Saab 18

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Saab 18
SAAB B 18B, 02.jpg
B 18B bevarad i dag på Flygvapenmuseum.
Beskrivning
TypBomb-, attack- och spaningsflygplan
Besättning3
Första flygning19 Juni 1942
I aktiv tjänst1944 – 1957
VersionerB 18A, B 18B, S 18A och T 18B
UrsprungSverige Sverige
TillverkareSaab AB
Antal tillverkade245
Data
Längd13,16 meter (B 18A)
13,23 meter (B 18B)
Spännvidd17,04 meter
Höjd4,35 meter
Vingyta43,8 m²
Tomvikt5 484 kg (B 18A)
6 093 kg (B 18B)
6 183 kg (T 18B)
Max. startvikt8 693 kg (B 18A)
8 793 kg (B 18B)
9 272 kg (T 18B)
Motor(er)2 × SFA STWC-3 (B 18A och S 18A)
2 × SFA DB 605B (B 18B och T 18B)
Motoreffekt1 200 hk (STWC-3)
1 700 hk (DB 605B)
Prestanda
Max. hastighet470 km/h (B 18A och S 18A)
590 km/h (B 18B)
600 km/h (T 18B)
Räckvidd med
max. bränsle
2 200 km (B 18A och S 18A)
2 600 km (B 18B och T 18B)
Max. flyghöjd8 000 meter (B 18A)
9 800 meter (B 18B)
9 300 meter (T 18B)
Lastförmåga
Lastförmåga1 500 kg (bomber + raketer)
Beväpning
Beväpning1 × fast 13,2 mm akan m/39
1 eller 2 × rörlig 13,2 mm akan m/39
2 × 20 mm akan m/41 (T 18B)
1 × 57 mm akan m/47 (T 18B)
BomberI bombrummet:
1 × 1 000 kg bomb,
2 × 500 kg bomber,
3 × 250 kg bomber eller
10 × 50 kg bomber
Under vingarna:
8 × 50 kg bomber
RaketerUnder vingarna:
8 × lätta raketer (B 18B & T 18B)
Under buken:
4 × lätta raketer (B 18B) eller
2 × tunga raketer (B 18B)
Elektronik
RadarPS-18/A radar (under buken, S 18A & B 18B)

Saab 18 var ett tvåmotorigt bomb- och attackflygplan från början konstruerat av ASJA och sedan tillverkat av Saab som användes i Sverige under andra världskriget. Saab 18 kom att göra tjänst i 4 primära varianter. Dessa fick i svenska flygvapnet beteckningarna B 18A, B 18B, S 18A och T 18B. Ett flertal andra varianter planerades men på grund av jetåldern blev Saab 18 föråldrad relativt snabbt och dessa varianter blev aldrig realiserade. Under sina första år var Saab 18 ett väldigt modernt stridsflygplan som var i toppklass jämfört med utländska typer.

ASJA L-11 & P 8[redigera | redigera wikitext]

ASJA:s L 11 med flygvapnets test beteckning P8A. Notera noshjul och roder.

I 1936 års försvarsbeslut föreslogs uppsättandet av fyra bombflottiljer, varav två skulle utrustas med medeltunga bombplan. Man ville ha ett enmotorigt och ett tvåmotorigt bombplan, av hög klass. Den ännu inte färdigutvecklade svenska flygindustrin kunde inte konstruera något sådant så 1938 gjordes en rundresa i Europa för att studera vad som fanns till buds. Potez 63, Bloch MB.170, Breguet 690 (S 10), Breda 88 och Fokker G 1 (S 13) var några flygplan som var intressanta. Fokkern var dessutom byggd för störtbombfällning, vilket var ett önskemål från svensk sida.

