Låggolvsbuss

En låggolvsbuss är en buss med låggolv. Det betyder att det inte finns något trappsteg innanför dörrarna, och i stället kan passagerarna med ett enda steg förflytta sig mellan gatan eller trottoaren och golvet inuti bussen.^[1] Detta underlättar mycket för passagerare med barnvagn, med kryckor eller allmänt nedsatt rörlighet. Nigningsfunktionen, som finns i de flesta stads- och länsbussar i Sverige i dag, kompletterar låggolvet. Ett komplement till nigningen är en antingen en elektriskt driven eller manuellt utfällbar ramp för rullstolsburna passagerare.

Historik

De första prototyperna till dagens låggolvsbussar kom under slutet av 1970-talet och de första serietillverkade låggolvsbussarna började rulla på det europeiska fastlandet under slutet av 1980-talet.

I svensk linjetrafik

I Sverige var man relativt sena med att införa låggolvsbussar i städerna, under 1980-talet till början av 1990-talet var de flesta låggolvsbussar i Sverige av typen servicebussar, det vill säga korta specialbussar som gick på olika servicelinjer med äldre eller rörelsehindrade passagerare.

Låggolvsbussar på så att säga vanliga linjer med vanliga fullstora bussar började på allvar komma till Sverige i början av 1990-talet efter att det förekommit testbussar i olika städer under slutet av 1980-talet. Några av de första städerna var bland annat Helsingborg och Malmö där hellåggolvsbussar av typen Mercedes O405N köptes in 1990. Utanför Skåne var Uppsala först då det köptes in hellåggolvsbussar av typen Neoplan N4014 under 1991, följt av bland annat Linköping, Halmstad och Örebro som fick Neoplan N4014-bussar under 1991 och 1992. Stockholm började köpa in lågentrébussar av typen Scania MaxCi under 1992 samt även några Mercedes O405GN ett par år efter. Scania MaxCi av årsmodeller 1993-1998 blev en vanlig busstyp i Stockholm under nästan två decennier. En av de sista städerna i Sverige som nyinförde låggolvsbussar/lågentrébussar för vanliga stadsbusslinjer var Västerås, där det skedde under 1999.^[2]

Lågentrébussar

En lågentrébuss är en buss med trappsteg till golvet bak men lågt golv vid de främre delarna. Dessa är billigare att tillverka än hellåggolvsbussar i och med en mer konventionell konstruktion men samtidigt smidigare än normalgolvsbussar som har trappsteg innanför dörrarna. De är oftast mindre bullriga än vanliga låggolvsbussar vilket ökar komforten på längre sträckor. Dessa fyller ut ett behov från både längre transporter och stadstrafik och är vanliga inom transport mellan en storstads förorter och centrala delar.

På normallånga lågentrébussar är det den främre delen på cirka 50–70% av bussen som har låggolv, resten normalgolv där även de flesta sittplatserna finns. På ledbussar med lågentrékonfiguration är det oftast bara låggolv i den främre enheten och normalgolv i leden och bakut och då därmed bara cirka 30–40% av bussen som har låggolv. På nyare lågentréledbussar är det en större yta som har låggolv i och med att dessa har lågt golv i leden.

Exempel på lågentrébussar

Hellåggolvsbussar

Högertrafik / allmänt

Det finns bussar med helt lågt golv i hela bussen. Dessa används främst i stadstrafik eller skytteltrafik såsom på flygplatser vid transport av passagerare mellan till exempel flygplatsparkeringar och terminaler.

I och med att bussar med helt lågt golv oftast är byggda för tät stadstrafik med höga passagerarflöden så har dessa i de allra flesta fall fler dörrar än höggolvs- och lågentrébussar. Den allra vanligaste dörrkonfigurationen på vanliga 12-metersbussar är 2-2-2, dvs ett dörrpar längst fram, vid föraren, där de allra flesta stiger på, ett i mitten där passagerare med till exempel barnvagnar eller rullstolar vanligen stiger på och där övriga vanligen stiger av samt ett allra längst bak, bakom bakaxeln, vilket endast används för avstigning. På låggolvsledbussar är 2-2+2-0 samt 2-2+2-2 vanligast. I dessa fall är det påstigning längst fram och i vissa fall i det andra och i mindre utsträckning det tredje dörrparet precis bakom leden samt endast avstigning vid dörrparet bakom bakersta axeln om sådant finns.

För att möjliggöra ett lågt och så plant golv som möjligt vid alla in-/utgångar och i mittgången genom hela bussen är det, utöver hjulhusen, endast mindre upphöjningar baktill vid sidorna där drivaxlar och dylikt finns. På förbränningsmotorbussar är då drivlinan antingen ställd på tvären stående allra längst bak under den allra bakersta sätesraden om sådan finns och driver då en kardanaxel via vinkelväxel under en upphöjning i golvet vid sidan om eller så är den längsmonterad, även då längst bak, antingen liggande under en upphöjning eller placerad stående i ett avskilt utrymme vid sidan om mittgången. Dessa är antingen rena lastbilsmotorer och då stående på tvären eller längden, eller modifierade till att ligga på sidan.

