Olof Molander

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olof Molander
Olof Molander regisserar Spöksonaten på Dramaten 1942
Olof Molander regisserar SpöksonatenDramaten 1942
Född Olof Molander
18 oktober 1892
Helsingfors, Finland
Död 26 maj 1966 (73 år)
Stockholm, Sverige
IMDb

Olof Johan Harald Molander, född 18 oktober 1892 i Helsingfors i Finland, död 26 maj 1966 i Stockholm,[1] var en svensk skådespelare, regissör och teaterchef.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Molander var son till författaren och teaterregissören Harald Molander och skådespelaren Lydia Wessler samt bror till regissören Gustaf Molander

Molander kom in på Dramatens elevskola 1912 och började sin karriär som skådespelare. 1918 drabbades han av en ansiktsförlamning och gick då över till att regissera och blev tillsammans med Alf Sjöberg Dramatens viktigaste regissör under 1900-talet. Han var verksam vid Dramaten från 1920-talet till i början på 1960-talet.

Under åren 1934-38 var Molander chef för Dramaten och blev där beryktad för sina hårda och skoningslösa regimetoder och sitt diktatoriska sätt att leda teatern, varför han tvingades avgå 1938. Dock kan inte hans konstnärliga storhet ifrågasättas och hans banbrytande djupa, psykologiska iscensättningar av, framför allt, Strindbergs pjäser är legendariska. Bland annat har Ingmar Bergman sett Olof Molander som sin största konstnärliga inspirationskälla som teaterregissör.

Teaterkritikern Herbert Grevenius talade kort före sin bortgång om sin vänskap med Molander: [2]

Under min tid på Radioteatern skrev jag inte bara handböcker om stora dramaturger. Jag fick också träffa många människor, givetvis mest från teatervärlden. Olof Molander och jag var under tio år mycket goda vänner, vi träffades nästan varje dag ända tills han bad mig att dra åt häcklefjäll och vänskapen tog slut. Han tyckte att han blev underbetald av radioteatern och att obetydliga regissörer fick lika mycket som han. Att jobba för radioteatern var deras extraknäck. Då höjde jag hans honorar. Men efter ett par år fick han plötsligt för sig att jag höjde arvodet för att smickra honom. Han blev arg, och då tyckte jag att det fick vara. Han var mycket stingslig. Sedan fortsatte vi ju att träffas i arbetet, jag var tvungen att fråga honom om han ville sätta upp en viss pjäs. Han låtsades som ingenting, men det gamla förtroendet fick jag aldrig tillbaka.

Ibland kom nämligen en tyrannisk sida fram hos Molander. Det var en olyckligt sammansatt människa. Men han var en stor regissör, en stor konstnär och dessutom någonting som inte de andra hade hur bra de än har varit, inte ens Alf Sjöberg. Han hade nämligen vad man skulle kunna kalla torrheten, sakligheten, den intellektuella konstruktionsförmågan. Förutom Molander har vi inte haft sådana regissörer, de har alltid varit lite fladdrande, visserligen genialiska, men alltför ofta hit och dit. Molander däremot var en konsekvent man. Han fick visserligen sina tyranniska utbrott, han var obehärskad, han var sadist, han plågade folk, också sina skådespelare, han plågade dem och plågades själv av att han inte kunde låta bli. I varje föreställning valde han ut ett offer åt sig som inte kunde stå emot honom. Han var svår. Men Ingmar Bergman beundrade honom mycket som regissör. Och han har varit läromästare så till vida att Ingmar noga har sett vad Molander har gjort. Där går en förbindelse mellan de båda stora regissörerna: det ska vara torrt om det ska vara riktigt. Sanningen är torr.

Olof Molander var även nära vän med familjen Dybeck, Isaac Grünewald, Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg.

Molander är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[3]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Regi i urval[redigera | redigera wikitext]

Scenroller (urval)[redigera | redigera wikitext]

Filmografi roller i urval[redigera | redigera wikitext]

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Harriet Bosse : en skiss. Stockholm: Norstedt. 1920. Libris 280732 
  • Människan och konstnären : brev och anteckningar. Stockholm. 1950. Libris 2919102 
  • Detta är jag ---. Stockholm: Bonnier. 1961. Libris 1359749 

Utnämningar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ GREVENIUS, HERBERT ”Sanningen är torr – samtal om teater och religion”, ”
  3. ^ Hitta graven
  4. ^ Manstad, Margit (1987). Och vinden viskade så förtroligt. Stockholm: Läsförlaget AB. Sid. 180. Libris 7673797. ISBN 91-7902-067-4 
  5. ^ Svenska Dagbladets årsbok 1939 s. 177

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Glimtar från förr - axplock ur Gävles historia, utgiven 2007 av Jan G. Ljungström.