En specifikation utfärdades från flygvapnet, planet skulle vara tvåmotorigt med 3 mans besättning. Det skulle kunna ta 750 kg i bomblast till ett mål 500 km från utgångspunkten. Störtbombfällning, med reducerad last, var också ett krav. Maxhastigheten skulle ligga på ca 550 km/h och man avsåg att använda antingen Bristol Taurus eller Pratt & Whitney Twin-Wasp motorer. Projektet döptes till P 8. AFF/Saab, ASJA och Götaverken svarade att de var intresserade. AFF/Saab konstruerade ett midvingat dubbelfenat bombflygplan med bubbelformad nos och cockpit konstruerad av glaspannor liknande det på B 16. Planet kallades G.1 och skickades in i januari 1939. Götaverken ledd av Bo Lundberg konstruerade ett medelstort bombplan liknande B-25 kallat GP.8 som hade en besättning av 4 man. Flygplanet skickades in i mars 1939 och fick beteckningen P8B av flygvapnet. ASJA konstruerade L-11 som kom att bli grunden för Saab 18. Planet skickades in den 15 februari 1939 och fick beteckningen P8A. L-11 kunde inte godtas då man inte gillade planets noshjul samt att planets bombinstallation och beväpning inte uppfyllde kraven. GP.8 ansågs överlägsen både G.1 och L-11 av Nils Söderberg, chef för Flygvapnets Försökscentral. Men Götaverkens förslag föll bort medan ASJA och AFF/Saab slog sig samman i ett nytt bolag 1939, Svenska Aeroplanaktiebolaget (SAAB). Man skrotade då G.1 projektet och gick med ASJA:s projekt L-11.

År 1939 beställde Flygvapnet ett provflygplan (nr 18001) med beteckningen P 8. Chefskonstruktör blev överingenjör Anders J Andersson. Första flygningen ägde rum 19 juni 1942 av provflygaren Claes Smith, hans kommentar efter provflygningen löd "Den flög i det närmaste perfekt redan från början".

B 18[redigera | redigera wikitext]

Serieleveranserna inleddes år 1944. Flygvapnets benämning blev B 18A.

Flygplanet var uppbyggt helt av metall med undantag av roderytor som var klädda med spänd duk. Motoralternativen skiljde A-, och B-versionerna från varandra. A-versionen utrustades med svensktillverkade Pratt & Whitney TWC stjärnmotorer från SFA medan B-versionen utrustades med Daimler-Benz DB605b radmotorer. Detta gjorde att motorkåporna såg helt olika ut på dessa två varianter.

Först levererades B 18A till Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås som ersättning för B 3 vilka inte längre ansågs klara rollen som bombflygplan.

Hallands flygflottilj (F 14) fick år 1945 som första flottilj B 18B. År 1946 ersatte Flygvapnet alla B 18A mot B 18B och samtliga 60 B 18A placerades vid Östgöta flygflottilj (F 3) och Södermanlands flygflottiljer (F 11) som spaningsflygplan med benämningen S 18A.

Under 1930-talet skapades torpedflyget och en variant av Saab 18 togs fram för att fälla torpeder mot fartyg. Dock visade det sig att det vid tidpunkten inte fanns några effektiva torpeder, eftersom planets fart var för hög för de torpeder som användes av flygvapnet. En nykonstruktion av en torped var inte aktuell eftersom både robotar och raketer var under utveckling. Planet försågs istället med en kraftig Bofors L50 57 mm kanon. Dessa flygplan placerades vid Blekinge flygflottilj (F 17) och benämndes T 18.

När T 18B inte blev ett torpedflygplan fick den en attackroll som sedan gavs till B 18B, runt 1949 fick både B 18B och T 18B raketramper som fulländade attackrollen.

T 18B[redigera | redigera wikitext]

T 18B prototyp med 57 mm akan m/47.

År 1941 fick ville flygvapnet ha ett nytt modernt torpedflygplan. Saab föreslog då Saab 18 som plattform för det nya torpedflygplanet.

