Ortala

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ortala
Två småorter
Ortala bruk, kolhuset från 1789.
Ortala bruk, kolhuset från 1789.
Land Sverige Sverige
Län Stockholm län vapen b ram.svg Stockholms län
Kommun Norrtäljes vapen.svg Norrtälje kommun
Distrikt Väddö distrikt
Koordinater 59°59′52″N 18°47′7″Ö / 59.99778°N 18.78528°Ö / 59.99778; 18.78528
Area
 - norra delen 1,32 kvadratkilometer (2015)[1]
 - södra delen 0,6 kvadratkilometer (2015)[1]
Folkmängd
 - norra delen 87 (2015)[1]
 - södra delen 59 (2015)[1]
Befolkningstäthet
 - norra delen 65,91 inv./kvadratkilometer
 - södra delen 98,33 inv./kvadratkilometer
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Småortskod
 - norra delen S0509[2][3]
 - södra delen S0182[1]
Ortens läge i Stockholms län
Red pog.svg
Ortens läge i Stockholms län
Redigera Wikidata
Ortala bruks järnstämpel.

Ortala, är en ort i Väddö socken i Norrtälje kommun, Stockholms län. Norra delen av bebyggelsen är av SCB avgränsat till en småort namnsatt till Ortalalund.

Orten ligger på fastlandet invid Väddöviken i Norrtälje kommun och har tidigare haft ett vallonbruk.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ortala by omtalas i skriftliga handlingar 1409 och sedan återkommande i handlingar under 1400-talet.[4], men förekommer faktiskt i ett betydligt äldre dokument, nämligen runstenen U 593, rest av þorbiorn a Ulfdalum, som bör avse Ortala. Stenen är placerad i Ortala sjöhage 50 meter ifrån vad som förmodligen är Ortala bys gravfält.[5] I åkern 100 meter därifrån påträffades på 1890-talet ett runstensfragment, U 594, nu uppställt vid Väddö folkhögskola.[6]

Vid Ortala anlades 1586 ett järnbruk som blev kronobruk1600-talet. Henrik Lemmens arrenderade bruket 1626 och införde vallonsmide. Lennart Torstenson, ofta betraktad som den främste av Gustav II Adolfs fältmarskalker, fick 1647 bruket i förläning som huvudgård i ett åt honom inrättat grevskap. Grevskapet drogs in i samband med Karl XI:s reduktion in till kronan igen. Bruket brändes ner under rysshärjningarna 1719 men återuppbyggdes. Ortala omfattade på den tiden ett mycket stort område av Roslagen. Vid mitten av 1700-talet förenades Ortala bruk med Norrtälje gevärsmanufaktori, vilket nedlades 1843. Från 1760 arrenderades Ortala av brukspatronerna Robert Finlay och John Jennings. Det såldes 1769 till Claes Grill som i sin tur sålde till Anders Tottie. 1857 var Carl Abraham Arfwedson ensam ägare till bruket. Det såldes 1862 till en brukspatron Welander, och bestod på 1860-talet av en vattenslägga, två spikhammare med vardera två ässjor samt två härdar. Därtill ingick en mjölkvarn med tre stenar och en vattensåg med två sågblad.[7] År 1878 lades bruket ner.

Ortala utgjorde under lång tid "centralort" i Väddö och Häverö skeppslag. Begreppet skeppslag försvann vid tiden för första världskriget. Från 1799 till 1935 var Ortala tingställe för Mellersta Roslagens domsaga. Tingstället flyttade till Häfverösund 1935. Den tidigare manbyggnaden började användas som tingshus på 1820-talet. Byggnaden, en röd trälänga, finns numera i anslutning till Väddö folkhögskola, i sydöstra delen.[8] Ångbåtstrafiken med Vaxholmsbolaget lade till vid bryggor både vid Ortalalund och vid brygga i anslutning till det egentliga bruket. Ångbåtstrafiken upphörde omkring 1950.

Ortala svavelkisgruva bearbetades under 1600-talet, men övergavs senare.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Småorter 2015, Statistiska centralbyrån, 19 december 2016, läs online
  2. ^ Småorternas landareal, folkmängd och invånare per km² 2005 och 2010, korrigerad 2012-10-15, Statistiska centralbyrån, 15 oktober 2012, läs online, läst: 9 juli 2016
  3. ^ Småorter 1990 : Befolkningskoncentrationer i glesbygd, Statistiska centralbyrån, 11 april 1995, s. 15, läs online
  4. ^ Ortnamnsarkivet
  5. ^ Norrtäljetrakten under forntiden, Antikvariska studier 11, s 101.
  6. ^ Upplands runinskrifter, Elias Wessén och Sven B F Jansson, Del 2, häfte 3 s. 485-492
  7. ^ ”Ortala i Historiskt-Geografiskt och Statistiskt Lexikon öfver Sverige”. http://runeberg.org/hgsl/5/0355.html. 
  8. ^ Nordström, Alf; Eriksson Monica (1977). Vägvisare till kulturen i Stockholms län. Stockholm: LiberFörlag. sid. 26. Libris 7258454. ISBN 91-38-03171-X