På bussar med längsmonterad motor, vilket är den vanligaste motorplaceringen på moderna låggolvsbussar, är motorn i regel monterad på den vänstra sidan i färdriktningen, oavsett om bussen är byggd för höger- eller vänstertrafik. För att golvet ska kunna vara plant i mittgången är drivlinan vanligen asymmetrisk med differentialväxeln placerad innanför det vänstra hjulhuset.

Vänstertrafik

I många vänstertrafikländer, såsom många länder i Brittiska samväldet, har bussar av tradition oftast bara ett dörrpar längst fram och hos bussar i tätare trafik även ett i mitten, vilket gör behovet av högermonterade drivlinor i såväl låggolvsbussar som bussar överlag litet och endast blir en extrakostnad då motorutrymmet med alla komponenter hos busschassin som finns både som vänster- och högerstyrda måste byggas om för de olika marknaderna.

Det finns dock vissa mindre serier av bussar som enbart är anpassade för vänstertrafik, såsom första generationens Alexander Dennis Enviro200^(en), som har längsmonterad stående motor med tillhörande drivlina till höger i färdriktningen, men dessa är ovanliga.

På moderna helelektriska batteribussar, som blir allt vanligare, är drivlinan mindre komplex vilket gör att deras plattformar blir lättare och billigare att bygga om till att kunna ha fullt dörrarrangemang även i vänstertrafik. Det gör behovet till att bygga om förbränningsmotorbussar till denna konfiguration ännu mindre.

Exempel på låggolvsbussar

Ledbussar

De allra flesta moderna ledbussar har hellåggolv då de oftast används i stadstrafik eller förortstrafik i större städer där de utöver tillgänglighet även behöver ha bra passagerarflöde genom bussen för att göra stoppen vid hållplatserna så korta och smidiga som möjligt. Då sitter motorn oftast längst bak, med drivning på det bakersta hjulparet (tekniskt sett en drivande släpaxel). De främre hjulaxlarna är i regel frirullande, även om det finns nyare bakmotorledbussar som utöver drivning på bakersta hjulparet även kan ha elektrisk drivning på mittaxeln. Äldre låggolvsledbussar kan ha en liten upphöjning framför mittaxeln för att få plats med olika komponenter under eller nära ledplattan, såsom den hydraulik som dämpar leden vid kurvtagning, vilket gör att det blir ett eller flera trappsteg vid dörrarna bakom leden. På nyare låggolvsledbussar sitter hydrauliken i regel på sidorna om ledplattan som då kan vara tunnare, vilket möjliggör ett lågt golv genom hela bussen.

Det finns vissa busstillverkare som även tillverkar eller har tillverkat chassin med mittmotor och låggolv, vilket möjliggör drivning på axeln framför och närmast leden; Detta förbättrar väghållningen i framförallt halka och har även möjliggjort framtagning av låggolvsledbussar med dubbla leder. Två exempel på tillverkare av sådana chassin är Van Hool och Volvo. Van Hool tog under 1990-talet fram prototyper med lågt golv, dubbla leder och med motorn i den främsta enheten. Ett koncept som utvecklades till Van Hool AGG300. Volvo har även de haft ett busschassi med lågt golv och en mittmotor monterad vid sidan om mittgången, Volvo B9S, som även det gick att få med dubbla leder med lågt golv genom hela bussen.

Under 2020-talet har dubbla låggolvsledbussar med elektriska motorer, såsom batteribussen Solaris Urbino 24 Electric, helt konkurrerat ut de förbränningsmotordrivna motsvarigheterna.

Användning

Lågentrébussar används mer och mer på kortare landsbygdslinjer, men helt lågt golv mest i stan. Golvet blir i princip högre ju längre bussen ska gå, bland annat på grund av behovet av bagageutrymme. Låggolvsbussar är också dyrare eftersom det tunna golvet gör att man bland annat måste ha kompakta och starka balksystem för att bibehålla vridstyvheten. Detta är därför inte lika stort behov på landsortsbussar då många rörelsehindrade, äldre eller familjer med barnvagn som bor utanför tätort eller i mindre tätorter har egen bil eller tillgång till färdtjänst och därmed inte är i lika stort behov av lättpåstigna bussar. Dessutom finns det mer tid för föraren att hjälpa dessa passagerare.

Se även

Källor

^ ”Tillgänglighet”. Jämtlands läns landsting. Arkiverad från originalet den 5 november 2018. https://web.archive.org/web/20181105202708/https://ltr.se/din-resa/tillganglighet/. Läst 5 november 2018.
^ Svenskbusshistoria.se

[1] ”Tillgänglighet”. Jämtlands läns landsting. Arkiverad från originalet den 5 november 2018. https://web.archive.org/web/20181105202708/https://ltr.se/din-resa/tillganglighet/. Läst 5 november 2018.

[2] Svenskbusshistoria.se

[1]

[2]