RP-3

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
RP-3
3 in RP Attaching 60 pdr Warheads.jpg
27 kg (60 lb) halvpansarstridsdel skruvas fast på RP-3 raketer.
TypRaketvapen
UrsprungslandStorbritannien Storbritannien
Servicehistoria
Brukstid1943 – 1968
Används avAustralien, Storbritannien
Medverkan i krigAndra världskriget, Malayakrisen, Suezkrisen, Koreakriget, Adenkrisen
Specifikationer
Längd1,4 meter
Vikt10 kg + stridsdel
Diameter76 mm
Stridsspets(18 cm) ?? kg brandstridsdel
(15 cm) 27 kg sprängstridsdel
(15 cm) 27 kg halvpansarstridsdel
(15 cm) 27 kg pansarsprängstridsdel
(11 cm) 27 kg splittertridsdel
(15 cm) 27 kg övningsstridsdel
(8 cm) 11 kg pansarbrytande
(8 cm) 11 kg halvpansarstridsdel
(8 cm) 11 kg solid stålspets
(8 cm) 8 kg sprängstridsdel
(10 cm) 5,5 kg övningsstridsdel
TändrörAnslagsrör
Motor5 kg kordit
VapenbärareBristol Beaufighter, Bristol Brigand, de Havilland Hornet, de Havilland Mosquito, de Havilland Vampire, de Havilland Venom, Fairey Firefly, Fairey Swordfish, Gloster Meteor, Grumman Avenger, Hawker Hunter, Hawker Hurricane, Hawker Sea Fury, Hawker Sea Hawk, Hawker Typhoon, Republic Thunderbolt, Supermarine Attacker, Supermarine Scimitar
Prestanda
Räckvidd1 600 meter
Maxhastighet480 m/s

RP-3 var ett brittiskt raketvapen som konstruerades under andra världskriget. RP-3 står för Rocket Projectile 3-inch. RP-3 var huvudsakligen ett flygburet vapen, men det användes även till sjöss och på land. Raketen kunde förses med flera olika typer av stridsdelar (ibland kallad stridsladdning eller stridshuvud) för olika ändamål.

Historia[redigera | redigera wikitext]

När RAF sattes in mot tyska Afrikakåren i Libyen 1941 saknade man effektiva vapen mot stridsvagnar, framförallt Panzer III och Panzer IV. Automatkanoner var bara effektiva mot lättare stridsfordon och bomber var väldigt svåra att träffa med, även om man tillämpade störtbombning. Ivor Bowen föreslog därför att man skulle prova att använda fenstabiliserade raketer, något som Sovjetunionen redan hade provat med viss framgång på östfronten. I september 1941 fanns två föreslagna alternativ att välja på. Dels en 2-tums (51 mm) raket med 10,5 kg sprängstridsdel, dels en 3-tums (76 mm) raket med en 9 kg halvpansarstridsdel. 2-tums rakaten visade sig inte vara mycket effektivare än automatkanoner, så man valde att satsa på 3-tums raketen. Den utprovades på Hawker Hurricane under sommaren 1942 och under hösten även på Lockheed Hudson, Fairey Swordfish och Douglas Boston.

När RP-3 väl börjat användas i strid hade ett nytt problem dykt upp i form av den tunga stridsvagnen Tiger I. Den ursprungliga 9-kilos halvpansarstridsdelen klarade inte av att slå ut en Tiger, så man konstruerade en ny, större halvpansarstridsdel baserad på granaten från en 25-punds kanon. Den nya stridsdelen vägde 27 kg och hade inga problem att slå ut även tunga stridsvagnar.

Fleet Air Arm och RAF Costal Command började också använda RP-3 mot ubåtar i ytläge. Raketer kunde sättas in snabbare mot en dykande ubåt än bomber och från längre avstånd vilket gjorde flygplanet mindre sårbart för luftvärnseld. Raketer som detonerade mot formskrovet hade dock liten chans att slå igenom tryckskrovet. Därför användes mot ubåtar en variant som kallades Rocket Spear (raketspjut) där sprängstridsdelen var ersatt med en solid stålspets kapabel att tränga igenom både det tunna formskrovet och det betydligt hårdare tryckskrovet.

Även om RP-3 huvudsakligen utvecklades för och användes av flygplan fick det även andra användningsområden. Inför landstigningen i Normandie bombarderades stranden och området bakom med tusentals RP-3 raketer avfyrade från landstigningsfartyg som byggts om till flytande artilleriplattformar kapabla att avfyra upp till 1 066 raketer i en salva. De monterades även som förstärkningsvapen på stridsfordon som stridsvagnarna M4 Sherman och Cromwell samt pansarbilen Staghound. Sherman vagnarna brukade ha 1 raket på varsin sida om tornet medan Cromwell och Staghound hade 2 per sida. Eftersom raketer avfyrade från marken inte stabiliserades av någon luftström i avfyringsögonblicket var precisionen inte särskilt god, men det uppvägdes i många fall av raketens sprängkraft.