Specifikationen löd: 3 i besättning, 2 stycken 20 mm akan m/45 med 130 patroner per kanon, den ska behålla den existerande framåtriktade 13,2 mm automatkanonen, den ska kunna bära en 950 kg torped, en tung mina och en 1 000 kg bomb.

Från början föreslog man Saab B 18A som plattform då den var långsammare än B 18B vilket gjorde den mer lämplig för torpedfällning. Men på grund av problem med att kunde konstruera ett stort nog bombrum för torpeden gick man för en kort tid över till en utvändigt monterad torped. Men när CTV hade konstruerat klart torpeden upptäckte man att B 18 inte hade frigången mellan kropp och landställ för att torpeden skulle kunna monteras utvändigt. Man riktade nu in sig på B 18B som torped bärare då den hade aningen längre kropp och man bestämde sig för att montera torpeden i ett nykonstruerat bombrum istället för utvändigt. Även i denna konfiguration fanns det ont om plats och torpeden behöves monteras 4,5° framåt i bombrummet för att få plats.

Som prototyp valdes B 18B nummer 18164 och den togs av produktionslinjen för att modifieras med nytt bombrum och ny nos. Nummer 18164 flög för första gången den 7 juli 1945 modifierad till en T 18B.

Under utprovning av vapen visade det sig att T 18B var för snabb för torpedfällning. Och om man väl lyckades komma in i rätt fart för torpedfällning så behövde man släppa torpeden på 15 meters höjd vilket var något som man inte gjorde hur lätt som helst. Förutom torpeden testades även en rökbomb kallad rökbomb m/39, som var en modifierad dimbildare m/39 och en 1 000 kilos minbomb som kom att få beteckningen 1 000 kg minbomb m/47. I slutet skrotade man torpedprojektet helt och hållet då en nykonstruerad torped inte var aktuell eftersom både robotar och raketer var under utveckling.

Istället för en torped utrustades T 18B med två 20 mm automatkanon m/41 med varsitt 60 patroners trummagasin och i bombrummet monterades en Bofors 57 mm automatkanon m/47. Kanonen vägde 550 kg tom och 735 kg full och var 5,3 meter lång. Dess magasinen rymde 40 projektiler (41 med en loppet) som kunde avfyras med en hastighet av 180 patroner i minuten. Den kunde skjuta både högexplosiv och pansarbrytande ammunition. Kanonen kunde installeras i flygplanet på ca två timmar.

T 18B hade en mer aerodynamisk form på nosen än tidigare versioner av Saab 18, vilket minskade bränsleförbrukningen och ökade hastigheten. Efter att Saab 21 utrustas med katapultstol, som visat sig vara ett säkrare sätt att lämna flygplanet på vid nödsituationer, inleddes 1948 en modifiering av T 18B där cockpit byggdes om för att ge plats för två katapultstolar.

Leveranserna av T 18B inleddes 1947 till marinsamverkansflottiljen på Blekinge flygflottilj. Här flögs de tills det att de avfördes åren 1956–1957 och efterträddes av flygplan A 32 Lansen.

Utrustning[redigera | redigera wikitext]

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

13,2 mm akan m/39 för signalisten. Magasinlådan åker uppåt när vapnet skjuts för att vapnet ska matas ordentligt.
Spanarens akan med bandledare och magasin på B 18A och tidiga B.

Information om Saab 18:s beväpning är knepig då den har modifierats under sin tid i tjänst och för olika ändamål beroende på var den varit stationerad.

Den primära typen av vapen i Saab 18 var det svenska flygvapnets primära automatkanon under kriget vilket var 13,2 mm akan m/39. Denna automatkanon hade lägre kaliber än den vanligaste typen av automatkanoner under andra världskriget vilket var 20 mm. Gränsen för automatkanoner gick vanligen vid 20 mm och skulle därför klassas som tung kulspruta utanför Sverige. Anledningen till att den fick beteckningen akan i Sverige är för att den till skillnad från tunga kulsprutor som 12,7 mm Browning 2 som har en väldigt liknande kaliber sköt primärt högexplosiv ammunition. Akan m/39 var dock ett modernt och effektivt vapen. Den hade en eldhastighet av 1 080 skott i minuten vilket var 200–400 mer än de snabbaste automatkanonerna med 20 mm kaliber som användes runt om i världen. De högexplosiva kulorna hade mycket hög utgångshastigheten och kunde enkelt skjuta ner alla typer av flygplan. Allt detta gjorde akan m/39 ett mycket effektivt vapen att montera på flygplan.

