Kolymasnäppa

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kolymasnäppa
Status i världen: Starkt hotad[1]
Calidris tenuirostris - Laem Phak Bia.jpg
Kolymasnäppa i vinterdräkt fotograferad i Thailand
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteCalidris
ArtKolymasnäppa
C. tenuirostris
Vetenskapligt namn
§ Calidris tenuirostris
AuktorHorsfield, 1821
Synonymer
Anteliotringa tenuirostris
Större kustsnäppa
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kolymasnäppa[2] (Calidris tenuirostris) är en starkt hotad östasiatisk snäppa, den största i släktet Calidris och närbesläktad med kustsnäppa (Calidris canutus).[3] Den häckar på tundran i nordöstra Sibirien och övervintrar i ett område från Oman på Arabiska halvön österut till Australien. I Europa är den en mycket sällsynt gäst, med endast tre fynd i Sverige. Arten har minskat kraftigt i antal och kategoriseras som starkt hotad av IUCN.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Kolymasnäppa i häckningsdräkt.

Kolymasnäppan är en stor Calidris-vadare som mäter 24–27 centimeter. Fågeln har korta ben, medellång svagt nedåtböjd näbb med grov bas och tunn spets. Den har vidare långa vingar som stående sträcker sig lite längre än stjärten, vilket ger den en spetsigt och utdraget akterparti. Adulta fåglar i häckningsdräkt har mörka ben, vattrad gråaktig ovansida med en aning rostbrunt på skuldrorna. Undersidan är mestadels vit. Ansiktet, strupen och bröstet är kraftigt svartfläckat och den är även något streckad kroppssida. I vinterdräkt är ovansidan enfärgat grå. Om vintern uppträder den ofta i stora flockar.

Jämfört med nära släktingen kustsnäppan är kolymasnäppan något större, har längre näbb, mindre huvud, längre hals och kraftigare streckad ovansida och fläckat bröst. I häckningsdräkt skiljer sig vidare kustsnäppan med sitt röda ansikte, strupe och bröst.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Under häckningstid hörs en mjuk vissling. I övervintringsområdena är den vanligen rätt tystlåten, men kustsnäppelika "nyut-nyut" kan höras, liksom ett "chucker-chucker-chucker".[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kolymasnäppan häckar på tundran i nordöstra Sibirien, från Verchojanskbergen österut till Magadan, Koryakbergen och södra Tjuktjerhalvön.[4] De är långflyttare som övervintrar vid kuster från södra Asien, som längst västerut i OmanArabiska halvön, och österut till Australien.

Felflugna individer har observerats på många håll i världen. I Nordamerika har flest fynd gjorts i Alaska, men även på mer avlägsna platser som Maine, Oregon och West Virginia.[5] Den har även setts i flera afrikanska länder som Marocko, Uganda[6], Sydafrika[7] och Namibia[8], på öar i Indiska oceanen som Seychellerna[9] och Mauritius[10] samt i Nya Zeeland och på Nya Kaledonien[11] I Västeuropa är den en sällsynt gäst som observerats i bland annat Storbritannien, Tyskland, Polen, Nederländerna, Spanien, Norge och Danmark.[12] I Sverige har den observerats vid tre tillfällen: i Ottenby på Öland i augusti 2005, vid Hjälstaviken i Uppland juni 2012 och samma individ senare på Visingsö samt återigen i Ottenby i juni 2015.[13]

Filmklipp av kolymasnäppa i vinterdräkt fotograferad i sydöstra Queensland, Australien.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Kolymasnäppan är närmast släkt med kustsnäppa (C. canutus) och amerikanska bränningssnäppan (C. virgata). Den senare placerades tidigare i det egna släktet Aphriza, men är alltså en del av Calidris. Denna trio är systergrupp till resten av släktet.[14] Kolymasnäppan delas inte upp några underarter.

Eventuellt har hybridisering mellan kolymasnäppan och bränningssnäppan förekommit.[15]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Kolymasnäppan lägger i genomsnitt fyra ägg i redet som är en urgröpning i marken. Äggen ruvas av båda föräldrar i genomsnitt 21 dygn. Den lägger endast en kull om året. De födosöker genom att patrullera gyttjiga stränder där de plockar upp föda som de lokaliserar med synen. De lever främst av blötdjur och insekter.

Flock med övervintrande kolymasnäppor med en myrspov, i Queensland, Australien.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

2006 uppskattades världspopulationen till 380 000 individer.[16] Efter torrläggning av våtmarkerna i Saemanguem i Sydkorea försvann cirka 90 000 icke-häckande individer. Undersökningar på andra platser i Sydkorea bekräftar att de inte bytt rastplats och en minskning i samma storleksordning och vid samma tidpunkt i Australien tyder på att de individerna har dött. Därefter uppskattades antalet därför till 292 000–295 000 individer 2007.[17] Arten kategoriseras numera som starkt hotad.[1] Kolymasnäppan är en art som förts upp på fördraget Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA).

Namn[redigera | redigera wikitext]

Kolyma är en region i nordöstra Sibirien i Ryska federationen, som är belägen mellan Norra ishavet i norr och Ochotska havet i syd. Fågeln har på svenska också kallats större kustsnäppa.[18] Det vetenskapliga artnamnet tenuirostris betyder "slanknäbbad", från latinets tenuis ("slank") och rostris ("-näbbad", av rostrum", "näbb").[19]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 25 juni 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2015 Calidris tenuirostris . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2019.1. Läst 26 december 2020.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b] Van Gils, J., P. Wiersma, G. M. Kirwan och C.J. Sharpe (2020). Great Knot (Calidris tenuirostris), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.grekno.01
  5. ^ Howell, S. N. G., I. Lewington, and W. Russell (2014). Rare Birds of North America. Princeton University Press, Princeton, NJ, USA & Oxford, UK.
  6. ^ Skeen, R.Q. (2014). Great Knot Calidris tenuirostris at Lutembe Bay, Uganda. Scopus. 33: 84–85.
  7. ^ Cohen, C. and Winter, D. (2003). Great Knot Calidris tenuirostris: a new species for sub-Saharan Africa. Bull. African Bird Club. 10(2): 120–121.
  8. ^ Engel, J. (2009). First record of Great Knot Calidris tenuirostris for Namibia. Bull. African Bird Club. 16(2): 220–221.
  9. ^ Safford, R. J., and A. F. A. Hawkins, Editors (2013). The Birds of Africa. Volume 8. The Malagasy Region. Christopher Helm, London, UK.
  10. ^ Safford, R.J. (1992). A record of Great Knot Calidris tenuirostris from Mauritius, Indian Ocean. Bull. Brit. Orn. Club. 112(2): 134–135.
  11. ^ Barré, N. and Bachy, P. (2003). Complément à la liste commentée des oiseaux de Nouvelle-Calédonie [Complement to the list of the birds of New Caledonia]. Alauda. 71(1): 31–39.
  12. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 192. ISBN 978-84-941892-9-6 
  13. ^ Kolymasnäppa, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  14. ^ Gibson, R. (2010), “Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution”, M.Sc. thesis, University of Toronto.
  15. ^ Lehman, P. (2012). San Diego’s hybrid wader. Birding World. 25(8): 346–349.
  16. ^ Wetland International - China Office. 2006. Relict Gull surveys in Hongjianao, Shaanxi Province. Newsletter of China Ornithological Society 15(2): 29.
  17. ^ Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från [wpe.wetlands.org wpe.wetlands.org] 20150917.
  18. ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
  19. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

  • Hayman, Marchant & Prater (1991) Shorebirds, ISBN 0-7099-2034-2
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 380. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]