Marianne Bernadotte

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Marianne Bernadotte
Marianne Bernadotte 2013 på väg till vigseln mellan prinsessan Madeleine och Christopher O'Neill.
Marianne Bernadotte 2013 på väg till vigseln mellan prinsessan Madeleine och Christopher O'Neill.
FöddGullan Marianne Lindberg
15 juli 1924 (94 år)
Helsingborg, Sverige
Andra namnMarianne Lindberg
MakeGabriel "Toto" Tchang
(g. 1948–1960; skild)
Sigvard Bernadotte
(g. 1961–2002; hans död)
IMDb SFDb

Gullan Marianne Bernadotte, född Lindberg den 15 juli 1924 i Helsingborg, är en svensk skådespelare och filantrop, luxemburgsk grevinna af Wisborg samt änka efter formgivaren Sigvard Bernadotte, som var andre son till kung Gustaf VI Adolf. Som aktris verkade hon under namnen Marianne Lindberg och Marianne Tchang-Lindberg.

Utbildning och yrkesliv[redigera | redigera wikitext]

Marianne Bernadotte började som Marianne Lindberg framträda på scen på Fredriksdalsteatern i tonåren, gick Dramatens elevskola 1945–1948 och förblev verksam på Dramaten fram till 1956. Under sina elva år där arbetade hon med framstående skådespelare och regissörer såsom Olof Molander, Mimi Pollak, Ingmar Bergman, Alf Sjöberg och Göran Gentele. Hon medverkade även i filmer som Kulla-Gulla (1956), Ett dockhem (1956) och Nils Poppe-filmen Lejon på stan (1959).

Mellan terminerna på Dramaten arbetade hon bland annat som bussvärdinna på turer till Tyskland och Frankrike.

Sedan hon 1961 gift sig med Sigvard Bernadotte och utbildats av NK blev hon avdelningschef där i tre år. I slutet av 1970-talet började Marianne Bernadotte studera igen, då vid Stockholms universitet, och 1983 tog hon en filosofie kandidat-examen på kulturvetarlinjen och med konstvetenskap som huvudämne. Hon har också varit internationell representant för Sotheby's auktionshus.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Marianne Bernadotte föddes 1924 i Helsingborg som dotter till Helge Lindberg (1898–1978) och Thyra, född Dahlmann (1900–1995).[1][2] Föräldrarna skilde sig redan 1933 och modern tog därefter hand om dottern Marianne och sonen Rune Lindberg som var hårt ansatt av dyslexi.[3] Bernadotte har yttrat stor beundran för sin starka mor, som stod ensam med två barn i 1930-talets Sverige och varit Bernadottes förebild i livet, men även förståelse för faderns behov av att bryta upp från äktenskapet. Han lämnade familjen helt när hon var 10 år gammal. (En halvsyster till Bernadotte genom honom är gift med hotellägaren Bicky Chakraborty.)

Åren 1948–1960 var hon gift med direktör Gabriel "Toto" Tchang (1919–1980), son till diplomaten Tchang Tsou Seng, och fick med honom tre barn: Robert Gabriel "Bobbe" (1948–2012), Richard Antoine (1950–1952) och Marie Gabrielle "Marielle" (född 1953), gift Lagergren. Andre sonen avled bara drygt ett år gammal av en vaccineringskomplikation.

År 1961 gifte Marianne Tchang-Lindberg om sig med greve Sigvard Bernadotte som hon träffat i Båstad. Genom sina vänner Pierre Balmain och den danske kläddesignern Erik Mortensen (som efter den förres död tog över Balmain) blev Marianne Bernadotte väl förtrogen med haute couture i Paris. Med andre maken kungasonen har hon sagt att hon hade gemensamt, förutom intresset för design och hälsovård, även att de båda mist en förälder i barndomen - "saknaden är en stark förnimmelse som man bär med sig hela livet". I äktenskapet med honom föddes inga barn (han hade en son från ett tidigare gifte), och 2002 blev hon änka.

Genom äktenskapet med Sigvard Bernadotte fick hon sin grevinnetitel.[4]

Engagemang[redigera | redigera wikitext]

Bernadotte möter sin tidigare Dramaten-kollega Gunvor Pontén i Stockholm 2015.

Marianne Bernadotte har länge varit känd för sitt arbete i ämnen såsom dyslexi, fysiska funktionsnedsättningar, barnögonvård, sjukvård och som beskyddare av konst. Bland annat med hjälp av Stadsbrudskåren, grundad av väninnan Chris Platin, har hon fått ihop stora summor pengar till välgörenhet. Hon är själv grundare av Sigvard och Marianne Bernadottes Forskningsstiftelse för Barnögonvård (eng. International Research Foundation for Children's Eye Care), Marianne Bernadottes stipendiefond för framstående forskning kring dyslexi och utbildning och Marianne och Sigvard Bernadotte Konstnärsfond.

