackburn 1” (på Engelska). 31 mars 2007. http://www.manutd.com/en/Fixtures-And-Results/Match-Reports/2007/Mar/Report-United-4-Blackburn-1.aspx. Läst 27 juni 2012. 
  92. ^ ”MAN UTD FC - OLD TRAFFORD” (på Engelska). http://stadiums.football.co.uk/Premiership/Old-Trafford.htm. Läst 27 juni 2012. 
  93. ^ ”Old Trafford Guide” (på Engelska). http://www.unitedticketagency.com/old-trafford. Läst 27 juni 2012. 
  94. ^ ”First Team”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/First-Team.aspx. Läst 1 september 2012. 
  95. ^ ”Manchester United Transfer News”. skysports.com. http://www1.skysports.com/football/manchester-united-transfers. Läst 15 augusti 2014. 
  96. ^ ”Club Index”. PremierLeague.com. http://www.premierleague.com/en-gb/clubs/index.htmll. 
  97. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_English_football_champions
  98. ^ Red Football Shareholder Limited: Group of companies' accounts made up to 30/06/09. Downloaded from Companies House UK
  99. ^ Gardner, Neil (8 oktober 2009). ”Martin Edwards voices concerns over Manchester United's future”. Times Online. London: Times Newspapers. http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/premier_league/manchester_united/article6866287.ece. Läst 29 april 2011. 
  100. ^ [a b c] ”Reds appoint new director”. ManUtd.com (Manchester United). 21 februari 2007. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2007/Feb/Reds-appoint-new-director.aspx. Läst 29 april 2011. 
  101. ^ Chapelar, James (31 mars 2008). ”Architect of Glazer takeover joins Manchester United board”. Crain's Manchester Business. http://www.crainsmanchesterbusiness.co.uk/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080331/FREE/814919313/-1/toc/-/-/architect-of-glazer-takeover-joins-manchester-united-board. Läst 29 april 2011. 
  102. ^ ”Manchester United set to announce massive profit”. The Times. London. 7 januari 2008. http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/premier_league/manchester_united/article3145923.ece. Läst 29 april 2011. 
  103. ^ ”Who are the directors of Manchester United”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Club/FAQs/Club-Ownership/Question-2.aspx. Läst 29 april 2011. 
  104. ^ ”Reds' new Club Secretary”. ManUtd.com (Manchester United). 20 december 2009. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2009/Dec/Reds-new-Club-Secretary.aspx. Läst 29 april 2011. 
  105. ^ Collins, Patrick (3 oktober 2009). ”PATRICK COLLINS: How long before the Newcastle clowns get their own show on YouTube”. Daily Mail. London. http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1217972/PATRICK-COLLINS-How-long-Newcastle-clowns-YouTube.html. Läst 29 april 2011. 
  106. ^ ”Manchester United appoint Bryan Robson as global ambassador”. The Times. London. 20 mars 2008. http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/premier_league/article3589934.ece. Läst 29 april 2011. 
  107. ^ [a b] ”Coaching Staff: Richard Hawkins”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/Coaching-Staff/Richard-Hawkins.aspx. Läst 29 april 2011. 
  108. ^ ”Coaching Staff: Mike Clegg”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/Coaching-Staff/Mike-Clegg.aspx. Läst 29 april 2011. 
  109. ^ Bartram, Steve (16 december 2010). ”Res: United 5 N'wcstle 1”. ManUtd.com (Manchester United). sid. 3. http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/Reserves/Reserves-News/2010/Dec/Reserves-United-v-Newcastle.aspx?pageNo=3. Läst 29 april 2011. 
  110. ^ ”Interview: Jim Lawlor”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Features/2007/Jan/Interview-Jim-Lawlor.aspx. Läst 29 april 2011. 
  111. ^ ”Papers: Reds in for keeper”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/News-And-Features/What-The-Papers-Say/2008/Mar/Papers-Reds-in-for-keeper.aspx. Läst 29 april 2011. 
  112. ^ ”Coaching Staff – Brian McClair”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/Coaching-Staff/Brian-McClair.aspx. Läst 29 april 2011. 
  113. ^ ”Reds appoint new club doctor”. ManUtd.com (Manchester United). 4 juli 2006. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Football-News/2006/Jul/Reds-appoint-new-club-doctor.aspx. Läst 29 april 2011. 
  114. ^ Barnes et al. (2001), s. 54–57.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sources are divided on the exact date of the meeting and subsequent name change. Whilst official club sources claim that it occurred on 26 April, the meeting was reported by the Manchester Evening Chronicle in its 25 April edition, suggesting it was indeed on 24 April.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Barnes, Justyn (2001). The Little Book of Manchester United. London: Manchester United Books, 2001. ISBN 978-0-233-99995-1 
  • Bose, Mihir (2007). Manchester Disunited: Trouble and Takeover at the World's Richest Football Club. London: Aurum Press. ISBN 1-84513-121-5 
  • Crick, Michael; Smith, David (1990). Manchester United – The Betrayal of a Legend. London: Pan Books. ISBN 0-330-31440-8 
  • Devlin, John (2005). True Colours: Football Kits from 1980 to the Present Day. London: A & C Black. ISBN 0-7136-7389-3 
  • Dobson, Stephen; Goddard, John (2004). International Sports Economics Comparisons. Westport, CT: Praeger Publishers. ISBN 0-275-98032-4 
  • Dunning, Eric (1999). Sport Matters: Sociological Studies of Sport, Violence and Civilisation. London: Routledge. ISBN 978-0-415-09378-1 
  • Inglis, Simon (1996) [1985]. Football Grounds of Britain (tredje upplagan). London: CollinsWillow. ISBN 0-00-218426-5 
  • James, Gary (2008). Manchester: A Football History. Halifax: James Ward. ISBN 978-0-9558127-0-5 
  • McCartney, Iain (1996). Old Trafford – Theatre of Dreams. Harefield: Yore Publications. ISBN 1-874427-96-8 
  • Murphy, Alex (2006). The Official Illustrated History of Manchester United. London: Orion Books. ISBN 0-7528-7603-1 
  • Tyrrell, Tom; Meek, David (1996) [1988]. The Hamlyn Illustrated History of Manchester United 1878–1996. London: Hamlyn. ISBN 0-600-59074-7 
  • White, Jim (2008). Manchester United: The Biography. London: Sphere. ISBN 978-1-84744-088-4 
  • White, John (2007). The United Miscellany. London: Carlton Books. ISBN 978-1-84442-745-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia