Olof Molander

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olof Molander
Olof Molander regisserar Spöksonaten på Dramaten 1942
Olof Molander regisserar SpöksonatenDramaten 1942
Född Olof Molander
18 oktober 1892
Helsingfors, Finland
Död 26 maj 1966 (73 år)
Stockholm, Sverige
IMDb SFDb

Olof Johan Harald Molander, född 18 oktober 1892 i Helsingfors i Finland, död 26 maj 1966 i Stockholm,[1] var en svensk skådespelare, regissör och teaterchef.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Molander var son till författaren och teaterregissören Harald Molander och skådespelaren Lydia Wessler samt bror till regissören Gustaf Molander

Molander kom in på Dramatens elevskola 1912 och började sin karriär som skådespelare. 1918 drabbades han av en ansiktsförlamning och gick då över till att regissera och blev tillsammans med Alf Sjöberg Dramatens viktigaste regissör under 1900-talet. Han var verksam vid Dramaten från 1920-talet till i början på 1960-talet.

Under åren 1934-38 var Molander chef för Dramaten och blev där känd för sina hårda regimetoder och sitt diktatoriska sätt att leda teatern, varför han tvingades avgå 1938. Dock kan inte hans konstnärliga storhet ifrågasättas och hans banbrytande djupa, psykologiska iscensättningar av, framför allt, Strindbergs pjäser är legendariska. Bland annat har Ingmar Bergman sett Olof Molander som sin största konstnärliga inspirationskälla som teaterregissör.

Teaterkritikern Herbert Grevenius talade kort före sin bortgång om sin vänskap med Molander: [2]

Under min tid på Radioteatern skrev jag inte bara handböcker om stora dramaturger. Jag fick också träffa många människor, givetvis mest från teatervärlden. Olof Molander och jag var under tio år mycket goda vänner, vi träffades nästan varje dag ända tills han bad mig att dra åt häcklefjäll och vänskapen tog slut. Han tyckte att han blev underbetald av radioteatern och att obetydliga regissörer fick lika mycket som han. Att jobba för radioteatern var deras extraknäck. Då höjde jag hans honorar. Men efter ett par år fick han plötsligt för sig att jag höjde arvodet för att smickra honom. Han blev arg, och då tyckte jag att det fick vara. Han var mycket stingslig. Sedan fortsatte vi ju att träffas i arbetet, jag var tvungen att fråga honom om han ville sätta upp en viss pjäs. Han låtsades som ingenting, men det gamla förtroendet fick jag aldrig tillbaka.

Ibland kom nämligen en tyrannisk sida fram hos Molander. Det var en olyckligt sammansatt människa. Men han var en stor regissör, en stor konstnär och dessutom någonting som inte de andra hade hur bra de än har varit, inte ens Alf Sjöberg. Han hade nämligen vad man skulle kunna kalla torrheten, sakligheten, den intellektuella konstruktionsförmågan. Förutom Molander har vi inte haft sådana regissörer, de har alltid varit lite fladdrande, visserligen genialiska, men alltför ofta hit och dit. Molander däremot var en konsekvent man. Han fick visserligen sina tyranniska utbrott, han var obehärskad, han var sadist, han plågade folk, också sina skådespelare, han plågade dem och plågades själv av att han inte kunde låta bli. I varje föreställning valde han ut ett offer åt sig som inte kunde stå emot honom. Han var svår. Men Ingmar Bergman beundrade honom mycket som regissör. Och han har varit läromästare så till vida att Ingmar noga har sett vad Molander har gjort. Där går en förbindelse mellan de båda stora regissörerna: det ska vara torrt om det ska vara riktigt. Sanningen är torr.

Olof Molander var även nära vän med familjen Dybeck, Isaac Grünewald, Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg.