Hon utnämndes till medicine hedersdoktor av Karolinska institutet 1998 för sitt engagemang för forskning inom dyslexi och barnoftalmologi. Under 2006 blev hon också utsedd till hedersdoktor av Universitetet i Bologna för sitt bidrag till forskning kring dyslexi. Med Sigvard Bernadotte har hon varit engagerad i ögonsjukvården. Hon har även ägnat sig åt frågor gällande personer med funktionsnedsättningar och var bland annat med och drev fram permobilen.

Under 2000-talet grundades Sigvard och Marianne Bernadottes forskningslaboratorier för barn vid Karolinska Institutet och S:t Eriks sjukhus.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

1986 gavs Bernadottes memoarbok Glimtar och scener ut.

I juli 2014 fick hon goda recensioner[5][6][7] efter att ha framträtt som sommarvärd i Sveriges Radio på sin 90-årsdag.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1946 Annie Pappa
Russel Crouse
Stig Torsslow Dramaten
1946-10-24
gäster på "Gula Papegojan" Robinson och Kungen
Friedrich Forster
Rudolf Wendbladh Dramaten
1946-10-31
en husjungfru Mannen och hans överman
George Bernard Shaw
Göran Gentele Dramaten
1946-11-30
1947 den magra damen Emil och detektiverna
Erich Kästner
Sven-Eric Carlson Dramaten
1947-04-24
Susan Brady, flicka från byn Hjälten på den gröna ön
John Millington Synge
Göran Gentele Dramaten
1947-09-05
Amelia, Bernardas dotter Bernardas hus
Federico Garcia Lorca
Alf Sjöberg Dramaten
1947-11-01
1948 kloka Elsa Pecks äventyr
Kaja Widegren
Arne Ragneborn Dramaten
1948-01-29
fru Zakrisson Sonens återkomst
Marika Stiernstedt
Rune Carlsten Dramaten
1948-10-01
Ida, serveringsflicka, pingstvän Lekpaus
Lars Ahlin
Rudolf Wendbladh Dramaten
1948-12-15
1949 en gumma Lycko-Pers resa
August Strindberg
Göran Gentele Dramaten
1949-02-25
Rote Flink Sanningens pärla
Zacharias Topelius
Keve Hjelm Dramaten
1949-10-18
Inga Nilsson Streber
Stig Dagerman
Göran Gentele Dramaten
1949-11-23
1950 Lilly Walldén Den bergtagna
Victoria Benedictsson
Olof Molander Dramaten
1950-02-22
1951 Lisa Det lyser i kåken
Björn-Erik Höijer
Ingmar Bergman Dramaten[8]
1951-04-14
första hovdamen Diamanten
Friedrich Hebbel
Rune Carlsten Dramaten
1951-09-07
skökan Mäster Olof
August Strindberg
Alf Sjöberg Dramaten
1951-10-26
Merit Kalla mig Ismael
Per E Rundqvist
Mimi Pollak Dramaten
1951-12-28
1952 Harlekina Harlekino och Harlekina
Else Fisher
Kurt-Olof Sundström Dramaten
1952-05-05
Maria Antonovna Revisorn
Nikolaj Gogol
Rune Carlsten Dramaten
1952-09-11
1953 fröken Escarpini 2 Fröken Rosita eller Blommornas språk
Federico Garcia Lorca
Mimi Pollak Dramaten
1953-01-09
Katja En månad på landet
Ivan Turgenjev
Mimi Pollak Dramaten
1953-05-13
1954 tjänarinna i konungahuset Orestien
Aischylos
Olof Molander Dramaten
1954-03-26
Christiane de S:te Hermine Förälskad i kärleken
Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers
Mimi Pollak Dramaten
1954–05-07
1955 Lina och första jungfrun Ett drömspel
August Strindberg
Olof Molander Dramaten
1955-02-04
Nanine Kameliadamen
Alexandre Dumas d.y.
Stig Torsslow Dramaten
1955-05-06

Radioteater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi
1948 Charmian, Kleopatras tärna Antonius och Kleopatra
William Shakespeare
Alf Sjöberg[9]
1954 Mildred Pojken med kärran
Christopher Fry
Palle Brunius[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Geneanet
  2. ^ Burke's Royal Families of the World I ISBN 0 85011 023 8 s. 515
  3. ^ Johannes
  4. ^ Mémorial du Grand-Duché de Luxembourg No 48, Staten Luxemburg, 13 augusti 1951, artikel daterad 18 juli 1951
  5. ^ GP 2014-07-15
  6. ^ Helsingborgs dagblad 2014-07-15
  7. ^ Aftonbladet 2014-07-15
  8. ^ ”Det lyser i kåken”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/det-lyser-i-k%C3%A5ken. Läst 17 oktober 2015. 
  9. ^ Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 22. 31 december 1948. https://arkivet.dn.se/tidning/1948-12-31/355/22. Läst 3 juni 2018. 
  10. ^ Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 22. 5 juni 1954. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-06-05/150/22. Läst 1 februari 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]