Rysshärjningarna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Relief på f.d. stadshotellet i Södertälje med motiv från rysshärjningarna, skulpterad 1940 av Hugo Borgström.

Rysshärjningarna kallas den ryska flottans terroraktiviteter mot den svenska civilbefolkningen längs den svenska östersjökusten samt expeditioner och strövkårer inåt landet under de sista åren av det stora nordiska kriget, 1719–1721. Avsikten med att plundra och bränna var att tvinga den svenska regeringen till eftergifter i fredsförhandlingarna på Åland. Sveriges representant Georg Heinrich von Görtz förhalade dem i förhoppning om militärt stöd från England.[1][2] Peter den store eftersträvade ett slut på kriget för att i stället inrikta sig på att reformera Ryssland.[3]

Sommaren 1719[redigera | redigera wikitext]

I slutet av juni månad sammanstrålade den ryska högsjöflottan från Reval och galärflottan från Åbo vid Hangö. Den 28 juni avseglade galärflottan mot åländska Lemland medan linjeskeppen bildade en skyddslinje längre söderut för att skydda galärflottan mot den engelska eskader under amiral John Norris som patrullerade i södra Östersjön.

Den 10 juli var alla förberedelser klara och galärflottan lättade ankar. Den bestod av bortåt 30 linjeskepp, omkring 140 galärer, en mängd transportfartyg och skärbåtar med bortåt 40 000 man ombord [2]. Den 11 juli nådde den Söderarms skärgård och Kapellskär där den delade upp sig i två avdelningar.

Norra avdelningen[redigera | redigera wikitext]

Den norra avdelningen under Peter von Lacy brände ner Öregrund och Östhammar liksom även bland annat Forsmarks bruk och Lövstabruk. Målet med operationen var att bränna Gävle, något som man trots upprepade försök misslyckades med då Fredriksskans fästning och 1 000 man ur Jämtlands dragonregemente bjöd hårt motstånd. På återvägen anföll och brändes även Norrtälje.

Södra avdelningen[redigera | redigera wikitext]

Ruinen efter Sundby gård på Ornö som brändes av ryssarna.

Den södra avdelningen under Feodor Apraxin drog sig långsamt söderöver genom Stockholms skärgård under det att Yxlan, Blidö, Ljusterö, Norröra, Söderöra och Rödlöga brändes och plundrades. Vid Svartlöga lyckades de inte landstiga då de utsattes för träffsäker eld från lokala säljägare.[4]

Vågen av plundringar fortsatte söderut via Husarö, Östra Lagnö, Ingmarsö, Svartsö, Möja, Harö, Eknö och Sandhamn. Vid Vårholma gjorde man ett uppehåll för att utröna ifall ett anfall mot Fredriksborg och Vaxholms fästning var möjliga. Apraxin valde att inte anfalla utan fortsatte i stället vidare söderut och brände Djurö, Runmarö samt herrgårdarna Brevik och Fågelbro.

Den 15 juli nådde Apraxins avdelning det första militära motståndet vid Dalarö skans. I stället för att anfalla fästningen valde han att göra en framstöt mot Stockholm via Baggensstäket. Den 16 juli anföll en mindre styrka på cirka 500 kosacker och infanteri de svenska ställningarna vid Baggensstäket. De fann emellertid sundet spärrat av de tre svenska galärerna Svärdfisken, Jungfrun och Draken samt kanonpråmen Svarta Björn. Anfallet slogs tillbaka, men ryssarna lyckades bränna Boo och Beatelunds herrgårdar.[5]

Den ryska flottan fortsatte mot Gålö, Ornö, Muskö och den ekonomiskt viktiga järngruvan på Utö. Den 21 juli nådde de fram till Södertälje där en svensk kavalleriavdelning under Carl Gustaf Bielke jagades på flykten. Den 23 juli brändes Trosa och dagen därpå även Nyköping trots hårt motstånd av svenska styrkor under general Kristoffer Urbanowicz. Efter några dagars återhämtning seglade den ryska galärflottan den 30 juli upp för Motala ström och brände Norrköping.

Styrkorna återförenas[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slaget vid Stäket

I början av augusti drog sig både de Lacys och Apraxins flottor tillbaka mot Stockholms skärgård för att med förenade krafter försöka slå sig fram till Stockholm.[källa behövs] Den 13 augusti landsteg drygt sex tusen ryska trupper vid Baggensstäket, där svenska trupper under Baltzar von Dahlheim ägnat den föregående månaden åt att förskansa sig. Dalheims tremänningar bjöd hårt motstånd, men var underlägsna till antal och sämre utbildade. De hade så när blivit besegrade om inte en avdelning ur Södermanlands regemente under överste Rutger Fuchs hade hunnit till undsättning.

Sommaren 1720[redigera | redigera wikitext]

I slutet av juli 1720 anföll en eskader av 35 galärer och 6 200 man Umeå och Västerbottens kuster. Syftet med anfallet var att locka bort den svenska flottan från Stockholm och Ålands hav.

Svenska flottans motanfall[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slaget vid Ledsund

Den svenska flottan var bättre förberedd än året innan och fast besluten att sätta stopp för härjningarna. Därför avseglade amiral Erik Siöblad den 21 juli med en mindre flottstyrka till Åland för att lokalisera den ryska galärflottan. Den 26 juli nåddes Vaxholm av rapporten att ryska galärer hade siktats vid Föglö och Kökar och Vaxholmseskadern under amiral Carl Georg Siöblad avseglade för att möta upp sin bror vid Rödhamn.

När de båda eskadrarna möttes vid Rödhamn 27 juli tog Carl Georg befälet. Han beslutade sig för att, mot flottchefen Hans Wachtmeisters order, anfalla den ryska flottan. Till en början gick anfallet bra. De ryska fartygen stängdes inne mellan Hummersölandet och den svenska eskadern som passerade på kolonn medan de sköt sina bredsidor in bland de ryska fartygen. Därefter gick fregatten Danske Örn på grund och bordades av ryssarna. I sina försök att undsätta Danske Örn gick ytterligare tre fregatter på grund varefter de omringades av ryska fartyg. Svenskarna försvarade sig framgångsrikt i flera timmar, men när vinden avtog tvingades linjeskeppet Pommern och fregatten Svarta Örn dra sig ur striden och lämna sina kamrater åt sitt öde.

Av 61 ryska galärer förstördes 43 och 2 200 man stupade, vilket resulterade i att svenska östkusten inte härjades det året. Trots detta utropade Peter den store den ryska flottan som segrare.[6]

Sommaren 1721[redigera | redigera wikitext]

Den 26 maj återupptogs fredsförhandlingarna, den här gången i Nystad. För att understödja svenskarna skickades en brittisk eskader till Kapellskär vilket gjorde att den ryska galärflottan istället inriktade sig på norrlandskusten och anföll och brände Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Piteå och åter igen Umeå. Dessa härjningar framtvingade freden i Nystad 30 augusti 1721 mellan Sverige och Ryssland.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ullman 2006, s. 43
  2. ^ [a b] Westerin 1916[sidnummer behövs]
  3. ^ Sundberg, Ulf (2006). ”Ryssen kommer!: när Stockholms skärgård brann”. Populär historia 2006:4,: sid. 40-44 : färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/ryssen-kommer/.  Libris 10290531
  4. ^ Ullman 2006, s. 53
  5. ^ Ullman 2006, s. 56
  6. ^ Ullman 2006, s. 154

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]