B 18A hade tre stycken 13,2 mm akan m/39 varav en siktades av piloten/navigatören och var fixad i höger kabinkind med patronledaren (magasinet) i vingroten. Patronledaren höll 300 patroner. De andra var rörliga och monterade bakåt. Även dessa hade 300 patroner var. Signalisten som satt bakom piloten hade en som han kunde använde för att skjuta ner fientligt flyg över och bakom flygplanet. Den hade sitt magasin i en låda till höger om vapnet (från signalistenas ögon). Lådan åkte uppåt när vapnet avfyrades för att mata vapnet ordentligt. Spanaren som satt i glasnosen hade den sista och kunde använda den för att skjuta nedanför och bakom planet. Den hade sitt magasin i den andra vingroten och sköt genom ett hål i instigningsluckan. Spanarens akan blev dock borttagen efter 1945. Detta på grund av att spanarens jobb primärt var att titta framåt samt att denna akan var även svår att sikta på grund av den dåliga utsikten bakom planet. Detta gick även över på S 18A.

Tidiga B 18B hade kvar spanarens akan men även denna togs bort ganska snabbt efter att B 18B kommit i tjänst.

De första problemen med beväpning till Saab 18 kommer ifrån att flera källor och officiella listor nämner en 20 mm akan för både B 18A och B 18B tillsammans med den fasta 13.2 mm automatkanonen. Denna 20 mm automatkanon finns inte att se i något fotografi, ritning eller manual. Ingen av källorna nämner en position för vapnet.

Andra källor och en officiell lista nämner att Saab B 18A var beväpnad med endast 8 mm ksp m/22 istället för 13,2 mm akan m/39. Detta betyder troligtvis att vissa flygplan av denna typ var beväpnade med dessa kulsprutor.

Som nämnt så modifierades Saab 18 på olika flottiljer för olika ändamål. En modifikation var 2st framåtriktade 13,2 mm akan m/39. Om den andra m/39:an ersatte den skumma 20 mm m/41:an är inte känt. En annan modifikation var en 37 mm automatkanon av okänd modell som B 18B fick på F17. Eftersom F17 var en flottilj som låg nära vattnet är det ganska självklart att denna kanon skulle användas mot ubåtar och andra mindre sjömål. B 18B på F17 fick även en PS-18/A radar från S 18A som gav dem en målfinnarroll samt lysbombfällningsplan.

Det fanns en plan att montera T 18B:s 57 mm akan m/47 i B 18B. Denna skulle monteras i kroppen eller i en balja (vapenkapsel) i bombrummet.

T 18B hade till skillnad från B 18A och B 18B två stycken 20 mm akan m/41 i nosen som tydligt syns på bilder och på ritningar tillsammans med den 13,2 mm akan m/39 som sitter i kinden. T 18B:s 20 mm automatkanoner skulle enligt kraven uppsatt av Flygvapnet haft 130 patroner per kanon och detta betyder troligen att man i originalplanen planerade att använda Bofors 20 mm automatkanon m/45 i T 18B. Kanonen blev troligen inte klar i tid och eftersom det fanns en massa akan m/41 som var redo att användas valde man att använda dessa istället. Akan m/41 kunde bara ladda trummagasin med 60 patroner vilket ihop med dess höga eldhastighet gjorde att den fick slut på ammunition på ca 5 sekunder av oavbruten avfyrning. Dock är det möjligt att spanaren kunde ladda om dessa under flygning. En liknande ide fanns tidigare på Saab 24. I bombrummet på T 18B kunde man montera dess kronjuvel, en 57 mm Boforskanon. Denna kanon kunde skjuta både pansarbrytande och högexplosiva projektiler med en eldhastighet av 180 skott i minuten, det vill säga 3 skott per sekund. Den hade ett trummagasin med 40 patroner men många historier och dokument berättar att man laddade en patron i loppet innan innan man flög iväg (liknande det man gjorde med bkan 1) vilket gav den 41 patroner totalt.