Molander är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[3]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Regi (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Produktion Upphovsmän Teater
1919 Köpmannen i Venedig
William Shakespeare
1920 Danton
Romain Rolland
1921 Turandot
Carlo Gozzi Dramaten
Jokern
Harold Marsh Harwood Dramaten
George Dandin
Molière
Vildanden
Henrik Ibsen
1922 Den leende fru Madeleine
La souriante Mme Beudet
André Obey och Denys Amiel Dramaten
Den objudne gästen
L'intruse
Maurice Maeterlinck Dramaten
Som ni behagar
As You Like It
William Shakespeare Dramaten
Riddar Blåskäggs åttonde hustru
La huitième femme de Barbe-Bleu
Alfred Savoir Dramaten
Pelikanen
August Strindberg Dramaten
Herr Sleeman kommer
Hjalmar Bergman Dramaten
Ett kasperspel
Einar Rosenberg Dramaten
Storfursten
Le Grand Duc
Sacha Guitry Dramaten
1923 Föräldrar
Otto Benzon Dramaten
Värdshuset Råbocken
Oliver Goldsmith Dramaten
1924 Othello
William Shakespeare
Höstens violiner
Ilja Surgutsjov
1925 Kameliadamen
Alexandre Dumas d. y. Dramaten
Storstädning
Frederick Lonsdale Dramaten
1926 Giftas
August Strindberg
Advent
August Strindberg
1927 Bara en danserska
Peer Gynt
Henrik Ibsen
En midsommarnattsdröm
William Shakespeare
Ljusstaken
Alfred de Musset Dramaten
Ombord
Prins Wilhelm Dramaten
Den inbillade sjuke
Molière Dramaten
1928 Fåglarna
Aristofanes Dramaten
Faust
Johann Wolfgang von Goethe
1929 Den oemotståndlige
Jean Sarment Dramaten
Siegfried
Jean Giraudoux Dramaten
1930 Ungkarlspappan
Edward Childs Carpenter Dramaten
Fiesco
Friedrich von Schiller
1931 Elisabet av England
Ferdinand Bruckner
Macbeth
William Shakespeare
Jag har varit en tjuv!
Sigfrid Siwertz Dramaten
Pickwickklubben
Charles Dickens och František Langer Dramaten
1932 Majestät
Marika Stiernstedt Dramaten
Fröken
Jacques Deval Dramaten
Guds gröna ängar
Marc Connelly Dramaten
Clavigo
Johann Wolfgang von Goethe
1933 Mäster Olof
August Strindberg Dramaten
Bäverpälsen
Gerhart Hauptmann
1934 Den italienska halmhatten
Eugene Labiche Dramaten
1935 Ett drömspel
August Strindberg
Maria Stuart
Friedrich von Schiller
1936 Spökdamen
Calderon de la Barca Dramaten
Romeo och Julia
William Shakespeare
Till Damaskus
August Strindberg
1937 Dödsdansen
August Strindberg
Julius Caesar
William Shakespeare
1938 Älskling, jag ger mig…
Mark Reed Dramaten
Han sitter vid smältdegeln
Han sidder ved smeltediglen
Kaj Munk Vasateatern
1939 Älskling, jag ger mig
Mark Reed turné[4]
Madame Sans Gêne
Victorien Sardou och Émile Moreau Oscarsteatern
Han sitter vid smältdegeln
Han sidder ved smeltediglen
Kaj Munk Vasateatern
1940 En folkfiende
En folkefiende
Henrik Ibsen Vasateatern
Hyggliga människor
The gentle people
Irwin Shaw Blancheteatern
1941 Nog lever farfar
On Borrowed Time
Paul Osborn Vasateatern
Trötte Teodor
Der müde Theodor
Max Neal och Max Ferner Vasateatern
1942 Kid Jackson
Le corsaire
Marcel Achard
Överästtning Elsa Thulin
Vasateatern
General von Döbeln
1943 Kvinnor i fångenskap
Jag dräpte
1944 Till Damaskus II
August Strindberg
Kronbruden
August Strindberg
Appassionata
1946 Johansson och Vestman
Johansson och Vestman
1947 Ett drömspel
August Strindberg Malmö stadsteater
1948 Köpmannen i Venedig
William Shakespeare Malmö stadsteater
1949 En dag av tusen
Maxwell Anderson
Dramaten
Stora landsvägen
August Strindberg
1950 Tokiga grevinnan
Jean Giraudoux Dramaten
1951 Kung Oidipus
Sofokles
1952 Antonius och Kleopatra
William Shakespeare
1956 Gengångare
Henrik Ibsen
1962 Andorra
Max Frisch
Spöksonaten
August Strindberg
1963 Becket
Jean Anouilh

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1912 Misargyrides Mostellaria
Plautus
Oscar Lindskog Intima teatern[5]
1915 Rémi Äventyret
Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers
Karl Hedberg Dramaten
1939 Fouché Madame Sans Gêne
Victorien Sardou och Émile Moreau
Olof Molander Oscarsteatern[6]
1941 Herr Gräns Nog lever farfar
Paul Osborn
Olof Molander Vasateatern[7]

Scenografi[redigera | redigera wikitext]

År Produktion Upphovsmän Regi Teater Noter
1931 Jag har varit en tjuv!
Sigfrid Siwertz Olof Molander Dramaten
1932 Majestät
Marika Stiernstedt Olof Molander Dramaten
1932 Fröken
Jacques Deval Olof Molander Dramaten
1932 Guds gröna ängar
Marc Connelly Olof Molander Dramaten Scenografi med Sven Erik Skawonius
1933 Mäster Olof
August Strindberg Olof Molander Dramaten
1940 Hyggliga människor
The gentle people
Irwin Shaw Olof Molander Blancheteatern

Filmografi roller i urval[redigera | redigera wikitext]

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Harriet Bosse : en skiss. Stockholm: Norstedt. 1920. Libris 280732 
  • Människan och konstnären : brev och anteckningar. Stockholm. 1950. Libris 2919102 
  • Detta är jag ---. Stockholm: Bonnier. 1961. Libris 1359749 

Utnämningar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ GREVENIUS, HERBERT ”Sanningen är torr – samtal om teater och religion”, ”
  3. ^ Hitta graven
  4. ^ Manstad, Margit (1987). Och vinden viskade så förtroligt. Stockholm: Läsförlaget AB. sid. 180. Libris 7673797. ISBN 91-7902-067-4 
  5. ^ Pius (5 juni 1912). ”'Mostellaria'-spelen på Intima teatern”. Dagens Nyheter: s. 1. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1912-06-05/15107/1. Läst 28 maj 2016. 
  6. ^ Svenska Dagbladets årsbok 1939 s. 177
  7. ^ ”Nog lever farfar”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14263&pos=420. Läst 1 maj 2016. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Glimtar från förr - axplock ur Gävles historia, utgiven 2007 av Jan G. Ljungström.