Maj-Britt Nilsson (1924)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För skådespelaren May Britt, se May Britt.
Maj-Britt Nilsson
Maj-Britt Nilsson 1959, illustration av Helmuth Ellgaard
Maj-Britt Nilsson 1959,
illustration av Helmuth Ellgaard
Född Maj-Britt Nilsson
11 december 1924
Stockholm, Sverige
Död 19 december 2006 (82 år)
Cannes, Frankrike
Aktiva år 1941-1977
Make Per Gerhard (1951-2006)
Anders Börje (1945-1949)
IMDb 194644 SFDb

Maj-Britt Nilsson, född 11 december 1924 i Stockholm, död 19 december 2006 i Cannes, var en svensk skådespelare och sångare.

Nilsson studerade vid Dramatens elevskola 1944–1947. Hon fick sitt genombrott 1948 som skådespelare på Dramaten (i Jungfruleken av Jean Genet) där hon var engagerad perioden 1947–1951. Hon spelade även flera stora roller på Vasateatern under Per Gerhards chefstid 1952–1985. Hon var gift 1945–1949 med Anders Börje och från 1951 med Per Gerhard. Maj-Britt Nilsson medverkade i Sveriges första TV-program En skål för televisionen 1954.

Hon avled efter en längre tids sjukdom i Frankrike där hon under många år bodde med sin make.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Under inspelningen av Kvinnors väntan 1952: Maj Britt Nilsson (i sängen), Gunnar Fischer (bakom kameran) och Ingmar Bergman (till höger).

TV-produktioner[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1950 Edmée Chéri
Colette
Mimi Pollak Dramaten
1951 Lena Det lyser i kåken
Björn-Erik Höijer
Ingmar Bergman Dramaten[1]
1954 Elsie Marina Prins på vift
Terence Rattigan
Per Gerhard Vasateatern[2]
1960 Hélène de Trevillac Äventyret
Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers
Per Gerhard Vasateatern[3]
1961 Katarina Så tuktas en argbigga
William Shakespeare
Per Gerhard Vasateatern[4]
1966 Stéphane Kaktusblomman
Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy
Per Gerhard Vasateatern[5]
1970 Lisa 40 karat
Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy
Per Gerhard Vasateatern[6]
1972 Edna Edison Fången på Andra avenyn
Neil Simon
Per Gerhard Vasateatern[7]
1973 Stéphane Kaktusblomman
Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy
Per Gerhard Vasateatern[8]
1976 Doris Samma tid nästa år
Bernard Slade
Per Gerhard Vasateatern[9]
Annie Familjens Don Juan
Alan Ayckbourn
Per Gerhard Vasateatern[10][11][12]
1978 Elvira Condomine Min fru går igen
Noël Coward
Per Gerhard Vasateatern[13][14]
1979 Kate Sängkammarfars
Alan Ayckbourn
Per Gerhard Vasateatern[15]
1980 Jennie Malone Vågar vi älska
Neil Simon
Per Gerhard Vasateatern[16]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Det lyser i kåken”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/det-lyser-i-k%C3%A5ken. Läst 17 oktober 2015. 
  2. ^ Ebbe Linde (18 september 1954). ”Prins på vift”. Dagens Nyheter: s. 9. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-09-18/253/9. Läst 22 augusti 2015. 
  3. ^ 'Äventyret' på Vasan”. Dagens Nyheter: s. 14. 20 februari 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-02-20/49/14. Läst 23 augusti 2015. 
  4. ^ Scencharm behärskade Vasan: Jubileum med Argbiggan”. Dagens Nyheter: s. 18. 2 oktober 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-10-02/267/18. Läst 22 augusti 2015. 
  5. ^ Bengt Jahnsson (22 september 1966). ”Vänta med Vasan”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1966-09-22/257/18. Läst 17 april 2016. 
  6. ^ ”40 karat”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14089&pos=4. Läst 5 juli 2015. 
  7. ^ Hanserik Hjertén (1 oktober 1972). ”Tunn och blek komedi på Vasan”. Dagens Nyheter: s. 25. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1972-10-01/267/25. Läst 23 augusti 2015. 
  8. ^ Barbro Hähnel (20 januari 1973). ”Skådespelarna lyfter upp 'Kaktusblomman'”. Dagens Nyheter: s. 13. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1973-01-20/18/13. Läst 23 augusti 2015. 
  9. ^ Bengt Jahnsson (30 januari 1976). ”Sagolikt samspel i reaktionärt trams”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1976-01-30/28/20. Läst 17 april 2016. 
  10. ^ Leif Zern (26 september 1976). ”'Familjens Don Juan' på Vasan: Konservativ - men förbaskat rolig!”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1976-09-26/262/14. Läst 23 augusti 2015. 
  11. ^ Leif Zern (16 januari 1977). ”Familjens Don Juan II: Sällan spelas komedi med sådan lust och frihet”. Dagens Nyheter: s. 17. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1977-01-16/14/17. Läst 23 augusti 2015. 
  12. ^ Leif Zern (2 april 1977). ”'Familjens Don Juan': Roligt för stunden men bara för stunden”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1977-04-02/90/20. Läst 23 augusti 2015. 
  13. ^ Åke Lundqvist (22 september 1978). ”Järrel räddar utslätad fars”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1978-09-22/258/14. Läst 22 augusti 2015. 
  14. ^ Petterson, Hjördis; Kretz Inga Maria (1983). Rosor & ruiner. Stockholm: Prisma. Sid. 164. Libris 7407145. ISBN 91-518-1680-6 
  15. ^ Bengt Jahnsson (22 september 1979). ”Harmonisk fyrväppling på sängkanten”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-09-22/257/14. Läst 17 april 2016. 
  16. ^ Ruth Halldén (25 september 1980). ”Sven Lindbergs kväll”. Dagens Nyheter: s. 26. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1980-09-25/262B/26. Läst 17 april 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]