År 1949 testade man en ny installation bestående av två 40 mm Bofors automatkanoner istället för 57 mm akan m/47. Tryckstötarna i samband med eldgivning var dock så stora att plexiglasnosen splittrades vilket gjorde att utprovningen avbröts.

Bomber[redigera | redigera wikitext]

Saab 18 var från början bara konstruerad att bara bära 1000 kilo av bomber men på grund av sina goda flygegenskaper kunde man bära 1400 kilo bomber utan problem. Eftersom man inte fick plats med mer bomber i kroppen och en nykonstruktion av bombrummet inte var möjligt valde man att fästa 400 kilo av 50 kg bomber under vingarna mellan kropp och motorkåpa.

Saab B 18A kom från början bara att användas som vanligt bombplan men som alla andra bombplan i det svenska flygvapnet (förutom B 1, 2, 3) bestämde man att det skulle bli ett störtbombplan. Eftersom bombsikte m/42B inte var färdigutvecklat så utrustade man B 18A med bombgafflar som fästes på den främre väggen av bombrummet tillsammans med annan tillsatsutrustning. Bombgafflar användes enbart för 500 kilos bomberna. Bombgafflarna var två stycken vilket gjorde det möjligt att släppa dem två bomberna separat. Bombgafflarna gjorde även tjänst på B 18B då man inte hade bombsikte m/42B monterat.

Bombrummet hade sju kroppsbombställ varav två var för 50 kilos bomber som monterades på rader om 5. Dem andra fem var för att kunna montera 250 och 500 kilos bomber. På vingarna fanns det två vingbombställ som var höll 4 stycken 50 kg bomber.

B 18 kunde montera en hel del olika bomber. Här är en lista med de bomber som kunde monteras.

500 kg bomber:

250 kg bomber:

50 kg bomber:

T 18B kunde även bära en 1000 kg minbomb m/47 i bombrummet. Den var monterad 9⁰ framåt i bombrummet för att få plats.

Torpeden på prototypen av T 18B var en 53 cm torped (troligtvis kallad torped fm/45) på 950 kg och monterades 4,5⁰ grader framåt i bombrummet för att få plats. För en lyckad fällning behövde den släppas på 15 meters höjd.

En experimentell rökbomb kallad Rökbomb m/39 testades också under prototypstadiet av T 18B. Den var baserad på dimbildare m/39 (en typ av anordning man monterade på magen av flygplan för att skapa en rökridå efter planet). Det är okänt om den såg tjänst hos T 18B.

Det finns även en officiell lista som nämner 350 kilos bomber för B 18A. Det är inte en felstavning då det står bombupphängning 250-350 kg. Dessa är troligen någon form av testbomber som rök eller brandbomber som inte såg tjänst i någon störra skala då dem saknas i flygplanens manualer.

Raketer[redigera | redigera wikitext]

1946 testades en B 18 med raketer för att utveckla raketinstallationer för B 18 och J 21. 8 cm pansarraket m/46 och 15 cm sprängraket m/46 (RP-3) testades. Dessa raketer gjorde aldrig någon större tjänst på Saab 18 på grund av att de var gamla brittiska modeller från andra världskriget. Sverige ville utveckla sina egna moderna raketer. Bofors fick uppdraget att utveckla dessa men det tog längre tid än väntat och B 18B och T 18B fick först sina raketramper 1949. Denna modifikation tillsammans med nya taktiker gjorde även att de officiellt omklassificerades till attackflygplan.