Land Mattress[redigera | redigera wikitext]

Projector, Rocket 3-inch, No 8 Mk 1 (Land Mattress) var en landbaserad salvpjäs som introducerades 1944. Land Mattress sköt modifierade RP-3 raketer. Kroppen och motorn var från RP-3, stridsdelen var från Sea Mattress 5-tums raketer och tändrören var kasserade tändrör som ansågs vara osäkra av den brittiska kungliga armén. Fenorna var korta och gjorde så raketen snurrade i luften.

Land Mattress kunde laddas med mellan 16 och 30 raketer. Den var 1,77 meter lång, vägde 1 120 kg och tog cirka 10 minuter att ladda om. För omladdning behövde varje raket monteras i respektive avfyringsrör och kopplas till det elektriska avfyrningssystemet.

Land Mattress hade mycket begränsad elevation. Riktfältet låg mellan +23˚ och +45˚ vilket gjorde att man bara kunde skjuta på avstånd mellan 6 125 och 7 225 meter vilket var väldigt opraktiskt. För att korrigera detta införde man en mekanism som begränsades raketernas avgasflöde och kunde justeras med varierande mängder för olika avstånd. Det gjorde att man fick ner det minsta skjutavståndet till 3 565 meter.

Land Mattress testades i strid första gången den 31 oktober 1944 i Nederländerna och därefter i november mot tyska positioner i staden Breda. Båda testen gick bra och Land Mattress togs i tjänst och började serieproduceras. Land Mattress kom att hjälpa de allierade i slag som Slaget vid Schelde när allierade trupper behövde komma över floden Scheldt. Under detta slag avfyrades 1 146 raketer på bara 6 timmar. När kriget tog slut hade ungefär 400 Land Mattress tillverkats.

RP-3 i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under andra halvan av 40-talet och under första halvan av 50-talet användes Brittiska RP-3 raketer i det svenska flygvapnet. Raketen kom i tjänst 1946 med 2 olika stridsdelar, en 15 cm sprängstridsdel och en 8 cm pansarstridsdel. Dessa kom att kallas 8 cm pansarraket m/46 och 15 cm sprängraket m/46. År 1947 köpte man in en träningsvariant som fick beteckningen 10 cm övningsraket m/47.

Raketmotor[redigera | redigera wikitext]

Raketmotorn som i princip var hela kroppen på raketen var 140 cm (55,19-tum) lång och hade en diameter på 8,25 cm (3,25-tum). Fenorna var 12,7 cm (5-tum) långa. Motorn vägde ca 15,9 kg (35,1-pund). Förbränningstiden på 15,5 grader Celsius (60 grader Fahrenheit) var ca 1,5 sekunder.

RP-3 har använt ett flertal raketmotorer under sin tid i tjänst. Dessa är:

Motor, Rocket, A/C, 3-inch, No.1 Mk I

(Svenska: Motor, Raket, Fpl), 3-tum, Nummer 1, Version 1)

Detta var den första motorn som användes. Dess bränsle var tubformigt kordit med en vikt på 5,7 kg (12,6-pund).

Denna motor består av en lång stålcylinder med en skalring vid framänden som hålls på plats med åtta låsstift som fungerar genom tryck från två cirkulära bandfjädrar. En tunn metallring (Eng: obturator) är belägen under skalringen och separeras med kartongbrickor från bränslets främre ände. Toppen av bränslet är krenelerad för att rymma tändaren, tändröret och elektronik. Basen av bränslet stöds av ett metallgaller som i sin tur vilar mot en metallring. Under detta finns ett fastsvetsat avsmalnande rör kallat venturirör som innehåller en påse kiselsyragel som fungerar som fuktskydd. Under påsen finns en slutplatta i metall som ser till att ingenting ramlar ut.

Tändningsledarna sträcker sig från tändaren genom det tubformade korditbränslets centrala ringform, den nedre metallringen, venturiröret och slutplattan och slutar i en tvåkantig plugg. Den här kontakten ansluts med raketrampen, när raketen laddas ombord på planet.

Åtta spår finns på bakänden av motorkroppen för fastsättning av de fyra fenorna. Raketerna är upphängda av två sadlar som var och en bär en T-formigt handtag som rider i spåren på raketramperna.

Motor, Rocket, A/C, 3-inch, No.1 Mk II

(Svenska: Motor, Raket, Fpl), 3-tum, Nummer 1, Version 2)

Detta var en uppgraderad variant av Mk I. Det tubformiga korditbränslet byttes ut mot korsformigt korditbränsle med en vikt på 5,1 kg (11,3-pund). Med denna form drogs tändningsledarna om för att gå i det yttre tomrummet lämnat av det korsformiga bränslet. Ett annat typ av metallgaller användes även.

Motor, Rocket, A/C, 3-inch, No.1 Mk III

(Svenska: Motor, Raket, Fpl), 3-tum, Nummer 1, Version 3)

Mk III är extremt lik Mk II men skiljer sig i att den tvåkantiga pluggen i slutändan av tändningsledarna är utbytt mot en mycket mindre model med endast "en kant".

