Kollektivhus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Bostadskollektiv.
Hemgården på Östermalm i Stockholm från 1906 var Sveriges första kollektivhus.
Kollektivhuset, John Ericssonsgatan, Stockholm, från 1935.
YK-huset, Stockholm, från 1939.

Kollektivhus är en boendeform som bygger på privata lägenheter, men är profilerade med gemensamma ytor för olika serviceinrättningar som restaurang och barndaghem.

Begreppet Kollektivshus förväxlas lätt med den boendeform som kallas för kollektiv där man oftast delar på ett mindre hushåll och sover i samma lägenhet eller hus.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Gemensamma matlagningar och måltider är framträdande inslag i kollektivhus, men även barnpassning, städning och trädgårdsskötsel brukar ingå. Olika kulturella evenemang är vanligt förekommande.

Gemenskapsboende där man känner sina grannar antas öka tryggheten för barn, vuxna och äldre. Det anses också vara ett ekonomiskt och miljövänligt sätt att bo på grund av att många vardagliga verktyg lånas och återanvänds, mindre el går åt när man lagar mat åt flera på en gång, miljötänket sprids lättare och så vidare, men några stora studier över detta är inte kända.

Upplåtelseformerna kan vara vanlig hyresrätt, kooperativ hyresrätt och bostadsrätt.

Kollektivhus finns runt om i världen. I några länder[vilka?] är detta boende mer utbrett än i exempelvis Sverige.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Europas första kollektivhus baserat på ett kollektivkök hade skapats i Köpenhamn 1903. Kollektivhuset med namnet Centralbyggningen stod som modell då Hemgården restes på Östermalm i Stockholm som Sveriges första kollektivhus 1906. De tidiga kollektivhusen var framförallt avsedda för unga kvinnor, som genom centralkökets bekvämligheter skulle få tid att komma ut i förvärvslivet.

I modernismens tidevarv växte tanken att till omfatta hela familjen, där de nya idéerna kring kollektivhus hade 1931 formulerats i propagandaskiften acceptera och fördes fram av Alva Myrdal i Yrkeskvinnors klubb. Flera projekt stannade på ritbordet, men 1935 realiserade Sven Markelius ett projekt till kollektivhus vid John Ericssonsgatan på Kungsholmen (se Kollektivhuset, John Ericssonsgatan), och 1939 stod YK-huset färdigt, ritat av Albin Stark och hans unga medarbetare Hillevi Svedberg.

År 1938 byggdes kollektivhuset Kvinnornas hus (Smaragden) på Kungsklippan i Stockholm i samarbete med Kvinnliga Kontoristföreningen. Det var tänkt till för ensamstående yrkesverksamma kvinnor.[1] Några år senare byggde Olle Engkvist Mariebergs kollektivhus. Det bestod av 198 lägenheter i två huskroppar med gemensamma lokaler som bland annat reception, matsal, daghem och eftermiddagshem. Här fanns inga mathissar utan en matsal som var öppen enbart för de boende. För att förenkla matplaneringen och se till att bara boende som behövde matservice stannade i huset införde Olle Engkvist ett system med obligatoriska matkuponger. Matsalen drevs som en restaurang med uniformerad personal och en fast meny uppgjord av en föreståndarinna.[1]

Kollektivhuset Gärdesgården, Erik Dahlbergsgatan Stockholm, från 1941

År 1940-1941 uppfördes kollektivhuset Gärdesgården på Erik Dahlbergsgatan 41-43 i Stockholm. Huset finansierades och uppfördes av ingenjör Nils Nessen; projektor var arkitekt SAR Olle Zetterberg[2]. I Gärdesgårdens bottenvåning låg restaurang Grenadjären, som levererade mat till kollektivhusets hyresgäster.[3] Före 1950 uppfördes nio kollektivhus i Sverige.[4]

Tiden efter 1950-talet[redigera | redigera wikitext]

Hässelby Familjehotell i september 2010.

Efter 1950-talet förlorade kollektivhustanken efter modernismens ideal sin betydelse. En variant av kollektivhustanken var Hässelby Familjehotell i Hässelby gård i västra delen av Stockholms stad. Huset uppfördes av byggmästaren Olle Engkvist på 1950-talet efter ritningar av arkitekt Carl-Axel Acking. Engkvist hade tidigare byggd ytterligare fyra kollektivhus. I Hässelby Familjehotell fanns 340 lägenheter med bland annat fyra innegårdar, två matsalar, en gymnastiksal, daghem, snabbköp, bilgarage och ett kapell. Matsalen var hjärtat i anläggningen.

Som alternativ och utveckling presenterades på 1960-talet "service block", en anläggning utan lägenheter men som innehöll förskola, äldreboende, tvättstuga, matservice och en gemensam reception som erbjöd flera andra tjänster. På 1970-talet byggdes flera sådana service-block anläggningar, som servade mellan 3 200 och 15 000 boende. Meningen var att en service-block anläggning skulle finnas inom gångavstånd från den egna bostaden. Ett exempel är Brickebacken service center i Brickebacken, Örebro som uppfördes åren 1969-1973 i ramen för miljonprogrammet.[5]

Under 1980-talet uppstod en rörelse för "bo i gemenskap", och flera större fastigheter kom till i kommunal och privat ägo. Här har varje boende en egen lägenhet med kök och badrum, förutom tillgång till gemensamma lokaler. Dessa kan utgöras av allrum för måltider och samkväm, storkök, olika hobbyrum, kontor och gästrum.

Nästa steg var "gemenskapsboenden" för dem som var i "andra halvan av livet", vanligen från 40 och uppåt utan hemmavarande barn. Färdknäppen på Söder i Stockholm var pionjären på 80-talet (inflyttning -93). De gemensamma måltiderna brukar vara husens kärnverksamhet.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Kollektivhusets historia
  2. ^ ”Gärdesgården, Nils Nessens prakthus – Rävjägarn”. www.ravjagarn.se. http://www.ravjagarn.se/blogg/2012/02/gardesgarden-nils-nessens-prakthus/. Läst 25 oktober 2015. 
  3. ^ ”LIBRIS - Bostadskollektiva kommitténs ...”. libris.kb.se. http://libris.kb.se/bib/853726. Läst 25 oktober 2015. 
  4. ^ From Central kitchen to community co-operation - Development of Collective Housing in Sweden, sida 3
  5. ^ From Central kitchen to community co-operation - Development of Collective Housing in Sweden, sida 4

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]