Under vingarna på B 18B och T 18B kunde man montera 8 stycken lätta raketer. på B 18B kunde man under nosen montera ytterligare 4 stycken lätta raketer eller 2 stycken tunga raketer. De lätta raketerna var uppdelade i 8 cm och 10 cm raketer. Detta berodde på diametern på raketmotorn och inte diametern på stridshuvudet som annars står i raketens beteckning. Trots detta delade alla lätta raketeter samma upphängning.

Brittiska typer hade en diameter på ca 8,25 cm (3,25 tum) medan svenska typer hade en diameter på 10,3 cm på raketmotorn.

Lätta raketer:

8 cm raketer:
10 cm raketer:

Tunga raketer:

18 cm raketer
  • Sverige 18 cm halvpansarraket m/49A (mot sjömål)
  • Sverige 18 cm halvpansarraket m/49B (mot sjömål)

Saab b 18b raketeupphängning.png

Robotar[redigera | redigera wikitext]

T 18B modifierad som robotbärare för Robot 302

Man testade även sjömålsroboten Rb 302 på T-18B. Man valde ut en T-18B (nr18342) Gul Rudolf som testflygplan. Roboten monterades i bombrummet men majoriteten av den var utanför kroppen. Roboten fungerade lite som en torped då den skulle dyka under vattnet och träffa sjömålen under sidopansaret. Man byggde bara 35 st Rb302 och nummer 24 kan synas på en bild av en T 18B med Rb302 monterad.

Stolar[redigera | redigera wikitext]

Saab 18 hade 4 stolar varav 3 användes av besättningen. Den fjärde var en reservstol.

Den första stolen var förarstolen som satt i den främre delen av sittrumshuven. Denna kunde höjas och sänkas i höjdled på pilotens begäran med en liten spak på vänstra sidan.

Den andra stolen var signaliststolen och denna satt i den bakre delen av sittrumshuven bakom förarstolen och var vänd bakåt. Även denna kunde höjas och sänkas på samma sätt.

Den tredje stolen var spanarstolen och denna satt i glasnosen på planet. Spanarens stol var annorlunda och satt på en svivelarm så spanaren kunde röra på sig i glasnosen fastspänd för att få bättre sikt utan och vara i fara för att ramla omkull om planet behövda göra kraftiga manövreringar. Stolen kunde även låsas i 4 olika horisontella lägen.

Den fjärde stolen var en reservstol och satt under signalisten på högra sida av planet (sett från pilotens ögon). Denna skulle användas av spanaren vid nödlandningar. Den ska även ha använts av passagerare som extrapersonal och stabschefer vid enstaka tillfällen. Stolen var en enkel rördesign som kunde fällas in mot väggen.

Katapultstolar[redigera | redigera wikitext]

1947 skickade man en B 18B till Centrala Flygverkstaden och Centrala Flygmaterialförrådet, Arboga "CVA" för att testas med katapultstol och den 13 Maj 1949 även T 18B. Från 1948 började man modifiera B 18B med katapultstolar och från 1949 T 18B. Akter akan tog man bort då den var i vägen för katapultstolen samt att hastigheten på moderna jetflygplan som Mig-15 och J 29 Tunnan hade gjort den föråldrad. Man minskade även personalen till 2 då man inte kunde implementera en katapultstol till spanaren.

Vissa individer fick även en ny frontrutekonstruktion på sittrumshuven vid denna modifikation. Den nya frontrutan var rundad och dubbelkrökt och saknade de tidigare spröjsarna, vilket gav föraren bättre sikt förutom att den var bättre ur aerodynamisk synvinkel.

