Kungariket Lombardiet-Venetien

Kungariket Lombardiet-Venetien
	Kungariket Lombardiet-Venetien
	Regno Lombardo–Veneto (Italienska); Königreich Lombardo–Venetien (Tyska)
	Kronland till Kejsardömet Österrike
Flagga	Vapen
	Nationalsång: "Volkshymne"
	Kungariket Lombardiet-Venetien år 1852 Kungariket Lombardiet-Venetien år 1852
Huvudstad	Milano och Venedig; (1815–1859); Venedig; (1859–1866)
Språk	Italienska, Tyska
Religion	Katolicism
Statsskick	Absolut monarki
Bildades	1815 ;
Upphörde	1866 ;
Areal	46 782 km² (1852);
Folkmängd; – befolkningstäthet	4 671 000 (1852); 99.8 inv/km²
Valuta	Lombard-Venetisk lira; (1816–1860); Lombard-Venetisk florin; (1860–1866)
Idag del av	Italien

Kungariket Lombardiet-Venetien var ett kronland till Kejsardömet Österrike. Det bildades 1815, som resultat av Wienkongressen som ett erkännande av Huset Habsburg-Lorraines rättigheter till Lombardiet och före detta Republiken Venedig efter Napoleons Kungariket Italien, som skapats 1805 kollapsade 1815. Kungariket upplöstes slutligen 1866 när dess återstående territorium tillföll Kungariket Italien.

Historia

År 1814 i Parisfreden hade österrikarna bekräftat sina anspråk på de territorier i Lombardiet före detta Hertigdömet Milano, som hade styrts av den Habsburgska monarkin sedan 1718 tillsammans med det intilliggande Hertigdömet Mantua av den österrikiska grenen av ätten från 1713 till 1796, och före detta Republiken Venedig som hade varit österrikisk ägo sedan 1797 sedan Freden i Campo Formio.

Wienkongressen enande alla dom länderna till ett rike, styrd i en personlig union av kejsaren av Österrike, tills skillnad från de intilliggande länderna Storhertigdömet Toscana och Hertigdömet Modena och Reggio samt Hertigdömet Parma som blev självständiga stater under Habsburgskt styre. Den österrikiska kejsaren var representerad av en vicekung, som valdes vid det österrikiska hovet i Wien. Vicekungen var bosatt i Milano och Venedig.

Kungariket Lombardiet-Venetien styrdes först av kejsaren Frans II från 1815 till hans död 1835. Hans son Ferdinand I regerade från 1835 till 1848. Han blev den siste kungen att krönas med järnkronan den 6 september 1838. Kronan kom därefter till Wien efter förlusten av Lombardiet 1859, men återställdes till Italien efter förlusten av Venetien 1866.

Slutet för kungariket

Efter det andra italienska frihetskriget och nederlaget vid Slaget vid Solferino år 1859, fick Österrike genom Freden i Zürich avstå Lombardiet upp till Minciofloden, med undantag från fästningarna Mantua och Peschiera, till den franske kejsaren Napoleon III som omedelbart avträdde landet till Kungariket Sardinien och den italienska staten. Maximilian drog sig tillbaka till Miramare slott nära staden Trieste, medan huvudstaden flyttades till Venedig. Återstående Mantua och Venetien föll likaledes till Kungariket Italien i efterdyningen av Tyska enhetskriget, 1866 vid Pragfreden. Mantua och Venetien överfördes formellt till Frankrike som i sin tur gav det till Kungariket Italien den 19 oktober, och en folkomröstning markerade den italienska annekteringen 21-22 oktober 1866.

Regenter i Lombardiet-Venetien

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Kingdom of Lombardy-Venetia, 12 februari 2016.