Motor, Rocket, A/C, 3-inch, No.1 Mk IV

(Svenska: Motor, Raket, Fpl), 3-tum, Nummer 1, Version 4)

Denna motor skiljer sig från Mk III genom att en liten metallklämma som är löst fäst över tändningsledarna mellan slutpluggen och slutplattan. Tändningsledarna är även längre vilket gjort det lättare att montera raketer i tandemposition med den ena under den andra.

Stridsdelar[redigera | redigera wikitext]

Alla stridsdelar hade gängade fästen och skruvades fast i raketen. Dessa fästen kallas spigot på engelska.

Shot, 25 lb., "AP" Mk I (Armor Piercing)

(Svenska: Pansarbrytandestridsdel Version 1)

RP-3 Armor Piercing Mk I.png

Denna stridsdel var en pansarbrytande variant och skulle användas mot ubåtar och stridsvagnar. Dykvinkeln för attack var 15° eller under. Typen var väldigt effektiv mot ubåtar då de inte slogs sönder om de träffade vattenytan utan fortsatte framåt och träffade ubåten under vattenlinjen.

Den var gjord helt i metal och var uppdelad i 2 delar. Stridsdelens fäste var separat från själva stridsdelen och satt fastskruvad i den bakre änden av stridsdelen.

Stridsdelen var ca 31,5 cm (12,4-tum) lång och hade en diameter på ca 8,7 cm (3,44-tum). Den vägde ca 11,34 kg (25 pund). Hela stridsdelen var i solid metall.

Shot, 25 lb., "AP" Mk II (Armor Piercing)

(Svenska: Pansarbrytandestridsdel Version 2)

RP-3 Armor Piercing Mk II.png

Denna stridsdel var en uppdaterad variant av Shot 25 lb AP Mk I och var av pansarbrytande typ. Som Mk I skulle Mk II användas mot ubåtar och stridsvagnar. Dykvinkeln för attack var under 15°. I uppdateringen fick den en ny mycket spetsigare form och insidan gröptes ur för att göra den lättare. Denna stridsdel var bättre på att slå ut ubåtar då den nya formen gjorde att den inte tappade lika mycket fart om den träffade vattenytan. Den nya formen gav den även smeknamnet "Rocket Spear" (Sv: raketspjut).

Stridsdelen var ca 37,3 cm (14,7-tum) lång och hade en diameter på ca 9,65 cm (3,8-tum). Den vägde ca 11,22 kg (24,75 pund). Hela stridsdelen var i solid metall.

Shot, 25 lb., "SAP" Mk I (Semi Armor piercing)

(Svenska: Halvpansarstridsdel Version 1)

RP-3 Semi Armor Piercing Mk I (training).png

Denna stridsdel var en halvpansarvariant av Shot 25 lb AP Mk I och användes enbart för träning. Skillnaden mellan denna och Shot 25 lb AP Mk I var att denna var helgjuten och hade inget separat fäste.

Stridsdelen hade samma dimensioner som Shot 25 lb AP Mk I och vägde lika mycket.

Shell, H.E. 60 lb., "F" No. 1 Mk I (Fragment)

(Svenska: Splitterstridsdel Nr 1, Version 1)

RP-3 Rocket with fragment Mk I warhead.png

Denna stridsdel var en högexplosiv splittervariant. De byggdes genom att modifierade 4,5-tums artilleri granater med No.899 Mk I (Sv: Nummer 899, version 1) tändhattar.

Stridsdelen var ca 55,88 cm (22-tum) lång och hade en diameter på ca 11,43 cm (4,5-tum). Trots namnet vägde den 21,31 kg (46.9 pund). Den explosiva laddningen vägde 1,36 kg (3 pund) och var av antingen Trotyl, Hexogen eller Hexotol.

Shell, H.E. 60 lb., "SAP" No. 1 Mk I & No. 2 Mk I (Semi Armour Piercing)

(Svenska: Halvpansarstridsdel Nr 1, Version 1 & Nr 2, Version 1)

RP-3 Semi Armor Piercing Mk I.png

Dessa stridsdelar var högexplosiva halvpansarvarianter och var de vanligaste typerna som användes under kriget. De hade ett tjockt metallhölje fyllt med sprängmedel med tändröret centrerat i sprängdegen.

Skillnaden mellan Nummer 1 och 2 är tändröret.

Nummer 1 använder ett tändrör typ No.865 Mk I som har en tidsfördröjning vilket gör att stridsdelen hinner penetrera ett lager av pansar innan den exploderar.

Nummer 2 använder ett tändrör typ No.878 Mk I som inte har en tidsfördröjning och gör att stridsdelen exploderar direkt vid träff.

Stridsdelen var ca 55,3 cm (21,8-tum) lång och hade en diameter på ca 15,24 cm (6-tum). Den vägde 27.21 kg (60 pund). Den explosiva laddningen vägde 5,44 kg (12 pund) och var av antingen Trotyl, Hexogen eller Hexotol.

Prestanda
Typ Genomslag mot 20° vinklat pansar, skjutet från ett flygplan i 380 km/h Hastighet
På 366 m (400 yard) På 640 m (700 yard) På 914 m (1000 yard)
Shot, 25 lb., "AP" Mk I 78 mm 88 mm 83 mm ca 730 m/s

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, RP-3, tidigare version.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]