Pansar och skydd[redigera | redigera wikitext]

Saab 18 hade ett flertal pansarsköldar spridda över planet för att skydda besättningen och vitala delar från fientlig eldgivning som t.ex. splitter från luftvärn och flygplan. Förutom att skydda mot splitter så kunde pansarsköldarna stoppa lätta projektiler på nära avstånd och grova pansarbrytande projektiler på längre avstånd.

Det fanns 6 pansarsköldar i planet varav 2 var uppdelade i två delar för att låta vajrar och vapen gå igenom. 4 var vertikala och skulle skydda mot eldgivning bakifrån och 2 var horisontella och skulle skydda mot eldgivning ovanifrån och underifrån planet.

Den första pansarskölden var horisontell och satt på golvet under föraren och spanaren. Den började där glasnosen slutade och slutade där instigningsluckan började.

Den andra pansarskölden var vertikal och satt bakom spanaren och var uppdelad i två delar för att spanarens akan skulle kunna skjuta bakåt samt göra det lättare för besättning att kunna komma till instigningsluckan.

Den tredje pansarskölden var vertikal och var belägen mellan föraren och signalisten.

Den fjärde pansarskölden var vertikal och var belägen framför signalisten, alltså bakåt i planet. Den nedre delen av skölden var vinklad inåt för att ge signalisten lite skydd underifrån.

Den femte pansarskölden var horisontell och satt ovanför bombrummet och var uppdelad i 2 delar för att ge plats åt vajrarna för styrorganen. Dessa skulle skydda hydraulik och bränsleapparater från eldgivning ovanifrån.

Den sjätte och sista pansarkölden var vertikal och satt bakom bombrummet för att skydda bomberna och ge extra skydd för besättning.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Totalt producerades 245 individer av Saab 18 av de olika varianterna.

Planerade versioner som inte byggdes samt oanvända beteckningar[redigera | redigera wikitext]

  • ASJA L 11 (P8A) – Tidig variant från april 1939. Denna variant tävlade mot Göteverkens GP8 (P8B) och AFF:s G.1 och vann. Den skiljer sig från B 18 i att den har ett nosställ i stället för Saab 18's draghjul.
  • S 18B – B 18B var i början tänkt som spaningsplan, men detta kom aldrig att hända då man modifierade gamla B 18A.[3]
  • A 18B – Föreslagen ombeteckning av B 18B då de blev modifierade till attackflygplan. Beteckningen användes som smeknamn i vissa sammanhang.
  • T 18 – Tidig plan för T 18B. Baserad på B 18A med två SFA Twin Wasp STWC-3 stjärnmotorer. Beväpning var desamma som T 18B. Byggdes inte på grund av att B 18B var en bättre plattform.[4]
  • T 18C – Planerad beteckning för T 18B. Användes inte.
  • T 18B-1 – Planerad beteckning för T 18B med torped. Användes inte då Torpeden inte kom i tjänst.
  • T 18B-2 – Planerad beteckning för T 18B med 57 mm. Användes inte då beteckningen T 18B-1 inte kom i tjänst.
  • BJ 18B – Nattjaktflygplan baserad på T 18B med 100 oktans bränsle eller nya double-waspmotorer på ca 2000 hk/st. Ovanpå de existerande kanonerna skulle den ha 4 st 20 mm m/45 akan i en balja (kapsel) under nosen med 175 patroner per kanon.[5]
  • J 18C – Annan möjlig beteckning för Nattjaktversionen av B 18.[6]
  • B 18 med reamotor – 3st B 18A som planerades att modifieras med reamotorer under mitten av 40-talet. Ett av planen skulle få en STAL reamotor. Byggdes inte på grund av T 18B projektet.[7] Logisk beteckning skulle ha varit B 18R.

Saab 18 på förband[redigera | redigera wikitext]

Benämning Antal Tidsperiod Typ Basering
Sverige
B 18A 62 1944–1946 Bombflygplan Baserad på F 1, F 7, F 14, F 17
B 18B 120 1945–1953 Bombflygplan Baserad på F 1, F 7, F 14, F 17
T 18B 62 1947–1958 Attackflygplan Baserad på F 17
S 18A 62 1946–1959 Spaningsflygplan Baserad på F 3, F 11, F 21

Existerande exemplar[redigera | redigera wikitext]

Inga flygplan sparades för utställningsändamål. Det exemplar som finns att beskåda på Flygvapenmuseum är flygplanet Röd David vilken ingick i en grupp om åtta flygplan, som tvingades nödlanda under en snöstorm den 10 februari 1946. Flygplanen kom från 1:a divisionen (Niklas Röd) vid Hallands flygflottilj och skulle flyga från Halmstad via Västerås och Luleå till Kalixfors. Ett av dem, 18172 ("Röd David"), nödlandade på en istäckt sjö. Besättningen klarade sig oskadda men flygplanet gick genom isen. Eftersom planen var reparerbara efter nödlandningarna påbörjades bärgning av de plan som gått igenom isen. Dock tappades Röd David vid bärgningsförsöket och blev liggande på botten till 1979, då det slutligen bärgades från Härnösands hamn, där det då legat i 33 år. Ett annat, 18180 ("Röd Niklas") försvann med tre mans besättning och saknas än idag.[8] Restaureringen av 18172 genomfördes av frivilliga flyghistoriker. [9]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”T 18B 1947-1958”. pennanochsvardet.se. http://www.pennanochsvardet.se/militarhistoria/svenska-flygplan/torpedflygplan/649-t-18b-1947-1958. Läst 16 september 2017. 
  2. ^ John Eklöf, Kerstin Lundgren. Bergtroller 1957 nr 3. 
  3. ^ ”Saab 18”. www.x-plane.org. http://www.x-plane.org/home/urf/aviation/text/18saab.htm. Läst 23 september 2017. 
  4. ^ Forslund, Mikael (1998). Torpedflyget I Sverige 
  5. ^ Forslund, Mikael (1998). Torpedflyget I Sverige 
  6. ^ ”Nattjakts-18”. http://lae.blogg.se/2008/february/avart-nattjakts-18.html. Läst 10 januari 2018. 
  7. ^ Forslund, Mikael (1998). Torpedflyget I Sverige 
  8. ^ Henrik O A Barkman. ”Var störtade Röd Niklas?” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Slagfjädern (2016-1): sid. 18-19. https://www2.forsvarsutbildarna.se/stockholm-sodermanland/wp-content/uploads/sites/26/2018/04/Nr-4-2017.pdf. 
  9. ^ Braunstein, Christian (2005). Svenska Flygvapnets förband och skolor under 1900-talet. sid. 96. ISBN 91-971584-8-8 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Widfeldt, Bo; Hall, Åke (2005). Svenskt militärflyg: Svenska militära flygplan och helikoptrar 1911–2005. Nässjö: Air Historic Research AB. sid. 71, 124, 158. ISBN 91-975467-1-2 
  • Forslund, Mikael (1998). Torpedflyget I Sverige. Stockholm: Allt om hobby AB. sid. 227, 228, 230, 231, 232, 233.
  • Widfeldt, Bo; Hall, Åka (2000). B 5-störtbombepoken. Nässjö: Air Historic Research AB. Flera sidor nämner beteckningar på bomber.
  • Widfeldt, Bo; Hall, Åka (1997). Saab 17. Nässjö: Air Historic Research AB. flera sidor nämner beteckningar på bomber.
  • Beskrivning över fpl typ B 18B, häfte 1 kap A. Allmänna uppgifter, kap B. Flygplansskrov, kap C. Inredning och utrustning
  • Beskrivning över fpl typ B 18B, häfte 6 kap L. Beväpning
  • Widfeldt, Bo (1989). FFVS J22 Flyghistorisk revy nr 35. Svensk Flyghistorisk Förening. ISSN 0345-3413Libris 1912955
  • Anderson, Lennart (1990). Svenska Flygplan.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Videokällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]